Auktionernas olika kundgrupper

Undersökningens samtliga 32 auktioner hölls på den blekingska landsbygden, och sterbhusen var alla utom ett efter personer som är att betrakta som delar ur allmogen.²⁰⁰ Landsbygdsauktionerna utanför Enköping besöktes sällan av städernas invånare, även om en viss förekomst av tjänstemän och borgare kan noteras.²⁰¹ Detsamma är fallet i de blekingska auktionerna, där de allra flesta köparna själva hör till allmogen men också blandas upp av företrädare för ett lokalt högre skikt. Inget av protokollen nämner att en köpare är bosatt i Karlskrona stad, det herrskap som deltar verkar alla vara bosatta på landsbygden.²⁰² I detta avsnitt diskuterar jag auktionernas olika kundgrupper relaterat till olikheter i sterbhusen och vilka varor som köptes av vem.

197 Lundqvist (2008) s. 241.

198 G. Ulväng, Murhem & Lilja (2013) s. 150–151.

199 n18, där fyra kvinnor protokollförs som ”NN:s hustru”, och där även maken är upptagen i protokollet. I samma protokoll finns flera andra kvinnor som är förtecknade med sitt eget förnamn.

200 n32.

201 G. Ulväng, Murhem & Lilja (2013) s. 122.

202 I n32 finns en till exempel en herr Stenbäck, klockare, vars bostadsort inte är specificerad. Det finns fler köpare som uppenbart inte tillhör allmogen där vi inte får veta var vederbörande bor, och som alltså skulle kunna vara bosatta i staden.

56

Landsbygdsbefolkningens inbördes hierarki kan förklaras av Ahlbergers teori om förbondeligande. Här avses att den ekonomiska utveckling som följdes av industrialiseringen innebar fördelar för landsbygdens rikaste befolkning, och att denna grupp reagerat på sin ökande ekonomiska och sociala status med ett förbondeligande, snarare än att vilja närma sig borgerskapet. Den ökande klassmedvetenheten inom gruppen av självägande bönder yttrade sig i en strävan att särskilja sig som grupp, både från stadens borgerskap och från de fattigare grannarna i närområdet.²⁰³ Med detta fjärmande från landsbygdens mindre bemedlade (och stadens rika borgerskap) med kommersialiseringsprocessen som bakgrund, verkar det inte långsökt att tänka sig att hierarkin inom en grupp kan vara lika viktig att skapa eller upprätthålla, som hierarkin mellan grupper. Ulväng, Murhem och Lilja har observerat att den stora vattendelaren i hur grupperna har deltagit i auktionsmarknaden är den mellan de besuttna och de obesuttna, och att det på landsbygden alltså är om personerna varit självägande bönder eller ej som påverkat mest.²⁰⁴ Här påpekas också att skillnaderna även inom grupperna var stora, men resultaten stämmer väl med att ett förbondeligande kan observeras.

Givet mitt tidigare antagande att de köpare som lämnas utan titel i de protokoll där titlar förekommer, är bönder så kan konstateras att dessa är i övervägande majoritet som köpare. Eftersom också majoriteten av sterbhusen hör till gruppen bönder ger en överblicksbild att auktionerna i Östra härad i huvudsak har hållits av bönder, med bönder som köpare. Beroende på grad av inzoomning kan dock den bilden nyanseras, vilket ska illustreras genom besök på två auktioner:

Efter att båtsman Ola Nilsson Flygg avlidit 41 år gammal hölls auktion på delar av det lösöre han lämnat efter sig.²⁰⁵ I antal utrop är det en av undersökningens större, med sina 143 utrop hamnar den på femte plats av 32. Dessa många föremål är dock lågt värderade, och den totala utropssumman på bara 13 riksdaler är undersökningens fjärde lägsta. Informationen om Ola Nilsson Flyggs auktion är på många sätt motsägelsefull, då de lågt värderade föremålen berättar om ett fattigt hushåll, samtidigt som mängden föremål och den stora variationen dem emellan ger en bild av ett välordnat hem med gott om kläder, flera böcker och mängder av redskap för både snickeri, fiske och jakt. Båtsmannen hör inte till de självägande bönderna, men auktionen har en högst varierad skara köpare. Protokollet är ett av de som förtecknar både köparnas hemort och titel, och titlarna är många. Då auktionen äger rum på en ö har alla utom två av de 43 köparna fått ta sig dit med båt, och kanske är det den stora mängden föremål som har dragit publiken. En annan förklaring är att det verkar ha gått budkavle mellan båtsmanstorpen, då hela nio köpare tituleras som just båtsman. Här är det uppenbart att auktionen har lockat många köpare ur precis den samhällsklass som den avlidne tillhört. Men, även bönderna var många, och vi hittar också företrädare från en helt annan del av samhället i listan över köpare. Utöver de redan nämnda har auktionen också besökts av klockaren, en nämndeman och ingen mindre än herr Annerstedt. Den sistnämnde ropar in inte mindre än 13 föremål, däribland två bössor, tre mörtgarn och en rakkniv. Att Enevald Annerstedt inte bara går på båtsmansauktion, utan också köper in ett så pass personligt föremål

203 Ahlberger (1996) s. 127.

204 G. Ulväng, Murhem & Lilja (2013) s. 91.

205 n12.

57

som en rakkniv talar för att det inte var så vattentäta skott mellan samhällsklasserna. En möjlighet är dock att föremålen inte köptes in för eget bruk utan till det egna tjänstefolket enligt det bruk som Lundqvist beskriver i den västgötska gårdfarihandeln.²⁰⁶ Ulväng, Murhem och Liljas undersökning visar att de flesta varor köptes inom den egna socialgruppen under 1700-talet, och när det mönstret bröts skedde köpen från en högre grupp till en lägre.²⁰⁷ Det senare stämmer inte med vare sig herr Annerstedts köpvanor, eller andra köpare betitlade herr som finns i protokollen från Östra härad. Även om de inte är många individer så finns dessa herrar (och madame Annerstedt med, för den delen) att finna i många av protokollen, tillsammans med nämndemän, bokhållare och andra som uppenbart står över den avlidne i social rang. Auktionerna var alltså ett tillfälle då samhällets olika grupper befann sig på samma ställe, sysselsatta med en gemensam aktivitet.

Från båtsmansauktionen flyttar vi vidare till auktionen med det högst värderade lösöret i undersökningen, vilket tar oss till Klemmetsmåla där de 121 föremålen ur 26-årige Botil Olofsdotters lösöre som såldes först hade värderats till 73 riksdaler.²⁰⁸ Botil omnämns i sin bouppteckning enbart som hustru, men det står klart att hon och hennes man var en del av en välmående bondeklass. I boet finns en stor mängd kläder och andra textilier, inklusive ovanligt många meter tyg och garn. I protokollet är det bara sex av de 55 köparna som får sin titel förtecknad, troligen för att de skiljer ut sig från övriga köpare. Den första av dessa är mästare Moselius, som köper ull- och lingarn och hela 17 alnar lärftsväv.²⁰⁹ Utöver honom har änkan Elin fått sin titel i protokollet tillsammans med de fyra pigorna Gunnel, Ingrid, Karin och Kerstin. De är dock inte de enda kvinnliga köparna, även Elin Persdotter står med i protokollet, men under sitt eget fullständiga namn. Min tolkning är att Elin Persdotter, precis som de nästan 50 männen som är förtecknade enligt samma form, hör precis som den avlidna Botil Olofsdotter till gruppen bönder, och att det inte finns något behov att specificera henne ytterligare. De fyra pigorna däremot skiljer sig från mängden, varför deras titel har noterats. Deras efternamn har däremot ansetts överflödiga. Pigan Kerstin är den mest köpsugna av dem, hon ropar in hela sju föremål, bland annat ett par skospännen, ett grönt livstycke av kläde, en röd kjol av värken och ett rödrosigt (blommigt) förkläde av sits. Kerstin gör en stor påfyllning av sin klädkista, och får stå som ett exempel på att även tjänstefolk var välkomna som köpare på böndernas auktioner.

Med dessa två auktioner som sammanvägda exempel så kan vi se att även om de flesta köparna hörde till sterbhusets närliggande socialgrupp, så är avvikelserna många och i allmänhet verkar alla ha varit välkomna att delta, oavsett social ställning.

Torparen Olof Meyers och madame Annerstedts²¹⁰ auktionsbesök sätter ljuset på hur olika samhällsklasser har träffats och samverkat. Även om de kanske inte direkt sammanstrålade så var de i varje fall två av de 94 köparna på vår nu ganska bekante nämndeman Jöns Anderssons auktion i

206 Lundqvist (2008) s. 241.

207 G. Ulväng, Murhem & Lilja (2013) s. 126 & s. 135.

208 n13.

209 Det är troligen möllare Olof Moselius som köper ca 10 meter linnetyg.

210 Olof Meyer och madame Annerstedt presenteras i 3.1 Köparna.

58

Inglatorp. Listan över köpare på denna auktion påminner om en smältdegel, med nämnda madame och torpare tillsammans med båtsmän, nämndemän, en smed, en skogvaktare, en mjölnare och en ”herr”, utöver den stora mängd personer utan titel, som vi får anta är bönder. Köparna har kommit inresande från minst 43 byar, men troligen fler då till exempel madame Annerstedt har ansetts så utmärkande att för henne har ingen hemort angetts. Jöns Anderssons auktion är ett exempel på att det fanns mötesplatser där människor från olika samhällsgrupper träffades med ett ärende som går att beteckna som jämställt, och det finns fler auktioner i materialet där blandningen av köpare är stor. Peter Burke diskuterar hur samhällsklasserna historiskt har beblandat sig med varandra med utgångspunkt i Robert Redfields modell, där kulturer inom kulturer definieras som följer: Det bildade fåtalets Stora tradition och De övrigas Lilla tradition.²¹¹ Enligt Redfield definierar den Stora traditionen det som kan beskrivas som den normativa kulturen, där samtidigt den Lilla traditionen är folkkulturen, den avvikande kulturen.

Burke vidareutvecklar dock modellen, som han menar är alltför förenklad, med vattentäta skott mellan grupperna och lyfter fram alla de omständigheter där grupperna möts, med exempel såsom karnevaler och gudstjänster. Jag vill lägga till hur samma musikanter spelade på bondbröllop och de rikas fester, i ett korsande utbyte där allmogemusikanterna å ena sidan fick tillgång till det övre skiktets sociala sammanhang och å andra sidan fick möjlighet att sprida folkkulturella yttringar till en annan samhällsklass.

Ett annat kulturellt utbyte kan tolkas i hur olika gruppers dräktskick ständigt har påverkat varandra i bägge riktningarna: allmogens brudpar kunde ofta låna bröllopskläder av prästen och dennes fru och att modedräkten påverkat utvecklingen av folkligt dräktskick är redan diskuterat i uppsatsens inledning. I andra riktningen finns också många sammanhang där den folkliga dräkten har lånats och anpassats till borgerliga gruppers behov och ideal.²¹²

Enligt Redfields modell kunde samhällets övre skikt delta i gemensamma aktiviteter med allmogen, som en klassmässig brygga, men inte tvärtom. Här menas alltså att det övre skiktet, i vårt fall madame och herr Annerstedt, hade tillgång till allmogens sociala sammanhang, men att de sistnämnda inte kunde förvänta sig att bli bjudna på fest på herrgården. Burke menar vidare att modellen behöver visa på den asymmetri som alltid förekommit, där eliten har deltagit i och haft tillgång till båda traditionerna, men hur folket inte haft någon del i den Stora.²¹³ Här kan dock diskuteras auktionernas plats i Burkes Redfield-inspirerade teori. Jöns Andersson är inte att betrakta som herrskap, men lär absolut ha varit en lokal elit i sitt jordbrukarsamhälle, där det var skillnad på vilka sociala anspråk en nämndeman respektive en torpare kunde göra. Att Olof Meyer kunde inte bara besöka, men också ta aktiv del i att ropa in föremål på Jöns Andersons auktion pekar på att auktionerna var ett tillfälle då alla med öppen plånbok var välkomna, oavsett samhällsklass hos både köpare och sterbhus. Landsbygdens auktioner var en smältdegel som var tillgänglig för alla, där samhällets olika grupper blandades och tog aktiv del

211 Burke (1983) s. 39.

212 Burke (1983) s. 42.

213 Burke (1983) s. 43.

59

i förloppet. På så vis öppnades också ett fönster mot världen, där nya ideal och varor kunde visas upp och introduceras.