Allmogens second hand
Auktioner och kläder på 1780-talets blekingska landsbygd.
Författare: Christina Dackling Handledare: Malin Lennartsson Examinator: Hans Hägerdal Termin: VT2021
Ämne: Historia Nivå: Avancerad nivå
Masterprogrammet i kulturvetenskaper
Examensarbete 30hp
Abstract
Allmogens second hand. Auktioner och kläder på 1780-talets blekingska landsbygd.
The peasantry’s second hand. Auctions and clothes in the late 18th century Blekinge countryside.
The aim of this study is to examine what access the people living in the countryside of the late 18th century south-Swedish district of Blekinge had to consumption, as well as what part clothes had in the auction trade. By increasing knowledge about the peasantry’s access to clothing in a local second hand market, we can study the conditions for the rural population at a time when access to both new and used clothing was severely limited.
Protocols of auctions attached to estate inventories is a vital source of information about when, why and how auctions where performed, and how clothes were a distinguished object category in the holding of the peasantry families.
Auctions were held for various causes, which could be of more or less imperative nature. Some estates were deeply in dept and needed to sell items in order to pay their debtors, though other estates held auctions without such reasons. In the latter cases it seems that the auctions could be a practical solution to handle the dividing of the inheritance, or to dispose of items not needed in the household. Here, the clothes form a special category that are more often sold as a whole than other items.
The auctions were, as the society in general, dominated by men but with a closer look at the protocols it is clear that women also were frequent participants, especially when the selling estate was female.
Nyckelord
Textil handel, landsbygd, begagnat, dräkt,
Tack
Först och främst vill jag tacka min handledare Malin Lennartsson för ögonöppnande och tankeväckande diskussioner, och för välbehövligt lotsande i de historiska korridorer som ibland varit svårnavigerade för mig som akademisk gökunge. Tack Malin! Ett stort tack också till min biträdande handledare Martina Böök för starthjälp och med många givande kommentarer i uppsatsens slutskede.
Slumpen gav mig ett annus horribilis att slutföra min masterutbildning under. Tidvis har det känts som att småsnoriga barn har varit mer än hemma än i skolan och förskolan, och tillsammans med egna förkylningar och konstaterad covid inom hushållet har våren -21 inneburit mer än en persons beskärda del av uppförsbackar.
Tack Martin, för att du har burit allt.
Innehållsförteckning
KAPITEL 1 Inledning ...1
1.1 Syfte och frågeställningar ...2
1.2 Teoretiska utgångspunkter ...3
1.3 Forskningsläge ...7
1.3.1 Landsbygdsbefolkningens tillgång till handel ...7
1.3.2 Klädhandel och klädkonsumtion ... 10
1.3.3 Människan och hennes kläder ... 13
1.4 Källmaterial ... 17
1.4.1 Bouppteckningar ... 19
1.4.2 Auktionsprotokoll ... 21
1.5 Metod ... 24
1.6 Blekinges landsbygd och befolkning under 1700-talet ... 28
1.6.1 Blekingskt dräktskick ... 30
1.7 Definitioner ... 32
1.8 Disposition ... 33
KAPITEL 2 Auktion: Orsaker och förutsättningar ... 33
2.1 Förekomsten av auktionsprotokoll i bouppteckningar ... 34
2.2 Sterbhuset ... 36
2.2.1 Skulderna och de efterlevande ... 37
2.3 Tidpunkt för auktionerna ... 39
2.4 Förrättningen ... 43
KAPITEL 3 Persongalleriet ... 47
3.1 Köparna ... 48
3.2 Könsfaktorer ... 52
3.2.1 De dolda kvinnorna ... 53
3.3 Auktionernas olika kundgrupper ... 55
KAPITEL 4 Varorna ... 59
4.1 Var allt till salu?... 60
4.2 Blev allt sålt? ... 62
4.3 Varornas värde ... 63
4.4 Vadå second hand? ... 64
KAPITEL 5 Kläderna ... 65
5.1 Allmogens klädinnehav ... 66
5.1.1 Könsskillnader i klädinnehavet ... 68
5.1.2 Sociala skillnader i klädinnehavet ... 71
5.1.3 Spår av hemtillverkning ... 74
5.2 Kläder på begagnatmarknaden ... 76
5.2.1 Kläder på auktionerna ... 76
5.2.2 Kläder som dragplåster ... 79
KAPITEL 6 Sammanfattning och slutsatser ... 82
6.1 Vidare forskning ... 85 Bilagor
Förteckning över de undersökta bouppteckningarna och auktionerna…….……..………I Textil ordlista……….…II Käll- och litteraturförteckning……….…….IV Bild-, tabell- och diagramförteckning……….……… ...……….……IX
1
KAPITEL 1 Inledning
Den 21 september 1778 var en stor dag i Säby i Ramdala socken. Ingrid Svensdotter hade några månader tidigare avlidit i en hastig feber, 37 år gammal och efterlämnat man, tre barn och en rejäl garderob. Det var den sistnämnda som denna höstmåndag drog storpublik till den auktion där Ingrids kvarlåtenskap skulle skingras och där pigan Elin vann budgivningen om ett blommigt band som kostade henne över 2 daler silvermynt.1 Elin var långt ifrån ensam om att utöka sitt textila innehav på auktionen. Enligt auktionsprotokollet hamnade Ingrids 49 utropade plagg i händerna på 31 personer som kom från både granngården och byar upp till 16 km2 bort. Dessa uppgifter kan utläsas i det auktionsprotokoll som är en del av Ingrid Svensdotters bouppteckning.3 Denna uppsats undersöker auktionsprotokoll i bouppteckningar från Östra härad i Blekinge inregistrerade 1780–1783, ett hittills ouppmärksammat material av betydelse för konsumtionshistoriska perspektiv, med rik information om allmogens tillgång till andrahandsvaror på en lokal marknad. Uppsatsen betonar klädernas plats i människors vardag i en tid när många hade få ägodelar, men där alla oavsett ålder, kön, sociala och ekonomiska faktorer hade tillräckligt med kläder för att åtminstone i någon mån skyla den egna kroppen. I en historisk undersökning av materiella förutsättningar kan fokus på klädinnehav och tillgång till en klädmarknad därför svara på frågor som inte går att studera via andra föremålskategorier.
1 Värdet av 2 daler silvermynt 1778 motsvarar köpkraften av 138 kronor år 2021. Köpkraften skiljer sig dock stort mot hur lång arbetstid som krävdes för att tjäna in summan som lön. De två silvermynten motsvarade betalning för lika lång arbetstid som 3800 kronor idag. (Ref. Edvinsson & Söderberg (2011) s. 270–292). Jag har ansett det svårt att göra löpande direkta jämförelser mellan dagens penningvärde och de summor som utgör delar av undersökningens material utan att gå in på en djupare diskussion på ämnet, och har därför avstått detta. För att göra dessa jämförelser kan dock
http://historicalstatistics.org/Jamforelsepris.htm rekommenderas för den som önskar en fördjupning i uppsatsens redovisade penningsummor.
2 Mellan Säby och Svanhalla är det enligt Google Maps 15,8 kilometers gångväg, kortaste vägen. Från Svanhalla hade Mårten Håkansson tagit sig för att köpa en överdel (en slags särk) för 1 silvermynt. Mårten var inte den enda som kom långväga till auktionen, som drog folk från både öst- och västliga delar av häradet.
3 Jag har gett de undersökta bouppteckningarna och auktionsprotokollen id-nummer för att identifiera dem, och jag kommer i fotnoterna att hänvisa till dem med detta nummer. Bouppteckningen och auktionsprotokollet för en individ har ett och samma nummer. Ingrid Svensdotter är n5.
2
1.1 Syfte och frågeställningar
Undersökningen behandlar konsumtionshistoriska förhållanden på landsbygden i det sena 1700-talet, en tid då påverkan från de omvälvande förändringar som skulle prägla 1800-talet ännu bara kunde anas.
Livsvillkoren för de som bodde på landet och de som levde i städerna skilde sig fortfarande kraftigt från varandra, och den senare geografiska utjämningen av klädedräkten hade ännu inte skett. 1800-talets konfektionsindustri skulle komma att bidra till detta,4 men under 1700-talet är skillnad mellan stad och land stor, inte minst vad gäller tillgång till konsumtionsvaror såsom till exempel kläder. Handeln var fortfarande, med några undantag, koncentrerad till städerna. Några lanthandlar fanns inte, och när landsbygdens befolkning ville handla fick de antingen ta sig till närmsta stad eller invänta något av dessa undantag som främst bestod av tillfälliga marknader, förbipasserande gårdfarihandlare och auktioner.
Gemensamt för dessa är att de bjöd på sporadisk tillgång till handel vilket kraftigt begränsade utbudet för allmogen. Till detta var möjligheten att köpa färdigtillverkade kläder starkt begränsad eftersom skräddarna var förbjudna att sy upp kläder utan en specifik beställning.5
Den industriella revolutionens verkningar började märkas i Sverige efter 1820, då en högkonjunktur tillsammans med ekonomiska och sociala förändringar hade börjat öppna varumarknaden för fler än tidigare.6 Det folkliga modet har påverkats enormt mycket av den ekonomiska och industriella utvecklingen. Från att varje textil har varit ett arbetsamt och påkostat, men hållbart, arbete före den industriella revolutionen, till att under densamma i många fall vara billigt, lättillgängligt och av dålig slitstyrka. Den industriella revolutionen innebar att ett hushålls innehav av föremål ökade i en mycket stor omfattning. I Sverige ökade förbrukningen av industriella konsumtionsvaror per capita 11-faldigt under 1800-talet.7
Jag undersöker alltså en tid när varje enskilt föremål ännu hade stor betydelse i vardagen för de människor som tillverkade eller köpte, ägde och brukade dem.
Syftet är att undersöka allmogens tillgång till konsumtion i det blekingska 1700-talssamhället och klädernas plats i den dåtida auktionshandeln, för att öka kunskapen om landsbygdens lokala andrahandsmarknad och betydelsen av sterbhusauktioner i en tid och plats då tillgången till både nya och begagnade kläder var starkt begränsad.
Jag har ovan själv bidragit till bilden av att de människor som levde före oss existerade i en sluten värld (särskilt på landsbygden), men vill samtidigt nyansera denna föreställning. Även långt ut på landsbygden fördes långväga utländska material redan på 1700-talet, innan industriella revolutionen stöpte om
4 Till exempel Nylén (1975) s. 28.
5 Rasmussen (2010) s. 85.
6 Eldvik (2014) s. 194.
7 Ahlberger (1996) s. 65.
3
förutsättningarna för hur vardagen såg ut. Jag har studerat en tid som stod på tröskeln till en ny slags värld, där tillgången till kläder dramatiskt ökade och sämre kvalitet sänkte plaggens livslängd.
För att uppfylla syftet har följande övergripande frågor formulerats, med mer detaljerade frågor som komplement.
1. Vad var anledningen till att en auktion hölls i anslutning till upprättandet av en bouppteckning?
Vilka omständigheter påverkade auktionerna? I vilka typer av dödsbon var auktioner vanligt förekommande? Var skuldsättning den vanligaste anledningen, eller fanns andra vanligt förekommande skäl till att hålla en auktion? Påverkade de efterlevandes situation? Finns skillnader mellan kvinnors och mäns sterbhus?
2. Vilka deltog i auktionerna?
Hur gick auktionen till, och vilka var auktionsförrättarna? Vem besökte auktionerna för att köpa saker?
Hur stort var auktionens upptagningsområde? Går det att observera skillnader mellan olika samhällsgrupper genom att studera auktionerna? Avspeglar dokumentationen de som deltog i auktionen? Skilde sig kvinnors och mäns möjligheter att delta i auktionerna?
3. Vad såldes på auktionerna?
Såldes alltid hela lösöret? Vem köpte vilka varor? Skilde sig kvinnors och mäns köpmönster? Vad köpte kvinnorna? Stämmer bouppteckningarnas värdering med det marknadspris som motsvaras av försäljningspriset på auktionerna? Hur betraktades begagnade varor?
4. Vilken roll spelade kläderna på auktionerna?
Hur utmärkte sig hanteringen av kläderna på auktionerna jämfört med andra föremålskategorier? Såldes alla kläder på auktionerna? Avspeglar auktionsprotokollen landsbygdsbefolkningens hela klädinnehav?
Stämmer bouppteckningarnas värdering av kläder med det marknadspris som motsvaras av försäljningspriset på auktionerna, och skiljer kläderna ut sig jämfört med hela lösöret? Påverkade förekomst av kläder på auktionen vem som besökte den?
1.2 Teoretiska utgångspunkter
I det följande redovisas mina teoretiska utgångspunkter som ligger till grund för inriktningen på studien.
Teoretiska diskussioner förs i såväl 1.3 Forskningsläge som löpande i undersökningskapitlen.
Tillgång till, eller brist på, kläder påverkar människan på djupet. Den avgör om vi kan bo i en viss miljö, om vi kan delta i ett visst sammanhang och vad vi kan lägga vår tid på. Utan kläder kan vi inte leva på stora delar av jordklotet, vi kan inte delta i sociala sammanhang där en viss klädsel förväntas och ju mer tids- och resurskrävande klädtillverkningen eller -anskaffandet är desto mindre tid kan vi lägga på annat.
Unikt för kläderna är att de i någon form och omfattning har ägts av alla människor, på ett sätt som inga
4
andra föremål har: kläder måste alla människor ha, nu som då, fattig som rik. Historikern John Styles hävdar att i 1700-talets England hade merparten av de fattiga ett ombyte kläder, även om de ofta inte ägde något annat.8 För den vars samlade egendom utgjordes av hens kläder torde betydelsen av dessa vara ännu större än för de rika, vars påkostade garderober kompletterades av mängder av andra tillgångar. Även för den som inte var allra längst ner på samhällsstegen kunde sättet att klä sig vara enda sättet att signalera status, andra ägodelar behövde ett representativt hem för att visas upp.9 Det folkliga dräktskicket var ett uttryck för handelsförbindelser och försörjningsmöjligheter. Vad som fanns tillgängligt, vad man hade råd med och hur föremålen togs tillvara och hanterades är tydliga tecken på hur individers och hushålls pengar prioriterats.10 Studier av detsamma ger oss möjlighet att identifiera skilda livsvillkor för olika grupper och inom grupper, beroende på sådana faktorer som kön, ålder och social position. Utmärkande för studier av historiska kläder är också att denna föremålskategori till skillnad från andra kan studeras i ett långt tidsperspektiv såväl som för samtliga samhällsgrupper.
Genom kläderna kan vi alltså studera även samhällets lägre skikt, på ett sätt som ingen annan föremålskategori tillåter oss. Kläderna är därmed en utmärkt källa för att studera skillnader över tid, och skillnader mellan människor.
Klädernas basfunktion är att skyla, skydda och pryda,11 men modern dräktforskning ser djupare än så.
Vad vi bär är och har historiskt varit en laddad fråga, och genom studier av dräktskick kan vi avläsa en kommunikation mellan bärare och betraktare, där bäraren gör ett val om hur hen vill bli betraktad. Enligt etnologen Håkan Liby kan vi lära känna upplänningen som kulturvarelse genom att syna hen i sömmarna, och sociologen Lars Holmberg menar att genom att studera mode som kulturbärare kan vi lära oss minst lika mycket om sociala förändringar som genom studier av konst och arkitektur.12 Ett tecken på kläders vikt för socialt samspel, och en anledning att studera klädrelaterade frågor, är de mängder av regleringar som genom historien lagts på kläder, och vem som har haft rätt att bära vad.13 Vi kan studera effekterna av de lagstadgade överflödsförordningar som i flera århundraden i detalj reglerat textilhandel och människors rätt att bära specifika plagg och material, där lokala sockenstämmor hade i uppgift att implementera dem ute på landsbygden.14 Stark påverkan fanns, och finns, också genom informella men minst lika reglerande sociala överenskommelser om vem som har rätt att bära vilka kläder, och när i livet. Genom kläderna har passerade milstolpar kommunicerats – konfirmation, bröllop, änkestånd – och de har varit en ceremoniell del vid livets stora händelser. Särskilt viktigt har detta varit för kvinnor, som mer än män tvingats anpassa sina kläder efter pålagor utifrån. Ett slående exempel är hur en kvinna som uppenbart haft sexuellt umgänge före äktenskapet inte haft rätt att bära brudkrona vid vigseln, och därigenom via sin klädsel har måst offentligt visa tecken på sin bristande moral.15
8 Styles (2007) s. 322.
9 M. Ulväng (2012) s. 12; Andersson (2009) s. 190.
10 M. Ulväng (2012) s. 13.
11 Liby (1997) s. 5.
12 Holmberg (2008) s. 153.
13 Ek (1959) s. 102.
14 M. Ulväng (2013) s. 216.
15 Ek (1959) s. 111.
5
Kvinnans olika livsfaser har också varit lättare att avläsa ur hennes klädsel, än mannens. Kvinnan har genom olika huvudbonader, håruppsättningar och kjollängder signalerat information om hennes civilstånd och ålder i mycket högre grad. Lars Holmberg applicerar sociologen Erving Goffmans dramaturgiska perspektiv på mode, och menar att detta kan användas vid studier i hur människan med hjälp av olika tekniker presenterar sig själva inför andra.16 Goffmans teorier handlar om det sociala samspelet kan liknas vid teaterns överenskommelser om hur vi framställer oss med hjälp av attribut och manér.
Samhället är organiserat efter den principen att varje individ som besitter vissa sociala egenskaper har en moralisk rätt att vänta sig att andra ska värdera och behandla honom på ett tillbörligt sätt. Till den principen är en annan princip knuten, nämligen att en individ som underförstått eller uttryckligt låter förstå att han har vissa sociala egenskaper också bör vara den han utger sig för att vara. När en individ framställer ett förslag till definition av situationen och därigenom underförstått eller uttryckligen gör anspråk på att vara en individ av ett speciellt slag utövar han följaktligen automatiskt en moralisk press på de andra, tvingar dem att värdera och behandla honom på det sätt som individer av hans sort har rätt att vänta sig. Han avstår också underförstått från alla anspråk på att vara allt det som han inte ger sig sken av att vara och avstår därför från den behandling som skulle ha varit tillbörlig på sådana individer. De andra finner alltså att individen har informerat dem om vad som är och om var de borde uppfatta som det som ”är”.17
Mode är alltså något som skapas i samspel människor emellan, ett samspel som bygger på gemensamma definitioner om dess innehåll. Holmberg relaterar detta till att den personliga fasaden ska stämma med det manér som förväntas. När dessa inte följer det förväntade uppstår en situation där överenskommelsen, och därmed det sociala samspelet, utmanas.18 Etnologen Sigfrid Svensson beskriver hur betydelsefull klädseln kunde vara på den skånska landsbygden, där det gällde att hålla sig till den dräkt som förväntades av bondeklassen, även om det fanns ekonomiska förutsättningar att klä sig mer påkostat och/eller modernt. År 1751 ansåg bönderna i Villands härad att den av grannhäradena nyutsedde riksdagsmannen Nils Mårtensson knappast kunde representera bondeståndet då denne klädde sig alltför likt en adelsman, och ville av den anledningen inte erkänna valet av honom.19 Det gällde alltså att hålla sig inom av det omgivande samhället godkända ramar även när det fanns ekonomiska möjligheter att träda utanför dem.
Konsthistorikern Jules David Prown beskriver att materiell kultur är ett studium av ett samhälles tankar, idéer och värderingar med utgångspunkt i de bevarade föremålen,20 något som textilvetaren Cecilia Candréus relaterar till att föremål som är tillverkade eller anpassade av människan återspeglar tankar och värderingar hos tillverkaren och/eller brukaren.21 Därmed kan ett samhälles materiella lämningar vara en nödvändig ingång för att ge en fullständig, korrekt bild av ett historiskt skeende eller företeelse.
16 Holmberg (2008) s. 167.
17 Goffman (1959/2015) s. 21.
18 Holmberg (2008) s. 171.
19 Svensson (1935) s. 294.
20 Prown (1982) s. 2.
21 Candréus (2008) s. 18.
6
Candréus menar att ”För att förstå betydelsen av de föremål människan valt att tillverka och använda måste dessa därför studeras i sitt samtida sammanhang”.22 Materiell kultur är en del av människans självkonstruktion, och det är därmed nödvändigt att studera en kulturs föremål för att nå rika tolkningar.23 Kläder har genom att vara en viktig handelsvara påverkat både utrikes- och inrikeshandel såväl som andra ekonomiska processer, och studier av historisk dräkt kan ge ökad förståelse för en tidsperiod.
Årtiondena runt sekelskiftet 17–1800 var en brytningstid där specialiserade hantverk utvecklades på områden där självhushållet inte räckte till. Hemtillverkning av de enklare linnekläderna var ännu allmän, men tillverkning av tillskurna kläder krävde en särskild kompetens, där skräddarutbildning var nödvändig. Enligt textilvetaren Pernilla Rasmussen är forskningen om periodens sömnadshantverk liten i omfattning, ofta handlar den om skråväsendet i stort, där skräddarhantverket klumpas ihop med andra (manliga) hantverk i översikter,24 baserat på de förhållanden som gällde i städerna. Prästen och ortsbeskrivaren Johan Jöran Öller skildrade år 1800 levnadsförhållanden för befolkningen i västra Blekinge, och hur allmogens ålderdomliga klädedräkt under några årtionden hade börjat att förändras.25 Öllers beskrivning pekar på perioden som ett skifte som var märkbart även för de som själva upplevde det i realtid. Jag menar att de förväntningar som enligt Goffman och Holmberg ställer krav på människors beteende och utseende fortfarande var mycket liknande de som gällt för tidigare generationer, men började nu luckras upp och tillåta större variation i dräkten.
För min undersökning är bouppteckningar och deras uppgifter om klädinnehavet oumbärliga. Under 1800-talets gång blir bouppteckningar mindre och mindre tillförlitliga vad gäller de avlidnas kläder.
Detta beror på att samtidigt som konsumtionen ökade, och människors garderober blev mer omfattande blev kläderna mindre värda och förtecknades i minskande grad i bouppteckningarna. Uppgifter om kläder i bouppteckningar är därför mer tillförlitliga i material från 1700-talet än 1800-talet, och det är troligt att ett äldre material visar en större andel av det faktiska klädinnehavet än i yngre källor.26 Utöver de sociala ramarna för klädseln fanns det praktiska och ekonomiska begräsningar som hämmade spridningen av modet och konsumtionen av kläder på landsbygden. En självklar sådan var befolkningens begränsade resurser som innebar att de kläder som fanns användes länge,27 långt ifrån dagens snabbmode med ständigt nya modekollektioner. I en tid utan järnväg, tidningar och tv var kontakterna mellan olika områden få,28 och de som tillverkade plaggen lärde sig hantverket av äldre kvinnor i ett begränsat geografiskt område och traderade på så sätt lokala snitt och tillverkningstekniker. För klädinnehavets omfattning är det dock relevant att beakta skillnaden i hållbarhet mot både dagens och 1800-talets konfektionstillverkade kläder. De kläder som tillverkades före industrialiseringen var i allmänhet av
22 Candréus (2008) s. 7.
23 Torell (2014) s. 41.
24 Rasmussen (2010) s. 11.
25 Öller (1800) s. 166.
26 Till exempel Nylén (1975) s. 13.
27 Lönnqvist (1972) s. 342.
28 Burke (1983) s. 13.
7
mycket hög kvalitet, och så hållbara att det inte var ovanligt att den garderob unga vuxna införskaffade innan de gifte sig räckte i flera eller många årtionden.29 Detta leder till ett av denna undersöknings huvudsakliga teman: kläders andrahandsvärde. I ett sammanhang där nytillverkning av kläder inte bara tar mycket tid i anspråk, utan också resulterar i plagg av mycket hållbar kvalitet är det rimligt att andrahandsvärdet också är högt. Jag vill undersöka vad detta innebar för landsbygdsbefolkningen med fokus på kläders värde: ekonomiskt såväl som praktiskt.
1.3 Forskningsläge
Frågor om kläders andrahandsvärde och -marknad är utgångspunkten för undersökningen. Detta område är i Sverige beforskat i liten utsträckning, särskilt vad gäller förhållanden på landsbygden. I närliggande, och för min undersökning högst relevanta, områden med fokus på textil handel och konsumtion på landsbygden bedrivs dock en aktiv forskning, som ringar in de delar jag vill börja fylla i. Generellt gäller här också att det 1700-tal jag studerar är undersökt i lägre grad än 1800-talet, som är en betydligt mer studerad tidsperiod. Blekinge är i sig ett område som också hittills i stort har förbisetts av forskningen, det finns ingen som undersökt det lilla landskapet och skrivit dess historia på ett sätt som motsvarar till exempel de undersökningar Lars-Olof Olsson gjort i Småland och det finns därmed anledning att kasta mer ljus på området.
1.3.1 Landsbygdsbefolkningens tillgång till handel
Under 1700-talet var skillnaden mellan stad och land fortfarande stor, inte minst vad gällde förutsättningarna för och omfattningen av handel och konsumtion. Städerna var menade att vara centrum för handelsutbytet, även för landsbygdens befolkning, och fram till 1846 var regleringen av vem som fick bedriva handel omfattande. Det var förbjudet att idka fast handel, och handelsbodar var därmed inte tillåtna.30 Landsbygdens befolkning var hänvisad till att antingen ta sig till stadens handelsutbud, eller delta i tillfälliga marknader i hemtrakterna. Ekonomhistorikern Anna Brismark och historikern Pia Lundqvist poängterar dock att det inte fanns några vattentäta skott mellan handeln i staden och den på landet. Snarare var utbytet stort, men tidigare forskning har bara fokuserat på antingen stad eller land.31 Ekonomhistorikerna Göran Ulväng, Sofia Murhem och Kristina Liljas resultat bekräftar detta, exempelvis genom att lyfta fram hur stadens auktioner annonserades. Detta skedde bland annat genom muntlig information i kyrkorna, även i de ute på landsbygden.32 Valet av tidpunkt för stadsauktionen kunde också i hög grad påverkas av när det passade landsbygdsbefolkningen med avseende på jordbruksårets växlingar.33
29 Ehn (1989) s.70; Liby (1997) s. 78.
30 Brismark & Lundqvist (2010) s. 131.
31 Brismark & Lundqvist (2010) s. 137.
32 G. Ulväng, Murhem & Lilja (2013) s. 69.
33 G. Ulväng, Murhem & Lilja (2013) s. 72
8
Att landsbygdsbefolkningens tillgång till handel var sämre än för de boende i städerna står ändå klart då alla inte kan ha haft möjlighet att alls ta sig till närmsta stad, men de tillfälliga landsbygdsmarknaderna kompletterades av auktioner. Exakt hur vanliga auktionerna utanför städerna var, vet vi inte. Men Ulväng, Murhem och Liljas studie av det omfattande antalet aktiva auktionister i Enköpingstrakten visar att också antalet auktioner måste ha varit omfattande.34 Auktionerna samlade folk och gav dem möjlighet att köpa saker som annars bara fanns tillgängliga i staden eller genom förbipasserande gårdfarihandlare.
Auktionen som socialt evenemang ska heller inte underskattas, både förtäring under auktionen och dans efter den kunde förekomma.35 Auktionsprotokollen avslöjar inte vilka samtliga närvarande var, vi får bara veta namnen på de som tagit aktiv roll i själva köpen, men det finns all anledning att anta att det totala antalet besökare på auktionerna långt översteg antalet köpare.
1700-talets bristande näringsfrihet hade stor påverkan på tillgången till kläder. Vad gäller möjligheten att klä sig var hemtillverkning och självhushåll föga förvånande en viktig faktor, men när det kom till att sy av de mer påkostade köpetygerna anförtroddes detta hantverk i allmänhet till skräddare.36 Landsbygdens skräddare var inte lika hårt begränsade av skråregleringarna som stadens, men likt de senare hade de inte tillåtelse att lagerföra varor, vare sig färdigsydda kläder eller tyg på metervara.
Skrädderi var ett beställningshantverk, där kunden försåg utföraren med material och ofta även kost och logi.37 Det fanns därmed ingen konfektion att få tag på för den som kände sig sugen på ett nytt livstycke, ett sådant var tvunget att måttbeställas och syddes alltid med en specifik kund i åtanke. Tillgången på färdiga plagg var mycket låg, och det avspeglar sig i att även ett plagg som i en bouppteckning betecknas som ”gammalt” eller ”trasigt” kunde säljas på auktion.
De på landsbygden sällan förekommande kontanterna innebar i sig inte att befolkningen hade brist på värdefulla ägodelar, eller att de inte kunde betala för sig. Ekonomhistorikern Marja Erikson har studerat hur krediter utgjorde centrala inslag i hushållsekonomin i det äldre agrarsamhället, baserat på uppgifter om skulder i bouppteckningar. I Krediter i nöd och lust: skattebönder i Torstuna härad, Västmanlands län, 1770–1870 visar Erikson att skuldsättning var mycket vanlig på landsbygden, men att detta inte innebar fattigdom eller underläge. Skulderna var ofta relaterade till köp av jord, men, och av stor relevans för min undersökning, i en tredjedel av de undersökta hushållen förekommer det också skulder för auktionsinrop i närområdet.38 Per bouppteckning är summan för dessa skulder låg, men den stora förekomsten av dem tolkar Erikson som att auktioner var mycket vanligt förekommande på landsbygden. Kreditköp var vanliga på landsbygden, och kreditmarknaden var till övervägande del privat. De västmanländska bouppteckningarna visar på förekomsten av ett omfattande system med olika slags skulder till grannar och anhöriga, vilket också blir relevant för frågan om varför en auktion hölls i anslutning till ett arvskifte. 39 I bouppteckningar är det också tydligt hur ovanliga kontanter var i
34 G. Ulväng, Murhem & Lilja (2013) s. 82.
35 G. Ulväng, Murhem & Lilja (2013) s. 77.
36 Rasmussen (2010) s. 85.
37 Rasmussen (2010) s. 85.
38 Erikson (2018) s. 157.
39 Erikson (2018) s. 216.
9
landsbygdens hushåll: de förekom men bara i undantagsfall och då enbart till små värden jämfört med hela boets värde. Kreditköpen är en anledning till auktionsprotokollens upprättande: de användes för att identifiera köparna som kunde betala ibland mycket lång tid efter att auktionen hållits (och därmed lång tid efter att köparen tagit hand om de utropade, obetalda varorna).40 Kreditköpen hängde inte samman med jordbruksårets fluktuationer i kontantflöde, detta var det rådande betalningssystemet oavsett tid på året.41
Historikern Christer Ahlberger beskriver handelns historiska grundformer baserat på vem av handelstransaktionens aktörer som söker upp vem:
1. Köpare söker upp säljare: traditionell stadshandel 2. Säljare söker upp köpare: gårdfarihandel
3. Köpare och säljare möts på neutral plats: marknader42
Enligt Ahlbergers uppdelning förekom kategori 1 enbart inom stadens gränser och de kategorier som fanns tillgängliga på landsbygden var av kategori 2 och 3, men jag vill öppna upp för att diskutera om landsbygdens auktionshandel var en blandform av 1 och 3. Att auktionerna var en tillfällig marknad står klart, men jag menar att platsen som köparna och säljarna möttes på inte var av samma neutrala karaktär som marknadens. Auktionerna utspelade sig bokstavligt talat på säljarens förstukvist, och det vara bara köparen som förflyttade sig för att ta sig till handelsplatsen. Därmed har köparen på auktionen i högre grad sökt upp säljaren än vice versa. Auktionsförrättaren må ha gjort samma förflyttning, men förrättaren var inte säljare i transaktionen utan ett verktyg för att denna skulle kunna genomföras.
I Konsumtionsrevolutionen undersöker Ahlberger konsumtionsmönster och förutsättningar för samhällets modernisering. Huvudpoängen som presenteras är att den ökade konsumtionen drevs av olika samhällsgrupper under olika perioder från 1600-talet till 1800-talet vilket påverkades av konsumenternas antal i respektive grupp och av konsumenternas totala köpkraft. Ahlberger undersöker vilken samhällsgrupp överflödsförordningarna (när dessa förekom) riktade sig mot och tolkar det som periodens drivande konsumentgrupp. Detta innebär att konsumtionen och dess ökning under 1600-talet drevs av samhällets övre skikt, men under 1700-talet kom att drivas alltmer av bondebefolkningen, och från 1800-talet av arbetare.43 Denna utveckling stämmer väl med förändringen i för vem bouppteckningar upprättades, och kan inte bara förklaras av att arbetarna blev fler till antalet, utan också av ett ökat välstånd inom gruppen.44Ahlberger pekar på hur bönderna (med grund i samhällsprocesser som startade redan under 1600- och 1700-talen) under industrialiseringens framväxt visserligen drog stor fördel av de nya ekonomiska möjligheterna som bjöds, men att detta inte ledde till att de förborgeligades utan snarare att resultatet var ett förbondeligande. Det senare innebar en ökad
40 G. Ulväng, Murhem & Lilja (2013) s. 53.
41 G. Ulväng, Murhem & Lilja (2013) s. 77.
42 Ahlberger (2010) s. 233.
43 Ahlberger (1996) s. 64.
44 Ahlberger (1996) s. 84.
10
klassmedvetenhet inom den grupp de självägande bönderna utgjorde, där de såg fördelar med att förtydliga skillnaden mellan dem som grupp och andra grupper, både uppåt och nedåt.45
Sockenstämmoprotokoll visar att bönderna ofta var positiva till överflödsförordningarna och ibland önskade att de utökades.46 Bönderna i Sverige hade rationella intressen av att bibehålla förordningarna, och samtidigt makt att påverka genom sin jämförelsevis starka politiska ställning.47 Utan böndernas stöd hade överflödsförordningarna troligen avskaffats tidigare, som ute i Europa.48 Med detta fjärmande från landsbygdens mindre bemedlade (och stadens rika borgerskap) under kommersialiseringsprocessen som bakgrund, verkar det inte långsökt att tänka sig att hierarkin inom en grupp kan vara lika viktig att skapa eller upprätthålla, som hierarkin mellan grupper. Värt att lyfta är också att de som samlade in resterna av folkkulturen knappast i huvudsak samlade in uttryck eller materiella källor från samhällets allra lägsta skikt. Det som finns bevarat idag som folkkonst, folkdräkt, folksagor lär generellt ha varit bondearistokratins kulturella uttryck,49 vilket också stämmer med hur våra museer är fyllda med folkliga festdräkter, ju mer påkostade desto bättre, men där grövre och billigare plagg är svårare att hitta.
Ahlbergers studie är värdefull för att förstå utvecklingen av den svenska konsumtionsmarknaden, och behandlar förutsättningarna för både städernas och landsbygdens befolkning, men berör enbart konsumtion av nytillverkade varor.
1.3.2 Klädhandel och klädkonsumtion
Traditionellt har den svenska allmogens klädinnehav studerats av äldre tiders folklivsforskare och senare tiders etnologer med fokus på kulturella betydelser, vilket är en förklaring till den betydelse ekonomhistorikern Marie Ulvängs forskning har fått för fältet. Genom att kombinera ett etnologiskt perspektiv med ett ekonomhistoriskt har Ulväng grävt sig in i de härjedalska böndernas klädkistor, och studerat dessas klädinnehav med både kulturella och ekonomiska frågor i blickfånget. Med fokus på vardagens kläder skildrar Ulväng 1800-talets klädekonomiska utveckling, från en kvinnlig fäbodsekonomi till ett samhälle dominerat av manligt skogsbruk byggt på kontanthantering. Ulväng lyfter fram kläderna som enskilda plagg för att skifta fokus till klädekonomi, där klädernas betydelse inte bara är av kulturellt värde utan också av ekonomiskt värde, värden som till viss del påverkar varandra, men till viss del är fristående från varandra.
Genom att vrida blicken mot klädernas plats och värde i vardagen för landsbygdens befolkning är Ulvängs studier, och främst hennes avhandling Klädekonomi och klädkultur,50 forskning som haft mycket stor betydelse för min undersökning. Huvudmaterialet är bouppteckningar, vilka kompletteras av bevarade plagg i museisamlingar, och i dessa undersöks relationen mellan hushållens ekonomiska resurser och individens klädinnehav.51 Granskningar av antal förtecknade plagg per bouppteckning, och
45 Ahlberger (1996) s. 127.
46 Ahlberger (1996) s. 132.
47 Ahlberger (1996) s. 146.
48 Ahlberger (1996) s. 141.
49 Burke (1983) s. 46.
50 M. Ulväng (2012)
51 M. Ulväng (2012) s. 142.
11
förekomsten av köpetyg i desamma visar på lokala förutsättningar för böndernas förutsättningar att skapa och upprätthålla ett klädinnehav, till skillnad från tidigare historisk forsknings tonvikt på konsumtionsförändringar.52 Relevant för frågan om kläders andrahandsvärde är att Ulväng genom jämförelser på hushållsnivå kan påvisa att kläder inte bara aktivt fördelades till arvingarna53 utan att kläderna också kunde införlivas i arvingens garderob.54
Att analysera ett klädinnehav ur både ett ekonomiskt och ett kulturellt perspektiv kan knytas till Adam Smiths teori om varors olika värden, där en varas bruksvärde och bytesvärde är olika saker.55 Inom forskning om kläder och mode dominerar varors sociala värde som sätt att definiera konsumtionens roll för skapande av identitet, respektive gruppers formande. Ulväng tar istället fasta på vikten av värden förknippade med plaggets tillverkning (material, tillskärning och sömnad) och påpekar att även andra värden kan vara relevanta att undersöka såsom till exempel samlarvärde56. För min undersökning är det också relevant att göra skillnad på det ekonomiska nyanskaffningsvärdet och andrahandsvärdet för en och samma vara.
Ulväng lägger stor vikt vid den delen av undersökningen som behandlar skillnader mellan könen. Här är antagandet att ”1800-talets genomgripande samhällsförändringar medförde skilda möjligheter och förväntningar för kvinnor och män att skaffa och upprätthålla en garderob.”57 tidigare har jämförelser mellan mäns och kvinnors klädinnehav sällan gjorts, vilket Ulväng förklarar med det dominerande intresset för kvinnans dräkt inom etnologin, och refererar till att redan George Simmel uttryckte att modets fokus på det kvinnliga bottnade i kvinnans svagare samhällsposition och mannens mycket större möjligheter att fritt välja uttrycksmedel.58 Denna obalans kan också ses i att männens bouppteckningar har mer uppgifter om hushållets socioekonomiska ställning (till exempel titlar, angivande av skattehemmanets storlek) än kvinnornas. Kvinnornas klädinnehav är mer detaljerat beskrivet, men männens klädinnehav har alltså tydligare kontext.59 Genom att undersöka mängden plagg och dessas värde för enskilda personer lyfter Ulväng fram könsspecifika skillnader, och genom att identifiera makar som avlidit nära i tid möjliggörs att skilja betydelsen av kön från socioekonomiska faktorer.
Sammantaget dessa uppgifter fastslår Ulväng att bondens och bondhustruns garderober gick skilda vägar vid 1800-talets mitt.60
Den svenska historiska auktionshandeln har de senaste åren undersökts i flera forskningsprojekt, där Lilja, Murhem, Ulväng och ekonomhistorikern Pernilla Jonsson studerat dels generella frågor om auktioner, men också vissa frågor specifikt rörande vissa varuslag på auktionerna. Lilja och Jonsson har i Inadequate supply and increasing demand for textiles and clothing: second-hand trade at auctions as
52 M. Ulväng (2012) s. 104.
53 Det är inte ovanligt i bouppteckningar att just kläderna fördelas till en eller flera arvingar, separat från övriga arvslotter.
54 M. Ulväng (2012) s. 113.
55 Smith (1776/2001) s. 54–55.
56 M. Ulväng (2012) s. 205.
57 M. Ulväng (2012) s. 187.
58 M. Ulväng (2012) s. 191.
59 M. Ulväng (2012) s. 189.
60 M. Ulväng 2012) s. 218.
12
an alternative source of consumer goods in Sweden, 1830–1900 specifikt fokuserat på kläderna som andrahandsvara.61 Lilja och Jonsson konstaterar att även under 1800-talet, med dess allt större flöde av nytillverkade varor, var begagnade kläder en viktig varugrupp med ett fortsatt betydande pris för stora delar av den svenska befolkningen. För denna, och andra svenska, studier gäller att de fokuserar på handeln i städerna, och med mer inriktning mot 1800-talets utveckling i en tid av massproduktionens framväxt än 1700-talets fortfarande i hög grad begränsade tillgång till konsumtionsvaror. Ulväng, Murhem och Lilja menar i Den glömda konsumtionen: Auktionshandel i Sverige under 1700- och 1800- talen att forskningen tidigare i någon mån lämnat andrahandshandeln därhän, och förklarar detta med bristen på källor.62 Att det varit extra svårt att studera förhållanden på landsbygden avspeglas också i att i deras studie är källmaterialet som gäller landsbygden mycket litet i jämförelse med det som gäller städerna.
Lilja och Jonsson visar i Strategier för krediter: begagnade kläder och textilier som värdebevarare och värdebärare i 1800-talets Västerås63 att kläder och textilier fungerade som pengar under 1800-talet. I en tid med få kontanter i omlopp fanns ett behov av andra former av valuta. Detta var inte minst viktigt för gifta kvinnor som i allmänhet hade ännu sämre tillgång till pengar och krediter via banklån, än män.
Kläders andrahandsvärde minskade under 1800-talet, i och med industrialiseringens masstillverkning av kläder med betydligt sämre kvalitet än de som tillverkats i hemmen och av skråanslutna skräddare.64 Även Jonsson och Lilja diskuterar kläders flerfacetterade värden, där de dels kan representera en valuta, dels vara en konsumtionsvara.
Auktionsstudierna avhandlar även de regleringar som styrde befolkningens tillgång till handel, vilken var väldigt begränsad för landsbygdens invånare. Pia Lundqvist har studerat ett av få undantag i begränsningarna, nämligen den västgötska gårdfarihandeln. I Marknad på väg visar Lundqvist på knallarnas stora betydelse för spridningen av varor, särskilt på landsbygden (men även i städerna).65 En mycket stor del av varorna som fanns i gårdfarihandlarnas utbud var olika slags textilier, både importerade och av västgötsk hemtillverkning, och att undantaget innebar att dessa bönder (vilket var deras vanliga huvudsysselsättning) hade rätt att föra handel på landsbygden förargade många borgare som såg det hela som ett avsteg från skråsystemets näringsreglering där handel i huvudsak var stadsbefolkningens privilegium. 66 Skråförordningarna reglerade inte bara vem som fick bedriva vilken handel, utan även hur. Fram till 1834, och förordningarnas avskaffande, innebar de å ena sidan att skräddarna hade ensamrätt på att sy kläder till den som så behövde, å andra sidan att de inte hade rätt att vare sig lagerhålla tyger eller färdigsydda kläder. Historikern Martin Wottle diskuterar i Detaljhandeln med kläder och tyger 1734–183467 att detta förbud mot konfektion innebar en större begränsning av hantverket än vad som gällde för andra skrån som inte verkade under samma slags regler. Detta innebar
61 Jonsson & Lilja (2020).
62 G. Ulväng, Murhem & Lilja (2013) s. 22.
63 Erikson (2018).
64 Jonsson & Lilja (2015).
65 Lundqvist (2008).
66 Lundqvist (2008) s. 12. & s. 40.
67 Wottle (2010:2).
13
att tillgången till kläder var ännu mindre än vad den hade kunnat vara om skräddaren haft tillåtelse att sy upp kläder i väntan på att en kund infann sig. Som det nu var så låg hantverket nere till en beställning kom in, varpå en leverans (med tillhörande betalning) inte kunde genomföras förrän plagget tillverkats från grunden.68 Många kläder av enklare snitt tillverkades i hemmen, men i skenet av den starkt inskränkta kommersiella nyproduktionen bör andrahandsmarknadens betydelse för tillgången på kläder ha varit mycket stor. I Whats new? Legal discourse on second-hand Goods in early nineteenth century Stockholm69 undersöker Wottle rättstvister och regleringar som berör det klädmäkleri särskilt kvinnor i behov av försörjning kunde få personlig licens att syssla med. Klädmäklerskorna var, som gårdfarihandlarna, ett att få undantag från näringslivsbegränsningarna och hade tillstånd att sälja begagnade varor. De domar Wottle har studerat visar dock att gränserna mellan nytt och begagnat kunde vara flytande, vilket gav upphov till tvister när klädmäklerskorna ansågs närma sig handelsmännens och skråhantverkarna marknad med nytillverkade varor.70 Wottle diskuterar klädmäklerskornas betydelse för andrahandsmarknaden och tillgången av varor generellt, men då klädmäklerskorna verkar ha förekommit uteslutande i stadsmiljön har de sannolikt inte haft någon påverkan på landsbygdsbefolkningens tillgång till andrahandskläder.
Sammanfattande för den svenska forskningen om historisk textilhandel är att tydlig fokus ligger på handel med nya kläder och textilier, och att även om andrahandsvärdet ofta nämns har detta inte lett till någon omfattande studie med detta som fokus. Martin Wottles och Jonsson & Liljas artiklar är viktiga bidrag, men berör inte heller förhållanden utanför stadsmiljön och förhoppningsvis kan min undersökning komplettera bilden.
1.3.3 Människan och hennes kläder
John Styles lyfter i The dress of the people: Everyday fashion in eighteenth century England71 fram kläderna som den största materiella förändringen för den engelska befolkningen under århundradena som ledde fram till den industriella revolutionen, och visar att konsumtionen och bruket av textilier var stort, även bland de som ägde allra minst. Styles diskuterar folkets position som konsumenter, och betraktar dem som under lång tid ofrivilliga sådan. I tiden före konsumtionsrevolutionens totala genomslag var valen få, och kläder kom till folks ägo på många olika sätt (till exempel genom arv, donation, stöld, andrahandsmarknad) men sällan från vad vi idag skulle kalla ett fritt urval.72 Styles trycker på vikten av att de kläder allmogen ägde representerade något helt annat än dagens slit-och- släng: använda kläder kunde vara värda mycket pengar på andrahandsmarknaden, och detta påverkade synen på kläderna. Genom undersökning av rättegångsprotokoll visar Styles hur vanligt förekommande klädstölder var, och menar att detta är ett tydligt tecken på klädernas betydande andrahandsvärde.73
68 Wottle (2010:1) s. 123.
69 Wottle (2010:2).
70 Wottle (2010:2) s. 26.
71 Styles (2007).
72 Styles (2007) s. 321.
73 Styles (2007) s. 322.
14
Det engelska 1700-tal Styles beskriver i sin översiktsstudie skiljer sig från den betydligt snävare avgränsade och något senare uppländska 1800-talslandsbygd som Håkan Liby undersökt i Kläderna gör upplänningen: folkligt mode - tradition och trender.74 Även här har kläder nått in i allmogens garderober genom olika slags kanaler, men kanaler de i allmänhet hade olika nivåer av kontroll över, där Liby betraktar systemet med lönekläder som ett där pigor och drängar hade stort inflytande över vad de klädde sig i.75 Inte sällan var det pigan själv som vävt tyget hon fick i lön. Utmärkande för lönekläderna är att det innebar ett årligt tillskott av nytillverkade kläder och tyger, till skillnad från den dominerande andrahandsmarknad Styles beskriver. Genom att de avlönades i både kläder och pengar var de unga och obesuttna i ökande grad inflytelserika inte bara i vad de själva bar, det var ofta de som introducerade nya moden i en bygd. De kläder de skaffade sig i ungdomen bar de sedan i många år, vilket ledde till att det var de nya unga generationerna som fortsatte att vara modets förnyare på landsbygden, samtidigt som de äldre konserverade dräktskicket från sin egen svunna ungdom.76 Etnologen Wolter Ehn har visat på löneklädernas betydelse, genom undersökning av rättstvister mellan tjänstefolk och arbetsgivare.
Denna dokumentation ger uppgifter om tjänstestadgan åtföljdes eller ej, och om löften om betalning som låg utöver det som var reglerat.77 Ehn ger exempel på att redan under tidigt 1800-tal ansågs det att pigors och drängars löneanspråk drev den ökande lyxen och överflödet.78 Systemet med lönekläder var en nyckel till att skaffa nya kläder. Men inte heller Ehn undersöker andrahandsvärdet eller -marknaden, trots formuleringar om kläderna såsom varandes "outslitliga".79
Styles instämmer i att ökningen av klädkonsumtion drevs av de unga: genom att undersöka den förteckning över föremål som gick förlorade i en stor stadsbrand i Brandon, Suffolk år 1789 går det att utläsa att det yngre tjänstefolket förlorade proportionellt mer kläder än äldre/gifta personer. Detta visar att tjänstefolk i sin ungdom samlade på sig kläder precis som i Sverige, även om just det svenska löneklädsystemet inte verkar ha varit utbrett i England. Materialet från efter stadsbranden ger också en sällsynt inblick i något som brukar vara svårt att undersöka på grund av brist på källmaterial eftersom det förtecknar varje namngiven individs samtliga förlorade ägodelar, inklusive de småföremål som ofta glöms bort i historisk forskning: band, nipper och halskläden vilka bevarats i liten utsträckning till eftervärlden.80 Den som ägde litet kunde ha svårt att köpa ett helt plagg, men även en mycket liten peng räckte för att köpa en tjusig bandbit att pynta sig med, och dessa har gjort få avtryck i källorna, särskilt de skriftliga. Lars Holmberg skriver i Teorier om mode: Stil som historiskt och teoretiskt objekt att ”när man inte hade så mycket var den personliga fasaden betydligt viktigare”81 och kanske gjorde den där lilla bandbiten hela skillnaden för en annars fattigt klädd ung flicka. Stadsbrandsmaterialet från Brandon ger en ögonblicksbild, som visar mer än vad som vanligen går att utläsa ut en bouppteckning, nämligen
74 Liby (1997).
75 Liby (1997) s. 75-78.
76 Liby (1997) s. 78.
77 Ehn (1989) s. 71.
78 Ehn (1989) s. 69.
79 Ehn (1989) s. 70.
80 Styles (2007) s. 8.
81 Holmberg (2008) s. 8.
15
även unga människors ägodelar.82 De auktionsprotokoll jag undersöker ger en annan ögonblicksbild, inte bara över bouppteckningens fördelning av en avlidens persons ägodelar, utan också den köpesituation som auktionen utgör.
Holmberg presenterar en översiktlig historik över modets utveckling från 1750 till nutid, och undersöker mode som begrepp med hjälp av flera teoretiska perspektiv. Som många andra smakbaserade fält är mode ett mångtydigt begrepp, där betraktaren har behov av att kombinera flera teorier för att beakta de olika aspekterna inom området. Holmberg skiljer mellan kläder och klädmode, och menar att mode är en icke-materiell produkt, som är symbolisk och inte har något innehåll i sig själv. Kläder är ett råmaterial som genomgår en specifik process för att bli mode. Allmogens kläder må ha varit något annat än mode, men även för dem hade klädernas uttryck stor betydelse, långt utöver basfunktionerna att värma och skyla. Landsbygdens befolkning såg, för den som ser med modets snabba förändringstakts glasögon, ”tämligen lika ut år till år”, men var likväl en tydlig markör både inom gruppen och mellan grupper. 83
Historikern Martina Böök har undersökt dräktens statusmarkeringar i Mer för prakten än för nyttans skull: statusmarkeringar i bouppteckningar från Virestads socken 1750-1759, med fokus på de ekonomiska faktorernas påverkan på befolkningens benägenhet att följa modets utveckling eller ej.
Studien visar att det inte var brist på pengar som bromsade förändring i dräktskicket, utan att det för Virestadsborna tvärtom låg ekonomiska incitament i att behålla de äldre, påkostade plaggen som ideal.84 I en förändrad modebild skulle de äldre kläderna tappa både status och ekonomiskt värde, och Böök menar att kläderna var en förmögenhetsplacering.85 Här drev alltså den goda ekonomin dräktskicket i en konservativ riktning. En annan viktig, bromsande faktor för Virestadsborna var, i enlighet med det förbondeligande Ahlberger beskriver, de lokala förväntningarna på vilka kläder som användes, till skillnad från ett mer avlägset modeinriktat omgivande samhälle.86
Styles menar att kläders värde var semi-hållbart, och att många av de plagg som såldes vidare hade mycket kort användning innan de var helt utslitna. Att de begagnade kläderna slets ut snabbt ska dock ha inneburit att efterfrågan var mycket stor, då plaggen behövde ersättas med jämna mellanrum.87 Rasmussen diskuterar i Återbruk i modegarderoben, ca 1790-1830 Styles mening att kläder inte representerade ett permanent värde, och motsäger Styles uppfattning med argumenten att textiliernas höga utgångsvärde, kvalitet och hållbarhet innebar att många modekläder hade ett relativt stabilt värde under många år. I och med att de gick att ändra och anpassa efter nya moden innebar inte heller modets skiftningar att plaggen nödvändigtvis behövde ses som gamla, med ett minskat värde som resultat. Det var fullt naturligt att förlänga plaggens livslängd så länge det gick: "Att ändra och sy om, stoppa, lappa, laga, återbruka och ärva om kläder var något som förekom på alla nivåer i samhället, även bland de
82 M. Ulväng (2012) s. 44.
83 Holmberg (2008) s. 15.
84 Böök (2013) s. 63.
85 Böök (2013) s. 66.
86 Böök (2013) s. 63.
87 Styles (2007) s. 82.
16
kungliga".88 Historikern Iréne Flygare instämmer med Rasmussen i att klädernas värde var stabilt.
Flygare har studerat uppländska auktionsprotokoll som är delar i gårdsarkiv från 1800-talet, och menar att kläders värde var mycket högt, både jämfört med andra slags varor och kontantlöner, och att kläderna kan betraktas som ett framtida kapital som är att jämföra med ett sparande inför framtiden.89
Ytterligare jämförelser mellan de olika ländernas marknader vore intressant för att avgöra vilken bild som bäst beskriver kläders värde. Kanske kan olikheterna förklaras i kvalitetsskillnader i utbudet, på grund av Englands tidigare industrialiseringsprocess.
Vilka faktorer som har påverkat dräktskicket har studerats i minst 200 år, men äldre forskning utgår ofta ifrån teorin om trickle down, som bygger på att de högre skikten skapar och driver ett mode som de lägre skikten gör vad de kan för att kopiera. Dagens forskare motsäger detta, och i den genomgångna litteraturen finns många exempel på hur mycket mer komplex utvecklingen har varit. Övergripande anser dagens forskare att det folkliga dräktskicket har följt och påverkats av det borgerliga modet, men att det förra alltid har anpassats efter allmogens behov och förutsättningar och att det inte handlar om en strävan att apa efter de rika. Förändringarna har skett på landsbygdens villkor, och dräkten har trots influenser från borgerligt mode skilt sig väsentligt från stadens modebild.
88 Rasmussen, (2015) s. 507.
89 Flygare (2000) s. 64.
17
1.4 Källmaterial
Bild 1.1. Karta över Blekinges Östra härad och 32 de undersökta auktionerna. Gröna prickar markerar kvinnors sterbhus, röda prickar mäns och svarta prickar anger auktioner efter ett gift par. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartarkiv.
18
Uppsatsen bygger på 32 bouppteckningar med tillhörande auktionsprotokoll från sterbhus i Östra härad i Blekinge, vilka karteras i bild 1.1.90 Samtliga åtta socknar i häradet är representerade i materialet.91 I fokus för undersökningen står auktionsprotokollen som är delar av bouppteckningar inregistrerade hos häradsrätten under åren 1780–1783. Två av auktionerna är genomförda före 1780 men inkomna till häradsrätten först något år i efterhand, se tabell 1. Undersökningsperioden innefattar därmed åren runt 1780. 14 av auktionerna rör dödsbon för kvinnor, 14 för män och fyra för gifta par. Under 1780–1783 inregistrerades 114 bouppteckningar hos häradsrätten, varav totalt 37 även innehöll ett protokoll från det aktuella sterbhusets auktion, alltså nära en tredjedel. Fem av de 37 protokollen har fallit bort då det vid transkriberingen visade det sig att de var så pass svårlästa92 att det skulle ta allt för mycket tid att tyda dem.
Tabell 1. Antalet undersökta auktionsprotokoll i bouppteckningar från Östra härad i Blekinge.
Östra härad
Kvinnor män par 1778 1
1779 1
1780 1 2
1781 4 5 2
1782 3 4 2
1783 5 2
totalt 14 14 4
Källa: Bouppteckningar, Östra härad i Blekinge. Anm:
årtalet gäller genomförd auktion, bouppteckningarna som protokollen är en del av är inregistrerade åren 1780–1783.
Det är oklart hur vanligt förekommande det är att auktionsprotokoll varit en del av bouppteckningar i Sverige som helhet, något lagkrav på denna typ av registrering fanns inte.93 Jag har gjort en avstämning i de bouppteckningar som registrerats in hos Listers härad i västra Blekinge för samma period, och där funnit att det finns auktionsprotokoll i en fjärdedel av bouppteckningarna, även om kvinnorna där står för mindre än en tredjedel av auktionerna. Materialet är därmed inte unikt för Blekinges östra härad, och det finns anledning att undersöka var i landet motsvarande dokumentation finns.
Undersökningsperioden 1780–1783 är vald för att studera en brytningstid när konsumtionsmönster och -möjligheter befinner sig i ett skifte, där det går att ana en ökad tillgänglighet till handel och varor men som samtidigt är en tid där varje enskild ägodel ännu är av stor betydelse och av stort ekonomiskt värde för en stor del av befolkningen. Nya slags vindar har börjat blåsa under det sena 1700-talet, men har ännu inte antagit 1800-talets orkanstyrkor och i kombination med den goda tillgången på källmaterial är det därför ett lämpligt val av tidsperiod för att studera ett samhälle som i hög grad skiljer sig från det vi lever i idag.
90 Se även tabell A, bilaga 1.
91 Sockentillhörigheten för en bouppteckning är oklar: nr 31 (Karin Olofsdotter) är troligen den enda från Sturkö socken, men kan också vara från Kristianopel då orten som uppges (Bredavik) finns i bägge socknarna. Jag har sökt efter den döda i socknarnas dödböcker utan att hitta henne i någon av dem.
92 Dels på grund av otydlig handstil, dels på grund av bläck som flutit ut och skapat dåliga kontraster.
93 G. Ulväng, Murhem & Lilja (2013) s. 153.
19
Jag har inte hittat någon studie som använt ett material som liknar det jag undersökt, men landsbygdsauktioner i sig är långt ifrån okända. Regleringen av dem var dock mindre omfattande än för de auktioner som hölls i städerna, där det finns arkiv med protokoll bevarade.94 Den största svenska studien av historiska auktioner fokuserar på just städernas auktioner i Stockholm och Enköping, med utblick mot landsbygdens auktioner, och nämner inte förekomsten av auktionsprotokoll i bouppteckningar.95 En undersökning av kreditmarknaden på landsbygden har genom uppgifter i bouppteckningar hittat spåren av auktioner från andra hållet, där skulder för inropade auktionsköp specificeras.96 Jag menar att mitt material inte bör vara unikt för Blekinge, men också att det inte varit allmänt förekommande i hela landet att låta protokoll från sterbhusauktioner bli en del av bouppteckningen. Klart är i varje fall att det är ett material som forskningen hittills har förbigått.
1.4.1 Bouppteckningar
De svenska bouppteckningarna är ett rikt källmaterial, som ger oss möjlighet att undersöka så mycket mer än bara vilka föremål människor ägde i förfluten tid. Att studera bouppteckningar kan ge inblick i värderingar och normsystem, genom analys av vilken slags information som har ansett viktigt att nedteckna och vilka föremål som hade ett ekonomiskt värde.97 Att upprätta en bouppteckning blev 1734 obligatoriskt för samtliga avlidna personer, och detta skulle genomföras genom att förteckna den avlidnes samtliga ägodelar senast tre månader efter dödsfallet.98
Bouppteckningar förekom dock även före 1734, men det tog ändå tid innan de blev allmänt förekommande.99 Och de som faktiskt genomfördes, upprättades långt ifrån alltid inom de tre stipulerade månaderna. Detta innebär ett källkritiskt problem, som ligger i att bohaget kan ha börjat skingras i förtid.
Till detta hör också att det fanns undantag från kravet på att förteckna samtliga ägodelar, det vanligaste exemplet är att änkans/änklingens egna gångkläder inte ingår.100 Detta innebär en fördel för den som vill undersöka bouppteckningarna med fokus på varje persons individuella föremål (särskilt kläderna), men en nackdel för den som vill göra jämförelser på hushållsnivå. Att bara en makes kläder ingår men att övrigt lösöre är för ett helt hushåll är viktigt att beakta vid jämförelser mellan värdet på olika föremålskategorier.
Viktigt är också att bouppteckningspraxisen skiljer sig från område till område och mellan olika tidsperioder, då det inte fanns någon fastställd mall att hållas sig till.101 Detta yttrar sig bland annat i att vissa föremål inte alltid ansågs värda att förteckna, och därmed kan saknas i materialet. Etnologen Nils- Arvid Bringeús skriver ”Det man tillverkade i den egna huggeboden värderades föga”102, och det är tydligt att föremål som köptes in till hushållet i högre grad har förtecknats än de som tillverkades i
94 G. Ulväng, Murhem & Lilja (2013) s. 61.
95 G. Ulväng, Murhem & Lilja (2013)
96 Erikson (2018).
97 Bringéus (1977) s. 32.
98 Bringéus (1977) s. 3.
99 Bringéus (1977) s. 4.
100 Bringéus (1977) s. 5.
101 Bringéus (1977) s. 11.
102 Bringéus (1977) s. 13.
