Betydelsen av det agerande som ligger till grund för talan

måste ha till ett avtal för att denna ska anses avse avtalet i bestämmelsens mening. Ibland har EU-domstolen uttryckt rekvisitet på så sätt att talan måste ha ”anknytning till ett avtal” för att artikel 7(1) ska vara tillämplig, men inte heller detta formuleringssätt är särskilt upplysande.³²⁹ I rättsfallet Brogsitter lämnade emellertid EU-domstolen närmare anvisning för bedömningen.³³⁰

Mellan käranden och svarandena i Brogsitter förelåg ett samarbetsavtal, enligt vilket svarandena skulle tillverka produkter för käranden. Svarandena började parallellt med det avtalsenliga arbetet att utveckla och saluföra konkurrerande produkter i eget namn. Frågan i målet var huruvida en av käranden väckt förbuds- och skadeståndstalan som grundade sig i otillbörlig konkurrens omfattades av artikel 7(1) eller om talan var att hänföra till skadestånd utanför avtalsförhållanden

329 Se t.ex. Holterman, mål C‑47/14, p. 68 och Granarolo, mål C-196/15, p. 22.

330 Brogsitter, mål C-548/12.

i artikel 7(2). Käranden påstod att den otillbörliga konkurrensen bestod i att svarandena genom detta agerande brutit mot ett slags exklusivitetsförpliktelse i avtalet och yrkade på skadestånd i enlighet med tysk lagstiftning om otillbörlig konkurrens. Käranden gjorde därvid gällande att svarandena genom sitt agerande röjt affärshemligheter, gjort intrång i hans näringsverksamhet och gjort sig skyldiga till bedrägeri och trolöshet. Enligt tysk rätt var anspråket att hänföra till den utomobligatoriska skadeståndsrätten. Det som alltså skiljer Brogsitter från de rättsfall som refererats tidigare är att det här inte var fråga om att bedöma huruvida det förelåg ett avtal (i förordningens mening) mellan parterna. Frågan var istället om avtalets obestridliga existens medförde att en talan avseende förpliktelser som inte direkt härrörde från avtalet skulle anses

”avse” avtalet i förordningens mening.³³¹

EU-domstolen konstaterade i Brogsitter att det förhållandet att en avtalspart väcker talan mot den andra avtalsparten inte är tillräckligt för att anse att talan avser avtalet mellan parterna.³³² Så är enbart fallet om det agerande som käranden grundar sin talan på kan betraktas som ett åsidosättande av avtalsförpliktelserna såsom dessa låter sig bestämmas utifrån avtalets syfte.³³³ Som exempel nämns om det visar sig ”absolut nödvändigt att tolka avtalet mellan svaranden och käranden för att fastställa huruvida den förras påtalade agerande mot den senare är rättsenligt eller inte”.³³⁴ Det ankom enligt EU-domstolen på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida käranden framställt sina yrkanden ”i syfte att utverka ersättning för något som rimligen skulle kunna betraktas som ett åsidosättande av rättigheter och skyldigheter i avtalet mellan parterna i det nationella målet, vilket gör det absolut nödvändigt att fästa avseende vid detta avtal för att avgöra målet”.³³⁵

Det är alltså avgörande för kvalifikationen hur käranden utformar sin talan – eller närmare bestämt vilka omständigheter, i form av svarandens (påstådda) agerande, som denne åberopar till grund för sin talan. Att själva grunden för kärandens talan inte är att kvalificera som inomobligatorisk enligt den tillämpliga nationella rätten, eller att käranden framhäver anspråket som utomobligatoriskt, spelar emellertid ingen roll.³³⁶ Vilka avtalsförpliktelser som faktiskt föreligger mellan parterna är ovidkommande såvida inte det agerande som åberopas som grund för talan kan

331 Jfr Dickinson LMCLQ, s. 469 f.

332 Brogsitter, mål C-548/12, p. 23.

333 Brogsitter, mål C-548/12, p. 24. Se även Holterman, mål C-47/14, p. 32.

334 Brogsitter, mål C-548/12, p. 25.

335 Brogsitter, mål C-548/12, p. 26.

336 Jfr hur den hänskjutande domstolen formulerat sin fråga i Brogsitter, mål C-548/12, p. 15. Se även Mankowski, s. 168 och Briggs, s. 218.

betraktas som ett åsidosättande av dessa avtalsförpliktelser med följden att domstolen ofrånkomligen behöver hänge sig åt avtalet för att bedöma agerandets rättsenlighet.

Den bedömning av grunden för talan som den nationella domstolen har att företa enligt Brogsitter bör dock endast göras i förhållande till kärandens grund. Det förhållandet att det skulle krävas att domstolen fäster avseende vid avtalet för att kunna bedöma grunden för svarandens inställning till talan torde i detta avseende inte spela någon roll.³³⁷ Om exempelvis käranden väcker talan om ett intrång i en immateriell rättighet bör denna talan vara att kvalificera som utomobligatorisk (och hemmahörande i artikel 7(2)) alldeles oberoende av svarandens eventuella invändning att denne nyttjade den immateriella rättigheten enligt ett licensavtal med käranden.³³⁸

De abstrakta principer som EU-domstolen fastlade i Brogsitter klargör till viss del vad som krävs för att en talan ska anses ”avse” avtal, men är inte helt lättillämpade och lämnar en del obesvarade frågor.³³⁹ Den nationella domstolen synes behöva göra en viss värdering av styrkan hos det påtalade agerandets anknytning till avtalet, eftersom EU-domstolen i sammanfattningen av sitt resonemang nämner att det krävs att något ”rimligen” ska kunna betraktas som ett åsidosättande av avtalsförpliktelserna.³⁴⁰ Någon närmare vägledning för hur denna rimlighetsbedömning ska göras lämnas dock inte, men den synes antyda att det fordras viss substans i sambandet mellan agerandet och avtalet. En ytterligare fråga är vad som krävs för att ett agerande kan betraktas som ett åsidosättande av en avtalsförpliktelse utan att det är ”absolut nödvändigt” att fästa avseende vid avtalet för att avgöra målet.

Ovannämnda frågor aktualiseras särskilt när det relevanta avtalet innehåller generella och brett formulerade förpliktelser, såsom lojalitets- eller vårdnadsplikter. Sådana förpliktelser anses ofta gälla implicit i långvariga avtal och tolkas in i bl.a. anställningsavtal och bolagsavtal.³⁴¹ Många klandervärda beteenden kan således även betraktas som ett åsidosättande av lojalitetsplikten i sådana avtal, trots att agerandet i övrigt kan ha ett väldigt svagt samband med avtalets utförande.³⁴² Det här gäller t.ex. otillbörlig konkurrens (som var fallet i Brogsitter), stöld av företagshemligheter eller immaterialrättsintrång, som enligt de flesta rättsordningar torde vara att hänföra till den utomobligatoriska skadeståndsrätten. Ska talan under sådana omständigheter

337 Se Dickinson LMCLQ, s. 471 f. med hänvisningar.

338 Se Dickinson LMCLQ, s. 472. Jfr dock Hartley, s. 109, som menar att det är osäkert vad som gäller i detta hänseende.

339 Se t.ex. Cheshire, North & Fawcett, s. 269 och Hartley, s. 109. Se även Dickinsons kritik av avgörandet i Dickinson LMCLQ, s. 471 ff.

340 Se Dickinson LMCLQ, s. 472.

341 Se närmare Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, 2007, passim.

342 Jfr Dickinson LMCLQ, s. 473.

hänföras till artikel 7(1) i enlighet med principerna i Brogsitter bara för att det påtalade agerandet också anses utgöra ett åsidosättande av lojalitetsplikten?³⁴³ Det vore rimligt att i dessa fall anse att det inte är ”absolut nödvändigt” att tolka avtalen för att avgöra huruvida agerandet är rättsstridigt eller inte – det går ju att avgöra redan på grundval av de utomobligatoriska rättsreglerna.³⁴⁴ Den utomobligatoriska förpliktelsen (t.ex. att inte göra intrång i någons upphovsrätt) står ju så att säga på egna ben – den är oberoende av eventuellt förekommande avtalsförpliktelser.³⁴⁵ Om det däremot är omöjligt att avgöra om den utomobligatoriska ansvarsgrunden föreligger utan att fästa avseende vid avtalets villkor är talan att hänföra till artikel 7(1).³⁴⁶

Det bör erinras om att avgörandet i Brogsitter endast nämner situationen där det påtalade (klandervärda) agerandet i kärandens grund för talan fordrar en tolkning av förpliktelserna i ett avtal. Övriga omständigheter som käranden anför i sin grund för talan – omständigheter som inte är hänförliga till motpartens agerande, men som ändock är relaterade till ett avtal – torde inte i sig på samma sätt medföra att talan ska betraktas som avtalsrättslig. Om det nämns i den rättsliga grunden att ett avtal ingåtts mellan parterna innebär detta att domstolen inom ramen för sakprövningen kommer att behöva ta ställning till frågan om avtalets förekomst, men detta förhållande bör inte ensamt medföra att talan ska anses avse avtal.³⁴⁷ Avtalet kan ju enbart ha viss historisk och kontextuell relevans, utan att ha någon större betydelse för själva saken.

Som exempel på den ovan beskrivna problematiken kan nämnas ett skadeståndsanspråk i enlighet med 6 § lagen (2018:558) om företagshemligheter för företagshemligheter som tagits del av och utnyttjats i samband med en affärsförbindelse. Käranden åberopar omständigheten att han ingick ett konsultavtal med svaranden eftersom ”affärsförbindelse” är ett rättsfaktum i bestämmelsen.

Domstolen kommer att behöva ta ställning till om konsultavtalet existerar, men om inte det

343 En närliggande fråga prövades i ett avgörande från appellationsdomstolen (Court of Appeal) i England och Wales, Bosworth and Another v. Arcadia Petroleum Limited and Others [2016] EWCA Civ 818. Rättsfallet rörde tillämpningen av Luganokonventionen, men denna är i här relevanta avseenden likalydande med Bryssel Ia-förordningen. I korthet fann domstolen, med beaktande av Brogsitter, att en talan om skadestånd för bedrägeri (conspiracy to defraud) som ett bolag riktade mot två anställda inte ”avser anställningsavtal” i den mening som avses i artikel 18 i Luganokonventionen, trots att agerandet kunde betraktas som ett åsidosättande av den lojalitets- och vårdnadsplikt som ansågs följa av anställningsavtalen (p. 69).

344 Jfr Hartley, s. 109.

345 Jfr dock Cheshire, North & Fawcett, s. 269 och Briggs, s. 218, som låter påskina att så snart ett agerande kan anföras såsom grund för en talan om avtalsbrott så är talan att hänföra till artikel 7(1). Briggs uttalar följande: “The decision [in Brogsitter] reaffirms the point that the question is whether the claim could have been made on the basis of the contract; the answer to this question is quite independent of how the claimant chose or contrived to frame it.” (min kurs.)

346 Se Hartley, s. 109.

347 Se dock Sjövall & Rudvall, s. 64, som förefaller ge avgörandet i Brogsitter ett bredare tillämpningsområde än dess ordalydelse betingar: ”[D]et är tillräckligt att den rättsliga grund som åberopas nödvändiggör ett ställningstagande till frågan om det finns ett avtal mellan parterna eller inte (se mål C-548/12 Brogsitter).”

påtalande agerandet (utnyttjandet av företagshemligheten) kan betraktas som ett åsidosättande av en förpliktelse i konsultavtalet torde tvisten – oavsett åberopandet av avtalet – inte vara att kvalificera som avtalsrättslig i domsrättshänseende.³⁴⁸ Enligt den här framförda uppfattningen bör alltså inte ageranden av mer prejudiciell karaktär tillmätas betydelse i behörighetsfrågan, oaktat att agerandet är hänförligt till ett avtal.