Blekinges landsbygd och befolkning under 1700-talet

Bild 1.5. Blekinge 1788. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartarkiv.

Undersökningsområdet Östra härad i Blekinge omfattade 1780 åtta socknar med en sammanlagd befolkning på ca 11 000 personer, och utgjorde en knapp femtedel av Blekinges vid tidpunkten ca 56 000 personer stora folkmängd. I häradets sydligaste del ligger Karlskrona stad med en under undersökningsperioden snabbt växande befolkning på drygt 10 000 invånare.¹²¹ Folkmängden i de undersökta socknarna var som lägst på Sturkö där 351 personer bodde, och flest bodde i Ramdala vars befolkning nådde 2633 personer.

Fornforskaren Nils Henrik Sjöborg beskriver i början av 1790-talet detta lilla, avlånga landskap som uppdelat i tre olika slags bygder som bredde ut sig i ost-västlig riktning tvärs över landskapets fyra härad. Strandbygden sträcker sig längs kusten omfattandes både skärgården och de kustnära bygderna, där befolkningen i hög grad livnärde sig på fiske och jakt, men även i åkerbruk och djurhållning. Norr därom breder Mellanbygden ut sig, ett bälte rik jordbruksbygd med relativt stor befolkning. Nordligast ligger Skogsbygden, som omfattar gränstrakterna mot både Småland och Skåne, och var under 1700-talets slut i stort sett täckt av skog, och glest bebodd av en betydligt fattigare befolkning än i landskapets södra delar.¹²²

Blekinge beskrevs under 1700-talet av flera ortsbeskrivare, där ovan nämnde Sjöborg är en. Sjöborg beskriver inte bara landskapet, utan också dess invånare, och han tecknar en i allmänhet positiv bild av

121 Andersson Palm (2000) s. 230. Christoffer Cronholm anger 1757 befolkningsmängden till ca 10 300. Cronholm (1757/1976) s. 122.

122 Sjöborg (1792) s. 91–92.

29

blekingen som gästfri, munter, modig och nitisk i sin vänskap och sitt arbete. Han beskriver landskapet såsom i en märkbar utvecklingsprocess, där tidigare fattigdom har börjat ersättas av bättre levnadsvillkor i och med ett förbättrat jordbruk och den Karlskronabaserade flottans behov av förnödenheter.¹²³ Jämshögsprästen Johan Jöran Öller skildrar år 1800 en bild av västra Blekinge och dess invånare som i stora drag stämmer med Sjöborgs beskrivning. Av Öller får vi också veta att landsbygdens befolkning bedriver en omfattande handaslöjd av god kvalitet,¹²⁴ och att ”kreatursaveln jämte timmerhandeln gör att en stor del av socknens¹²⁵ allmoge är ganska förmögen.”¹²⁶ Mindre imponerad var prästen Christopher Cronholm när han på 1750-talet nedtecknade sin omfattande Blekings beskrivning, i vilken han menar att blekingarna tog dålig vara på de odlingsmöjligheter landet erbjöd. Folk borde kunnat försörja sig på egenodlad säd ansåg han, men det var vanligt att landsbygdens befolkning tvingades köpa in säd, och därefter var benägna att supa upp den. Cronholm beskriver dock också att det med start under 1740-talet pågått ett utbrett arbete med att bryta ny odlingsmark i landskapets alla delar.¹²⁷ Cronholm påpekar också att jämfört med andra landsändar bebos Blekinge i mycket liten utsträckning av adel och annat herrskap, och kopplar detta till att den blekingska bonden, till skillnad från sina ståndsbröder i Skåne och Småland, inte har någon ambition att höja sig över sitt stånd.¹²⁸

Ortsbeskrivningarna ger oss en levande inblick i livet på den blekingska landsbygden under 1700-talets andra halva, och möjligen kan diskrepansen i Cronholms negativa beskrivning och Öllers och Sjöborgs betydligt mer positiva uppfattningar också spegla att Blekinge fram till 1700-talets mitt var ett fattigt och eftersatt område som just vid undersökningens tidsperiod är statt i olika stadier av förändring.¹²⁹ Blekinges historiska försörjningsmöjligheter berodde på de skillnader i jordmån och växtlighet som gick i bälten längs med landskapets öst-västliga sträckning. Det undersökta området Östra härads sockenindelning går dock helt på tvären med de naturgivna förutsättningarna. De åtta socknarna kan förenklat liknas vid långsmala områden i nordsydlig-riktning, vilket innebär att flertalet av dem omfattar alla tre av Sjöborgs bygdetyper. Detta underlättar vissa frågor rörande representativitet, där bortfall eller liten förekomst av källmaterial från en viss socken innebär ett mindre problem än i områden där socknarna uppvisar större skillnader sinsemellan. För Blekinges del är skillnaderna troligen lika stora inom socknarna som mellan dem, och genom att studera ett härad inkluderas alla de tre bygdetyperna.

Detta ger resultat baserat på ett tvärsnitt av befolkningen.

123 Sjöborg (1792) s. 100.

124 Öller (1800) s. 76.

125 Här avses Jämshögs socken i västra Blekinge.

126 Öller (1800) s. 78.

127 Cronholm (1792/1976) s. 26-27.

128 Cronholm (1792/1976) s. 41-42.

129 Här kan också påpekas att Öller och Sjöborg var mer lokalt förankrade i Blekinge än Cronholm, vilket kan ha påverkat deras syn på landskapet och dess befolkning.

30 1.6.1 Blekingskt dräktskick

Bild 1.6 Bondpar i östblekingska dräkter. Bildkälla: Forssell (1831/1979).

Likt Östra härads nord-sydliga sockengränser går också en kulturgräns i samma riktning genom mitten av Blekinge, mellan Vieryd strax väster om Ronneby och Öljehult strax norr om Hallabro vilket illustreras av kartan i bild 1.5.¹³⁰ Denna gräns kan observeras i skillnader i dräktskicket, och kan härledas till de politiska förändringarna under 1600-talet då skånelandskapen blev svenska och nyhetsförmedlingen från Köpenhamn avbröts. Ulla Liljedahl¹³¹ menar att västra Blekinges dräktskick då tillsammans med närliggande områden i Småland och Skåne ska ha konserverats, samtidigt som kontakterna med Stockholm inledningsvis var mycket större för Blekinges östra delar, där dräktskicket

130 Liljedahl (2011) s. 9.

131 Det specifikt blekingska dräktskicket har sällan, som vissa andra svenska områdens studerats i en strikt akademisk tradition.

Den samlade forskningen som Ulla Liljedahl genomförde och som koncentrerats i skriften Folkligt dräktskick i Blekinge (Liljedahl (2011) får anses som den mest initierade och utförliga publikationen om vad blekingeborna klädde sig i tiden före industrialiseringen. Liljedahl var dräktråd i Svenska folkdansringen i Blekinge i många år, och även om hon inte var disputerad är hon troligen den som grävt djupast i både arkiv och klädkistor med fokus på det folkliga dräktskicket i Blekinge. Liljedahl beskriver klädedräkt för både män och kvinnor i olika skeden av den förändring som kan noteras 1750–1850, och gör dessutom en kommenterad genomgång av historiska källor som nämner Blekinges folkliga dräktskick. I dessa ingår bland annat de ortsbeskrivningar som nedtecknades under 1700-talet andra hälft. Till Liljedahls skrift kan läggas Ingrid Dahlins inventeringsberättelse från 1937 som den mest kända beskrivningen av blekingskt dräktskick, Dahlin (1937). Dahlin var amanuens på, och utsänd av, Nordiska museet och hade därmed ett annat perspektiv än den lokalt förankrade Liljedahl.

Inventeringen bygger på en kombination av föremål i privat ägo på den blekingska landsbygden och muntliga uppgifter från 17 informanter födda mellan 1835 och 1888, och går liksom Liljedahl igenom dräkten plagg för plagg, om än med ett något mindre kritiskt förhållningssätt.

Därtill finns ett litet antal artiklar i Blekinge hembygdsförbunds årsbok Blekingeboken som diskuterar och/eller beskriver blekingskt dräktskick. Flera av dessa behandlar den inventering som genomfördes i landskapet några somrar i början av 1960-talet. Med start 1964 reste två studenter kopplade till Sigfrid Svenssons Lundabaserades folklivsforskningsseminarium runt i Blekinge och frågade sig fram efter äldre textilier (kläder och hemtextilier) värda att förteckna. Under åren 1964–1968 inventerades nära 4000 föremål från alla delar av landskapet, vilket resulterade i utställningar på länsmuseet och i en omfattande katalog med föremålsbeskrivningar och avbildningar. Inventeringskatalogen finns arkiverad hos Folklivsarkivet i Lund, men enligt vad allt tyder på resulterade inventeringen aldrig i att någon av de deltagande studenterna skrev uppsats om materialet, och inte heller verkar någon annan ha gjort fördjupat sig i det.

31

förändrades i snabbare takt.¹³² Ortsbeskrivningarna redogör i stort sett samstämmigt för landskapets dräktskick, även om olika grundligt. Bevarade plagg i museisamlingar och i privat ägo bekräftar de skriftliga källorna.

Bild 1.7 Vanligt förekommande modell av livstycke från Blekinge, sent 1700-tal. Fotograf: Fanny Oldenburg, Nordiska museet. Föremålsnummer: NM.0017563

Under andra halvan av 1700-talet kunde märkas en allt snabbare förändring i dräktskicket i hela landskapet, och snabbast gick det allra längst österut där Sjöborg erfor att befolkningen i Kristianopel hade börjat klä sig mer modernt, i kläder som satt tajtare om kroppen än tidigare.¹³³ Vi kan här avläsa att Kristianopelsborna har börjat inspireras av det nya empiremodet. Utmärkande för beskrivningar om blekingskt dräktskick är, särskilt för kvinnodräkten, de påkostade materialen, där landsbygdens befolkning klädde sig i betydligt mer färggranna köpetyg än många andra delar av landet.¹³⁴ I hela landskapet var den röda kjolen den mest värdefulla, och hade så varit under mycket lång tid.¹³⁵ Här ska

132 Liljedahl (2011) s. 10.

133 Sjöborg (1792) s. 106.

134 Liljedahl (2011) s. 29.

135Sjöborg (1792) s. 106; Cronholm (1757/1976) s. 44; Liljedahl (2011) s. 25.

32

dock poängteras att variationen i klädedräkten var mycket stor vad gäller färg och material, och att blekingedräkten aldrig haft fasta orts- eller sockenbundna modeller att hålla sig till. Den mest sammanlänkande faktorn över tid är klädernas snitt, med ett band- eller spetsprytt livstycke som ungefär fram till undersökningsperioden var fastsytt i kjolen,¹³⁶ och särkens breda broderade krage och vida ärmar. Bild 1.6 visar ett något yngre dräktskick än vad som var vanligt förekommande under undersökningsperioden, men många element i särskilt kvinnans dräkt känns igen även i det äldre. Ett livstycke från tiden för undersökningen av ljusblå sidendamast, prytt med knypplad silverspets visas i bild 1.7.

Den mest utmärkande skillnaden är att förändringen gick snabbare i de östra delarna, i de kustnära delarna och i de stadsnära delarna. Men samtliga källor beskriver ett dräktskick som tidigare varit mycket ålderdomligt i hela landskapet, men som mellan 1750 och 1800 blev alltmer påverkat av omvärlden, om än i olika grad och hastighet.¹³⁷ Dräktskickets förändringar och omvärldens inflytande står i samklang med de tidigare beskrivna förbättrade livsvillkoren för befolkningen under det sena 1700-talet.