Sagoberättandet tar sin början i en trådände där den pipande musen, som först av alla djur, inträder på berättandets scen. Det visas också genom Klaras (2.4) agerande. Berättartråden kommer att löpa genom sagan och sagans ledord upp-repas och knyts in när barnen berättar. Vi får först se hur Klara och Albin (3.0) delar upp sitt berättande och senare hur sagoberättandet inledningsvis blir ett ensamprojekt, men också hur det utvidgas i takt med att flera barn tillkommer. Klara och Albin (3.0) sitter på höga stolar bredvid varandra vid ett mindre rektangulärt bord och håller på med djuren som hör till Vantesagan. Nova (2.8) sitter mitt emot dem och kör med en röd traktor samtidigt som hon betraktar de andra två barnen. Albin håller i den lila vanten av lovikkatyp och Klara tar upp ett djur som ligger på bordet. Nova sträcker sig efter plastbjörnen och tar den liksom grodan och ännu ett djur. Hon hoppar med grodan medan Klara håller musen i handen, som hon hoppar med på bordet så det smäller i bordskivan.
Pipipipipip, pipipipipip, säger Klara. Rösten stegras i styrka. Klara tittar mot Nova som även hon tar ett djur. Få ja komma im, vill komma im, vill hoppe im, nu vill ja hoppe im dä, fortsätter hon. (Band 11, 24/4-04)
Hennes röst är stark och har ett både frågande och vädjande tonfall medan hon tittar på Albin och sträcker ut handen med en gest som visar att musen ska få komma in i vanten. Hennes hand närmar sig vanten som Albin håller i och han tar emot musen och stoppar ner den i vanten.
Pipipip, låter Albin och Nova säger: Hoppa in. Hon ger Albin grodan hon har haft i handen. Klara tar haren, skuttar med den på bordet i riktning mot Albin. Hoppe haje, säger Klara och Albin tar emot haren och stoppar in den i vanten. Klara har nu tagit upp grisen (galten) från bordet. Klara säger: Beka å all [betar och allt], och fortsätter: Få
som är ett större mjukdjur. Den hör vanligen till mjukdjuren som barnen brukar ha med sig när de vilar på Blomman. Lådan står på ett bänkskåp i målarrummet och barnen behöver hjälp med att ta ner den. Oftast blir det köbildning för att få ha lådan med föremålen och det är inte alltid säkert att den som väntat på sin tur kommer att få berätta. Berättar sagan gör oftast den som först bett om att få ha lådan och har då också rätten att få stoppa ner de olika djuren i den lila stickade vanten. Då och då händer det att de väntande barnen deltar som medaktörer genom att plocka upp och sträcka fram de olika djuren, som skall stoppas ner i vanten eller stötta berättandet med hjälp av ord i versen som hör till varje djur.
Berättandets röda tråd
Sagoberättandet tar sin början i en trådände där den pipande musen, som först av alla djur, inträder på berättandets scen. Det visas också genom Klaras (2.4) agerande. Berättartråden kommer att löpa genom sagan och sagans ledord upp-repas och knyts in när barnen berättar. Vi får först se hur Klara och Albin (3.0) delar upp sitt berättande och senare hur sagoberättandet inledningsvis blir ett ensamprojekt, men också hur det utvidgas i takt med att flera barn tillkommer. Klara och Albin (3.0) sitter på höga stolar bredvid varandra vid ett mindre rektangulärt bord och håller på med djuren som hör till Vantesagan. Nova (2.8) sitter mitt emot dem och kör med en röd traktor samtidigt som hon betraktar de andra två barnen. Albin håller i den lila vanten av lovikkatyp och Klara tar upp ett djur som ligger på bordet. Nova sträcker sig efter plastbjörnen och tar den liksom grodan och ännu ett djur. Hon hoppar med grodan medan Klara håller musen i handen, som hon hoppar med på bordet så det smäller i bordskivan.
Pipipipipip, pipipipipip, säger Klara. Rösten stegras i styrka. Klara tittar mot Nova som även hon tar ett djur. Få ja komma im, vill komma im, vill hoppe im, nu vill ja hoppe im dä, fortsätter hon. (Band 11, 24/4-04)
Hennes röst är stark och har ett både frågande och vädjande tonfall medan hon tittar på Albin och sträcker ut handen med en gest som visar att musen ska få komma in i vanten. Hennes hand närmar sig vanten som Albin håller i och han tar emot musen och stoppar ner den i vanten.
Pipipip, låter Albin och Nova säger: Hoppa in. Hon ger Albin grodan hon har haft i handen. Klara tar haren, skuttar med den på bordet i riktning mot Albin. Hoppe haje, säger Klara och Albin tar emot haren och stoppar in den i vanten. Klara har nu tagit upp grisen (galten) från bordet. Klara säger: Beka å all [betar och allt], och fortsätter: Få
ja komma in? Få ja komma in? Hon upprepar med galten i handen och säger sedan något ohörbart till Albin som tittar och sedan tar galten och stoppar in den i vanten. Klara sträcker sig efter flera djur. Hon får fatt i räven som ligger på bordet och ger den till Albin. Klara säger: Den ka okkå [den ska också]. Hon hämtar så björnen som ligger vid Nova. Klara säger med stark röst: Den pick icke placs, pick icke plack, pick icke plack [Den fick icke plats]. Klaras röst blir allt mer högljudd. Klara: Pick icke plass. Hon håller ett fast grepp om björnen men släpper taget då Albin lyckas ta den ifrån henne. Han vrider och vänder på björnen och prövar att stoppa ner den i vanten. Klara följer det han gör och fortsätter: Pick icke plack. Hennes röst och tonfall låter antyda att det inte går att stoppa in björnen i vanten medan hon samtidigt tittar bort mot pedagogerna som sitter i närheten. Albin försöker få plats med den stora björnen i vanten medan Klara fort-sätter att titta omväxlande på pedagogerna och på Albin. Fö kångt! [För trångt!] säger Klara och hennes röst har ett ledset uttryck.
Albin försöker ändå att få in den stora björnen i vanten medan Klara tittar på utan att säga något mer om björnen. Istället tar hon hunden som ligger på bordet.
Va häne nu [Vad händer nu], säger Klara. Gun (pedagog) säger: Ja, va händer nu? Hune komme [Hunden kommer], svarar Klara och tittar mot Nova som även hon tar ett djur. Klara fortsätter. Va häne nu, va häne nu, vovovov, säger Klara och skäller som en hund. Hon hoppar med den på bordet. Vovovovovovv (allt högre), låter hon med skällande stämma. Hon fortsätter med ännu högre röst. Vovovovov, skäller hon.
Nova kör under tiden med den röda traktorn fram och tillbaka på bordet och samtidigt iakttar hon de andra två barnen. Albin som nu lyckats få ner den stora björnen i vanten, tittar ner i den och säger högt i riktning mot pedagogerna.
Björnen fick plats, säger Albin med en sorts belåtenhet i rösten och ser också nöjd ut. Gun frågar: Fick han plats? Ja, svarar han. Gun säger då: Va bra! Albin fortsätter: Ja, i den här vanten. Han ler litet grand för sig själv medan han håller i vanten och låter den dingla fram och tlllbaka i ”tofsen” som hör till den. Albin upprepar: Björnen fick plats i den här vanten.
Han talar nu rakt ut i luften utan att rikta sig någon bestämd person. Så börjar han att plocka ut alla djur från vanten och lägger tillbaka dem ett efter ett i lådan, medan Klara lägger på locket och Nova tittar på.
Då kom björnen, säger Albin litet tyst medan han samtidigt släpper ner den i lådan. Nova tar snabbt björnen från lådan. Albin höjer rösten något och säger: Näe. Han riktar blicken mot Nova som tagit vanten och som håller kvar den i handen. Albin säger högt:
ja komma in? Få ja komma in? Hon upprepar med galten i handen och säger sedan något ohörbart till Albin som tittar och sedan tar galten och stoppar in den i vanten. Klara sträcker sig efter flera djur. Hon får fatt i räven som ligger på bordet och ger den till Albin. Klara säger: Den ka okkå [den ska också]. Hon hämtar så björnen som ligger vid Nova. Klara säger med stark röst: Den pick icke placs, pick icke plack, pick icke plack [Den fick icke plats]. Klaras röst blir allt mer högljudd. Klara: Pick icke plass. Hon håller ett fast grepp om björnen men släpper taget då Albin lyckas ta den ifrån henne. Han vrider och vänder på björnen och prövar att stoppa ner den i vanten. Klara följer det han gör och fortsätter: Pick icke plack. Hennes röst och tonfall låter antyda att det inte går att stoppa in björnen i vanten medan hon samtidigt tittar bort mot pedagogerna som sitter i närheten. Albin försöker få plats med den stora björnen i vanten medan Klara fort-sätter att titta omväxlande på pedagogerna och på Albin. Fö kångt! [För trångt!] säger Klara och hennes röst har ett ledset uttryck.
Albin försöker ändå att få in den stora björnen i vanten medan Klara tittar på utan att säga något mer om björnen. Istället tar hon hunden som ligger på bordet.
Va häne nu [Vad händer nu], säger Klara. Gun (pedagog) säger: Ja, va händer nu? Hune komme [Hunden kommer], svarar Klara och tittar mot Nova som även hon tar ett djur. Klara fortsätter. Va häne nu, va häne nu, vovovov, säger Klara och skäller som en hund. Hon hoppar med den på bordet. Vovovovovovv (allt högre), låter hon med skällande stämma. Hon fortsätter med ännu högre röst. Vovovovov, skäller hon.
Nova kör under tiden med den röda traktorn fram och tillbaka på bordet och samtidigt iakttar hon de andra två barnen. Albin som nu lyckats få ner den stora björnen i vanten, tittar ner i den och säger högt i riktning mot pedagogerna.
Björnen fick plats, säger Albin med en sorts belåtenhet i rösten och ser också nöjd ut. Gun frågar: Fick han plats? Ja, svarar han. Gun säger då: Va bra! Albin fortsätter: Ja, i den här vanten. Han ler litet grand för sig själv medan han håller i vanten och låter den dingla fram och tlllbaka i ”tofsen” som hör till den. Albin upprepar: Björnen fick plats i den här vanten.
Han talar nu rakt ut i luften utan att rikta sig någon bestämd person. Så börjar han att plocka ut alla djur från vanten och lägger tillbaka dem ett efter ett i lådan, medan Klara lägger på locket och Nova tittar på.
Då kom björnen, säger Albin litet tyst medan han samtidigt släpper ner den i lådan. Nova tar snabbt björnen från lådan. Albin höjer rösten något och säger: Näe. Han riktar blicken mot Nova som tagit vanten och som håller kvar den i handen. Albin säger högt:
Nova tog den, Nova lämna tillbaks. Nova står på stolen och håller stadigt i björnen. Klara som nu fått fatt i grodan fortsätter att berätta. Va häne nu då, va häne nu då, koki, koki, koki, goda, koki goda, hopp, hopp [tokig groda, hopp hopp], säger Klara.
Albin tar gubben och vanten som Nova lämnat tillbaka.
Så här långt förefaller det vara Albin och Klara som innehar varsin huvudroll i händelsen, medan Nova tycks ha en mer underordnad ställning, dock inte utan betydelse. Hon finns med och räcker fram djur några gånger till Albin men det stannar vid det till att börja med. Klara är den som återberättar sagan utifrån de djur som ligger synliga på bordet och med de fraser eller uttryck som hör till varje djur. Fraserna har hon hört åtskilliga gånger när pedagogerna har berättat sagan i samlingarna. Hon vet att djuren skall placeras inuti vanten och att detta agerande ska åtföljas av ett ord eller en fras. Albin får styra vilka djur som ska få komma in i vanten. Han tycks nöja sig med att det är Klara som berättar. Han ändrar inte händelseförloppet genom verbala uttryck mer än vid några tillfällen då han säger ”pipip” om musen och litet senare ”då kom björnen”.
Genom sin röst, ömsom pipande ömsom frågande eller bevekande ger Klara berättandet en dramatisk ton och ett liv. Klara inkluderar de mest väsentliga detaljerna, ”vad händer nu” och ”tokig vovve” och bidrar därmed till att skapa den spänning och förväntan som hör sagan till. Egan (1995) påpekar att det är på så sätt som sagans berättelse hålls vid liv och blir den röda tråden. Bakhtins (1986) fråga, ”vem är det som talar?” kan här också vara berättigad att ställa när sagan genom Klaras röst framförs i dialog med åtminstone ett av de andra barnen vid bordet. Enligt Bakhtin kan röster endast existera i en social miljö och betydelse eller mening kan bara finnas när två eller flera röster kommer i kontakt med varandra. Det händer till exempel när lyssnarens röst responderar på tala-rens röst. Albin svarar inte Klara verbalt mer än vid några få tillfällen. Dock uttrycker han ändå att han är i dialog med henne då han godtar de djur hon lämnar över, och genom att sända blickar och handla på ett sätt som visar att det finns en överenskommelse om hur man ska göra och yttra i den givna situatio-nen.
Nova visar att även hon deltar i ett samspel när hon överräcker djur som hon sannolikt vet ska vara i vanten till Albin. Men Nova är också den som försöker bryta dialogen genom att ta undan föremål. Hon får genast en reaktion från Albin. Man kan anta att Nova utifrån de två andras perspektiv inte anses ha rätt att delta i händelsen eftersom hon tas ifrån de djur som hon tagit ur lådan, och
Nova tog den, Nova lämna tillbaks. Nova står på stolen och håller stadigt i björnen. Klara som nu fått fatt i grodan fortsätter att berätta. Va häne nu då, va häne nu då, koki, koki, koki, goda, koki goda, hopp, hopp [tokig groda, hopp hopp], säger Klara.
Albin tar gubben och vanten som Nova lämnat tillbaka.
Så här långt förefaller det vara Albin och Klara som innehar varsin huvudroll i händelsen, medan Nova tycks ha en mer underordnad ställning, dock inte utan betydelse. Hon finns med och räcker fram djur några gånger till Albin men det stannar vid det till att börja med. Klara är den som återberättar sagan utifrån de djur som ligger synliga på bordet och med de fraser eller uttryck som hör till varje djur. Fraserna har hon hört åtskilliga gånger när pedagogerna har berättat sagan i samlingarna. Hon vet att djuren skall placeras inuti vanten och att detta agerande ska åtföljas av ett ord eller en fras. Albin får styra vilka djur som ska få komma in i vanten. Han tycks nöja sig med att det är Klara som berättar. Han ändrar inte händelseförloppet genom verbala uttryck mer än vid några tillfällen då han säger ”pipip” om musen och litet senare ”då kom björnen”.
Genom sin röst, ömsom pipande ömsom frågande eller bevekande ger Klara berättandet en dramatisk ton och ett liv. Klara inkluderar de mest väsentliga detaljerna, ”vad händer nu” och ”tokig vovve” och bidrar därmed till att skapa den spänning och förväntan som hör sagan till. Egan (1995) påpekar att det är på så sätt som sagans berättelse hålls vid liv och blir den röda tråden. Bakhtins (1986) fråga, ”vem är det som talar?” kan här också vara berättigad att ställa när sagan genom Klaras röst framförs i dialog med åtminstone ett av de andra barnen vid bordet. Enligt Bakhtin kan röster endast existera i en social miljö och betydelse eller mening kan bara finnas när två eller flera röster kommer i kontakt med varandra. Det händer till exempel när lyssnarens röst responderar på tala-rens röst. Albin svarar inte Klara verbalt mer än vid några få tillfällen. Dock uttrycker han ändå att han är i dialog med henne då han godtar de djur hon lämnar över, och genom att sända blickar och handla på ett sätt som visar att det finns en överenskommelse om hur man ska göra och yttra i den givna situatio-nen.
Nova visar att även hon deltar i ett samspel när hon överräcker djur som hon sannolikt vet ska vara i vanten till Albin. Men Nova är också den som försöker bryta dialogen genom att ta undan föremål. Hon får genast en reaktion från Albin. Man kan anta att Nova utifrån de två andras perspektiv inte anses ha rätt att delta i händelsen eftersom hon tas ifrån de djur som hon tagit ur lådan, och
det är Klara som gör det för att ge dem till Albin. Endast en gång räcker Nova själv över ett djur till honom vilket accepteras av de andra.