5 Analys och sammanfattande slutsatser
5.2 Sammanfattande svar på uppsatsens frågeställningar
mening som avses i artikel 7(1) föreligger och (ii) under vilka förhållanden en talan ska anses
”avse” avtalet i bestämmelsens mening. I följande avsnitt ges sammanfattande svar på de två frågeställningarna. Därefter analyseras hur avtalsbegreppet, såsom det kommit till uttryck i rättspraxis, förhåller sig till de grundläggande ändamålen med regleringen. Slutligen följer en avslutande kommentar.
5.2 Sammanfattande svar på uppsatsens frågeställningar
Det rättskällematerial som har undersökts för att besvara frågeställningarna består till största del av rättspraxis från EU-domstolen. Som nämndes i inledningsavsnittet ger detta upphov till ett särskilt metodproblem. Det är nämligen förenat med svårighet att avgöra huruvida EU-domstolen i ett visst fall endast uttalat sig in casu eller om den avsett att ge uttryck för allmänna och
prejudicerande principer, vilket i viss mån begränsar möjligheten att ge allmängiltiga och generella svar på frågeställningarna. Av denna anledning är delar av svaren kasuistiska till sin karaktär. Dessutom förefaller rättsfallen i vissa fall ge uttryck för oförenliga ståndpunkter, något som problematiseras ytterligare i nästa avsnitt.
(i) Vilka kriterier avgör huruvida det föreligger ett ”avtal” i den mening som avses i artikel 7(1)?
Det kan inledningsvis konstateras att det inte krävs att det föreligger ett avtal i den traditionella meningen, d.v.s. att två parter gentemot varandra åtagit sig ömsesidiga förpliktelser. För att det ska anses föreligga ett avtal i den mening som avses i artikel 7(1) fordras endast att det kan identifieras en förpliktelse som en part frivilligt åtagit sig gentemot någon annan. Det innebär att bl.a. gåvor, borgensåtaganden och andra ensidiga förpliktelser utgör ”avtal” i bestämmelsens mening. Något formkrav uppställs inte, utan parten kan ha åtagit sig förpliktelsen muntligen eller konkludent. Kan någon frivillig förpliktelse inte identifieras, t.ex. vid prekontraktuella mellanhavanden, föreligger inget avtal och en eventuell tvist med grund i mellanhavandena är följaktligen inte att kvalificera som avtalsrättslig.
Frivillighetsrekvisitet avseende den relevanta förpliktelsen innebär inte att just den förpliktelse som käranden gör gällande i tvisten nödvändigtvis måste ha åtagits frivilligt. Förpliktelsen kan följa av utfyllande lagstiftning för en viss avtalstyp eller av allmänna rättsprinciper så länge den har sin grund i en frivilligt åtagen förpliktelse. Annorlunda uttryckt ska den förpliktelse som kärande grundar sin talan på vara accessorisk till, och oupplösligt förbunden med, en primär och frivillig förpliktelse.
Förhållandet mellan en association och dess medlemmar, samt associationsmedlemmarna emellan, är av avtalsliknande karaktär och ska vid tillämpningen av artikel 7(1) betraktas som ett avtalsförhållande. Detsamma gäller förhållandet mellan ett aktiebolag och personer som ingår i aktiebolagets organ. Förpliktelser som härrör från förhållandet mellan dessa parter ska i enlighet med det ovan sagda kvalificeras som avtalsrättsliga oberoende av om de följer direkt av en bolagsordning eller motsvarande eller om de följer av den för associationsformen i fråga relevanta lagstiftningen.
Att en mellanman åtagit sig förpliktelser gentemot tredje man för en huvudmans räkning innebär inte att förhållandet mellan huvudmannen och tredje man inte är att betrakta som avtalsrättsligt.
Inte heller förtas ett anspråk, som har sitt ursprung i en frivilligt åtagen förpliktelse, sin
avtalsrättsliga karaktär om det överlåts eller subrogeras, under förutsättning att förvärvaren enligt den tillämpliga rätten får anses ha övertagit rättigheterna och skyldigheterna som följde av det ursprungliga rättsförhållandet.
(ii) Under vilka förhållanden anses en talan ”avse” avtal i den mening som avses i artikel 7(1)?
En talan ”avser” avtal oaktat avtalsparternas identitet i käromålet. Det krävs sålunda inte att det råder samstämmighet mellan parterna i tvisten och parterna i det avtal som åberopas till grund för domstolens behörighet enligt artikel 7(1). Det avgörande är istället huruvida den grund som åberopas för talan härrör från ett ”avtal” i bestämmelsens mening. Det torde troligtvis inte ens krävas att någon av parterna i tvisten är part i det avtal som åberopas till grund för talan, under förutsättning att en sådan talan får föras enligt domstolslandets processuella lag.
Däremot är inte det förhållandet att det faktiskt råder samstämmighet mellan identiteterna, d.v.s.
att käranden och svaranden är part i samma avtal, ensamt tillräckligt för att talan ska anses avse avtal. Det krävs dessutom att domstolen bedömer att det påtalade agerandet gör det nödvändigt att fästa avseende vid ett avtal för att domstolen ska kunna avgöra om agerandet är rättsenligt.
Kan målet avgöras med tillämpning av enbart legala regler, utan hänvisning till avtalet mellan parterna, anses däremot talan inte avse avtal. Hur talan är att kvalificera enligt den tillämpliga rätten spelar härvid ingen roll. Inte heller det förhållandet att käranden åberopar alternativa grunder för talan, som var för sig är hänförliga till olika behörighetsregler i förordningen, påverkar den bedömning som domstolen ska vidta enligt ovan.
En talan avser avtal i den mening som avses i artikel 7(1) oberoende av om svaranden bestrider giltigheten eller existensen av det avtal som åberopas till grund för behörigheten. Under dessa förhållanden ska domstolen godta kärandens påstående om att ett avtal ingåtts, med mindre kärandens påstående framstår som uppenbart ogrundat. Domstolens behörighet enligt artikel 7(1) omfattar även behörigheten att pröva förekomsten och giltigheten av ett avtal. Av den anledningen kan bestämmelsen utnyttjas för såväl en positiv som en negativ fastställelsetalan avseende ett avtals förekomst eller giltighet.