Internationell behörighet i avtalsrättsliga tvister
Särskilt om avtalsbegreppet i artikel 7(1) i Bryssel Ia- förordningen
Alexander Grägg
Juridiska institutionen Examensarbete 30 hp.
Inriktning: Internationell privaträtt Juristprogrammet (270 hp) Höstterminen 2018
Grupphandledare: Erik Sinander
Engelsk titel: International jurisdiction in contractual matters – With special focus on the concept of contract for the purposes of
Internationell behörighet i avtalsrättsliga tvister
Särskilt om avtalsbegreppet i artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen
Alexander Grägg
Abstract
This thesis examines the special head of jurisdiction for contractual matters in Article 7(1) of the Brussels Ibis Regulation. Particularly, the thesis aims to establish how the concept ‘matters relating to a contract’ is understood for the purposes of Article 7(1). In applying Article 7(1), the seized court must first determine whether the contract is one for the sale of goods or for the provision of services, for which the rule provides autonomously defined places of performance in subparagraph (b). If not, the court has to identify the obligation forming the basis of the legal proceedings for the purposes of subparagraph (a). Subsequently, the court has to apply its rules of conflict of laws rules and determine the place of performance for that obligation in accordance with the designated law. As regards ‘matters relating to a contract’, this expression is the point of departure for the application of Article 7(1) and has an autonomous definition. Essentially,
‘contract’ refers to a situation in which there is an obligation freely assumed by one party towards another. The thesis examines how this definition operates to characterize claims or rights arising out of representation, assignments, pre-contractual dealings and company law. Furthermore, the thesis examines the requirement that the matter must be one ‘relating to’ a contract, with special notice to two recent CJEU cases concerning the identity of the parties to the contract vis-à-vis the parties to the dispute. In conclusion, it is submitted that the CJEU’s expansion and application of the autonomous concept of contract do not necessarily serve the objective of predictability, which ultimately risks impeding the facilitation of the sound administration of justice.
Keywords
private international law, Brussels Ibis Regulation, matters relating to contract
Innehåll
Förkortningar och definitioner ... 1
1 Inledning ... 2
1.1 Bakgrund och introduktion... 2
1.2 Syfte och frågeställningar ... 3
1.3 Avgränsningar ... 4
1.4 Metod och material ... 5
1.4.1 Den valda metoden ... 5
1.4.2 Närmare om rättskällematerialet ... 6
1.4.3 Den EU-rättsliga tolkningsmetoden ... 8
1.4.4 Särskilt om tolkningen av artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen ... 8
1.5 Disposition ... 9
1.6 Terminologiska anmärkningar ... 10
2 Introduktion till EU:s internationella privat- och processrätt ... 11
2.1 Inledning ... 11
2.2 De relevanta EU-rättsliga regelverken ... 12
2.2.1 Bakgrund och tillkomst ... 12
2.2.2 Bryssel Ia-förordningen ... 14
2.2.3 Rom I- och Rom II-förordningarna ... 15
2.3 Närmare om behörighetsreglerna i Bryssel Ia-förordningen ... 16
2.3.1 Den allmänna behörighetsregeln – forum domicilii ... 16
2.3.2 De särskilda behörighetsgrunderna i artikel 7 ... 17
2.3.3 Övriga behörighetsregler i förordningen ... 19
3 Internationell behörighet i avtalsrättsliga tvister ... 21
3.1 Inledning ... 21
3.2 Introduktion till artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen ... 22
3.2.1 Bakgrund ... 22
3.2.2 Struktur ... 23
3.2.3 Det praktiska tillvägagångssättet för att bestämma uppfyllelseorten . 24 3.3 Led (b) – Försäljning av varor och utförande av tjänster ... 25
3.3.1 Inledning ... 25
3.3.2 När rör det sig om försäljning av varor? ... 26
3.3.3 När rör det sig om utförande av tjänster? ... 27
3.3.4 Uppfyllelseorten för köpeavtal och tjänsteavtal ... 29
3.4 Led (a) – Övriga avtal ... 32
3.4.1 Inledning ... 32
3.4.2 Den relevanta förpliktelsen ... 33
3.4.3 Uppfyllelseorten för den relevanta förpliktelsen ... 34
4 Om avtalsbegreppet i artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen .... 37
4.1 Inledning ... 37
4.2 Avtalsbegreppet ... 38
4.2.1 Inledning ... 38
4.2.2 Den autonoma definitionen av avtalsbegreppet ... 38
4.2.3 Avtal ingångna genom fullmakt ... 42
4.2.4 Överlåtelse av kontraktuella rättigheter ... 43
4.2.5 Prekontraktuella mellanhavanden ... 48
4.2.6 Associationsrättsliga rättsförhållanden ... 49
4.3 Talan ska ”avse” avtal ... 54
4.3.1 Inledning ... 54
4.3.2 Betydelsen av det agerande som ligger till grund för talan ... 54
4.3.3 Alternativa grunder för talan ... 58
4.3.4 Avtalets giltighet eller existens är omstridd ... 58
4.4 Särskilt om avtalsparternas identitet i käromålet ... 62
4.4.1 Inledning ... 62
4.4.2 EU-domstolens avgörande i flightright... 63
4.4.3 Analys av avgörandet i flightright ... 64
4.4.4 EU-domstolens avgörande i Feniks ... 67
4.4.5 Analys av avgörandet i Feniks ... 69
4.4.6 Sammanfattande diskussion ... 71
5 Analys och sammanfattande slutsatser ... 72
5.1 Inledning ... 72
5.2 Sammanfattande svar på uppsatsens frågeställningar ... 72
5.3 Uppfyller avtalsbegreppet ändamålet om förutsebarhet? ... 75
5.4 Avslutande kommentar ... 77
Rättsfallsförteckning ... 78
Käll- och litteraturförteckning ... 82
Förkortningar och definitioner
ABL Aktiebolagslag (2005:551)
Bryssel Ia-förordningen Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område
Bryssel I-förordningen Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område
Brysselkonventionen 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område
CISG The United Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods
EG Europeiska gemenskapen
EG-domstolen Europeiska gemenskapens domstol
EGT Europeiska gemenskapens officiella tidning
EU Europeiska unionen
EU-domstolen Europeiska unionens domstol
EUT Europeiska unionens officiella tidning
GA Generaladvokat
HD Högsta domstolen
JP Juridisk Publikation
JPrIL Journal of Private International Law
LMCLQ Lloyd’s Maritime and Commercial Law Quarterly
LQR Law Quarterly Review
NJA Nytt juridiskt arkiv avd. I
OJ Official Journal of the European Communities
Prop. Regeringens proposition
RH Rättsfall från hovrätterna
Rom I-förordningen Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I)
Rom II-förordningen Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) Romkonventionen 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser
SvJT Svensk Juristtidning
1 Inledning
1.1 Bakgrund och introduktion
Den tilltagande globaliseringen av samhället innebär att allt fler rättsförhållanden tar sig internationella uttryck. Gränsöverskridande avtal ingås inte längre bara av de största kommersiella aktörerna på marknaden, utan såväl mindre företag som enskilda konsumenter ingår i dag ofta avtal över nationsgränserna. Medan de förstnämnda aktörerna regelmässigt intar skiljeklausuler i sina avtal är det inte lika vanligt att de mindre deltagarna på den internationella arenan gör sådana överväganden. Kanske har dessa parter sällan en potentiell framtida tvist i åtanke under avtalsförhandlingarna eller så sker inga regelrätta förhandlingar överhuvudtaget.
När väl en tvist rörande dessa gränsöverskridande avtal uppkommer ankommer det på de allmänna domstolarna att avgöra tvisten. I en sådan situation ska domstolen i ett första skede pröva huruvida den är behörig att befatta sig med målet.
Inom det förmögenhetsrättsliga området regleras domstolens internationella behörighet i huvudsak av EU:s förordning nr 1215/2012, den s.k. Bryssel Ia-förordningen.1 Detta högst centrala regelverk för den internationella processrätten utgår från huvudregeln om forum domicilii – talan ska väckas vid domstol i den medlemsstat där svaranden har sitt hemvist.2 Denna regel är emellertid befäst med en rad undantag för situationer i vilka tvisteföremålet har en nära anknytning till en viss ort i en medlemsstat. En sådan nära anknytning anses föreligga om parterna ingår i ett avtalsförhållande med varandra. För dessa fall uppställer nämligen Bryssel Ia- förordningen i dess artikel 7(1) ett specialforum i uppfyllelseorten för den avtalsförpliktelse som talan avser (s.k. forum solutionis). En snickare i Gällivare som köpt virke från ett trävaruhus beläget i Finland kan alltså med stöd av denna regel väcka talan mot säljaren rörande brister i virket vid Gällivare tingsrätt, under förutsättning att virket har levererats till snickaren.3
En förutsättning för att käranden ska kunna utnyttja den särskilda behörighetsgrunden för avtal i artikel 7(1) är, föga överraskande, att talan avser avtal. I det ovan beskrivna exemplet vållar avtalsrekvisitet inga större bekymmer. En överenskommelse mellan en köpare och en säljare om att säljaren ska leverera varor och att köparen ska erlägga viss ersättning bör vara att betrakta som ett avtal i så gott som samtliga rättssystem. I många andra fall kan emellertid kvalificeringen av
1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, EUT L 351, 20.12.2012, s. 1–32.
2 Artikel 4(1) i Bryssel Ia-förordningen.
3 Artikel 7(1)(b) första strecksatsen i Bryssel Ia-förordningen.
ett rättsförhållande variera mellan medlemsstaternas rättsordningar. Under dessa förhållanden är det nödvändigt att undersöka huruvida det förhandenvarande rättsförhållandet är att kvalificera som ett avtal i den mening som avses i artikel 7(1).
Vad gäller exempelvis om snickaren överlåter ett skadeståndsanspråk med anledning av avtalsbrottet till en tredje man – kan denna tredje man väcka talan med stöd av artikel 7(1)? Hur ter sig situationen om snickaren vill kräva skadestånd för skador som trävaruhuset åsamkat denne inom ramen för avtalsförhandlingarna – är detta att betrakta som en talan som avser avtal, trots att skadan har sitt ursprung i prekontraktuella mellanhavanden? Eller om snickaren säljer vidare virket och den efterföljande köparen vill väcka talan mot trävaruhuset på grundval av fel i köpegodset – ska denna talan anses avse avtal, trots att trävaruhuset inte ingått något avtal med den efterföljande köparen?
Ordalydelsen i artikel 7(1) ger inget svar på de ovannämnda frågorna. Det är således inte uppenbart vilka rättsförhållanden som är att kvalificera som avtalsförhållanden, trots att denna kvalifikation är en avgörande förutsättning för regelns tillämplighet. Till detta kommer att tillämpningsområdet för den särskilda behörighetsregeln för skadestånd utanför avtalsförhållanden bestäms negativt med ledning av avtalsbegreppet i artikel 7(1).4 Avtalsbegreppet har således grundläggande betydelse för två av de mest centrala behörighetsreglerna i Bryssel Ia-förordningen. En obestämd begreppsbildning medför följaktligen en osäkerhet för inte minst svarandeparten, som riskerar att behöva gå i svaromål vid en domstol som denne inte rimligen kunnat förutse. I förlängningen riskerar detta att undergräva förordningens grundläggande ändamål att främja förutsebarhet och rättssäkerhet.5
1.2 Syfte och frågeställningar
Ämnet för denna uppsats är den svenska domstolens internationella behörighet i avtalsrättsliga tvister. Uppsatsen ämnar härvid undersöka hur den särskilda behörighetsregeln för avtalstvister i artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen ska tolkas och tillämpas. Denna regel förutsätter för sin tillämpning att ”talan avser avtal”, varför detta rekvisit ägnas särskild uppmärksamhet.
Uppsatsens huvudsakliga syfte är därför att, med utgångspunkt i gällande rätt, undersöka hur begreppet ”talan avser avtal” i artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen ska förstås.
4 Se närmare avsnitt 4.1 nedan.
5 Skäl 15–16 till Bryssel Ia-förordningen.
För att uppnå det ovannämnda syftet görs en systematisk uppdelning av begreppet ”talan avser avtal”. I ett första led undersöks vad som ska förstås med ”avtal” i den mening som avses i artikel 7(1) – vilka rättsförhållanden kan kvalificeras som avtalsförhållanden? När det väl har kunnat konstateras att det föreligger ett avtal i bestämmelsens mening undersöks i nästa led vilken anknytning som krävs för att talan ska anses ”avse” avtalet. Följaktligen ska följande centrala frågeställningar besvaras för att uppnå uppsatsens syfte:
(i) Vilka kriterier avgör huruvida det föreligger ett ”avtal” i den mening som avses i artikel 7(1)?
(ii) Under vilka förhållanden anses en talan ”avse” avtal i den mening som avses i artikel 7(1)?
Med avseende på den andra frågeställningen har EU-domstolen under 2018 i två rättsfall gjort omdanande tolkningar rörande betydelsen av avtalsparternas identitet i käromålet. Uppsatsen ämnar att särskilt ingående redogöra för och analysera dessa rättsfall.
1.3 Avgränsningar
Syftet med uppsatsen föranleder en rad avgränsningar. Eftersom uppsatsen ämnar redogöra för den särskilda behörighetsregeln för avtalsrättsliga tvister i artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen bortses således från den behörighet som i avtalsrättsliga tvister kan föreligga på grundval av ett avtal om domstols behörighet (s.k. prorogationsavtal). De exklusiva behörighetsregler som gäller vid tvister om avtal i vilka den ena avtalsparten betraktas som mer skyddsvärd – försäkringsavtal, konsumentavtal och anställningsavtal – undersöks inte heller i uppsatsen.
Särskilt fokus för uppsatsen är avtalsbegreppet i artikel 7(1). Begreppen ”avtal” och
”avtalsförpliktelser” återfinns i åtskilliga internationellt privat- och processrättsliga regler.6 Endast i den mån det är av intresse för tillämpningen av artikel 7(1) berörs tolkningen av avtalsbegreppet i andra bestämmelser. Det sagda hänger samman med att ett och samma begrepp som kommer till uttryck i olika bestämmelser inte nödvändigtvis ska tolkas på samma sätt – varje bestämmelse måste tolkas med beaktande av dess ändamål och systematiska sammanhang.7 Vid tolkningen av begreppet ”anställningsavtal” i artikel 20 i Bryssel Ia-förordningen måste således
6 För exempel på förmögenhetsrättens område, se bl.a. artiklarna 17, 20 och 25 i Bryssel Ia-förordningen samt artikel 1(1) i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (den s.k. Rom I-förordningen), EUT L 177, 4.7.2008, s. 6–16.
7 Se t.ex. Engler, mål C-27/02, p. 49 med hänvisningar, där EU-domstolen konstaterar att en talan som inte avser
”avtal” i den mening som avses i (nuvarande) artikel 17 i Bryssel Ia-förordningen likväl kan avse avtal i den mening som avses i (nuvarande) artikel 7(1) i samma förordning. Jfr Bogdan, M., Svensk internationell privat- och processrätt, 2014 [cit. Bogdan], s. 103.
beaktas att arbetstagaren intar en skyddsvärd ställning. Dessa överväganden gör sig inte gällande vid en tolkning av avtalsbegreppet i artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen.
Uppsatsen behandlar endast inomeuropeiska förhållanden. Det innebär att den tillämpning av svenska, autonoma behörighetsregler som kan aktualiseras för det fall svaranden inte har hemvist i en EU-medlemsstat lämnas utanför framställningen.8
1.4 Metod och material
1.4.1 Den valda metoden
Uppsatsen syftar till att besvara de frågeställningar som uppställs i avsnitt 1.2 mot bakgrund i gällande rätt. Den metod som här används för att utröna vad som är gällande rätt brukar betecknas den rättsdogmatiska metoden. Denna metod har till ändamål att tolka och fastställa gällande rätt utifrån de vedertagna rättskällorna.9 Ett inslag av rättsanalytisk metod kan också skönjas i det att den gällande rätten såsom den fastslås i uppsatsen underkastas viss kritisk analys mot bakgrund av ändamålen med den undersökta regleringen.10
Uppsatsen behandlar en EU-rättslig rättsakt, varför metoden för att besvara uppsatsens frågeställningar har starka EU-rättsliga inslag. Det innebär bl.a. att de rättskällor som främst är av betydelse har sitt ursprung i EU-rätten. De grundläggande EU-rättsliga rättskällorna är primärrätten, bestående av de grundläggande fördragen genom vilka EU:s medlemsstater överlåtit kompetens till unionens beslutsorgan,11 sekundärrätten, som består av de bindande rättsakter som antagits med stöd av den kompetens som överlåtits till unionen, och de EU-rättsliga s.k. allmänna rättsprinciperna.12 Till det sagda kommer ett rikligt rättskällematerial i form av rättspraxis som EU-domstolen, i dess egenskap av främsta uttolkare av både primärrätten och sekundärrätten, har tillskapat. Metoden som används för att tolka de nämnda rättskällorna präglas av en s.k. EU- rättslig tolkningsmetod.13
8 Se artikel 6 i Bryssel Ia-förordningen med däri angivna begränsningar.
9 Se Sandgren, C., Rättsvetenskap för uppsatsförfattare. Ämne, material, metod och argumentation, 2018, s. 48 f.
10 Se a.a., s. 50 ff.
11 Fördraget om Europeiska unionen, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och protokollen till dessa.
12 Se Hettne, J. & Otken Eriksson, I., EU-rättslig metod. Teori och genomslag i svensk rättstillämpning, 2011 [cit.
Hettne & Otken Eriksson], s. 40 ff.
13 Se Hettne & Otken Eriksson, s. 158 ff.
1.4.2 Närmare om rättskällematerialet
Uppsatsens centrala frågeställningar rör tolkningen av en särskild bestämmelse i Bryssel Ia- förordningen, varför bestämmelsens ordalydelse utgör en självklar utgångspunkt för undersökningen. Emellertid ger ordalydelsen ingen närmare vägledning för tolkningen av avtalsbegreppet i bestämmelsen, varför andra rättskällor behöver konsulteras. I den svenska rättstraditionen tillmäts förarbetena stor betydelse för det fall lagtexten inte ger definitiva besked i en tolkningsfråga. Lika stor betydelse kan inte tillmätas förarbeten till EU-rättsliga rättsakter, men de är för den sakens skull inte ointressanta. Kommissionens motiverade förslag till rättsakter kan utgöra en auktoritativ källa i den mån förslaget inte ändrats under förhandlingarna.14 I uppsatsen förekommer därför hänvisningar till EU-kommissionens motiverade förslag till förordning nr 44/200115 (Bryssel I-förordningen), som utgör föregångaren till Bryssel Ia- förordningen.16 Föregångaren till Bryssel I-förordningen – 1968 års Brysselkonvention17 – föregicks också av ett slags ”förarbete” i form av en förklararande rapport, den s.k. Jenard- rapporten.18 EU-domstolen har vid flera tillfällen hänvisat till rapporten i sina avgöranden, trots att den inte är bindande, varför den också utgör en del av det undersökta rättskällematerialet.19
Det främsta rättskällematerialet består dock av EU-domstolens rättspraxis. Artikel 7(1) utgör en av de viktigaste bestämmelserna i Bryssel Ia-förordningen, tillika en av de mest svårtillämpade, och EU-domstolen har därför vid åtskilliga tillfällen behövt uttala sig om hur bestämmelsen ska tolkas.20 Den rikliga mängd rättspraxis som finns rörande bestämmelsen utgör huvuddelen av det material som tillgåtts vid undersökningen.
Att underlaget för tolkningen av artikel 7(1) i allmänhet, och avtalsbegreppet i bestämmelsen i synnerhet, i huvudsak återfinns i rättspraxis ger upphov till ett särskilt metodproblem vid besvarandet av frågeställningarna. Det beror på att det är svårt att härleda allmänt tillämpliga kriterier för hur avtalsbegreppet ska förstås när vägledning för tolkningen regelmässigt ges in casu i EU-domstolens domar. Det är alltid förenat med en viss osäkerhet att bedöma huruvida ett
14 Se Hellner, M., Rom II-förordningen. Tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser, 2014 [cit. Hellner], s. 22.
15 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, EGT L 12, 16.1.2001, s. 1–23.
16 KOM(1999) 348 slutlig, Förslag till rådets förordning (EG) om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.
17 Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel den 27 september 1968, OJ L 299, 31.12.1972, s. 32–42.
18 Report on the Convention on jurisdiction and the enforcement of judgments in civil and commercial matters by Mr P. Jenard, OJ C 59, 5.3.1979, s. 1–65 [cit. Jenard-rapporten].
19 Se t.ex. Owusu, mål C-281/02, p. 25.
20 Se Mankowski, P., Article 7, Magnus U., & Mankowski, P., European Commentaries on Private International Law. Commentary Brussels Ibis Regulation, 2016, s. 121–369 [cit. Mankowski], på s. 144.
ställningstagande rörande ett särskilt rättsförhållande är överförbart till ett annat. I vissa fall förefaller också EU-domstolens ståndpunkter vara oförenliga eller inkonsekventa, vilket försvårar systematiseringen av gällande rätt vad avser tolkningen av avtalsbegreppet.
I uppsatsen hänvisas också regelmässigt till generaladvokaternas förslag till avgöranden i mål som underställts EU-domstolen. Dessa förslag har inget värde som rättskälla med mindre att EU- domstolen direkt hänvisar till förslagen i sina avgöranden, men kan likväl fylla en funktion i syfte att nyansera det undersökta rättskällematerialet.21
Svensk rättspraxis rörande tolkningen av artikel 7(1) är betydligt mer sparsam än den EU-rättsliga men har också beaktats inom ramen för undersökningen. Även ett antal engelska avgöranden har fått tjäna som tolkningsunderlag i frågor som ännu inte varit föremål för EU-domstolens prövning.
Det bör dock härvid hållas i åtanke att endast avgöranden från EU-domstolen är auktoritativa när det kommer till tolkningen av Bryssel Ia-förordningen.
Det bör i sammanhanget framhållas att den särskilda behörighetsregeln för avtalsrättsliga tvister har haft huvudsakligen samma utformning sedan den ursprungligen kom till uttryck i artikel 5(1) i Brysselkonventionen. Bestämmelsen överfördes från Brysselkonventionen till förordning nr Bryssel I-förordningen med oförändrad numrering men med vissa sakliga ändringar. När Bryssel I-förordningen sedermera ersattes av Bryssel Ia-förordningen fick bestämmelsen en ny numrering i artikel 7(1), men i sak förändrades inte regeln. Domstolarnas tolkningar av bestämmelsen såsom den kom till uttryck i de äldre regelverken bibehåller således alltjämt sin relevans.22 Det här gäller inte minst för begreppet ”avtal” som naturligt nog har varit oförändrat sedan Bryssel- konventionen.23
För att underlätta framställningen nämns inte särskilt i rättsfallshänvisningarna huruvida ett visst avgörande från EU-domstolen (eller dess föregångare EG-domstolen) avser artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen eller artikel 5(1) i Bryssel I-förordningen eller Brysselkonventionen.
21 Se närmare Hettne & Otken Eriksson, s. 116 ff.
22 I skäl 19 till Bryssel I-förordningen respektive skäl 34 till Bryssel Ia-förordningen erinras uttryckligen om behovet av kontinuitet avseende EU-domstolens tolkning av de olika instrumentens bestämmelser. Se bl.a. Grušić, U. & Mills, A., Jurisdiction under the Brussels/Lugano System, Torreman, P. (red.), Cheshire, North & Fawcett: Private International Law, 2017, s. 191–322 [cit. Cheshire, North & Fawcett], på s. 196 ff.
23 Se t.ex. Kareda, mål C-249/16, p. 27, där EU-domstolen i sin tolkning av artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen uttryckligen hänvisar tillbaka till den tolkning domstolen gjort av motsvarande bestämmelse (artikel 5(1)) i Bryssel I- förordningen. Att tolkningen av artikel 5(1) i Bryssel I-förordningen alltjämt ska följa EU-domstolens tolkningar av samma artikel i Brysselkonventionen framhålls i bl.a. ÖFAB, mål C-147/12, p. 28–29.
Hänvisningarna fingeras istället framställningsvis avse artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen om det inte av särskilda skäl är påkallat att framhålla att ett rättsfall avser en äldre bestämmelse.
Doktrinen har ytterligare tjänat till stöd vid tolkningen och systematiseringen av det EU-rättsliga materialet. Särskilt i utländsk litteratur har Bryssel Ia-förordningen och dess föregångare varit föremål för ingående analys. En stor andel av litteraturhänvisningarna i uppsatsen är därför till brittiska och kontinentaleuropeiska standardverk på området.
1.4.3 Den EU-rättsliga tolkningsmetoden
Med den EU-rättsliga tolkningsmetoden förstås här de tolkningsprinciper som EU-domstolen använder sig av när den tolkar unionsrättsliga instrument. Det kanske främsta kännetecknet för metoden är att den är starkt ändamålsorienterad.24 EU-domstolen låter regelmässigt ändamålen med en bestämmelse eller rättsakt, såsom de kommer till uttryck i rättsakten själv, influera tolkningen för att säkerställa att dessa ändamål förverkligas (en objektivt teleologisk tolkning).25 Härvid kan särskilt en rättsakts icke bindande preambel tjäna till vägledning, vars s.k. skäl ofta räknar upp de ändamål som rättsaktens bestämmelser är avsedda att främja. I denna anda har EU- domstolen valt att tolka behörighetsreglerna i Bryssel Ia-förordningen på ett sätt som uppfyller förordningens grundläggande mål om förutsebarhet och rättssäkerhet.26
Den objektivt teleologiska tolkningen verkar ofta utfyllande där en språkligt-grammatisk tolkning inte är utslagsgivande.27 Därutöver bör den ibland tillgripna systematiska tolkningen nämnas. Den innebär att en bestämmelse ska tolkas med hänsyn till dess systematiska plats i relation till andra bestämmelser och i rättsakten som helhet.28 Följaktligen har EU-domstolen konstaterat att
”systematiken och strukturen” i Bryssel Ia-förordningen fordrar en restriktiv tolkning av bl.a.
artikel 7(1).29
1.4.4 Särskilt om tolkningen av artikel 7(1) i Bryssel Ia- förordningen
Utöver den ovannämnda generella tolkningsmetoden har EU-domstolen utvecklat ett antal särskilda principer för tolkningen av artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen. Av central betydelse
24 Se Hettne & Otken Eriksson, s. 158.
25 Se Hellner, s. 39.
26 Se skäl 15–16 till Bryssel Ia-förordningen och, för ett exempel från rättspraxis, Handte, mål C-26/91, p. 18–19.
27 Det kan härvid nämnas att samtliga språkversioner av en rättsakt ska tillmätas samma giltighet vid en språkligt- grammatisk tolkning. Se vidare Hettne & Otken Eriksson, s. 160 f.
28 Se Hettne & Otken Eriksson, s. 167 f.
29 Falco Privatstiftung, mål C-533/07, p. 37.
är att EU-domstolen återkommande fastslagit att begreppen i bestämmelsen ska ges en autonom tolkning. Det innebär att frågan huruvida det rör sig om ”avtal”30, ”försäljning av varor”31 eller
”utförande av tjänster”32 i den mening som avses i artikel 7(1) ska bestämmas utan hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt – begreppen ska ges en självständig och autonom innebörd.33 På detta sätt garanteras (åtminstone i teorin) en enhetlig tillämpning av förordningen i de olika medlemsstaterna, vilket i sin tur ska främja förutsebarheten.34 EU-domstolen kan dock alltjämt låta sig inspireras av hur begrepp och rättsinstitut bestäms i de nationella rättsordningarna i den mån det finns gemensamma beröringspunkter i dem.35
Som nämndes i föregående avsnitt har EU-domstolen uttalat att artikel 7(1) ska tolkas restriktivt mot bakgrund av att bestämmelsen utgör ett undantag till huvudregeln om forum domicilii i artikel 4.36 Däremot ska bestämmelsen inte tolkas restriktivt i förhållande till den särskilda behörighetsregeln för utomobligatoriska skadeståndsanspråk i artikel 7(2).37 När det rör sig om att bestämma vilket av de två potentiella undantagen från huvudregeln som är tillämpligt gör sig nämligen samma skäl för restriktivitet i förhållande till just artikel 7(1) inte gällande.38
1.5 Disposition
Den romerskrättsliga principen accessorium sequitur principale, som kommer till uttryck i ett rättsfall som behandlas i denna uppsats, kan något förenklat översättas till ”det mindre följer det större”.39 Den lexikaliska, om än inte den principiella, innebörden av denna grundsats kommer också till uttryck i hur uppsatsen har disponerats – det större åtföljs av det (successivt) mindre.
I syfte att sätta uppsatsens ämne i dess rätta kontext ges inledningsvis en översiktlig redogörelse för EU:s internationella privat- och processrätt och en presentation av de relevanta regelverken i avsnitt 2. Därvid ges också en summarisk överblick av de olika behörighetsgrunderna i Bryssel Ia-förordningen. Den särskilda behörighetsgrunden för avtal i artikel 7(1) undersöks närmare i avsnitt 3. Bestämmelsens funktion och praktiska tillämpning redogörs grundligt för, med
30 Peters, mål 34/82, p. 9–10.
31 Car Trim, mål C‑381/08, p. 34–39.
32 Falco Privatstiftung, mål C-533/07, p. 20.
33 Se Hettne & Otken Eriksson, s. 161 f.
34 Jfr Rutten, mål C-383/95, p. 13.
35 Se Lehmann, M., Special Jurisdiction (Article 7(1)), Dickinson, A. & Lein, E. (red.), The Brussels I Regulation Recast, 2015, s. 131–155 [cit. Lehmann i Dickinson & Lein], på s. 138.
36 Se not 29 ovan.
37 Engler, mål C-27/02, p. 48. Se även hur tillämpningsområdet för artikel 7(2) bestämts i Kalfelis, mål 189/87, p. 17.
38 Se Dickinson, Towards an Agreement on the Concept of “Contract” in EU Private International Law? Brogsitter v. Fabrication de Montres Normandes, LMCLQ 2014, s. 466 [cit. Dickinson LMCLQ], not 15 på s. 467.
39 Shenavai, mål 266/85, p. 19, som behandlas i avsnitt 3.4.2 nedan.
hänvisning till EU-domstolens omfattande rättspraxis rörande tolkningen av bestämmelsen. Den grundläggande förutsättningen för tillämpningen av artikel 7(1), tillika det särskilda fokusområdet för uppsatsen – avtalsbegreppet – behandlas dock inte i detta avsnitt utan underkastas en ingående behandling och analys i därpå följande avsnitt.
Avsnitt 4 inleds med en presentation av EU-domstolens autonoma definition av ”avtal” såsom begreppet ska förstås för tillämpningen av artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen. Därefter undersöks huruvida ett antal särskilt svårkvalificerade rättsförhållanden ska betraktas som avtalsrättsliga med tillämpning av denna definition. I avsnittet undersöks också vilken anknytning till ett avtal som krävs för att talan ska anses ”avse” avtalet i den mening som avses i artikel 7(1), varvid mer processuella faktorer, såsom grunden och formen för talan samt svarandens eventuella bestridanden, tas i beaktande. Ett eget underavsnitt ägnas åt frågan om betydelsen av avtalsparternas identitet i käromålet. I ljuset av nyare rättspraxis är denna fråga högaktuell och den förtjänar därför en närmare analys. Slutligen följer en analys och sammanfattande slutsatser i avsnitt 5.
1.6 Terminologiska anmärkningar
Termen internationell privat- och processrätt används som ett samlingsbegrepp på det rättsområde som omfattar frågor om (i) svenska domstolars behörighet att befatta sig med internationella mål (svensk domsrätt), (ii) erkännande och verkställighet av utländska domar och beslut samt (iii) tillämplig rättsordning (lagval). Begreppen internationell processrätt respektive internationell privaträtt används individuellt i uppsatsen i deras strikta bemärkelser, vilket innebär att den förra används som beteckning för det rättsområde som inbegriper reglerna om domsrätt samt verkställighet och erkännande,medan den senare endast begagnas för att beteckna frågor hänförliga till lagvalet.
Om det i uppsatsen endast hänvisas till ”förordningen” avses, om inget annat framgår, Bryssel Ia- förordningen. På motsvarande sätt ska en hänvisning till en viss artikel, utan närmare specificering, förstås som en hänvisning till den korresponderande artikeln i Bryssel Ia- förordningen. Där termerna EU respektive EU-domstolen används i uppsatsen ska de, beroende på det historiska sammanhanget, anses avse eller inbegripa EG respektive EG-domstolen.
2 Introduktion till EU:s
internationella privat- och processrätt
2.1 Inledning
Den internationella privat- och processrätten kan sägas stå på tre pelare: (i) domstolarnas behörighet att till prövning ta upp mål som uppvisar anknytning till utlandet, (ii) frågan om vilket lands lag som domstolarna ska tillämpa, och (iii) erkännande och verkställighet av utländska domar och beslut. Som framgår förutsätter samtliga pelare ett internationellt eller gränsöverskridande moment. Endast om en tvist har anknytning till ett annat land behöver domstolen ställa sig frågan om det föreligger svensk domsrätt.40 Likaså saknar domstolen anledning att ta ställning till vilken rättsordning som ska tillämpas om saken endast har anknytning till Sverige – i dessa fall ska självklart svensk rätt tillämpas.41 Lika självklart är det att internationellt processrättsliga spörsmål om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden förutsätter just ett utländskt avgörande.
De internationellt privat- och processrättsliga reglerna är huvudsakligen av formell karaktär och riktar sig således till domstolarna och de verkställande myndigheterna. De är inte handlingsdirigerande för enskilda på samma sätt som materiella rättsregler, och deras tillämpning aktualiseras egentligen inte förrän en tvist uppstår och ska underkastas rättslig prövning. Inte desto mindre kan reglerna om behörighet, lagval och erkännande ha stora implikationer för den enskildes möjlighet att ta tillvara sin rätt, varför även dessa bör ha reglerna i åtanke när t.ex. ett avtal ska ingås eller talan ska väckas.42
Den internationella privat- och processrätten uppvisar en inbördes systematik på så sätt att dess tre ovannämnda pelare oftast är föremål för prövning i den ordning de angetts i ovan. I ett inledande skede måste domstolen ta ställning till om den har internationell behörighet eller om den är skyldig att avvisa talan.43 Först om domstolen funnit sig behörig har den, i sin prövning av
40 Se bl.a. Bogdan, s. 105 med hänvisningar.
41 Huruvida domstolen ex officio ska beakta lagvalsfrågan är en annan sak. Se härom Bogdan, 37 ff.
42 I den förstnämnda situationen kan det vara angeläget för avtalsparterna att överväga vilket lands lag som blir tillämpligt på avtalet och huruvida ett lagval bör göras. I den andra situationen kan käranden vilja överväga vilka domstolar som är behöriga och följaktligen var han ska välja att väcka talan (s.k. forum shopping), se Bogdan, s. 31 f.
43 Artiklarna 27 och 28 i Bryssel Ia-förordningen.
målet i sak, att avgöra vilket lands lag den ska tillämpa i målet.44 När domstolen slutligen har fällt sitt avgörande uppstår frågan om var och under vilka förutsättningar avgörandet kan erkännas och verkställas.45
Som kommer att framgå i det följande har de internationellt privat- och processrättsliga reglerna i stor utsträckning harmoniserats inom EU. I detta avsnitt ges en översiktlig bild av EU:s regelkomplex på detta område, med tyngdpunkt på behörighetsreglerna i Bryssel Ia-förordningen.
2.2 De relevanta EU-rättsliga regelverken
2.2.1 Bakgrund och tillkomst
EG:s medlemsstater insåg tidigt att den europeiska integrationen och strävandet efter en välfungerande inre marknad skulle kunna hämmas vid bristande överensstämmelse mellan medlemsstaternas internationella privat- och processrättsliga regler.46 Framför allt insåg medlemsstaterna att begränsande nationella regler i fråga om verkställighet och erkännande av utländska domar utgjorde ett hinder mot den eftersträvade ekonomiska integrationen, varför ett arbete med att ta fram gemensamma regler för denna fråga inleddes redan på 1960-talet.47 Detta arbete kom tidigt att omfatta även regler om domstolarnas behörighet och därmed sammanhängande frågor. Resultatet av detta arbete – 1968 års Brysselkonvention – kom därför att omfatta de två centrala delarna av den internationella processrätten. Brysselkonventionen ersattes, som nämnts, senare av Bryssel I-förordningen, som i sin tur omarbetades till Bryssel Ia- förordningen.48
44 Se Bogdan, s. 29.
45 Denna fråga, såvitt avser avgöranden meddelade i Sverige, ska dock inte bedömas enligt svenska internationella processrättsliga regler utan i enlighet med motsvarande regler i det land där erkännande och verkställighet sökes. Ett svenskt avgörande, oaktat internationell anknytning, ska såklart erkännas och verkställas i Sverige på samma villkor som helt ”inhemska” avgöranden. Endast vid erkännande och verkställighet i Sverige av utländska domar ska de svenska internationella processrättsliga reglerna tillgripas.
46 Se bl.a. den ursprungliga lydelsen av artikel 220 i fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, undertecknat 1957, enligt vilken medlemsstaterna skulle verka för ”förenkling av formaliteter för ömsesidigt erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden och skiljedomar”. Jfr även skäl 2 till Bryssel I- förordningen.
47 Se Pålsson, L. & Hellner, M., Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, 2016 (Zeteo) [cit.
Pålsson & Hellner], p. 1. Se även Jenard-rapporten för en utförlig bakgrund till Brysselkonventionen.
48 Brysselkonventionen har fortfarande praktisk relevans i förhållande till vissa av medlemsstaternas territorier, se Magnus, U., Introduction, Magnus U., & Mankowski, P., European Commentaries on Private International Law.
Commentary Brussels Ibis Regulation, 2016, s. 7–53, på s. 25. Bryssel I-förordningen å andra sidan fortsätter att vara tillämplig på rättsliga förfaranden som inletts före den 10 januari 2015 (artikel 66 i Bryssel Ia-förordningen). Sin främsta relevans i dag har emellertid de äldre instrumenten (tillsammans med till dem hörande rättspraxis) som hjälpmedel vid tolkningen av Bryssel Ia-förordningen.
En harmonisering av den internationella privaträtten sågs av medlemsstaterna som ett naturligt komplement till Brysselkonventionens processrättsliga regler.49 Således dröjde det inte länge innan ett arbete med att ta fram gemensamma lagvalsregler för såväl inom- som utomobligatoriska förpliktelser inleddes. Detta arbete drog emellertid ut på tiden och arbetsgruppen beslutade att bordlägga arbetet såvitt avsåg de utomobligatoriska förpliktelserna. Gemensamma lagvalsregler avseende inomobligatoriska förpliktelser kom dock på plats genom Romkonventionen50 som öppnades för undertecknande år 1980. Denna konvention har i dag ersatts av förordning nr 593/200851 (Rom I-förordningen).52 Det dröjde emellertid ytterligare ett antal decennier innan det påbörjade arbetet med en harmonisering av lagvalsreglerna för de utomobligatoriska förpliktelserna slutfördes.53 År 2007 trädde slutligen förordning nr 864/200754 (Rom II- förordningen) i kraft.55
Genom de gemensamma regler som således successivt utvecklats inom unionen bildar EU-rätten numera ett så gott som heltäckande regelsystem för de internationellt privat- och processrättsliga frågeställningarna. Det kvarstår emellertid en del frågor som undantagits reglernas tillämpnings- område, varför medlemsstaternas nationella autonoma privat- och processrättsliga regler fortfarande kan behöva tillgripas.56
49 Behörighetsreglerna i Brysselkonventionen innebar att käranden i vissa fall gavs möjlighet att välja i vilken medlemsstat han eller hon skulle väcka talan (vilket fortfarande är fallet enligt Bryssel Ia-förordningen). I brist på enhetliga lagvalsregler innebär denna möjlighet till forum shopping att den tillämpliga rätten i målet blir beroende av var talan väcks. En harmonisering av lagvalsreglerna hindrar denna effekt av den möjlighet till forum shopping som Brysselreglerna ger. Se Pålsson, L., Romkonventionen. Tillämplig lag för avtalsförpliktelser, 1998, s. 13 f.
50 Konvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, undertecknad i Rom den 19 juni 1980, OJ L 266, 9.10.1980, s. 1–8, i svensk utgåva EGT C 15, 15.1.1997, s. 70–76.
51 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I), EUT L 177, 4.7.2008, s. 6–16.
52 Romkonventionen är dock i allra högsta grad relevant än i dag. Avtal som ingåtts mellan den 1 juli 1998 och 16 december 2009 omfattas av konventionens tillämpningsområde enligt artikel 28 i Rom I-förordningen och övergångsbestämmelserna i den numera upphävda lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (se prop.
2013/14:243 s. 47). Dessutom har Danmark inte tillträtt Rom I-förordningen utan tillämpar fortfarande Romkonventionen (skäl 46 till Rom I-förordningen).
53 För en utförlig genomgång av dessa lagvalsreglers bakgrund och tillkomst hänvisas till Hellner, s. 22.
54 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II), EUT L 199, 31.7.2007, s. 40–49.
55 Vid denna tidpunkt hade EG genom det s.k. Amsterdamfördraget från 1999 bemyndigats att anta rättsakter på området för rättsligt samarbete, varför reglerna kunde ges formen av en förordning istället för en konvention. Detta bemyndigande möjliggjorde också transformeringen av Bryssel- och Romkonventionerna till EU-förordningarna med motsvarande namn.
56 Bland undantagna frågor inom förmögenhetsrätten märks t.ex. frågan om lagval vid utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i kränkning av privatlivet, se artikel 1(2)(g) i Rom II-förordningen. Personrätten är ett helt rättsområde som inte omfattas av EU:s gemensamma behörighets- och lagvalsregler, se bl.a. artiklarna 1(2)(a) i Bryssel Ia-förordningen respektive Rom I-förordningen.
2.2.2 Bryssel Ia-förordningen
Det mest centrala regelverket inom EU:s internationella processrätt är Bryssel Ia-förordningen.
Förordningen är ett s.k. dubbelt instrument, vilket innebär att det innehåller regler om både domsrätt och erkännande samt verkställighet av avgöranden.57 Genom att förordningen fastställer enhetliga och direkt tillämpliga behörighetsregler har villkoren för erkännande och verkställighet kunnat göras enkla.58 Behörighetsreglerna i förordningen kan alltså egentligen sägas utgöra ett medel för att uppnå det huvudsakliga ändamålet med förordningen, nämligen ”fri rörlighet för domar”.59 Detta till trots kan nog behörighetsreglerna sägas utgöra förordningens kärna och det är också dessa regler som vållat flest tillämpningsproblem.60
Förordningens behörighetsregler finns i kapitel II (artiklarna 4–35). Fördelningen av behörigheten mellan medlemsstaterna sker efter i reglerna fastlagda sakliga och förutsebara anknytningskriterier, där det grundläggande anknytningskriteriet utgörs av svarandens hemvist.
Denna behörighetsgrund kompletteras emellertid av andra grunder för behörighet, varav vissa till och med exkluderar dess tillämpning. Bland de övriga behörighetsgrunderna märks, för denna uppsats vidkommande, särskilt artikel 7(1) för avtal respektive artikel 7(2) för skadestånd utanför avtalsförhållanden. En översikt över förordningens behörighetsregler ges i avsnitt 2.3 nedan.
Kapitel II innehåller också kompletterande regler om hur domstolarna ska gå till väga när de prövar sin behörighet (artiklarna 27 och 28), litispendens och mål som har samband med varandra (artiklarna 29–34) och interimistiska åtgärder (artikel 35). I korthet går de förstnämnda reglerna ut på att domstolen vid behörighetsprövningen ex officio ska beakta behörighetsreglerna i förordningen.61 Litispendens- och konnexitetsreglerna är förhållandevis komplicerade och kan inte behandlas närmare här, men grundas på principen att den domstol där talan först väckts har företräde vid prövningen av behörigheten.
Bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden finns i förordningens kapitel III (artiklarna 36–57). Reglerna härom är mycket liberala – huvudprincipen är att en dom meddelad i en medlemsstat utan vidare ska erkännas (d.v.s. tillerkännas negativ och positiv rättskraft)62 och
57 Se Bogdan, s. 103.
58 Se skäl 2 till Bryssel I-förordningen och Pålsson & Hellner, p. 7.
59 Jfr Jenard-rapporten, s. 7.
60 Se Sjövall, F., & Rudvall, S., De europeiska civilprocessförordningarna. En kommentar, 2018 [cit. Sjövall &
Rudvall], s. 20.
61 Dessa regler bör dock läsas tillsammans med regeln om s.k. tyst prorogation i artikel 26. För en utförligare kommentar, se Sjövall & Rudvall, s. 203 ff.
62 Se Pålsson & Hellner, p. 152 ff.
verkställas i en annan medlemsstat.63 Domen får aldrig omprövas i sak av domstolen i en annan medlemsstat. Endast i vissa strikta undantagsfall, som i huvudsak hänför sig till den formella prövningen av förfarandet som ligger bakom den aktuella domen, kan utgöra hinder för erkännande och verkställighet.64
En förutsättning för att både reglerna om behörighet respektive erkännande och verkställighet ska bli tillämpliga är att frågan omfattas av förordningens sakliga tillämpningsområde. Förordningen är enligt artikel 1(1) tillämplig på privaträttens område.65 Från detta område undantas genom artikel 1(2) nästintill hela familje- och successionsrätten, insolvensförfaranden, socialrättsliga förfarande och skiljeförfaranden.66 Dessutom krävs det – trots att det inte följer av förordningstexten – att frågan uppvisar någon form av anknytning till utlandet.67 Medlemsstaternas rent interna angelägenheter ska alltså inte underkastas förordningens bestämmelser. Slutligen bör det noteras att förordningen inte heller är tillämplig på förfaranden som har inletts före den 10 januari 2015.68
2.2.3 Rom I- och Rom II-förordningarna
På det förmögenhetsrättsliga området regleras, såsom framgått, två av de tre grundpelarna inom EU:s internationella privat- och processrätt av en enda förordning. Den sista pelaren – frågan om tillämplig lag – har å sin sida blivit föremål för reglering i två centrala förordningar: Rom I- förordningen för tillämplig lag för avtalsförpliktelser respektive Rom II-förordningen för tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser. Det övergripande syftet med harmoniserade lagvalsregler är att främja den inre marknaden. Förutsebarheten och rättssäkerheten ökar om lagvalet blir detsamma oavsett i vilken medlemsstat talan väcks, vilket i sin tur främjar den fria rörligheten för domar och – i förlängningen – den inre marknaden.69
63 Bryssel I-förordningen fordrade för verkställighet ett särskilt exekvaturförfarande (i förordningen betecknad verkställighetsförklaring). Slopandet av detta krav var en av de större nyheterna med Bryssel Ia-förordningen.
64 Se artikel 45 och kommentaren till denna i Sjövall & Rudvall, s. 279 ff.
65 Begreppet ska tolkas autonomt. Se, för en utförlig redogörelse för begreppet och till det hänförlig praxis, Rogerson, P., Article 1, Magnus U., & Mankowski, P., European Commentaries on Private International Law. Commentary Brussels Ibis Regulation, 2016, s. 53–86, på s. 63 ff.
66 Se Bogdan, s. 104 med hänvisningar.
67 Se bl.a. Owusu, mål C-281/02, p. 25–26. Närmare om innebörden av detta krav, se Briggs, A., Civil Jurisdiction and Judgements, 2015 [cit. Briggs], s. 53 ff. Detta rekvisit är dock per automatik uppfyllt när det rör sig om en tillämpning av reglerna om erkännande och verkställighet av utländska domar – redan det faktum att domen har meddelats i en annan medlemsstat medför att saken uppvisar tillräcklig internationell karaktär. Se härom Pålsson &
Hellner, p. 24.
68 Artiklarna 66 och 81. På förfaranden inledda innan denna tidpunkt tillämpas Bryssel I-förordningen.
69 Jfr skäl 4 och 6 till Rom I- respektive Rom II-förordningen.
Det finns inte utrymme att behandla Romförordningarnas materiella bestämmelser här. En intressant fråga är emellertid hur tillämpningsområdena för Rom I- och Rom II-förordningarna förhåller sig till tillämpningsområdena för de särskilda behörighetsgrunderna för avtal respektive skadestånd utanför avtalsförhållanden i Bryssel Ia-förordningen. I skälen till de båda Romförordningarna erinras om att deras tillämpningsområden och bestämmelser bör överensstämma med Bryssel I(a)-förordningen.70 Innebär det att rättsförhållanden som kvalificerats såsom ett avtal vid tillämpningen av artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen ska anses falla inom tillämpningsområdet för Rom I-förordningen, och mutatis mutandis vad angår artikel 7(2) visavi Rom II-förordningen?71 Och i vad mån kan ledning hämtas från den omständigheten att ett visst rättsinstitut, exempelvis avtalsenlig subrogation, regleras i Rom I-förordningen – och alltså för lagvalets vidkommande är att anse som avtalsrättsligt – när det kommer till att kvalificera samma rättsinstitut inom ramen för Bryssel Ia-förordningen?72 Det finns inget allmängiltigt svar på dessa frågor, vilket är ganska naturligt med hänsyn till förordningarnas olika funktioner och ändamål, men både i rättspraxis och i litteraturen används ofta behovet av en överensstämmande tillämpning av förordningarna som argument i kvalifikationsfrågor.73
2.3 Närmare om behörighetsreglerna i Bryssel Ia-förordningen
2.3.1 Den allmänna behörighetsregeln – forum domicilii
I artikel 4 i Bryssel Ia-förordningen återfinns förordningens huvudregel, nämligen att domstolarna i den medlemsstat där svaranden har sitt hemvist är behöriga att pröva tvister som faller inom förordningens tillämpningsområde (forum domicilii).74 Var käranden har sitt hemvist har i detta avseende ingen betydelse.75 Inte heller kräver artikel 4 att tvisten ska ha någon anknytning i sak till den medlemsstat som tillerkänns behörighet genom bestämmelsen, varför bestämmelsen i denna mening är den enda allmänna behörighetsregeln i förordningen.
70 Skäl 7 till Rom I- respektive Rom II-förordningen.
71 För rättspraxis som talar i denna riktning, se bl.a. ERGO Insurance, förenade målen C-359/14 och C-475/14, p. 43–44. Jfr dock Kainz, mål C-45/13, p. 20. Frågan diskuteras i bl.a. Hellner, s. 45 ff. och Wilderspin, M., The European Private International Law of Obligations, 2015, s. 53 ff.
72 Se t.ex. Kareda, mål C‑249/16, p. 32 och Arcado, mål 9/87, p. 15.
73 Se rättsfallshänvisningar i de två ovanstående noterna. Ett exempel från litteraturen är Mankowski, s. 165 f.
74 Hemvisten är endast autonomt definierad för juridiska personer i artikel 63. För fysiska personer gäller enligt artikel 62 istället, i korthet, att frågan om en person har hemvist i en viss medlemsstat ska prövas enligt den medlemsstatens lag.
75 Kärandens hemvist kan även vara beläget i en icke-medlemsstat, se t.ex. Group Josi, mål C-412/98, p. 59 och 61.
Utöver att utgöra den centrala behörighetsgrunden begränsar också svarandens hemvist det territoriella tillämpningsområdet av förordningens behörighetsregler.76 Av artikel 6 följer nämligen att behörigheten, med vissa i artikeln angivna undantag,77 bestäms av medlemsstaternas nationella regler för det fall svaranden inte har hemvist i en medlemsstat.78
Att Bryssel Ia-förordningen, liksom dess föregångare,79 tillmäter svarandens hemvist så stor vikt grundar sig i tanken att svaranden bör gynnas i forumhänseende.80 Det är av förklarliga skäl svårare för denne att behöva svara i en domstol i en främmande stat och därför bör så endast tillåtas när det är motiverat med hänsyn till partsautonomin eller tvisteföremålets anknytning till en annan stat.81
Artikel 4 utgör huvudregeln i den meningen att det krävs att en i förordningen uttryckligen angiven behörighetsgrund är för handen för att talan mot en svarande med hemvist i en medlemsstat ska kunna väckas vid domstolarna i en annan medlemsstat.82 Som kommer att framgå i det följande finns det dock en mängd behörighetsgrunder i förordningen som kompletterar eller rentav ersätter behörighetsgrunden i artikel 4, varför det kan ifrågasättas om det verkligen går att tala om den som ”huvudregel”.83
2.3.2 De särskilda behörighetsgrunderna i artikel 7
Artikel 7 insorteras under ett avsnitt i Bryssel Ia-förordningen med rubriken ”Särskilda behörighetsbestämmelser”. Bestämmelserna i detta avsnitt, artiklarna 7–9, utgör dock långt ifrån de enda särskilda behörighetsreglerna i förordningen, varför det kanske vore mer lämpligt att benämna dem ”fakultativa behörighetsregler”.84 Det som är utmärkande för behörighetsreglerna
76 Tillämpligheten av förordningens bestämmelser om litispendens (se Overseas Union Insurance, mål C-351/89, p. 13–14) och, inte minst, erkännande och verkställighet begränsas däremot inte av svarandens hemvist.
77 Undantagen omfattar tvister där en konsument väckt talan vid sitt hemvistforum (artikel 18.1), tvister där en arbetstagare väckt talan vid den ort där han eller hon utfört sitt arbete (artikel 21.2), tvister som omfattas av ett prorogationsavtal (artikel 25) och tvister där saken har så nära anknytning till en viss stat att domstolarna i den staten har exklusiv behörighet i enlighet med artikel 24.
78 För svenskt vidkommande innebär detta att behörigheten vanligtvis ska bestämmas med ledning av andra internationella regelverk, såsom Luganokonventionen (EUT L 147, 10.6.2009, s. 5–43) för det fall svaranden har hemvist i antingen Island, Norge eller Schweiz, eller, i avsaknad av tillämpliga sådana, genom en analog tillämpning av 10 kap. rättegångsbalken (1942:740) (se härom Bogdan, s. 115 ff.).
79 Motsvarande regel föreskrivs i artikel 2 i Bryssel I-förordningen och Brysselkonventionen.
80 Denna idé kan härledas ända från den romerskrättsliga grundsatsen actor sequitur forum rei. Se Jenard-rapporten, s. 18 f.
81 Se skäl 15 till förordningen.
82 Artikel 5 i förordningen.
83 Se t.ex. hur hierarkin mellan behörighetsgrunderna illustreras i Calster, G., European Private International Law, 2016, s. 25.
84 Jfr Pålsson, L., The Unruly Horse of the Brussels and Lugano Conventions: The Forum Solutionis, Festskrift til Ole Lando – Papers dedicated to Ole Lando, 1997, s. 259–282 [cit. Pålsson FS Lando], på s. 260.
i detta avsnitt, inte minst för de som föreskrivs i artikel 7, är nämligen att de är fakultativa i meningen att käranden kan välja mellan att väcka talan vid domstolarna i svarandens hemviststat enligt artikel 4 eller vid den domstol som pekas ut avsnittets behörighetsregler.85
Artikel 7 ger käranden möjlighet att väcka talan i en domstol som har en nära anknytning till tvisteföremålet.86 Det är emellertid inte fråga om att låta den domstol där talan väckts skönsmässigt avgöra huruvida den med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet kan anses ha en nära anknytning till tvisteföremålet. Det är endast vissa i bestämmelsen bestämda anknytningsfaktorer som är behörighetsgrundande.87 Två av dessa anknytningsfaktorer är särskilt centrala: uppfyllelseorten för avtalsförpliktelser enligt artikel 7(1) och skadeorten88 vid utomobligatoriska skadeståndsanspråk enligt artikel 7(2).89 Det är med hänsyn till bl.a. en underlättad bevisupptagning och närheten till tvisten som domstolarna vid dessa orter anses väl lämpade att pröva tvister som rör avtal respektive utomobligatoriskt skadestånd.90
Att det är just den geografiska närheten till tvisten som motiverar förekomsten av behöriga domstolar utanför svarandens hemviststat återspeglas också i faktumet att behörighetsbestämmelserna i artikel 7 – till skillnad från bl.a. huvudregeln i artikel 4 – inte bara bestämmer vilken medlemsstats domstolar som är behöriga, utan även direkt pekar ut vilken specifik domstol i medlemsstaten som har behörighet att uppta tvisten till prövning.91 Det sagda framgår av att reglerna hänvisar till domstolen för en viss ort, såsom uppfyllelseorten för den relevanta avtalsförpliktelsen, och inte till domstolarna i en viss medlemsstat.92 Artikel 7 avgör med andra ord – i gränsöverskridande sammanhang – såväl den internationella som den lokala behörigheten.93
85 Den fakultativa karaktären av artikel 7 framgår direkt av dess ordalydelse: ”talan […] får väckas” (min kurs.).
86 Jfr skäl 16 till förordningen.
87 Jfr skäl 15 till förordningen.
88 Med denna ort avses både den ort där skadan inträffade och den ort där den skadegörande handlingen vidtogs enligt avgörandet i Bier, mål 21/76, p. 19.
89 Utöver dessa situationer uppställer artikel 7 särskilda behörighetsgrunder för enskilda anspråk i brottmål (p. 3), tvister om äganderätt till kulturföremål (p. 4), tvister hänförliga till verksamheten vid en filial, agentur eller annat verksamhetsställe (p. 5), truster (p. 6) och tvister om betalning av bärgarlön (p. 7).
90 Se Besix, mål C-256/00, p. 31 och Henkel, mål C-167/00, p. 46. Huruvida denna motivering alltid har fog för sig diskuteras av bl.a. Lehmann i Dickinson & Lein, s. 133.
91 Se Jenard-rapporten, s. 22.
92 Artikel 7(6) utgör härvid ett undantag i att den hänvisar till domstolarna i den medlemsstat där trusten har sitt säte.
93 Se Mankowski, s. 144 f. Detta till skillnad från exempelvis den allmänna behörighetsregeln i artikel 4 som endast bestämmer den internationella behörigheten och överlåter till den utpekade medlemsstatens nationella regler att avgöra vilken lokal domstol som är behörig. Se Pålsson & Hellner, p. 34.
