Led (a) – Övriga avtal

3.4.1 Inledning

Trots sin framträdande plats i artikel 7 har led (a) i realiteten ett relativt begränsat användningsområde till följd av den nyss behandlade särregleringen för köpeavtal och tjänsteavtal i led (b). Den nationella domstolen, i enlighet med vad som tidigare anförts, endast falla tillbaka på led (a) om talan avser ett avtal som inte är föremål för reglering i led (b) eller om en tillämpning av led (b) leder till att en domstol belägen utanför EU ges behörighet. Här ska inte redogöras för alla de slags avtal som kan komma att falla under led (a), utan den nyfikne läsaren hänvisas till litteraturen.¹⁸⁸

Led (a) är utformad enligt den modell för fastställandet av uppfyllelseorten som enligt Brysselkonventionens artikel 5(1) tillämpades för alla typer av avtal. Den omfattande mängd rättspraxis som bestämmelsen i konventionen gav upphov till är således fortsättningsvis relevant för tolkningen och tillämpningen av led (a).¹⁸⁹ I denna rättspraxis utvecklades en metod för att fastställa uppfyllelseorten som väsentligt skiljer sig från den som gäller för led (b). I ett första skede ankommer det på den nationella domstolen, i enlighet med ordalydelsen i led (a), att

184 Wood Floor, mål C-19/09, p. 41–42.

185 Forum actoris innebär att behörighet ska kunna grundas på kärandens hemvist, se Pålsson & Hellner, p. 44. EU-domstolen har vid flera tillfällen upprepat att tolkningen av artikel 7 inte bör leda till att EU-domstolen i kärandens hemvist tillerkänns behörighet, se bl.a. Marinari, C-364/93, p. 13, Dumez, mål C-220/88, p. 18 och Kronhofer, mål C-168/02, p. 20.

186 Se t.ex. Briggs, s. 232 ff. och Mankowski, s. 225 ff. och 230 ff.

187 Se not 124 ovan.

188 Se bl.a. Cheshire, North & Fawcett, s. 261 f. och Mankowski, s. 244 f. för ett stort antal exempel.

189 Se Falco Privatstiftung, mål C-533/07, p. 52 och 55. Se även Sjövall & Rudvall, s. 68.

identifiera den förpliktelse som talan avser (den s.k. relevanta förpliktelsen).¹⁹⁰ I ett andra skede ska domstolen, i enlighet med dess lagvalsregler, avgöra vilken rätt som är tillämplig på den relevanta förpliktelsen. Med tillämpning av denna rätt ska domstolen slutligen fastställa var den relevanta förpliktelsen ska uppfyllas. Sammantaget behöver en inte helt enkel övning företas för att fastställa uppfyllelseorten.

3.4.2 Den relevanta förpliktelsen

Enligt led (a) är domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser behörig att pröva tvister hänförliga till avtalet. Typiskt sett innehåller ett avtal två eller flera ömsesidiga förpliktelser, vilket ger upphov till frågan om vilken förpliktelse som ska vara bestämmande i behörighetshänseende.¹⁹¹ EU-domstolen har härvid uttalat att det är den avtalsförpliktelse som ligger till grund för talan som ska förstås med ”den förpliktelse som talan avser”.¹⁹² För tillämpningen av led (a) är alltså den omtvistade förpliktelsen styrande, till skillnad från led (b) som endast tillmäter avtalets karakteristiska förpliktelse vikt i behörighetshänseende. Det innebär att olika förpliktelser härrörande från ett och samma avtal kan behöva prövas i olika domstolar.

Har en avtalspart inte fullgjort betalning i enlighet med avtalet och motparten stämmer med krav på betalning, är det förpliktelsen att betala i enlighet med avtalet som ligger till grund för talan och som således utgör den relevanta förpliktelsen.¹⁹³ Om käranden yrkar på skadestånd för att svaranden brustit i uppfyllandet av en avtalsförpliktelse är det inte förpliktelsen att utge skadestånd som är relevant, utan den förpliktelse vars bristande uppfyllelse käranden grundar sin talan på.¹⁹⁴ Vilken påföljd som käranden gör gällande med anledning av ett avtalsbrott är inte relevant, utan det är avtalsbrottet i sig som är avgörande. Domstolen har således att göra skillnad mellan primära förpliktelser respektive sekundära förpliktelser, där de senare endast utgör sanktioner för bristande uppfyllelse av en primär och självständig förpliktelse.¹⁹⁵ Hur förpliktelsen

190 Se Pålsson & Hellner, p. 47.

191 Se t.ex. Hartley, T., Civil Jurisdiction and Judgements in Europe. The Brussels I Regulation, the Lugano Convention, and the Hague Choice of Court Convention, 2017 [cit. Hartley], s. 120.

192 De Bloos, mål 14/76, p. 11.

193 Jfr Custom Made Commercial, mål C-288/92, p. 28–29. Det gäller oberoende av om skälet till svarandens innehållande av betalningen är att käranden brustit i uppfyllelsen av sina förpliktelser enligt avtalet. Vilken part som stämmer först blir alltså avgörande, se bl.a. Pålsson FS Lando, s. 270 ff. Denna ordning har varit föremål för mycket kritik eftersom den leder till en forum actoris för käranden (d.v.s. borgenären) i de fall betalningsförpliktelsen i enlighet med lex causae ska fullgöras hos borgenären, vilket gäller enligt rättsordningen i flera europeiska länder, inbegripet Sverige (3 § skuldebrevslagen [1936:81]). Se närmare Newton, J., The Uniform Interpretation of the Brussels and Lugano Conventions, 2002 [cit. Newton], s. 121 med hänvisningar.

194 De Bloos, mål 17/76, p. 14. Se även Shenavai, mål 266/85, p. 8–9.

195 Se Pålsson & Hellner, p. 47. Gränsdragningen mellan primära och sekundära förpliktelser får göras i enlighet med den på avtalet tillämpliga rätten enligt De Bloos, mål 14/76, p. 17.

ska identifieras när käranden inte grundar sin talan på någon specifik förpliktelse utan vill få fastställt att något avtal överhuvudtaget inte föreligger diskuteras i avsnitt 4.3.4 nedan.

Om flera förpliktelser i ett och samma avtal ligger till grund för kärandens talan har EU-domstolen uttalat att den ”huvudsakliga förpliktelsen” ska vara styrande.¹⁹⁶ Att på detta sätt dela upp avtalsförpliktelserna i huvud- respektive biförpliktelser låter sig inte alltid göras med enkelhet.

Det kan visa sig att ingen av de förpliktelser som talan rör kan underordnas den andra utan framstår som likvärdiga. Under sådana omständigheter är en och samma domstol inte behörig att pröva talan i dess helhet på grundval av artikel 7(1), utan det får för respektive huvudförpliktelse fastställas en behörig domstol utifrån förpliktelsens uppfyllelseort.¹⁹⁷ Tvisten får alltså betraktas som två separata käromål som får prövas i olika domstolar.¹⁹⁸ Nackdelarna med att dela upp tvisten på detta vis uppvägs enligt EU-domstolen av möjligheten för käranden att väcka talan i enlighet med huvudregeln om svarandens hemvistforum i artikel 4.¹⁹⁹ Det sagda torde endast gälla om de två relevanta huvudförpliktelserna ska uppfyllas i olika medlemsstater. Grundar sig talan på två likvärdiga förpliktelser som båda har sin uppfylleselort i en och samma medlemsstat, kan det ifrågasättas om inte principerna i Color Drack gör sig gällande.²⁰⁰ Det skulle innebära att käranden ges möjlighet att välja vid vilken av domstolarna för de båda uppfyllelseorterna i medlemsstaten han vill väcka talan.

3.4.3 Uppfyllelseorten för den relevanta förpliktelsen

När den relevanta förpliktelsen har identifierats kvarstår att lokalisera uppfyllelseorten för denna.

Har uppfyllelseorten bestämts i avtalet ska denna vara styrande även för domstolsbehörighetens vidkommande.²⁰¹ I avsaknad av avtalsreglering måste uppfyllelseorten bestämmas med ledning av legala regler. Led (a) innehåller emellertid, till skillnad från led (b), ingen autonomt bestämd definition av uppfyllelseorten. Det framstår som naturligt med hänsyn till den mängd olika typer av förpliktelser som kan komma att behöva underställas bestämmelsen.²⁰² Inte heller har EU-domstolen valt att söka fastställa enhetliga kriterier för lokaliseringen av uppfyllelseorten. Istället

196 Shenavai, mål 266/85, p. 19.

197 Leathertex, mål C-420/97, p. 40.

198 Se Sjövall & Rudvall, s. 69.

199 Leathertex, mål C-420/97, p. 41.

200 Color Drack, mål C-386/05. Rättsfallet rörde ett avtal om försäljning av varor som skulle levereras till flera orter inom en och samma medlemsstat och behandlas i avsnitt 3.3.4 ovan. Det var alltså fråga om en tolkning av led (b) och inte led (a), men principen torde vara analogt tillämplig på avtal som omfattas av led (a). Se Sjövall & Rudvall, s. 70.

201 Zelger, mål 56/79, p. 5. Om gränsdragningen mellan klausuler om uppfyllelseort respektive prorogationsklausuler, se not 121 ovan.

202 Se Mankowski, s. 252.

anvisade domstolen tidigt²⁰³ den – med nutida ögon – något systemfrämmande lösningen att inte låta uppfyllelseorten för den relevanta förpliktelsen bestämmas autonomt utan med tillämpning av den i målet tillämpliga rätten.²⁰⁴ Den nationella domstolen ska således inom ramen för sin behörighetsprövning avgöra, med tillämpning av dess lagvalsregler, vilket lands lag som ska tillämpas på avtalet och därefter bedöma vilken uppfyllelseort som denna lag anvisar för den relevanta förpliktelsen. Med hänsyn till att lagvalsreglerna för avtalsförpliktelser är harmoniserade genom Rom I-förordningen bör – i teorin – samma tillämpliga rätt, och följaktligen samma uppfyllelseort för den relevanta förpliktelsen, komma i fråga oavsett i vilken medlemsstat²⁰⁵ talan väcks.²⁰⁶ EU-domstolen har vidare bekräftat att även ”modellagar”²⁰⁷ (uniform laws) som införlivats i den tillämpliga rätten ska beaktas vid bestämmandet av uppfyllelseorten.²⁰⁸

Det förekommer att den relevanta förpliktelsen, i enlighet med den enligt ovan anvisade lagen, ska uppfyllas på flera olika orter. Särskilt problematiskt är det i fråga om en förpliktelse att avstå från ett visst handlande, eftersom sådana åtaganden (vanligtvis) är utan geografisk begränsning och således måste uppfyllas överallt, inklusive i samtliga medlemsstater. I fallet Besix kom en sådan negativ förpliktelse under EU-domstolens bedömning.²⁰⁹ I syfte att i möjligaste mån undvika att förläna behörighet till en mängd domstolar fann EU-domstolen att artikel 7(1) överhuvudtaget inte är tillämplig under sådana förhållanden.²¹⁰ Käranden är istället hänvisad till att väcka talan vid domstolarna i svarandens hemviststat i enlighet med huvudregeln artikel 4.²¹¹

203 Rentav i det första målet rörande Brysselkonventionen som kom att underställas EU-domstolen, se Pålsson FS Lando, s. 276.

204 Tessili, mål 12/76, p. 13. Lösningen har kritiserats, se särskilt Newton, s. 150 ff., men har bekräftats gälla även under Bryssel I-förordningen (och numera, Bryssel Ia-förordningen) i Falco Privatstiftung, mål C-533/07, p. 54–55.

Se även Briggs, s. 228 f.

205 Danmark tillämpar dock Romkonventionen istället för Rom I-förordningen (se not 52 ovan) vilket innebär en risk (om än en försumbar sådan) för oenhetliga utfall.

206 Se Pålsson FS Lando, s. 277 och Mankowski, s. 252 f. Någon större möjlighet till forum shopping inbjuder således inte längre Tessili-principen till.

207 Sjövall & Rudvall, s. 70. Med begreppet förstås t.ex. internationella konventioner innehållande enhetlig (materiell) rätt, se Pålsson & Hellner, p. 49.

208 Custom Made Commercial, mål C-288/92, p. 27. Specifikt rörde det sig om CISG i rättsfallet, men denna konventions betydelse i behörighetshänseende är sedan tillkomsten av den autonoma uppfyllelseorten för köpeavtal i led (b) så gott som obefintlig. Se Mankowski, s. 253 f.

209 Besix, mål C-256/00, p. 8. Specifikt rörde det sig om ett åtagande att ”agera exklusivt och inte förena sig med andra samarbetspartner”.

210 Besix, mål C-256/00, p. 48. EU-domstolen diskuterade en mängd föreslagna alternativ till hur uppfyllelseorten för negativa förpliktelser skulle kunna lokaliseras, men avvisade samtliga. Se p. 37–44 i domen.

211 Besix, mål C-256/00, p. 50.

Räckvidden av avgörandet i Besix kan inte sägas vara helt klarlagd.²¹² I den ”operativa delen”²¹³ av avgörandet fastslås följande:

”[Artikel 7(1)(a)] kan inte tillämpas för det fall det inte går att bestämma uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser, vilket är fallet i målet vid den nationella domstolen, på grund av att den tvistiga avtalsförpliktelsen avser ett åtagande att avstå från visst handlande, utan geografisk begränsning, som karaktäriseras av att det finns ett stort antal orter där förpliktelsen har uppfyllts eller skall uppfyllas. Under sådana omständigheter kan behörig domstol endast fastställas med tillämpning av [artikel 4].”²¹⁴

Ska avgörandet förstås som att en tillämpning av artikel 7(1) är utesluten så snart det går att fastställa mer än en uppfyllelseort för den relevanta förpliktelsen, eftersom det i dessa fall ”inte går att bestämma uppfyllelseorten” (i singular)?²¹⁵ Eller ska avgörandet uppfattas som mer kasuistiskt (”under sådana omständigheter”), och dess räckvidd begränsas till just negativa förpliktelser för vilka det finns ”ett stort antal” uppfyllelseorter?²¹⁶ Och hur ska avgörandet tolkas i ljuset av de (inte heller helt lättolkade) ställningstaganden som EU-domstolen senare gjort i fråga om köpeavtal och tjänsteavtal som har flera uppfyllelseorter?²¹⁷ I avsaknad av klargörande besked från EU-domstolen får rättsläget betraktas som något oklart. Implikationerna av denna oklarhet är dock inte fullt så besvärande med beaktande av att led (a) i dag har karaktären av en residualbestämmelse.

212 Mankowski menar i vart fall att det inte går att kategoriskt hävda att negativa förpliktelser inte har en enda uppfyllelseort, se Mankowski, s. 253.

213 Domslutet, d.v.s. tolkningsbeskedet till den hänskjutande domstolen som har att slutligt avgöra tvisten.

214 Besix, mål C-256/00, p. 55.

215 Så synes rättsfallet ska förstås såsom det refererats i Cheshire, North & Fawcett, s. 254 f., Mankowski, s. 226 och 248 respektive Hartley, s. 124.

216 På detta sätt förefaller rättsfallet tolkas av Briggs, s. 235, Pålsson & Hellner, p. 49 och Sjövall & Rudvall, s. 70 f.

De skäl som EU-domstolen anför för sin ståndpunkt framstår också som huvudsakligen hänförliga till geografiskt obegränsade förpliktelser med en stor mängd uppfyllelseorter.

217 Se Color Drack, mål C-386/05, Rehder, mål C‑204/08, Wood Floor, mål C-19/09, flightright, förenade målen C-274/16, C-447/16 och C-448/16 respektive Metso, mål C-88/17, som berörs i avsnitt 3.3.4 ovan. Det har i litteraturen föreslagits att resonemangen i dessa avgöranden, som alltså rör tolkningen av led (b), gör sig gällande även avseende fall som omfattas av led (a), se Briggs, s. 234 f. och Sjövall & Rudvall, s. 70 f.

4 Om avtalsbegreppet i