Att berätta för andra

När omgivningens reaktioner kommer på tal är det inte alltid så lätt att skilja dyslexi och identitet åt. Sju av ungdomarna uttrycker rädsla för hur skolkamrater och lärare ska reagera på att de har dyslexi. En del av ungdomarna använder uttrycket ”stämpling” eller att ”bli stämplad” när de talar

59 om läs- och skrivsvårigheter eller diagnostisering. De har farhågor kring hur man ska bli bedömd och betraktad av andra om man synliggör sina svårigheter eller berättar att man har dyslexi. Underförstått i ungdomarnas uttalanden finns rädslan för andras föreställningar och fördomar om dyslexi, många gånger de samma som de själva hade före diagnos.

Jag var rädd för att om jag nu var dyslektiker att folk skulle stämpla mig som att jag var dum – eller inte så smart. (Sisi)

Man är ju också rädd för andras reaktioner – för jag vet ju vad jag hade för bild av dyslexi innan jag själv fick det … folk vet inte vad det innebär … alltså hade jag kommit och sagt att ’ja jag har dyslexi’ så hade dom fått en bild i huvudet av vad det är som jag har problem med men det överensstämmer inte med mina problem --- rent generellt så tycker jag att folk har för lite kunskap om det … även om jag vet så – alltså – hur det egentligen ligger till (om hennes nuvarande egna kunskaper om dyslexi) så gör det ändå ont att få höra liksom andras – okunskap. (Karin)

Jag har känt det som - att jag ska bli klassad för det också för folk – folk drar väldigt mycket över en linje när det gäller dyslexi och sånt så - mest det alltså – hur känns det att bli klassad på det … folk har inte nån aning om vad detta innebär. (Dennis)

Det känns som att folk placerar en i ett fack så direkt – ’Jaha! En dyslektiker!’ (Lisa)

Hälften av ungdomarna uttrycker oro över att bli betraktade som mindre intelligenta för att de har större eller mindre svårigheter med att läsa och/eller skriva. Dennis, Lisa, Henrik, Anna, Sisi,

Amanda och Marie lyfter fram stavning som en av de stora svårigheterna och som de känner är en tydlig markör för hur man uppfattas av andra och blir bedömd, oavsett om svårigheterna är diagnostiserade eller ej. Har man från något tidigare tillfälle en negativ erfarenhet av att berätta om sin situation gör man det ogärna igen.

Diagnosen har medfört att det ibland är lättare för t.ex. lärare och klasskamrater att förstå, och visa acceptans för, att man har vissa svårigheter trots att man når goda resultat i skolan. En del lärare och klasskamrater har dock haft svårt att ändra en från början negativ och fördomsfull attityd gentemot eleven med dyslexi. Nästan alla ungdomarna säger att kunskapen om dyslexi, vilka yttringar det kan ta sig och vilka behov man kan ha om man har dyslexi, är alldeles för liten hos människor i gemen, men också, och det är mycket allvarligare, hos lärare. Ungdomarna är rädda för att okunskapen ska påverka deras hela livssituation negativt.

60

6.4.2.1 Kamrater

Flera av ungdomarna berättar att kamrater har haft svårt att tro på dem när de har berättat att de har dyslexi. Detta därför att kamraterna har uppfattningen att man inte kan vara duktig i skolan och nå goda skolresultat om man har dyslexi. Det är inte givet att det är enklast att berätta det för nära vänner, eftersom de redan har en ”färdig” bild av vem och hur man är. En del av ungdomarna säger att nya bekantskaper inte alls ifrågasätter att de har dyslexi, utan bara accepterar det som ett odramatiskt faktum.

Dennis och Amanda har också fått en del negativa kommentarer från klasskamrater, särskilt vad gäller möjligheten till förlängd tid att läsa på till prov, möjligheten till förlängd skrivtid på prov eller andra inlämningsuppgifter, samt möjligheten att göra prov muntligt. Dennis har fått frågor från upprörda klasskamrater, som: ”Hur kan jag få detta?”, ”Varför ska inte jag få den här förmånen då?”, ”Vad har du gjort för att få det här? Har du fuskat till dig detta?”.

Ungdomarna framhåller att det är viktigt att kamrater har tålamod och att man visas hänsyn, framför allt när det tar längre tid att läsa texter eller när man stavar fel. Anna berättar att hon har fått ett mycket positivt bemötande bland klasskamrater på Komvux när hon har berättat att hon har dyslexi. Hon säger att t.ex. grupparbete blir så mycket enklare om alla vet att hon har svårigheter med meningsbyggnad och stavning och ingen behöver tro att hon ”slarvar” och då reta upp sig.

Henrik har liknande erfarenheter från både gymnasiet och högskolan där han nu går.

6.4.2.2 Lärare

Lärare har mycket makt. Den makten kan användas på ett positivt sätt för att hjälpa elever att utvecklas och att nå sin maximala potential. Genom att inta en nedlåtande attityd kan läraren å andra sidan få en elev att känna sig liten och betydelselös. Anna berättar om attityden hon mötte hos vissa lärare när hon berättade att hon hade dyslexi och bad om hjälp:

Det känns som att hos dom (specifika lärare) sjunker man liksom ännu lägre än vad man redan är – att man blir stämplad ’du är dålig’ --- ’du är bara ett godkänt-barn – kanske ett IG-barn – du kan inte få högre betyg’ – och det är sånt man tappar lite gnistan av – det är liksom – när man har byggt upp det här självförtroendet – ’ja men jag vet ju om att det är därför jag har så svårt för det här’ – då trycker dom ändå ner en – typ du är värdelös. (Anna)

Läraren har absolut makt när betyg ska sättas på enskilda prov eller i ämnen/på kurser. Flera av ungdomarna upplever att deras kognitiva förmåga har blivit felbedömd, kanske särskilt i grundskolan. Framför allt Anna och Amanda påtalar att lärare inte har sett deras egentliga potential

61 bakom svårigheterna eller gett dem praktiska förutsättningar att prestera sitt bästa. Genom de unga kvinnornas berättelser om grundskoletiden framkommer hur okunskap om dyslexi har lett till att de utredningar som gjordes för att utreda orsaken till deras läs- och skrivproblematik, ledde till felaktiga slutsatser och åtgärder. Samma elever har senare på gymnasiet ibland mötts av ifrågasättande och fördomsfulla uttalanden.

Läraren ska eftersträva att möta elevens behov på ett positivt sätt och försöka underlätta en svår situation för eleven. Men det motsatta förekommer, att läraren bemöter eleven med skepsis och låter honom eller henne förstå att det är besvärligt att elever ber om hjälp. Ett par elever har fått höra, när de har bett sin lärare om längre skrivtid på ett prov: ”Det behöver väl inte du!”. Sisi berättar att hon har fått försvara sig när läraren har ifrågasatt hennes behov av kompensatoriska hjälpmedel. Hon upplevde detta som mycket obehagligt.

Ungdomarna har också erfarenheter av positiva reaktioner från lärare när de har berättat att de har dyslexi. En del lärare har uttryckt osäkerhet kring hur de ska hantera att eleven har särskilda behov, eftersom de egna kunskaperna om dyslexi har varit ringa. Lisa berättar med värme om en lärare som, i ett samtal med henne efter lektion, förhörde sig mycket noga om hur hon kunde underlätta studiesituationen för Lisa på bästa sätt. Flera av eleverna berättar om hur specifika lärares vänliga och intresserade bemötande har hjälpt dem genom kurserna och sporrat dem att göra sitt allra bästa, ofta med mycket goda resultat.