Könsskillnader i klädinnehavet

Att kvinnornas och männens klädinnehav skiljde sig åt vad gäller plaggens utseende förvånar föga, men det finns också skillnader i omfattningen. En övergripande beskrivning av dräktskickets utveckling i Blekinge presenteras i avsnitt 1.6.1 Blekingskt dräktskick, här ligger fokus på ett nedslag i auktionsprotokollen från det tidiga 1780-talets Östra härad. De tre auktioner där kläderna uttryckligen har delats till arvingar eller som drängalön har uteslutits ur följande siffror.

I 5.1 Allmogens klädinnehav nämnda Barbro Månsdotter lämnade väldigt många plagg efter sig, men inte exceptionellt för undersökningens kvinnliga sterbhus. Av de sex auktioner där flest kläder ropas ut

246 Lönnqvist (1972) s. 334.

69

ligger antalet kläder i genomsnitt på 55 per auktion, och av dessa sex gäller fem kvinnliga sterbhus. detta är de auktioner där 44 eller fler plagg ropas ut och för mitt material är det tydligt att de delar av allmogen som hade väldigt mycket kläder var kvinnor. Det är bara studenten Johan Gabriel Springer med sina 62 utropade plagg som tränger sig in bland kvinnorna.²⁴⁷ I genomsnitt ropades 32 plagg ut på kvinnornas auktioner, på den minsta bara sju plagg men på den största hela 77 stycken. I genomsnitt var det färre utrop av kläder på männens auktioner. Johan Gabriel drar upp snitten något, men om den auktionen exkluderas stannar männens genomsnitt på 21 plagg per auktion.²⁴⁸

Den största skillnaden mellan könen återfinns i det beskrivna övre skiktet, ju mindre omfattande klädinnehaven blir desto mindre är skillnaden mellan kvinnor och män. Av de 12 minsta klädinnehaven, där färre än 20 plagg ropas ut, är sex män, fyra kvinnors och två hör till auktioner efter par där kvinnan avlidit sist i paret. Utöver dessa kan identifieras ett mellanskikt på 20-38 plagg per auktion, där sex män, tre kvinnor och två par återfinns. I de sistnämnda har en man och en kvinna avlidit sist i paret.

Sammantaget visar detta att de personer som lämnade de allra mest omfattande klädinnehaven oftast var kvinnor, men att det också fanns en relativt stor grupp män med ganska mycket kläder. Till detta finns en könsblandad grupp som hade ganska lite kläder, men ändå troligen tillräckligt för att ha möjlighet att klä upp sig till högtider.²⁴⁹

I en tid och ett samhälle där klädseln tydligt signalerade en persons plats i de sociala sammanhangen var det utöver klädernas utseende och skick av vikt att vara helt påklädd. Och här finner vi stora skillnader mellan männens och kvinnornas klädinnehav. För att nå upp till en miniminivå behövde männen färre plagg än kvinnorna för att anses vara påklädda, vilket är lätt att se vid en granskning av hur många olika slags plagg protokollen innehåller. Samtidigt inses också att kvinnorna dessutom hade en mycket större variation i klädseln när det kommer till de kompletterande plaggen.

Det finns plagg som både kvinnor och män klädde sig i och som är allmänt förekommande i protokollen.

Här avses den särk som var det allmänna underplagget för alla, men även livstycken (ibland benämns detta väst för männen, men inte alltid), tröjor,²⁵⁰ pälsar och kappor/rockar samt några mössor.

De plagg endast män går klädda i är byxor, kort och gott. I materialet finns också några hattar, men en av dem är en halmhatt i en kvinnas sterbhus.

Kvinnornas utbud av könsspecifika plagg är desto större: här återfinns huvuddukar, kjortlar, förkläden, viv, armkläden, skånkar, överdelar, sidenband, luvor, hårhättor och opplötar. Att som kvinna visa sig bland folk utan förkläde var otänkbart, men flera av de övriga plaggen kan betraktas som valfria komplement. ²⁵¹ Utöver de många plaggtyperna var kvinnornas kläder betydligt mer varierade än

247 Johan Gabriel Springer är undersökningens klassmässiga gökunge och hans klädinnehav inte var alls representativt för landsbygden.

248 Räknas Johan Gabriel in når männens genomsnitt 22,5 plagg.

249 Jämför här med diskussionen i avsnitt 5.1 Allmogens klädinnehav angående variationen i klädinnehavet.

250 1700-talets tröjor har knappt något med dagens college-sweater att göra, och var snarare mellanting mellan kavaj och tätsittande kofta.

251 Om förklädets betydelse: Lönnqvist (1972) s. 334.

70

männens även vad gäller vilka material de var gjorda av, vilka färger tygerna hade och dessutom är protokollens information om de kvinnliga kläderna mycket mer detaljerade, vilket också är ett tecken på att kvinnornas kläder utseendemässigt var mer iögonfallande än männens. I allmänhet förtecknas inte mer om männens kläder än plaggets typ och ibland kompletterande information om färg eller materialtyp. De färger som nämns är så gott som alltid blå, grå eller svart och variationen bland materialen är inte särskilt stor. Det finns undantag, där bouppteckningsmannen kunnat notera silkedukar och -strumpor hos männen men jämfört med kvinnornas kläder är detta mycket få plagg. Där mansklädernas material har specificerats hittas mest värken, lärft, vadmal, skinn och kläde förutom några få undantag av bland annat bomullsmössor och i två protokoll varsitt plagg av ”boråsatyg”. Med det sistnämnda kan vi här se spår av de västgötska gårdfarihandlarnas besök.²⁵²

När vi flyttar blicken till kvinnornas klädkistor kan vi se en helt annan färgskala där nästan alla plagg förutom linnesärkarna beskrivs med sina röda, gröna, ljusblåa, vita, svarta, bruna och flera andra färger.

Här beskrivs också mönstring med gulrosigt, blårandigt, rödsprängt, brunrutigt etc. Liknande beskrivningar förekommer knappt för männens kläder, och ofta gäller beskrivningarna de mest kvinnokodade plaggen såsom förkläden och sjalar. Av materialbeskrivningarna går också att utläsa att kvinnornas kläder i mycket högre grad än mäns bestod av köpetyger, och då särskilt de modernare av olika sorters bomull eller av siden. Köpetyget kläde förekommer i stor omfattning både bland kvinnors och mäns kläder, men var under slutet av 1700-talet ingen nyhet. Det var däremot de trycka sits-förklädena som förekommer i flera protokoll. Utöver redan nämnda material blir de olika tygerna i kvinnokläderna en lång lista, och kammarduk, sartin/satän, hollandslärft, klipping, slissing, flanell och sjefer är bara en del av tygerna i kvinnornas protokoll.

Köpetygerna har alltså letat sig in i kvinnornas dräkt i högre grad vid tiden för undersökningen. Detta stämmer väl med Ulvängs resultat för hushållen i Härjedalen under 1800-talets början. Även där återfinns då fler kvinnokläder än mansplagg sydda i köpetyg, ett förhållande som dock i Härjedalen skiftades till det motsatta under 1800-talets gång.²⁵³ Böök har visat att värdet på kvinnors och mäns kläder i två småländska socknar å ena sidan förändrades under 1700-talet, från att ha varit jämnt fördelat på 1750-talet, till att 30 år senare var kvinnors kläder värda mer än männens i en socken, men tvärtom i den andra. Å andra sidan innehåller bouppteckningarna mer information om kvinnors kläder, oavsett hur deras värde står sig jämfört med männens. Böök drar slutsatsen att graden av hur iögonfallande respektive köns kläder var inte har ett rakt samband med klädernas ekonomiska värde.²⁵⁴

Att kvinnornas bouppteckningar innehåller beskrivningar av kläderna på ett sätt som inte alls förekommer i männens stämmer väl med även Ulvängs resultat från Härjedalen, där samma mönster är tydligt. Ulväng menar att kvinnornas klädinnehav är mer detaljerat beskrivet, men att männens har en tydligare kontext i att deras bouppteckningar innehåller mer information om titlar (utöver bara

252 M. Ulväng (2012) s. 298 anger att ”västgötatyg” ska utläsas som tyg sålt av gårdfarihandlare från Sjuhäradsbygden.

Tolkningen att ”boråsatyg” är synonymt till detta är min egen.

253 M. Ulväng (2012) s. 206–208.

254 Böök (2014) s. 72, 75.

71

civilståndet, vilket är standard för kvinnorna) och om skattehemmans storlek och värde. Ulväng gör en tolkning jag har svårt att se som kontroversiell, i att bouppteckningspraxisen är en del av en patriarkal struktur där det textila innehavet låg inom kvinnans domäner men där fastigheten var mannens att råda över. ²⁵⁵ Även i min undersökning går det att finna mönster i att männens titel ofta står utskriven, samtidigt som kvinnans inte gör det. Kvinnan beskrivs ofta som hustru och hennes status är därmed beroende av hennes makes. En enda mans civilstånd specificeras, vilket är den ”ännu ej gifte” Johan Gabriel Springer men i övrigt har männens civilstånd inte ansetts vara nödvändiga att ange. Visserligen framkommer detta ändå ofta av sammanhanget, men aldrig uttryckligen vilket är för normen för kvinnorna. Samma mönster kan ses i bouppteckningsingressernas omnämnande av arvingarna, där det inte i något fall i undersökningen går att säkert utläsa om de vuxna sönerna är gifta eller ej, samtidigt som det oftast står huruvida döttrarna är det eller ej.