Sociala skillnader i klädinnehavet

Det stora flertalet av sterbhusen i undersökningen gäller personer som, trots skilda ekonomiska förutsättningar, i stor utsträckning varit en del av ett gemensamt (bonde)samhälle. Att studera sociala skillnader i materialet är därmed inte helt lätt, men det finns två personer i källmaterialet som gör jämförelser mellan olika socialgrupper genomförbara.

I början av 1780-talet dog två unga män i Östra härad som med största sannolikhet inte hade något alls med varandra att göra, förutom ett stort klädintresse. Detta syns tydligt i de protokoll som förtecknar auktionerna efter Ramdaladrängen Gumme Andersson och apotekarstudenten Johan Gabriel Springer men de måste haft helt skilda möjligheter att tillfredsställa detta intresse.²⁵⁶ Deras klädinnehav skiljer sig också åt på många punkter, och det är uppenbart att kläderna är tänkta att användas i helt olika miljöer.

I april 1782 dog Gumme Andersson bara 26 år gammal av tärandesjuka.²⁵⁷ Gumme var dräng i Räfsmåla, troligen på sin äldre bror Håkans gård. Han var vid sin död ännu ogift, men lämnade hela sju hel- och halvsyskon som arvingar. Att syskonen lät auktionera ut hela Gummes lämnade lösöre förefaller som en rimlig lösning på ett sterbhus med så många lotter att annars fördela sakerna i. De 39 utropen värderades till knappt 15 riksdaler, och av dem utgjorde en tredjedel olika klädesplagg. Gummes auktion är därmed inte en av de mest klädrika i antal plagg, men bara tre andra har en högre andel kläder.

Gummes bouppteckning ger en bild av en ung man utan eget hushåll men troligen i färd med att införskaffa saker som behövs för att starta ett eget hem. Detta syns till en början i de många redskap som förtecknas, och som snarare verkar som en förberedelse för att lämna sin brors hushåll än att vara verktyg som behövdes för att fortsätta att tjäna som dräng.²⁵⁸ Utöver redskapen finns också 16

255 M. Ulväng (2012) s. 189.

256 n24 respektive n32.

257 Exakt vilken sjukdom som tog livet av Gumme är omöjligt att veta: tärandesjuka är ingen specifik sjukdom utan snarare en beskrivning av de symptom sjukdomen uppvisade. Troligen hade Gumme legat sjuk en tid före sin död i cancer eller någon annan sjukdom som fått honom att tyna bort.

258 Bland Gummes 39 saker finns ett besman, en hakyxa, två navare, en kniv, en hyvel, en såg och några ytterligare redskap.

72

tennskedar förtecknade. Den unge drängen hade ordning på ekonomin, och boet är helt fritt från skulder.

Till skillnad från undersökningens flesta sterbhus så finns här i stället fordringar på i sammanhanget betydande summor. Brodern Håkan är skyldig Gumme nästan nio riksdaler, vilket troligen gäller innestående lön, men också brodern Anders är skyldig pengar. I det fallet gäller det ett kontantlån på hela 25 riksdaler, vilket får anses som en avsevärd summa. Också en liten summa kontanter finns för ovanlighetens skull i sterbhuset.

Den unge mannens klädintresse kan ses i det varierade klädinnehavet som också kompletteras av en del silverknappar och -spännen. Gumme hade bland annat fyra par byxor, fem tröjor, två livstycken av olika köpetyger, en hatt, tre skjortor, en silkesnäsduk och ett par knästrumpor av silke. Även om antalet plagg inte är exceptionellt så sticker köpetygerna ut jämfört med övriga allmogemän i materialet. Gumme kan ses som ett exempel på det väl beskrivna fenomenet att unga, lönearbetande människor dels kunde vara relativt resursstarka och som sådana introducera nya moden i en bygd, dels bygga den garderob de skulle komma att använda mycket länge.²⁵⁹ Under det sena 1700-talet var kläderna ännu av så god kvalitet att personer som Gumme kunde förvänta sig att de kläder som införskaffades under åren som ung vuxen skulle komma att hålla om inte livet ut, så i flera årtionden. Om Gumme fick betalt i kläder vet vi inte, men det är mycket möjligt att delar av hans kläder betalats ut som lön från brodern. En delförklaring till de ungas möjlighet att samla på sig kläder för framtiden är nämligen systemet med lönekläder, som resulterade i att pigor och drängar inte sällan hade en mer omfattande och inte minst mer uppdaterad garderob än sina arbetsgivare. Systemet innebar att drängar och pigor utöver mat och husrum avlönades med både kläder (eller tyg) och kontanter. Efter några års tjänst var mångas klädinnehav både mer omfattande och modernare än deras arbetsgivares.²⁶⁰

Ett drygt år efter Gummes död avlider ännu en ung man i Östra härad när den 23-årige apotekarstudenten Johan Gabriel Springer liv i juni 1783 tas av en okänd sjukdom. Johan Gabriel hade då lämnat studierna och vårdats en tid på sin bror Carl Springers gård Skrape, norr om Rödeby. Likt Gumme var Johan Gabriels enda arvingar de vuxna syskonen, och båda dog de alltså under en broders tak. Och precis som i Gummes fall bestod en stor andel av Johan Gabriels lösöre av kläder, men var mer omfattande i antal.

Auktionen bestod av 118 utrop, varav 62 gällde olika slags klädesplagg vilket är det näst högsta antalet i undersökningen. Värderingen av lösöret är dock en av de sex lägsta, vilket bland annat förklaras av att flera av de många böckerna värderas mycket lågt. Värderingen av kläderna har också påverkat utropens snittvärde som stannar på jämförelsevis låga 0,24 riksdaler. Det finns en grupp högt värderade kläder och därutöver en fallande skala ner till ett par bandrosor vars värde anges till bara tre ören.²⁶¹ Johan Gabriels efterlämnade lösöre vittnar om en ung man med helt andra förutsättningar än undersökningens övriga 31 avlidna personer. 34 utrop gäller böcker, och utöver dem är det de nämnda kläderna, spännen, knappar och några skrin och askar som tillsammans med några mer iögonfallande utrop av till exempel en värja med gullstång, en piska och en kokard som utgör det samlade lösöret. Johan Gabriel ägde inga

259 Liby (1997) s. 78; Ehn (1989) s. 69ff; M. Ulväng (2010) s. 209.

260 Liby (1997) s. 75–78; Ehn (1989) s. 70.

261 Johan Gabriels bouppteckning är angiven i silvermynt och ören.

73

föremål som på något vis tyder på förberedelser för att skapa ett eget hushåll, och hans ekonomiska beteende har också det varit ett helt annat än Gummes. Det rör sig inte om stora utsvävningar, men utöver skulderna till brodern för sjukdomstiden har Johan Gabriel också lånat 64 silvermynt [ca 10,7 riksdaler] i kontanter av honom, och har utöver det bland annat en skuld på 13 silvermynt [ca 2,2 riksdaler] till en skomakare i Stockholm. De totalt 59 riksdalerna i skulder täcks inte av auktionssumman som slutar på 27 riksdaler, men eftersom Johan Gabriel äger en tredjedel av gården Skrape slutar arvskiftet efter honom ändå med att det finns pengar för syskonen att dela på.

Johan Gabriels klädinnehav är varierat, och av flera plaggtyper har han haft många ombyten. Den största skillnaden mot övriga är de kompletterande plaggen: i bouppteckningen finns bara två par byxor varav ett par ingår i en kostym, vilket kan jämföras med Gummes fyra byxpar. Den världsvane apotekarstudenten har istället samlat på sig åtta par strumpor av olika material, sex nattkappor varav en var spetsprydd, två långa halsdukar av bomull, en florhalsduk och två skärp där ett var av svart silke.

Även om det inte gått att avgöra var Johan Gabriel bedrivit sina studier måste han ha gjort det i stadsmiljö och i sociala sammanhang som krävt ett helt annat yttre än vad som förväntades på landsbygden.²⁶² Han hade visserligen påkostade plagg som bör ha utgjort hans basgarderob, men han behövde också kunna variera sig och har genom de många kompletterande plaggen kunnat göra det. I de sistnämnda har han satsat mer på mängd och variation än att varje plagg skulle ha ett högt värde. Denna värdemässiga variation kan också återfinnas i hans innehav av knappar och spännen, där dels auktionens högst värderade föremål utgörs av skospännen för 10 silvermynt [ca 1,7 riksdaler], dels flera uppsättningar med olika knappar som troligen mest varit av nipper-kvalitet. Johan Gabriels osålda föremål har redan diskuterats i avsnitt 4.2 Blev allt sålt?, men det finns här anledning att återkomma till hans osålda klädning/kostym med den svarta jackan, västen och byxan av hemmavävt tyg värderad till 8 silvermynt [ca 1,3 riksdaler]. Dessa plagg har helt klart utgjort stommen i garderoben, och den höga värderingen är en tydlig fingervisning om att det hemvävda kunde vara nog så värdefullt. Min tolkning av variationen i klädinnehavet är att Johan Gabriel i ett landsbygdsperspektiv varit oerhört välklädd, men med stadens ögon har säkert hans lantliga härkomst kunnat identifieras. Att den unge mannen stod med fötterna i två olika delar av dåtidens samhälle kan också observeras i att det är auktionen med flest osålda föremål, där fyra är kläder, 13 böcker och ytterligare fyra gäller bland annat den tidigare nämnda värjan. Böckerna hade kanske hittat en mer angelägen grupp köpare på en specialauktion för böcker som ibland hölls i landets mindre städer, och mer frekvent i Lund, Uppsala och Stockholm.²⁶³

Hur Johan Gabriels svarta klädning såg ut går inte att avgöra med den sparsmakade informationen i bouppteckningen, men en möjlig anledning till att den förblev osåld på auktionen är att dess snitt kan

262 Trots sökande i studentmatriklar från Lunds universitet och Uppsala universitet, har jag inte lyckats avgöra var Johan Gabriel studerade, eller på annat vis identifierat hur länge han hann studera. Att han vårdats en tid hos brodern går att utläsa ur bouppteckningens skuldförteckning, där ”kostnader under avlidne broderns sjukdom” uppges till 48 silvermynt, och

”kostnader för den sjukes vård och skötsel uti en månad” uppgår till 30 silvermynt. Märkligt nog går inte Johan Gabriels död att finna i socknens dödbok, och någon dödsorsak uppges inte i bouppteckningen. Den enda ledtråden till var han har vistats är en skuld till en skomakare i Stockholm.

263 G. Ulväng, Murhem & Lilja (2013) s. 56–57.

74

ha skilt sig så mycket från vad som ansågs gångbart på den blekingska landsbygden. I samklang med det förbondeligande Ahlberger lyfter finns samstämmighet bland flera forskare om att bondebefolkningen skapade sig egna kulturella uttryck utefter sina förutsättningar och behov för att skilja gruppen både uppåt och nedåt, där man visserligen kunde låna in delar av det borgerliga modet, men utan att för den delen sträva mot att rakt av kopiera den högre samhällsklassens estetik. Tvärtom riskerade den som klädde sig alltför utsvävande att väcka åtlöje. Det gällde att anpassa sin konsumtionsnivå till vad som uppfattades som passande inom nätverket.²⁶⁴ Detta kan återkopplas till det Holmberg pekar på angående det kulturella kapitalet, och dess innehavares anpassningsförmåga till rådande situation. Habitus skapar smak, och känsla för sammanhang, och för med sig konsten att vara bekväm i sina kläder. Det finstilta är svårläst för klassresenären, och avslöjar en oförmåga som inom modet avläses av en betraktare som vulgäritet.²⁶⁵ Bourdieu kallar detta Don Quijote-effekten,²⁶⁶ vilket jag anser är en mycket talande liknelse för den som gör allt för att passa in, men som inte har nyckeln till hela situationen. Genom smak, som regleras genom uppväxt och inte biologi, upprätthålls makt- och statushierarkier. Holmberg påpekar att Bourdieu studerar de högre samhällsskikten,²⁶⁷ men jag finner ingen förklaring till att samma inte skulle gälla även längre ner i samhällsskikten. I ett socialt sammanhang förväntar vi som deltar i det att den personliga fasaden ska stämma med manéret.²⁶⁸ När en persons yta och beteende inte stämmer överens skapas nervositet, och det personen önskade förmedla med sin yta uppnås inte. En möjlighet är att Johan Gabriels svarta klädning stack ut för mycket för att vara användbar på landsbygden, och att om någon i trakten hade köpt den på auktionen skulle vederbörande riskera att inte bli beundrad för sina dyra kläder utan betraktad som någon som inte förstod sig på vad som är lämpligt för sin plats i världen.