Sterbhuset

Undersökningens 32 sterbhus visar en stor variation i många avseenden, förutom vad gäller de avlidnas yrke. I de fall yrket anges för den/de avlidna utgörs majoriteten föga förvånande av bönder, vilket anges i sju sterbhus. För de 11 sterbhus där inget yrke anges bekräftar mantalslängderna att 10 har varit bönder och en torpare. Samtliga påträffade yrken visas i tabell 5. Jordbruk får antas ha varit huvudsysselsättningen även för merparten av undersökningens övriga hushåll, förutom den enda studenten.

Tabell 5. Sysselsättning för de avlidna i undersökningens 32 bouppteckningar.

Mantalslängder för Blekinge 1775 och 1780. Anm:

Bland de 17 bönderna och de tre torparna återfinns både kvinnor och män. Gårdman och gårdkvinna anges för ett av de gifta paren, detsamma gäller för det hushåll som benämns som inhyses.

Det är tydligt att undersökningen rör sig i jordbruksbygder: den enda som får antas inte haft något att göra med jordbruk i någon form är studenten. Inte ens de som bott i kustbygderna, och lämnar stora mängder fiskeredskap benämns som annat än någon form av jordbrukare.

De dödas ålder är relativt jämnt spridd: undersökningens yngsta person är den nyss nämnda studenten Johan Gabriel Springer 23 år, äldst är 79-årige Magnus Olsson. Medelåldern är 48,5 år och medianåldern också 48,5 år.¹⁵¹

Minst 23 av de avlidna var vid sin död gifta, två kvinnor var änkor och för de fyra paren nämns det självklara att den sist avlidna i paret var änka eller änkling vid sin död. Av undersökningen 32 sterbhusauktioner rör endast två stycken med säkerhet¹⁵² ogifta personer, vilket också är materialets två yngsta personer: Johan Gabriel Springer och 26-årige drängen Gumme Andersson. Sterbhusauktionerna har alltså i huvudsak genomförts i de fall det funnits en efterlämnad maka eller make till den döde.

151 Det har inte alltid varit möjligt att kontrollera de dödas ålder på grund av brist på källor. I Blekinge blev

husförhörslängderna inte allmänt förekommande förrän en bit in på 1800-talet, och i enstaka fall har den avlidne inte hittats i dödböckerna.

152 Återigen är n31, Karin Olofsdotter ett bekymmer på grund av bouppteckningens oklarheter. Hon benämns som hustru, men dokumentet visar inga tecken på en efterlevande make. Därtill testamenterade hon sin kvarlåtenskap till en annan kvinna som benämns änka. På grund av de tvetydiga uppgifterna har hon här undantagits från uträkningen.

37

Som redovisats i 2.1 Förekomsten av auktionsprotokoll är det tydligt att kön inte har varit avgörande för om det skulle bli auktion eller ej. Genom att jämföra med siffor för Listers härad i andra änden av Blekinge finns dock anledning att tro att det har varit något vanligare att auktionera ut lösöret efter män än kvinnor. Detta bekräftas också för Östra härad genom att de fem auktionsprotokoll från perioden 1780–1783 som bortfallit ur undersökningen samtliga gäller mäns sterbhus.

2.2.1 Skulderna och de efterlevande

I likhet med Marja Eriksons undersökning för Västmanland¹⁵³ så är skulder mycket vanligt förekommande även i mitt material. Erikson anger att i den tidiga delen av hennes undersökningsperiod, som totalt sträcker sig mellan 1770 och 1870, var andelen helt skuldfria hushåll fler än efter 1810. Mellan 1770 och 1810 var ca en fjärdedel av hushållens bouppteckningar utan skulder.¹⁵⁴ För de 32 sterbhus jag undersökt är motsvarande förhållande att sex stycken, eller knappt 19% av hushållen var helt skuldfria, men de förekommande skuldernas omfång har stor spännvidd. I några fall är skuldsättningen mycket omfattande i relation till boets värde, och hos sju hushåll överstiger skulderna den summa auktionen inbringar. I ytterligare tre kan skulderna med ett nödrop täckas av auktionssumman. I 16 av hushållen, precis hälften av materialet, har skulderna kunnat betalas med det auktionen inbringat, och i varierande grad gett arvingarna överskott av kontanter att fördela.

När de enda två av sterbhusen som rör ogifta personer räknas samman med undersökningens två änkor och de fyra gifta paren kan konstateras att 23 av 31, eller nära tre fjärdedelar % av de avlidna lämnar en levande maka eller make.¹⁵⁵ Därtill har minderåriga barn identifierats i 17 av hushållen.

De efterlämnade äkta makarna fick av hävd plocka åt sig några saker ur boet innan det förtecknades, värderades och skiftades.¹⁵⁶ Denna så kallade ”änkesäng” bestod i allmänhet av en uppsättning sängkläder. Av de 23 änkorna/änklingarna i undersökningen är det nio som utnyttjar denna möjlighet.

Utöver änkesängen är det i allmänhet bara den efterlämnade makens egna gångkläder som inte tas upp i bouppteckningen, i övrigt skulle hela hushållets lösöre förtecknas, och stämmas av mot skulderna. Att auktionen enbart var ett sätt att göra sig av med saker som inte längre behövdes i hushållet är alltså uteslutet, eftersom hushållet fortfarande bestod trots förlusten av en familjemedlem. Att den dödes kläder däremot inte längre var nödvändiga eller användbara för de efterlevande är fullt tänkbart, i de fall ingen i familjen hade rätt kön/storlek för kläduppsättningen ifråga. Då är det mer anmärkningsvärt att i hälften av fallen såldes hela lösöret, ner till minsta husgeråd.¹⁵⁷ Det är svårt att föreställa sig hur dessa småbarnsfamiljers vardag tedde sig tiden efter att lösöret skingrats på auktionerna. I många fall såldes betydligt mer av lösöret än vad som krävdes för att betala av skulderna, och det finns flera exempel på

153 Erikson (2018)

154 Erikson (2018) s. 156–157.

155 Det har inte varit möjligt att fastställa civilståndet för n31 Karin Olofsdotter.

156 Bringéus (1977) s. 5.

157 Partiella respektive fullständiga auktioner behandlas i avsnitt 3.2 Könsfaktorer.

38

hur behållningen från försäljningssumman skiftas i lotter som fördelas mellan den efterlevande föräldern och de små barnen, varpå barnens kontanter lämnas till en betrodd utomstående person att förvaras till barnens myndighetsdag som mycket väl kunde ligga decennier fram i tiden.¹⁵⁸ Flygare konstaterar att den stora förekomsten av landsbygdsauktioner bör nyansera bilden av att landsbygdens befolkning skulle ha gjort stora ansträngningar för att behålla sina föremålsinnehav intakta. ”Tvärtom tycks det mesta ha fallit under klubbslaget och mängder av varor förefaller ständigt vara på drift mellan hushållen”.¹⁵⁹ Detta stämmer mycket väl med den bild som mitt material ger, och här kan läggas till att urvalet till de auktioner där bara delar av lösöret såldes verkar ha varit högst medvetet.

Ulväng, Murhem och Lilja diskuterar återköp som ett sätt att identifiera om en auktion var påtvingad.¹⁶⁰ Ett återköp innebär att föremålens ägare själv ropar in dem, och det förekommer även i mitt material i formen av att en efterlevande maka/make själv ropar in det som auktioneras ut. Detta sker i olika omfattning i 17 av de 23 auktioner där det finns en änka eller änkling, lika ofta för båda könen. Oftast gäller det bara några enstaka föremål, vilket motsäger att återköpen i sig skulle tyda på att auktionen var påtvingad, men i några fall stämmer återköpsteorin väl, och situationen ter sig ganska märklig med beteenden som motverkar hela syftet att genomföra auktion för att betala skulder. På auktionen efter Anna Olofsdotter bjuds hela lösöret på 137 utrop ut till ett utropsvärde av knappa 29 riksdaler.¹⁶¹ Då sterbhusets skulder uppgick till hela 60 riksdaler är det uppenbart att skulderna var anledningen till auktionen. Eftersom det som såldes på auktionerna generellt klubbades för högre summor än värderingen fanns i utgångsläget goda chanser att få in tillräckligt med medel för att återbetala en större del av skulderna. Dock finns det anledning att anta att allt inte stod helt bra till i hushållet vare sig före eller efter Anna Olofsdotters död, då innehållet i auktionsprotokollet sticker ut genom att ett flertal av föremålen som skulle säljas anges som bortkomna, sönderslagna och förslitna under den knappa fyra månader som gått mellan bouppteckningen och auktionens genomförande. Detta har kraftigt minskat den indragna summan på auktionen, vilken stannade på bara drygt 26 riksdaler. Därtill har änklingen själv ropat in hela 27 föremål själv, till ett värde av nästan 10 av de 26 riksdalerna.

En annan form av återköp, som i sig inte är ett direkt tecken på att auktionen var påtvingad är i de fall där arvingarna är flera vuxna barn, och ett eller flera barn har varit jämförelsevis mer resursstark och/eller varit i större behov av att skaffa sig saker än sina syskon och utöver att ta sin egen lott i anspråk dessutom har köpt delar av syskonens lotter på auktionen. När Magnus Olsson¹⁶² dog 79 år gammal lämnade han efter sig änka, sex vuxna barn och nära 18 riksdaler i skulder. Detta hanterade de efterlevande genom den något omständliga processen att först genomföra en bouppteckning över hela lösöret, vilket värderades till hela 93 riksdaler. Därefter undantogs en arvslott till änkan värderad till 11 riksdaler, varpå sorterades föremål till ett värde av 12 riksdaler ut, vilka auktionerades ut och inbringade 20 riksdaler, och därmed tillräckligt för att lösa sterbhusets samtliga skulder. I nästa steg kvarstod ganska

158 Till exempel n11.

159 Flygare (2000) s. 79.

160 G. Ulväng, Murhem & Lilja (2013) s. 116.

161 n20.

162 n16.

39

precis tillräckligt för av lösöret för att de tre av barnen som ännu var ogifta och alltså inte fått ut sin hemgift nu kunde få en sådan. Därefter vidtog ytterligare en auktion, då sonen Ola valde att sälja delar av sin tilldelade lott. På den första delauktionen ropades en mängd av föremålen in av sonen Petter och några stycken av dottern Sara, och på den efterföljande lilla auktionen på delar av Olas lott ropades fem av de 11 utropen in av Petter, inklusive en vitbukad oxe för i sammanhanget ansenliga dryga fem riksdaler.¹⁶³

Auktionen efter Magnus Olsson är en av de tre som jag tidigare definierat som att försäljningssumman klarade att betala skulderna med ett nödrop, men vad gäller vilka delar av boet som skulle auktioneras ut har man i det här fallet varit högst medveten om vad som skulle räcka för att täcka skulderna, samtidigt som det finns ett ytterligare steg vari det trots det första väl avvägda urvalet av föremål ändå säljs fler föremål separat. Att hålla den första delauktionen hänger utan tvivel ihop med skulderna, men bilden är betydligt mer komplicerad än så och det verkar definitivt ha funnits tillräckliga resurser bland arvingarna för att slippa hålla auktionen om de så hade önskat. Att det förekommer återköp på en auktion innebär alltså inte med nödvändighet att den var påtvingad. Även Flygare har funnit stöd för att återköp inte per definition innebär att auktionen var ofrivillig. Flygare menar att auktioner också i livet kunde vara ett sätt att frigöra kontanter, och ger ett exempel där ett äldre jordbrukarpar säljer av stora delar av sitt lösöre på auktion varpå den vuxne hemmavarande sonen köper ett flertal föremål.¹⁶⁴ Även denna form av återköp har haft en annan funktion än att lösa en tvingande ekonomisk situation.

En delförklaring kan vara att det var lättare att låta en större mängd saker ropas ut än att sinsemellan i syskonskaran komma överens om varje föremål. Samma hantering som i fallet med Magnus Olsson kan också ses i auktionerna för de två unga män, Gumme Andersson och Johan Gabriel Springer, som var ogifta och vars arvingar var deras syskon. En annan faktor som bör ha påverkat är att en auktion måste ha lockat fler köpare med ett större utbud, och om för få föremål blev kvar att ropa ut minskade dess attraktionskraft.