4 Om avtalsbegreppet i artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen
4.3 Talan ska ”avse” avtal
4.3.4 Avtalets giltighet eller existens är omstridd
En fråga som EU-domstolen ställdes inför redan under Brysselkonventionens tidiga levnadsår var huruvida det för tillämpningen av (nuvarande) artikel 7(1) på förhand måste stå klart att det föreligger ett giltigt avtal. Med andra ord, kan en tvist anses ”avse” avtal om svaranden bestrider existensen eller giltigheten av det avtal som käranden grundar sitt anspråk på? I Effer besvarade EU-domstolen denna fråga jakande; käranden kan stödja sig på artikel 7(1) även om själva förekomsten av avtalet är omtvistad.352 Ståndpunkten motiverades med att bestämmelsens effektivitet annars riskerar att hämmas eftersom det skulle räcka med att blankt hävda att något avtal inte ingåtts för att bestämmelsens tillämplighet ska sättas ur spel.353
348 Det sagda gäller under (den kanske något osannolika) förutsättningen att konsultavtalet inte innehåller några bestämmelser om tystnadsplikt.
349 Kalfelis, mål 189/87, p. 17.
350 Holterman, mål C-47/14, p. 32.
351 Se närmast föregående avsnitt om Brogsitter, C-548/12. Se även Holterman, mål C-47/14, p. 32 och Briggs, s. 247.
352 Effer, mål 38/81, p. 8.
353 Effer, mål 38/81, p. 7.
Även om svarandens bestridande således ska bortses från i detta sammanhang kvarstår dock alltjämt för den nationella domstolen att pröva om förutsättningarna för en tillämpning av artikel 7(1) är uppfyllda. Avgörandet i Effer besvarar inte frågan om vilket beviskrav för att ett avtal föreligger som domstolen ska tillämpa vid denna prövning. Av rättsfallet Shevill kan däremot slutsatsen dras att frågor om bevismedel och beviskrav för att ett avtal träffats faller utanför Bryssel Ia-förordningens tillämpningsområde och får avgöras enligt domstolslandets egna processuella regler under förutsättning att tillämpningen av dessa regler inte undergräver förordningens avsedda effekt.354 I svensk rätt gäller som princip att käranden har bevisbördan för sådana omständigheter som grundar domstolens behörighet.355 Om emellertid domstolens behörighet är avhängig en omständighet som även är relevant för sakprövningen (s.k.
dubbelrelevant rättsfaktum) uppstår frågan om denna omständighet behöver bevisas av käranden redan inom ramen för behörighetsprövningen.356 Denna situation är för handen om käranden åberopar ett avtal till stöd för domstolens behörighet och svaranden bestrider att ett avtal har ingåtts – frågan om avtalets förekomst kommer då att bli föremål för domstolens prövning i sak.
Med utnyttjande av den processautonomiska möjlighet som Shevill ställde till buds har HD i NJA 2005 s. 586 för dessa fall anvisat en lösning i linje med den s.k. påståendedoktrinen.357 Det innebär att en svensk domstol som prövar sin behörighet enligt artikel 7(1) ska, när förekomsten av avtalet bestrids, godta de omständigheter som käranden åberopar till stöd för att avtalet har ingåtts. En förutsättning härför är att det inte framstår som uppenbart att kärandens påstående om att avtal träffats saknar grund.358
I det senare rättsfallet Granarolo förefaller dock EU-domstolen ha uppställt ett slags minimikrav för den bevisvärdering som den nationella domstolen inom ramen för sin behörighetsprövning ska vidta vid bedömningen om parterna kan anses ha ingått ett ”tyst” avtalsförhållande.359 Under sådana förhållanden torde således den i NJA 2005 s. 586 anvisade lösningen inte kunna tillämpas,
354 Shevill, mål C-68/93, p. 34–41, som hänvisas till i NJA 2005 s. 586.
355 Se Bogdan, s. 126.
356 Pålsson diskuterar utförligt de processuella implikationerna av olika anvisade lösningar för att hantera dubbelrelevanta rättsfakta i behörighetsprövningen i Pålsson, L., Dubbelrelevanta rättsfakta vid prövning av domstols behörighet, SvJT 1999, s. 315 ff.
357 Påståendedoktrinen lanserades ursprungligen i skiljemannarätten och innebar, i korthet, att domstolen ska godta ett påstående från en part att frågan som står under prövning omfattas av ett skiljeavtal, såvida inte påståendet är uppenbart ogrundat. Doktrinen har tagit sig lite olika skepnader genom åren, se närmare Falkman, C., Welamsons påståendedoktrin — Svensk Juristtidning i rättsutvecklingen, SvJT 2016, s. 257 ff.
358 NJA 2005 s. 586, på s. 593.
359 Granarolo, mål C-196/15, p. 25–27.
utan det bör efter en helhetsbedömning krävas att det är styrkt att ett avtalsförhållande föreligger.360
Av det ovanstående följer således att svarandens invändning att avtalet är ogiltigt eller inte existerar inte utesluter behörighet enligt artikel 7(1). En annan fråga är om käranden kan utnyttja bestämmelsen när denne hävdar att ett giltigt avtal inte ingåtts. Uttryckt i processrättsliga termer är alltså frågan om artikel 7(1) även omfattar en negativ fastställetalan rörande ett avtals ogiltighet eller icke-existens. Vad som gällde i dessa situationer var länge inte helt fastlagt.361 Spörsmålet får emellertid anses ha besvarats jakande genom EU-domstolens avgörande i Profit Investment.362 En av de frågor som den hänskjutande domstolen ställde i målet var huruvida en talan om att ett avtal ska fastställas vara ogiltigt och om återbetalning av belopp som erlagts på grund av detta påstått ogiltiga avtal ska omfattas av uttrycket ”talan avser avtal” i artikel 7(1).363 EU-domstolen ansåg, i linje med dess slutsatser i Effer, att domstolens behörighet att slita tvister hänförliga till ett avtal även inkluderar behörighet att pröva huruvida ett avtal överhuvudtaget föreligger.364 Att det i en negativ fastställelsetalan är käranden som bestrider giltigheten av avtalet – och inte svaranden – påverkar alltså inte domstolens behörighet att pröva frågan om avtalets existens.365 EU-domstolen fann också att restitutionstalan omfattades av artikel 7(1) på grund av sambandet mellan rätten till återbetalning och det omtvistade avtalsförhållandet.366
En angelägen följdfråga till ställningstagandena i Profit Investment, som EU-domstolen dock avstod från att besvara, är hur uppfyllelseorten ska bestämmas vid en talan om att ogiltigförklara ett avtal. Artikel 7(1) bygger som bekant på att det är möjligt att identifiera den förpliktelse som talan avser och därefter bestämma uppfyllelseorten för denna förpliktelse.367 En negativ fastställelsetalan avser ingen specifik förpliktelse utan har till ändamål att få fastställt att avtalet i
360 Enligt den här framförda uppfattningen torde det minikrav som Granarolo till synes uppställer inte vara att uppfatta som generellt tillämpligt. EU-domstolen ger nämligen i fallet inte uttryck för att principerna som utvecklades i Effer och Shevill inte längre skulle gälla. I avvaktan på ytterligare rättspraxis i frågan bör minikravet därför anses begränsat till förhållanden som är jämförbara med de som var föremål för prövning i rättsfallet. Se däremot Sinander, E., Internationell kollektivavtalsreglering. En studie i internationell privaträtt av den svenska modellen för reglering av anställningsvillkor, 2017, s. 93.
361 Se Pålsson & Hellner, p. 46. Ett avgörande från EU-domstolen (Folien Fischer, mål C-133/11) enligt vilket en negativ fastställelsetalan omfattas av (nuvarande) artikel 7(2) respektive ett hovrättsavgörande (RH 2010:23) där hovrätten fann att detsamma gäller för (nuvarande) artikel 7(1) ansågs tala för att käranden i dessa situationer kan stödja sig på artikel 7(1).
362 Profit Investment, mål C-366/13. EU-domstolen avgör frågan närmast i förbifarten utan några utförligare motiveringar, men i generaladvokatens förslag till avgörande finns en desto längre diskussion kring frågan. Se även Cheshire, North & Fawcett, s. 251.
363 Profit Investment, mål C-366/13, p. 52.
364 Profit Investment, mål C-366/13, p. 54.
365 Jfr generaladvokatens förslag till avgörande i Profit Investment, mål C-366/13, p. 67–68 och 72.
366 Profit Investment, mål C-366/13, p. 55.
367 Se avsnitt 3 ovan.
sin helhet, inbegripet alla dess (påstådda) förpliktelser, inte existerar. Vilken förpliktelse ska en sådan talan anses avse?
Om det omstridda avtalet kan kvalificeras som rörande försäljning av varor eller utförande av tjänst ger denna fråga inte upphov till några bekymmer. För dessa avtalstyper är ju nämligen
”uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser” autonomt bestämd i led (b) i artikel 7(1) såsom varornas leveransort respektive tjänstens utförandeort, oberoende av vilken förpliktelse i avtalet som talan de facto tar sikte på. Uppfyllelseorten bör för dessa avtal rimligtvis bestämmas på samma sätt även i de fall talan inte tar sikte på någon specifik förpliktelse överhuvudtaget utan enbart avser att fastställa att ett avtal föreligger eller inte föreligger. Hur frågan ska bedömas för avtal som omfattas av led (a), vars tillämpning förutsätter att den relevanta förpliktelsen identifieras, är emellertid oklart.368 I Profit Investment föreslog generaladvokaten att ”det i det särskilda fallet när talan avser en ogiltigförklaring, kan medges att den förpliktelse som ligger till grund för yrkandet är den karakteristiska förpliktelsen.”369 (min kurs.) Andra lösningar har diskuterats i litteraturen.370
Slutligen kan noteras att om det på förhand står klart att något giltigt avtal aldrig ingåtts och parterna är överens om detta bör en tvist, t.ex. rörande culpa in contrahendo eller condictio indebiti, inte vara att hänföra till artikel 7(1).371 Det bör nämligen krävas att finns ett samband mellan grunden för det yrkade anspråket och ett frivilligt ingånget avtalsförhållande mellan parterna. Finns inget frivilligt avtalsförhållande – och ingen part ens påstår detta – faller anspråkets koppling till artikel 7(1).372
368 Se Hartley, s. 111, not 20. Jfr Sjövall & Rudvall, s. 69, som anser att den förpliktelse vars ”icke-förekomst”
käranden söker fastställa ska vara styrande. Denna är ju emellertid inte helt enkel att identifiera om käranden söker fastställa ogiltighet av hela avtalet, inbegripet alla förpliktelser däri.
369 Generaladvokatens förslag till avgörande i Profit Investment, mål C-366/13, p. 84–85.
370 Se Mankowski, s. 249.
371 Se Cheshire, North & Fawcett, s. 247 f., Briggs, s. 217 och Lehmann i Dickinson & Lein, s. 146 med hänvisning till bl.a. Tacconi, mål C-334/00 (se ovan avsnitt 4.2.5) och det engelska avgörandet Kleinwort Benson Limited v. City of Glasgow District Council [1997] UKHL 43. Jfr även NJA 2005 s. 519, Sjövall & Rudvall, s. 69 och Pålsson &
Hellner, p. 46. Jfr dock Mankowski, s. 174 ff.
372 Jfr Profit Investment, mål C-366/13, p. 55, som hänvisar till p. 80 i generaladvokatens förslag till avgörande i samma mål.