I förskolan som kulturell och social verksamhet läggs stor vikt vid relationer och samspel. Wertsch (1991) fokuserar bland annat på Bakhtins teorier om just meningsskapande och social interaktion i socialt skilda världar. Igland och Dysthe (2003) skriver på ett liknande sätt att Bakhtins engagemang för relationer är stort och att dialogen framstår som ett av de mest betydelsefulla dragen i dem. Hans begrepp, dialogism, får konsekvenser för förståelsen av hur mening skapas och hur kunskap uppstår och utvecklas. Dialogiskt meningskapande visar sig i interaktion mellan dem som talar och lyssnar och som redan är sociala individer (Mahiri, 2004). Det kan tolkas som att ett yttrande alltid har en mottagare och dessutom alltid har en relation till ett tidigare yttrande. Människor står i ett dia-logiskt förhållande till omvärlden, menar Bahktin (1986) och mening skapas genom att individen svarar på sinnesintryck och språkliga uttryck från omgiv-ningen vilka denne omskapar till något meningsfullt. Mening är därför aldrig neutralt eller är något som har uppstått ur ”tomma intet”, eftersom det har fyllts med tidigare röster och uppstått ur tidigare kontexter. Meningsbegreppet har även problematiserats tidigare i detta kapitel.
Sammanfattningsvis kan sägas att eftersom syfte och frågeställningar om littera-citet rör kommunikation, interaktion, intention och handlingar menar jag, att det sociokulturellt inriktade perspektivet har kunnat bidra till den teoretiska grunden i avhandlingen. Utgångspunkten i ett sociokulturellt perspektiv är hur mänsklig handling situeras i kulturella, historiska och sociala kontexter (Wertsch, 1991). Förskolan är en sådan kontext. Inom forskningen finns många exempel på hur språk och handlingar är knutna till en specifik situation. I studien av barnen i förskolans kontext har handlingar med andra och i miljön varit viktiga att stu-dera mot bakgrund av det sociala, kulturella och historiska mönster som existe-rar och uppstår där. Även olika händelser och praktiska tillämpningar kan stude-ras mot bakgrund av det sociokulturella perspektivet, eftersom det som de yngsta barnen erfar i förskolan också ligger inom ramen för den kulturella, sociala och historiska praktiken.
För att ytterligare fördjupa det teoretiska perspektivet har jag här valt att ta upp något av Bakhtins tankegångar kring bland annat ord, yttrande, röst och mening som jag menar har betydelse när utrymme ska ges åt de yngsta barnens littera-citet.
Bakhtinskt perspektiv på litteracitet
I förskolan som kulturell och social verksamhet läggs stor vikt vid relationer och samspel. Wertsch (1991) fokuserar bland annat på Bakhtins teorier om just meningsskapande och social interaktion i socialt skilda världar. Igland och Dysthe (2003) skriver på ett liknande sätt att Bakhtins engagemang för relationer är stort och att dialogen framstår som ett av de mest betydelsefulla dragen i dem. Hans begrepp, dialogism, får konsekvenser för förståelsen av hur mening skapas och hur kunskap uppstår och utvecklas. Dialogiskt meningskapande visar sig i interaktion mellan dem som talar och lyssnar och som redan är sociala individer (Mahiri, 2004). Det kan tolkas som att ett yttrande alltid har en mottagare och dessutom alltid har en relation till ett tidigare yttrande. Människor står i ett dia-logiskt förhållande till omvärlden, menar Bahktin (1986) och mening skapas genom att individen svarar på sinnesintryck och språkliga uttryck från omgiv-ningen vilka denne omskapar till något meningsfullt. Mening är därför aldrig neutralt eller är något som har uppstått ur ”tomma intet”, eftersom det har fyllts med tidigare röster och uppstått ur tidigare kontexter. Meningsbegreppet har även problematiserats tidigare i detta kapitel.
I språket är ord den mindre enheten och yttrande den större. Båda har alltid minst två källor, menar Bakhtin (1986). Den ena innefattar hela uppsättningen av uttalanden, texter och kontexter som redan har givit dem dess mening i kulturen och i historien. Den andra är den enskilde personen som i ett här - och nu - sammanhang talar eller skriver orden på sitt eget sätt och som blir infärgat av det föregående.
Bakhtin grundade kategorierna, röst och dialogicitet. ”Röst” är hos Bakhtin det-samma som det talande medvetandet. Ett yttrande, både talat och skrivet, existe-rar bara genom en röst som talar från en viss ståndpunkt, i en viss social miljö. Men det är mer adekvat att tala om röster, eftersom en röst aldrig är isolerad – åtminstone en annan röst är inblandad. Röster har en adress eller en mottagare, det vill säga vänder sig alltid till någon annan. Betydelse uppkommer först då en röst responderar på en annan röst. Frågan om vem som blir tilltalad är lika viktig som frågan om vem som talar (Bakhtin, 1981). Rösterna behöver inte vara nära varandra i tid och rum, men kan ändå vara fyllda av andras stämmor som skapats och återskapats genom historien.
Yttranden är på det sättet alltid fyllda av dialogicitet, "fyllda med dialogiska övertoner" (Bakhtin, 1986, s. 92). Röster inspirerar ständigt varandra. Det finns flera dialogiska former. En talare använder alltid ett socialt språk när han produ-cerar ett yttrande och detta språk formar vad en talare kan säga. Bakhtin (1986) uttrycker att vi lever i en värld av andras ord, (s. 143) det vill säga ord har vi fått från någon annan och de blir våra egna när vi ”flyttar in” i orden med vår egen intonation, accent, och expressivitet och fyller dem med våra ”subjektiva inne-börder” (Säljö, 2005, s. 44).
Denna dialogicitet, menar Wertsch (1998) framträder när man berättar något. Vad menar han då? Som jag förstår det skulle man kunna säga att genom att berätta och skriva, återger vi inte endast vår egen röst och uttryck. Genom att referera till andra i skrivandet eller genom att hänvisa till andras mening i berät-tandet är alltid andras röster närvarande och interfolierar med det egna uttrycket. Men det sker inte bara då utan andras röster finns alltid med implicit i våra liv när vi interagerar med vår omgivning. Små barn, kunde man säga, talar med omgivningens röster på många olika sätt. Exempel på det kan vara när ett barn återberättar något från en bilderbok som de hört och då använder tidigare läsa-rens eller berättaläsa-rens uttryck.
I språket är ord den mindre enheten och yttrande den större. Båda har alltid minst två källor, menar Bakhtin (1986). Den ena innefattar hela uppsättningen av uttalanden, texter och kontexter som redan har givit dem dess mening i kulturen och i historien. Den andra är den enskilde personen som i ett här - och nu - sammanhang talar eller skriver orden på sitt eget sätt och som blir infärgat av det föregående.
Bakhtin grundade kategorierna, röst och dialogicitet. ”Röst” är hos Bakhtin det-samma som det talande medvetandet. Ett yttrande, både talat och skrivet, existe-rar bara genom en röst som talar från en viss ståndpunkt, i en viss social miljö. Men det är mer adekvat att tala om röster, eftersom en röst aldrig är isolerad – åtminstone en annan röst är inblandad. Röster har en adress eller en mottagare, det vill säga vänder sig alltid till någon annan. Betydelse uppkommer först då en röst responderar på en annan röst. Frågan om vem som blir tilltalad är lika viktig som frågan om vem som talar (Bakhtin, 1981). Rösterna behöver inte vara nära varandra i tid och rum, men kan ändå vara fyllda av andras stämmor som skapats och återskapats genom historien.
Yttranden är på det sättet alltid fyllda av dialogicitet, "fyllda med dialogiska övertoner" (Bakhtin, 1986, s. 92). Röster inspirerar ständigt varandra. Det finns flera dialogiska former. En talare använder alltid ett socialt språk när han produ-cerar ett yttrande och detta språk formar vad en talare kan säga. Bakhtin (1986) uttrycker att vi lever i en värld av andras ord, (s. 143) det vill säga ord har vi fått från någon annan och de blir våra egna när vi ”flyttar in” i orden med vår egen intonation, accent, och expressivitet och fyller dem med våra ”subjektiva inne-börder” (Säljö, 2005, s. 44).
Denna dialogicitet, menar Wertsch (1998) framträder när man berättar något. Vad menar han då? Som jag förstår det skulle man kunna säga att genom att berätta och skriva, återger vi inte endast vår egen röst och uttryck. Genom att referera till andra i skrivandet eller genom att hänvisa till andras mening i berät-tandet är alltid andras röster närvarande och interfolierar med det egna uttrycket. Men det sker inte bara då utan andras röster finns alltid med implicit i våra liv när vi interagerar med vår omgivning. Små barn, kunde man säga, talar med omgivningens röster på många olika sätt. Exempel på det kan vara när ett barn återberättar något från en bilderbok som de hört och då använder tidigare läsa-rens eller berättaläsa-rens uttryck.
Bakhtins intresse för språkets system knyter honom, liksom även Vygotskij, till semiotiken (Marner, 2005). Bahktins fokus ligger på tal och text liksom på hand-lingar där kommunikation ingår och på den situation i vilken det hela utspelar sig. I handlingen använder den som talar ofta språket men bakom det som yttras finns också språkets system som ger möjlighet till upprepning och reproduktion av tidigare bidrag eller ”röster”. Trots att andras röster alltid förekommer i ytt-randen, menar Bakhtin, att det i språket ändå finns en flexibilitet och föränder-lighet som kan vara skapad i relation till en specifik situation eller i dialog. Hur kan jag då koppla Bakhtins begrepp till denna avhandling? För det första finns, som i Vygotskijs texter, hans intresse för språket och dess roll i kommu-nikation och relation till andra som viktiga element. Men framför allt har jag fastnat för hans beskrivning av hur yttranden och röster genereras från en indi-vid till en annan och att tidigare yttranden färgar av sig i det som sägs senare. Denna mångstämmighet som genomsyrar våra röster kan på liknande sätt upp-träda i förskolan bland barnen när de återger något som har berättats för dem, eller när de själva berättar, och kan därmed kopplas till denna studie.
Avslutningsvis kan sägas att syftet med den teoretiska utgångspunkten för studiet av litteracitet är att få en grund för hur de yngsta barnens strävan i eröv-randet av litteracitet i förskolans kontext kan förstås. Den vill även visa vilket synsätt jag själv har på människan som jag studerar. Som framgått av det valda perspektivet är det just sociokulturell teoribildning som ger stöd åt det fokus denna avhandling har. Dessutom har den dels gett analytiska redskap för att kunna upptäcka, förstå och beskriva mitt insamlade material, och dels har den utgjort ett ramverk åt studien som helhet.
Bakhtins intresse för språkets system knyter honom, liksom även Vygotskij, till semiotiken (Marner, 2005). Bahktins fokus ligger på tal och text liksom på hand-lingar där kommunikation ingår och på den situation i vilken det hela utspelar sig. I handlingen använder den som talar ofta språket men bakom det som yttras finns också språkets system som ger möjlighet till upprepning och reproduktion av tidigare bidrag eller ”röster”. Trots att andras röster alltid förekommer i ytt-randen, menar Bakhtin, att det i språket ändå finns en flexibilitet och föränder-lighet som kan vara skapad i relation till en specifik situation eller i dialog. Hur kan jag då koppla Bakhtins begrepp till denna avhandling? För det första finns, som i Vygotskijs texter, hans intresse för språket och dess roll i kommu-nikation och relation till andra som viktiga element. Men framför allt har jag fastnat för hans beskrivning av hur yttranden och röster genereras från en indi-vid till en annan och att tidigare yttranden färgar av sig i det som sägs senare. Denna mångstämmighet som genomsyrar våra röster kan på liknande sätt upp-träda i förskolan bland barnen när de återger något som har berättats för dem, eller när de själva berättar, och kan därmed kopplas till denna studie.
Avslutningsvis kan sägas att syftet med den teoretiska utgångspunkten för studiet av litteracitet är att få en grund för hur de yngsta barnens strävan i eröv-randet av litteracitet i förskolans kontext kan förstås. Den vill även visa vilket synsätt jag själv har på människan som jag studerar. Som framgått av det valda perspektivet är det just sociokulturell teoribildning som ger stöd åt det fokus denna avhandling har. Dessutom har den dels gett analytiska redskap för att kunna upptäcka, förstå och beskriva mitt insamlade material, och dels har den utgjort ett ramverk åt studien som helhet.