Föräldrars uppmärksamhet, oro och stöd

Alla föräldrarna till de berörda ungdomarna hade någon gång under grundskoleåren uppmärksammat att deras barn hade svårigheter, i mindre eller större grad, med läsning och/eller skrivning. Dennis föräldrar framförde misstankar om dyslexi, men lärare förnekade bestämt att det var fråga om det. Hur man under mellanstadiet mötte föräldrarnas oro angående hans brister i läs- och skrivfärdighet uttrycker Dennis så:

Dom (föräldrarna) har varit i princip lika frågande som jag och inte vetat någonting om och litat på vad läraren sagt – ’ja det kommer det kommer snart’ – och liksom det – ’allt annat går ju bra i skolan och du fixar allting så det – det – det kommer väl det med antagligen.’ (Dennis)

Med uttrycket ”det kommer snart” torde menas att eleven snart ska ha ”knäckt” läs- och skrivkoden. Detta har några av de intervjuade eleverna och deras föräldrar fått höra ända upp i mellanstadiet, trots att några större framsteg inte hade gjorts i elevernas läs- och skrivutveckling.

Alla ungdomarna har fått stöd hemma, utom Marie, som säger att hon ville klara sig själv. De andra nio uppger att de främst har fått hjälp med att bli förhörda på läxor och inför prov, att föräldrarna har läst texter högt och att man har fått hjälp med stavning. Dennis och Henrik framhåller hur deras mammor har uppmuntrat, drivit på och försökt motivera dem.

6.1.3 Stöd i grundskolan

Ett vanligt sätt att möta elevers särskilda behov i grundskolan är att de får läsa ett eller flera ämnen, skilda från ordinarie klass och placerade enskilt eller i en mindre grupp. Ämnet/ämnena är

49 ofta innehållsligt förenklade och har lägre kravnivå. Anna, Henrik och Amanda har regelbundet lämnat ordinarie klassundervisning och fått stöd i särskilda grupper i svenska och engelska. Anna berättar att hon fick gå i små grupper där man läste förenklade kurser i framför allt svenska och engelska. Eleverna i de grupperna hade, med eller utan läs- och skrivsvårigheter, också t.ex. koncentrations- och motivationssvårigheter:

Dom små grupperna tror jag inte egentligen var till för dom som hade – alltså svårigheter så – utan allmänna svårigheter – störiga elever och så – dom som – helt enkelt inte brydde sig om skolan – så att – jag var ju egentligen en av dom bättre i dom här små grupperna och så dom ville ju sätta in mig i den stora gruppen och det försökte jag men jag hängde inte alls med på den. (Anna)

Anna menar att ämnets svårighetsgrad och undervisningsmetodiken som gavs i den mindre gruppen inte alls passade hennes kognitiva förutsättningar, men att hon inte fick den hjälp hon behövde för att kunna följa studietempot i den större gruppen. Henrik ifrågasätter inte att han fick undervisning i särskild grupp i svenska, engelska och till viss del i matematik under grundskolan, men han säger att det fick honom att känna sig lite sämre än andra i skolan. Amanda uttrycker mycket starkt vilken negativ inverkan hon tycker framför allt enskild undervisning har haft på hennes sociala kompetens. Hon beskriver tydligt att resultatet av att hon fick lämna klassen för att få enskild stödundervisning blev en djup känsla av utanförskap och att detta har påverkat hennes självbild i negativ riktning. Johan, Karin, Sisi och Marie erbjöds inget stöd i grundskolan. Dennis fick särskilt stöd några gånger årskurs 6 för sin stavning och Daniel fick också stöd för sin stavning i lågstadiet. Lisa avböjde erbjudandet om stöd på lågstadiet därför att hon tyckte det var pinsamt och uppfattade det som att alla barn som var ”dåliga” på någonting behövde extra hjälp. Det ville hon inte identifiera sig med.

Många elever läser ett främmande språk från årskurs 6 eller 7, men man kan också välja att läsa en kombination av förstärkt engelska och svenska. Dennis, Daniel, Anna och Henrik läste förstärkt svenska och engelska från årskurs 6 eller 7 i grundskolan. De övriga i intervjugruppen läste ett annat främmande språk, utom Marie, som valde förstärkt engelska och svenska från årskurs 9.

Amanda och Lisa utreddes för läs- och skrivsvårigheter under lågstadietiden, osagt hur eller av vem. Anna utreddes för dyslexi av logoped årskurs 7 i grundskolan. Ingen av dessa tre fick diagnosen dyslexi, eller någon annan diagnos. Svårigheterna förblev odefinierade för dem. Anna levde sedan med uppfattningen att hon ”var dum i huvudet”. Ingen av dem kan minnas att resultaten av utredningarna som gjordes då förklarades för dem.

50

6.2 Gymnasiet

Samtliga intervjuade ungdomar hade fullständiga avgångsbetyg från grundskolan och var alltså behöriga till gymnasieskolans nationella program. Flera av dem hade höga eller mycket höga betyg i många ämnen.

6.2.1 Screening

Fem av de sju elever som screenades samtidigt med alla andra elever årskurs 1 tyckte inte att det var något särskilt med det. Två av dessa fem elever säger dock att de initialt blev lite oroliga när de förstod att klassen skulle screenas. De tyckte senare att det var jobbigt att bli kallade till samtal med skolans specialpedagog. Två av de screenade eleverna hade så höga testresultat att de inte kallades till samtal. De sökte senare självmant upp skolans specialpedagog. Detta gjorde också tre elever, som av olika anledningar inte hade screenats alls.