Ingemar är idag 60 år. Han har gått i 8-årig folkskola och därefter ägnat sig åt fritidsstudier i språk. Han har också en yrkesutbildning. Ingemar och hans hustru bor tillsammans i den lägenhet där deras två barn har vuxit upp, vilka nu har bildat egna familjer. Ingemar är intresserad av motion och idrott, t.ex. löpning och skidåkning, men har även ägnat sig åt fiske och vattenskidåkning. Andra intressen är musik och dans, läsning samt att arbeta med sommarstugan.
Det som skiljer Ingemars biografi från de som hitintills presenterats är att synskadan inträffade tidigt. Redan i tre–fyra årsåldern hade han under en period inflammationer i ögonen. I de tidiga tonåren kom problemen tillbaka.
19 Jfr ”Du blev ju själv vittne till här nu vad jag kunde hjälpa en seende person med, en seende som tror att hon kan allt i hela världen. Får jag hjälpa henne med detta, det är ju dubbelt roligt.” (I 96c s1).
Brott i livet 169
Ingemar: Men det var rätt … om vi säger utmaningar där när jag kom
hem. Vi hade sommarstuga på Kroksvik20 då när jag kom hem från sjukhuset och inte såg. Och jag hade ju, jag såg ju lite grann när jag åkte in och såg ingenting när jag kom hem.
Inger: Det blev så snabbt där?
Ingemar: Ja, för jag cyklade faktiskt. Jag cyklade ner till sjön och skulle
bada på morgonen och jag tyckte att det var konstigt, är det sådan dimma, jag ser ju nätt och jämt vägen. Och jag vet … jag minns så väl, jag ska ner till en vik där och typ bada och det var fortfarande lika dimmigt, så jag tog vatten och gnuggade ögonen så här. Vad är detta för någonting? sa jag. Och det är så att jag vågade inte cykla utan jag gick och ledde cykeln hem och så åkte in till sjukhuset, och då tog dom in mig direkt. Men det var alltså en sådan inflammation för den lär jag ha haft redan när jag var tre–fyra år lite grann. Men sedan har det hållit sig så jag klarade av skolan. Sedan kom detta tillbaka igen, men då blev det så snabbt. (I 96a s6)
Denna händelse bildar utgångspunkten för Ingemars livsberättelse även om han senare i sin berättelse också relaterar till tiden före synskadan. Som tonåring kan denna händelse betraktas som en typ av brott i det då levda livet. ”Det var ju mycket man inte kunde göra i och med att man blev synskadad. Jag kunde ju inte börja ta körkort. Man ville gärna köra motorcykel då.” (I 96a s3). Synnedsättningen innebar också problem i skolarbetet men han hade bra lärare som besökte honom på sjukhuset.
Ingemar: Men jag hade faktiskt bra lärare så dom upptäckte att man kan
faktiskt göra prov och sånt muntligt, så det gick jättebra faktiskt. Och jag låg på sjukhuset då sista halvåret, sista terminen, sista året, och då var läraren uppe hos mig ibland på sjukuset och hälsade på och så gick vi igenom läxor, det gick jättebra. Så jag hade väl tur i det fallet. (I 96a s2)
På något sätt innebar synskadan inte något drastiskt brott i Ingemars liv. Själv jämför han sin situation med vuxna nyblindas situation som han träffat senare i livet.
Sen kan man säga att i och med att jag blev synskadad i dom åren så hade man ju inte hunnit att få någon position i samhället direkt så man hade ju inte någon familj och man hade ingen karriär och så sett så gick det väl ganska smärtfritt kan man säga. Att det, när … att jag blev syn-skadad att man var kanske lite bitter och så där lite obstinat ibland också, förbaskad det hör väl till förmodligen. Men det är sådant som man tänker på efteråt att man kanske var lite arg på vissa saker. (I 96a s2)
170 Resultat
I början av 1950-talet fanns det en utstakad väg för kvinnor och män som blev synskadade. Kvinnorna fick åka till Hantverksskolan för blinda kvinnor och männen åkte till Hantverksskolan för blinda män. Ingemar var där i ett och ett halvt år, därefter genomgick han yrkesutbildning.
Om själva synskadan bildade ett slags brott i Ingemars liv förde detta också med sig något som tillsammans med synskadan förändrade Ingemars livsinriktning. Att i unga år tvingas flytta till en ny plats, att klara sig själv etc. var en utmaning i sig.
Ingemar: Och det är klart om man ska tala om utmaningar i livet, det att
åka upp då till [namnet på en stad] när jag var, jag var inte mer än 15 år. Att åka dit upp, 15 och ett halvt, var jag väl och lämnad ensam där, det var ju rätt underlig känsla. (I 96a s5)
Ingemar: … och sedan så åkte jag vidare till Stockholm. Det gjorde jag ju
och det var också en rätt konstig känsla att nu är jag lämnad ensam uppe i Stockholm och bodde inneboende ... Och där hade jag ingen kamrat som bodde i närheten som skulle åka med till skolan då på dagarna. Utan då fick jag ta min käpp och dom som bodde visade mig fram till busshållplatsen där i [förorten]. Åka buss och gå av där och gå fram till skolan och … det gick bra. (I 96a s10)
Trots att Ingemar säger att när man är 15 år ”så fortsätter livet” (I 96a s9), är det ändå vissa situationer som Ingemar lyfter fram som mindre gynnsamma, dels är det fotbollen, dels relationer till jämnåriga tjejer. Han uppger att han var riktigt ledsen för att han inte kunde fortsätta att spela med sitt lag och tillsammans avancera uppåt i serierna. I relation till tjejer ville han inte gärna visa att han var synskadad. ”För att det var lite, vad ska man säga, inte att man, man skämdes inte för att man var synskadad men man ville ju dölja det, så mycket man kunde.” (I 96a s8).
Att Ingemar förlorade synen i tonåren innehåller också en annan dimension. Och här kommer jag åter in på ett område som jag inte kunde ana innan intervjun utfördes. För att uttrycka det kort fanns en viss problematik i Ingemars familj. Utifrån det perspektivet är Ingemar nästan glad över att han blev synskadad, eftersom han därigenom fick möjlighet att komma hemifrån tidigt och istället skapa ett eget liv.
Ingemar: Men sedan kom jag ju hemifrån då från när jag var 15 år. Sedan
har jag ju klarat mig. Som tur är kan man säga. Det har inte gått lika bra för mina bröder nämligen. (I 96a s15)
Ingemar: Men du vet, det har satt sina spår. Men som sagt, dom säger det,
du ska vara glad att du blev synskadad, att du kom ifrån det hela.
Brott i livet 171
Ingemar: Ja, nu när jag sitter med facit i hand, så håller jag med. (I 96a
s16)
Förutom det brott som synskadan innebar finns det också ett mindre brott som också utkristalliserar sig i Ingemars berättelse. Det är en bil-olycka som inträffade när Ingemar var 25 år, han blev då påkörd av en rattfyllerist. Det hände när han var på väg till en järnvägsstation för att ta tåget tillbaka hem efter en gemensam vandring. Alldeles framför Ingemar kolliderar två bilar med varandra. Den ene föraren var onykter. Ingemar slungades i marken, slog i huvudet och förlorade medvetandet i flera minuter. Föraren i bilen dog. ”Och då erkänner jag att då tappade jag faktiskt självförtroendet en bit, för innan dess var jag inte rädd för någonting. Inte något.” (I 96a s21-22). Detta brott vill jag dock betrakta som mindre omfattande än själva synskadan. Att jag ändå nämner det är för att det har betydelse för att förstå Ingemars fortsatta liv och datorns betydelse för hans totala livssituation.
Synskadan kan alltså sägas ha orsakat ett slags brott i Ingemars liv, vilket medförde omfattande förändringar för honom under hans tonårstid.
Anna
Anna fick också sin synskada i tonåren, vid 14 års ålder. Både Ingemar och Anna har alltså erfarenhet av att se men hade ännu inte fullt ut format sina liv när de blev synskadade.
Beskrivning av intervjusituationen
Från början hade jag bokat en tidigare dag för intervjun men Anna läm-nade återbud. Hon skulle medverka i en TV-inspelning om apoteks-information. Denna blev tyvärr inställd.
Jag ringer på hos Anna. Hon kommer alltid farande till ytterdörren i stor fart. Som vanligt är det en sprudlande glad kvinna som öppnar. Hon ursäktar sig med att hon är upptagen med ett telefonsamtal. Små-sjungande går hon tillbaka till telefonen.
När jag går in i lägenheten gör hon mig observant på hennes nya möbler som hon köpt i en väninnas möbelaffär. När Anna ska välja var vi ska sätta oss blir det i den nya sköna skinngruppen. Man kan till och med fälla upp benen för att sitta riktigt bekvämt. Men innan vi sätter oss
172 Resultat
vill jag titta på datorn eftersom hon har flyttat den från det solgassiga köket. Det är nu istället strykbrädan och tvätten som får värmas av solen. Vi går in i arbetsrummet. Anna har fått en ny skrivare. Hon ber mig att kontrollera några utskrifter som hon gjort. Dessa är dessvärre inte korrekta. Texten börjar så långt ner på sidan att den största delen av dokumentet inte har blivit utskrivet. Anna har ingen möjlighet att själv upptäcka detta. Med några snabba knapptryckningar är hon inne i Word Perfect, efter ytterligare några knapptryckningar börjar en ny utskrift. Denna gång är texten korrekt. Den ska skickas till hennes före detta arbetsplats där de håller på att sammanställa material om gamla tider. Anna har blivit ombedd att skriva om de traditionella mycket uppskattade och trevliga luciafesterna.
När vi går tillbaka till vardagsrummet för att börja vårt samtal tittar jag lite på de trevliga fotografierna som hänger på väggen vid matsalsbordet. Det är bilder från några av de många resor som Anna har gjort samt bil-der från fester och på familjen. Vi pratar lite om hur vi har haft det sedan sist och så småningom påbörjas intervjun.
Vid ett tidigare telefonsamtal var Anna mycket bekymrad över att hon inte skulle kunna ge mig tillräcklig information och bra svar för att mot-svara de förväntningar hon trodde att jag hade.21 Hon sa: ”Det bara är”, och syftade på synnedsättningen. Hon jämförde med doktorn som hade frågat hur värken i handen kändes. Anna förtydligar: ”Jag kan inte förklara hur en smärta känns.” Detta visar att hon inte nämnvärt reflekterar över sin synnedsättning, den är en oproblematiserad del av hennes liv och henne själv. En annan tolkning skulle kunna vara att hon faktiskt inte har reflekterat över sitt liv.