Den autonoma definitionen av avtalsbegreppet

Vid tolkningen av Bryssel Ia-förordningen, liksom dess föregångare, har EU-domstolen som nämnts regelmässigt valt att ge begrepp däri en autonom definition. Detta synsätt anlade EU-domstolen tidigt avseende begreppet ”avtal” i Brysselkonventionens motsvarighet till artikel 7(1).²²¹ I rättsfallet Peters uttalade sålunda EU-domstolen att begreppet inte får förstås som en hänvisning till nationell rätt, utan det måste det tolkas med hänsyn till konventionens system

221 Det kan noteras att EU-domstolens tolkningar oftast uttryckligen har avsett hela lokutionen ”talan avser avtal” och inte enbart begreppet ”avtal” däri. Av tolkningarna som behandlas i detta avsnitt framgår dock att de avser frågan om vad som ska anses utgöra avtalsförhållanden och är därför systematiskt att hänföra till förevarande avsnitt. Se även ERGO Insurance, förenade målen C‑359/14 och C‑475/14, p. 44.

och syften för att en enhetlig tillämpning av bestämmelsen i varje medlemsstat ska kunna säkerställas.²²²

I och med avgörandet i Peters stod det klart att avtalsbegreppet ska definieras autonomt, men någon egentlig definition av begreppet kom emellertid inte till uttryck i fallet. Detta introduceras först genom avgörandet i Handte, vari EU-domstolen definierade ett avtal som en förpliktelse som en part frivilligt åtagit sig gentemot en annan.²²³ Med stöd av denna definition kunde EU-domstolen kvalificera ett skadeståndsanspråk som en köpare av en vara riktade mot tillverkaren (och inte mot säljaren, d.v.s. anspråket riktades mot det bakre avtalsledet – ett hopp i kontraktskedjan) som icke avtalsrättsligt. Tillverkaren hade nämligen inte frivilligt åtagit sig någon förpliktelse gentemot köparen.²²⁴ I avsaknad härav kunde en tillämpning av artikel 7(1)

”inte anses förutsebar för [tillverkaren] och [var] därför oförenlig med rättssäkerhetsprincipen”.²²⁵

Med denna definition tog EU-domstolen fasta på det som kan anses utgöra kärnan i en avtalsförpliktelse och som särskiljer den från en utomobligatorisk förpliktelse, nämligen att den har åtagits frivilligt.²²⁶ Avtalet ska vara ett uttryck för parternas fria vilja.²²⁷ En talan som avser en förpliktelse som inte har sin grund i ett frivilligt åtagande utan som endast följer av lag eller andra rättsregler är således inte av avtalsrättslig natur.²²⁸

Vid en undersökning av EU-rättens ovannämnda definition av avtalsbegreppet kan det vara mer intressant att titta på vilken innebörd det inte ges snarare än tvärtom. För det första kan det noteras att det inte ställs något krav på ömsesidiga förpliktelser för att det röra sig om ett avtal i den mening som avses i artikel 7(1). Det här är en väsentlig skillnad från vad som gäller för det avtalsbegrepp som förekommer i artikel 17(1) i förordningen. För att en tvist mellan en konsument och en näringsidkare ska anses avse avtalet dem emellan i den bestämmelsens mening krävs att

222 Peters, mål 34/82, p. 9–10. Omständigheterna i rättsfallet behandlas i avsnitt 4.2.6 nedan rörande associationsrättsliga rättsförhållanden.

223 Handte, mål C-26/91, p. 15. De dubbla negationerna har här strukits jämte Engler, mål C-27/02, p. 51. Definitionen har återkommande upprepats i rättspraxis, se bl.a. Réunion européenne SA, mål C-51/97; p. 17, Tacconi, mål C-334/00, p. 23; Frahuil, mål C-265/02, p. 24; Engler, mål C-27/02, p. 50; Česká spořitelna, mål C-419/11, p. 46; Kolassa, mål C-375/13, p. 39.

224 Handte, mål C-26/91, p. 16. Det kan härvid noteras att ett sådant anspråk enligt domstolslandets lag (fransk rätt) var att kvalificera som avtalsrättsligt. I enlighet med principen om autonom tolkning var denna omständighet utan betydelse. Däremot tillade domstolen att ”en tillverkares ansvar gentemot en senare köpare för fel i den sålda varan i de allra flesta konventionsstater inte [är] av avtalsrättslig karaktär”, och förefaller alltså ha gjort en form av komparativ bedömning.

225 Handte, mål C-26/91, p. 19.

226 Se Lehmann i Dickinson & Lein, s. 143.

227 Jfr Mankowski, s. 164.

228 OTP Bank, mål C-519/12, p. 24 och Tacconi, mål C-334/00, p. 25. Se även Pålsson & Hellner, p. 46.

det föreligger ömsesidiga och av varandra beroende skyldigheter mellan parterna.²²⁹ Det är också en stark kontrast till den angloamerikanska avtalsdoktrinen, enligt vilken det krävs att en part förpliktar sig att erlägga någon form av ersättning (consideration) för motpartens förpliktelse för att ett avtal ska anses vara för handen.²³⁰

Ett ömsesidigt förpliktande avtal måste alltså inte ha slutits för att artikel 7(1) ska vara tillämplig – det räcker med att det finns en identifierbar förpliktelse.²³¹ Det innebär att t.ex. gåvor²³² och borgensåtaganden²³³, vilka kännetecknas av att enbart den ena parten åtar sig att prestera något, är att betrakta som avtalsrättsliga.²³⁴

För det andra kan det noteras att det inte uppställs något formkrav för avtalet. Det kan framstå som självklart – både svensk materiell rätt och EU:s internationella privaträtt är tämligen återhållsamma med att uppställa sådana krav.²³⁵ Det dröjde emellertid till avgörandet i Granarolo innan EU-domstolen uttryckligen bekräftade att även konkludent ingångna avtalsförpliktelser kan anses utgöra avtal i den mening som avses i artikel 7(1).²³⁶ Målet rörde kvalificeringen av en talan om ersättning på grund av ett plötsligt avbrytande av långvariga affärsförbindelser. Enligt EU-domstolen kan sådana förbindelser, även i avsaknad av en uttrycklig överenskommelse, innefatta förpliktelser som konkludent har överenskommits mellan parterna och således anses utgöra ett tyst avtalsförhållande.²³⁷

Även ett kollektivavtal är att betrakta som ett avtal i den mening som avses i artikel 7(1).

Arbetstagarorganisationen och arbetsgivaren (eller arbetsgivarorganisationen) har frivilligt åtagit sig förpliktelserna i avtalet gentemot varandra.²³⁸ Kollektivavtalet binder dock inte bara de nämnda organisationerna utan även de individuella medlemmarna i organisationerna.²³⁹ En tvist mellan en individuell arbetstagare och en arbetsgivare som har sin grund i kollektivavtalet bör

229 Engler, mål C-27/02, p. 34, 36 och 38. Se även Gabriel, mål C-96/00, p. 49. Inkongruensen mellan hur avtalsbegreppet ska förstås vid tillämpningen av artikel 7(1) respektive artikel 17(1) hänger samman med att lokutionen

”talan avser avtal” åtföljs av ”som har ingåtts” i artikel 17(1) men inte i artikel 7(1). Vid en lexikalisk tolkning fann således EU-domstolen att den förra fordrar ett avtal har slutits, vilket i sin tur kräver ömsesidiga förpliktelser.

230 Se Mankowski, s. 170.

231 Tacconi, mål C-334/00, p. 22.

232 Schmidt, mål C-417/15, p. 38.

233 NJA 1997 s. 415.

234 Se närmare Lehmann i Dickinson & Lein, s. 144.

235 Jfr t.ex. hur flexibelt lagvalet i fråga om ett avtals giltighet till formen är enligt artikel 11 i Rom I-förordningen.

236 Granarolo, mål C-196/15, p. 25.

237 Granarolo, mål C-196/15, p. 25–26. För att bedöma om så är fallet ska beaktas bl.a. lojaliteten mellan parterna och förbindelsernas långvarighet och regelbundenhet.

238 Se Mankowski, s. 173.

239 I svensk rätt följer detta av 26 § medbestämmandelagen (1976:580).

dock vara att hänföra till de exklusiva behörighetsreglerna för anställningstvister i förordningen, vilket följaktligen utesluter en tillämpning av artikel 7(1) i dessa tvister.²⁴⁰

Avtalsdefinitionen i Handte kan inte förstås som att motparten frivilligt måste ha åtagit sig just den förpliktelse på vilken talan grundas. Det skulle innebära att om en talan som en köpare väcker mot en säljare, under yrkande om att säljaren ska ersätta skada som orsakats genom fel i den sålda varan, inte skulle avse avtal i den mening som avses i artikel 7(1). Den förpliktelse som talan avser – att utge skadestånd för fel i vara – är ju nämligen sällan en förpliktelse som säljaren frivilligt åtagit sig i köpeavtalet, utan den följer av den dispositiva (eller indispositiva) rätten.²⁴¹ Det har dock ingen betydelse för bedömningen. Avgörande är att säljaren frivilligt åtagit sig att leverera en vara av viss kvalitet och beskaffenhet till köparen. Brister säljaren i denna förpliktelse har köparen rätt att under vissa förutsättningar göra gällande påföljder, som i sin tur kan kvalificeras som förpliktelser. Dessa sekundära förpliktelser är dock alltjämt avhängiga den primära och frivilligt ingångna huvudförpliktelsen och måste således på samma sätt som den vara kvalificera som avtalsförpliktelser.²⁴² Genom att ha valt att ingå avtalet kan säljaren sägas ha godtagit de legala implikationer detta för med sig.²⁴³

Förpliktelser som enligt lag träder istället för avtalsmässiga förpliktelser omfattas, på grund av kopplingen till det underliggande avtalet, följaktligen av avtalsbegreppet i artikel 7(1).²⁴⁴ I linje härmed har i rättsfallet Kareda en regresstalan mellan två solidariskt ansvariga medgäldenärer ansetts vara av avtalsrättslig natur.²⁴⁵ I det aktuella fallet följde möjligheten till regress endast av lag och inte uttryckligen av avtalet. EU-domstolen ansåg att den ifrågavarande regresstalan avsåg avtal eftersom det vore ”onaturligt” att bryta loss rättsförhållandet mellan gäldenärerna från det kreditavtal som gav upphov till och utgjorde grunden för rättsförhållandet mellan medgäldenärerna.²⁴⁶

Avgörandet i Kareda är principiellt intressant eftersom det var första gången EU-domstolen kvalificerade ett anspråk mellan två parter som avtalsrättsligt, trots att parterna såvitt framgick inte frivilligt hade åtagit sig några förpliktelser gentemot varandra. EU-domstolen var fåordig i

240 Se närmare Sinander, E., Internationell kollektivavtalsreglering. En studie i internationell privaträtt av den svenska modellen för reglering av anställningsvillkor, 2017, s. 78 och 105 ff.

241 Jfr 40 § köplagen (1990:931) och 30 § konsumentköplagen (1990:932).

242 Se Briggs, s. 213. Jfr även vad som sades i avsnitt 3.4.2 om distinktionen mellan primära och sekundära förpliktelser vid fastställandet av den relevanta förpliktelsen.

243 Jfr Cheshire, North & Fawcett, s. 250 med hänvisningar.

244 Se Sjövall & Rudvall, s. 65. Se även Lehmann i Dickinson & Lein, s. 143 f.

245 Kareda, mål C-249/16, p. 33.

246 Kareda, mål C-249/16, p. 31.

sina resonemang och det är således inte helt lätt att avgöra huruvida rättsfallet ska förstås som en omdaning av avtalsbegreppet eller om utfallet endast var betingat av omständigheterna i det konkreta fallet. Det bör beaktas att även om medgäldenärerna alltså inte gentemot varandra åtagit sig några förpliktelser – förpliktelsen att ersätta den andra medgäldenären för det fall denne återbetalat hela skulden var som nämnts lagreglerad – hade de frivilligt ingått kreditavtalet med borgenären tillsammans. De hade samtyckt till ett solidariskt ansvar och bör således också anses ha samtyckt till de förpliktelser som detta ansvar kan ge upphov till dem emellan (och inte bara till de förpliktelser i förhållande till borgenären som det solidariska ansvaret innebär). Precis som EU-domstolen konstaterade vore det onaturligt att under sådana förhållanden bedöma förhållandet mellan medgäldenärerna annorlunda än förhållandet mellan borgenär och gäldenär.

EU-domstolen klargjorde inte huruvida utfallet i Kareda ska förstås som att kvalificeringen av en regresstalan alltid ska vara accessorisk till kvalificeringen av det ursprungliga, subrogerade anspråket. Denna fråga undersöks närmare i avsnitt 4.2.4 nedan. Genom avgörandet i Kareda banade dock EU-domstolen väg för en uppluckring av avtalsbegreppet såsom det ditintills hade förståtts. Utvecklingen fullbordades inte långt därefter i och med två avgöranden från domstolen som särskilt redogörs för i avsnitt 4.4 nedan.