Självbild efter diagnos

Alla ungdomarna har under många år varit medvetna om att de har svårigheter, i större eller mindre grad, med läsning och/eller skrivning. Ovissheten och osäkerheten kring varför man inte kan läsa eller skriva lika lätt som andra, eller varför man inte kan få utlopp för den intellektuella kapacitet man känner att man egentligen har, har för några av dem inneburit sviktande

54 självförtroende och en underliggande rädsla för att misslyckas med studierna och därmed med de framtidsplaner man har haft. Diagnosen har på olika sätt medfört större eller mindre lättnader för alla ungdomarna.

6.3.2.1 Att få en förklaring

Alla ungdomarna uttrycker att det var skönt att få en förklaring på varför läsning och skrivning är problematiskt, att svårigheterna ringades in och avgränsades. Man kan släppa tankarna på att man är ”dum i huvudet” och den gnagande oron som kommer av jämförelser med andras läs- och skrivfärdigheter. Framförallt därför är diagnosen viktig för ungdomarna.

Det var som en lättnad - man förstod ju liksom varför man hade det svårt – och varför det inte gick lika lätt som för alla andra. (Anna)

Det är bra när man har diagnosen och veta exakt vad man har svårt för – för då kan man ju koncentrera sig att titta närmare på det … på sätt och vis vill man ändå ha bekräftelse på att man – att man kämpar mer än vad andra gör – för att annars har man ju inget att säga till om – om man inte får – inte får det på svart och vitt … det blir mer som ett bevis på att man faktiskt har rätt – tycker jag – när man får en diagnos. (Lisa)

Man fick en förklaring … du har det på papper att du – du är inte – dum … det har känts väldigt skönt. (Dennis)

Karin hade till en början svårt att acceptera att hon hade fått en dyslexidiagnos. Hon uppfattade inte diagnosen som en lättnad, utan tvärtom:

Jag fick nästan lite dåligt självförtroende av det … jag blev jätteförvånad … nästan liksom ett slag i ansiktet kan man säga … alltså visst jag vet att jag läser långsamt – det har jag alltid vetat – men jag har aldrig tänkt i dom banorna. (Karin)

Men given lite tid, så har hon tänkt över diagnosen och vad den innebär för henne:

Jag ser det inte som att det är det stora problemet som jag såg det direkt när jag fick diagnosen – jag tyckte också det var skönt att få se att … i mitt fall är det inte ett jättestort problem men det är ändå ett problem och det ger ändå en förklaring till varför jag har haft det jobbigt och att jag har haft det jobbigt med att läsa och så. (Karin)

Att Karin betonar att hon faktiskt ”har haft det jobbigt med att läsa” skulle kunna hänföras till hennes tidigare uppfattning att en person som är duktig i skolan, inte kan ha några svårigheter med att läsa och/eller skriva. Det är även ett erkännande hon gör inför sig själv, att hon faktiskt har lagt

55 ner väldigt mycket tid och energi på sitt skolarbete, mer så än de av hennes klasskamrater som inte har läs- och skrivsvårigheter har behövt göra. Hon säger också att hela utredningsprocessen och diagnosen har ändrat hennes tidigare föreställningar om dyslexi.

Sisi menar att hon genom diagnostiseringen fick en tydlig förklaring på varför hon har svårt med stavning och varför hon läser långsamt.

6.3.2.2 Att särskilja dyslexin från självet

Amanda, Anna och Sisi kände sig ”stämplade” eller ”märkta” av sina svårigheter och erfarenheter av dessa långt innan de fick en diagnos. Amandas erfarenheter av att under större delen av sin grundskoletid ha måst lämna ordinarie undervisning för att få enskilt stöd eller stöd i mindre grupp har satt djupa spår i hennes självbild. Hur svår situationen har varit för Amanda före diagnostisering framgår av följande reflektion:

Jag blev ändå arg liksom att själv ha sett mig på det sättet (mindre begåvad) när det inte var så och jag har – det kommer upp ibland i vissa situationer när jag känner att jag egentligen bara skulle vilja – radera liksom för att – ja som när dom har tvivlat på ens begåvning – det är ju rätt många såna situationer. (Amanda)

Situationer i vilka hon har upplevt det så har varit tillsammans med lärare och skolkamrater, men även i vänrelationer utanför skolan och hemma. Det pekar på att Amanda hade en dålig självbild innan hon fick sina svårigheter fokuserade och namngivna. För Amanda blev resultatet av utredningen en mycket stark upplevelse och diagnosen innebar en upprättelse för hela hennes självbild:

I stort sett så har ju mitt självförtroende – det har ju höjts totalt efter beskedet – jag har blivit starkare … direkt när jag fick reda på det så kändes det ju jättelätt [känslomässigt] – det kändes verkligen – alltså – det går inte att beskriva riktigt – (Susanne: Var det som en befrielse?) – Ja! – det var det … det [diagnosen] blir som en – uppenbarelse … det tar bort – den korkade stämpeln … jo det är så jag har känt det – som att den försvann den stämpeln. (Amanda)

Amanda berättar att diagnosen också har medfört att hon kan vara mer allvarlig och inte längre behöver inta clownrollen för att rikta uppmärksamheten från sina problem inför andra.

Både Amanda och Marie har genom grundskolan fått höra att de skriver ”slarvigt” och att de behöver läsa mer (”more of the same”). Marie har också fått höra att hon är slö och lat. Dessa tillskrivna moraliska egenskaper har införlivats i självbilden.

56

Anna uttrycker tydligt att hon kände sig stämplad som ”jättedålig” och att hon ”inte dög till” innan diagnos. Hon kopplade själv sina svårigheter till att hon ”var dum i huvudet”. För henne blev diagnosen en bekräftelse på att hon har god intellektuell kapacitet och att hon, trots sina svårigheter, är kapabel att studera vidare. Hennes akademiska självförtroende ökade avsevärt.

Anna säger att diagnosen har hjälpt henne att ”koppla bort intellektet från svårigheterna”, d.v.s. att hon är intelligent och att hon har dyslexi.

För Sisi blev diagnosen en väg till befrielse från akademiskt lågt självförtroende och också en bekräftelse på att det hon hade känt om sig själv och sin studiesituation var riktigt och inte inbillning.

Diagnosen blev för Amanda, Anna och Sisi ett kvitto på specifika svårigheter, alltså svårigheter som begränsades till bestämda områden. Osäkerheten och förvirringen kring svårigheterna och den egna identiteten minskade avsevärt eller försvann helt.

Den som jag uppfattar har haft svårast att särskilja dyslexin från självet från början är Karin. Men med tiden har även hon fått distans till diagnosen, inte minst genom att hon har sett och bearbetat sina egna fördomar kring dyslexi och därmed lärt sig mer.

Endast en av eleverna, Henrik, tillmäter inte uttryckligen själva diagnosen någon större betydelse. Han hade misstänkt länge att han hade dyslexi och tyckte att utredning gjordes och diagnos ställdes alldeles för sent (årskurs 2 på gymnasiet) för att han på något sätt ska kunna åtgärda sina stora läs- och skrivproblem. Henrik hävdar bestämt att läs- och skrivproblemen har begränsats till sina områden och utöver det har det inte påverkat hans liv alls. Å andra sidan ger han uttryck för en stor osäkerhet kring vad dyslexi är och hur det faktiskt påverkar hans läs- och skrivfunktioner. Han jämställer dyslexi med en sjukdom, eller en defekt. Under intervjun avslutar han ofta sina uttalanden med en ironisk kommentar om sig själv, gärna kopplad till de egna läs- och skrivsvårigheterna. Vidare kan han också skratta åt det han nyss sagt och göra tillägget "jag vet inte ..." efter en utsaga. Han är den av ungdomarna där det, utöver vad han bokstavligen säger, är nödvändigt att i särskild grad vara lyhörd för nyanser i ordval, tonfall och andra uttryck. Henrik uttrycker också, om än i skämtsam ton, att det var skönt att diagnosen visade att han inte var dum. Jag får intrycket av att hans självbild på sätt och vis är starkt präglad av de svårigheter han har och har haft, samtidigt som han ändå har förmåga att separera sitt jag från dyslexin:

57 Det fanns så mycket annat jag ville göra – det finns det fortfarande … det [dyslexin] har inte förpestat

tillvaron. (Henrik)

På direkt fråga om det finns någon nackdel med att ha fått en diagnos svarar Johan, Anna, Sisi och

Marie tveklöst nej. Ingen av de andra ungdomarna säger att diagnosen i sig har varit till nackdel för dem, men att de är ängsliga för vilken inställning andra kan få till dem.

Samtliga ungdomar har efter utredning och diagnos förmåga att hålla isär sina svårigheter från sin självbild (”compartmentalization”). Dennis, Henrik, Johan, Daniel och Marie säger att de redan före diagnos kunde detta och att diagnosen inte har medfört någon förändring på den punkten.

Johan, Daniel eller Marie menar att dyslexin bara är en liten bit av allt det som deras självbilder består av. Daniel säger ”… jag är Daniel men jag har dyslexi också”. Men Johan framhåller också att svårigheten i sig, att läsa långsamt, påverkar honom hela tiden eftersom vi lever i ett oerhört texttätt och textberoende samhälle.