I de föregående exemplen på kollektiv litteracitet var barnens läspraktik ibland försiktig och stillsam och det var ofta mycket små rörelser och uttryck som kunde visa att något interaktivt läsande pågick. Ibland blir det emellertid mer uppenbart att barnen delar läsupplevelser med varandra. När det händer går det att höra tydliga dialoger som har anknytning till innehållet i böckerna. Inter-aktionen är av kommunikativ art, men även den fysiska närheten är påtaglig. Dialogernas innehåll verkar också kunna upprätthållas mellan vissa barn, medan ett anslutande barn kan ha svårare att få utrymme där redan två barn interagerar. Hur det går är ofta beroende på med vilka medel det nya barnet tar sig ett både fysiskt men även ”mentalt” utrymme.
I det följande får vi möta två barn, Jacob (2.10) och Teo (2.9) som först läser för sig själva och som sedan övergår till interaktiva handlingar kring sina böcker. De byter dem emellan sig och den ene smånynnar under tiden. När ytterligare ett barn, Tilde (2.1), söker kontakt med de båda pojkarna och gör anspråk på en plats i samvaron förändras bokläsningens innehåll, och deras uppmärksamhet riktas efterhand mot henne. Händelsen börjar när Jacob och Teo står på knä på golvet framför soffan, vilar med armarna i soffan och läser varsin Alfonsbok,
God natt, Alfons Åberg (Jacob) och Vad sa pappa Åberg (Teo). De hänger över
böckerna och småpratar om dem, både sinsemellan och även var för sig. Jacob slår ihop boken för att åter öppna den igen. Teo vänder sig i min riktning där jag filmar.
Titta, titta ha glass där, säger Teo. Ja, det droppar, fyller Jacob på. Han flyttar sig närmare Teo och tittar men fortsätter sedan att bläddra i sin bok. Teo smålåter litet och
fort-av dem återkommer och börjar på nytt läsningen. Detta är mönster som åter-kommer ofta i barnens läspraktik.
Axel (2.4) tar upp den bok Jobba, jobba jämt, som Elin haft en stund tidigare och sätter sig i soffan en bit ifrån henne. Han slår upp boken och bläddrar snabbt igenom den och går sedan ner från soffan med ett konstaterande: Tut [slut]. (Band 6, 22/1-04)
Axels korta läsning ensam avrundas med ett ”slut” då boken stängs igen. I detta agerande anas en intention om att markera gränsen mellan bokläsningen och andra aktiviteter. Denna understyks av att boken läggs tillbaka där den hör hemma. Men det explicit uttryckta tyder på att också detta är en del som tillhör läspraktiken.
Kollektiv läsning med olika boktolkningar
I de föregående exemplen på kollektiv litteracitet var barnens läspraktik ibland försiktig och stillsam och det var ofta mycket små rörelser och uttryck som kunde visa att något interaktivt läsande pågick. Ibland blir det emellertid mer uppenbart att barnen delar läsupplevelser med varandra. När det händer går det att höra tydliga dialoger som har anknytning till innehållet i böckerna. Inter-aktionen är av kommunikativ art, men även den fysiska närheten är påtaglig. Dialogernas innehåll verkar också kunna upprätthållas mellan vissa barn, medan ett anslutande barn kan ha svårare att få utrymme där redan två barn interagerar. Hur det går är ofta beroende på med vilka medel det nya barnet tar sig ett både fysiskt men även ”mentalt” utrymme.
I det följande får vi möta två barn, Jacob (2.10) och Teo (2.9) som först läser för sig själva och som sedan övergår till interaktiva handlingar kring sina böcker. De byter dem emellan sig och den ene smånynnar under tiden. När ytterligare ett barn, Tilde (2.1), söker kontakt med de båda pojkarna och gör anspråk på en plats i samvaron förändras bokläsningens innehåll, och deras uppmärksamhet riktas efterhand mot henne. Händelsen börjar när Jacob och Teo står på knä på golvet framför soffan, vilar med armarna i soffan och läser varsin Alfonsbok,
God natt, Alfons Åberg (Jacob) och Vad sa pappa Åberg (Teo). De hänger över
böckerna och småpratar om dem, både sinsemellan och även var för sig. Jacob slår ihop boken för att åter öppna den igen. Teo vänder sig i min riktning där jag filmar.
Titta, titta ha glass där, säger Teo. Ja, det droppar, fyller Jacob på. Han flyttar sig närmare Teo och tittar men fortsätter sedan att bläddra i sin bok. Teo smålåter litet och
fort-sätter även han att bläddra fram olika sidor. Barnen studerar bilderna. Jacob har tagit fram en pekbok om Alfons, Alfons egna saker, och vänder blad och pekar i boken och små ljud hörs från honom. Jacob sjunger: Dansa docka, då bilden visar en docka. Han slår igen sin pekbok och flyttar sig ännu närmare Teo. Jacob öppnar sin ”första” Alfonsbok igen, God natt, Alfons Åberg, och bläddrar åter i den. Teo slår igen sin bok och lämnar över den till Jacob. Vasego Jacob, säger han. När inte Jacob tar boken utan fort-sätter att läsa God natt, Alfons Åberg slänger Teo över boken åt sin sida av soffan och tar sedan och bläddrar snabbt igenom den pekbok som Jacob haft tidigare och lämnat kvar på soffan. Därefter återvänder han till den bok som han hade från början, Vad sa pappa Åberg? Jacob klättrar upp i soffan, sätter sig ner bredvid Teo och tittar även han i Teos bok. (Band 1, 4/4 2003)
Barnen är till synes upptagna av samspel kring böckerna. Knästående med böckerna i centrum inspirerar de varandra till läsning i en delad litteracitetspraktik. Läsande på detta sätt verkar vara ännu en byggsten till ett skapande av en läspraktik. Sång uppstår då en bild visar en docka. Kanske sker denna koppling mellan docka och sång eftersom barnen brukar sjunga just den sången då en docka samtidigt visas? Tonen är lågmäld och det går inte mer än vid något enstaka tillfälle att uppfatta vad de läser. När den ena pojken läst färdigt sin bok tar han genast upp en ny bok. Den handlar också om Alfons. När även den är färdigläst lånar det andra barnet den. Båda återgår sedan till att läsa i de ursprungliga böckerna. En pekbok avverkas snabbt. Bokläsandet som barn ofta initierar själva, har flera innebörder och en av dem gäller samspelet, menar Simonsson (2004). De här barnen läser, fast de har en egen bok, ytterst tillsammans. Denna delade läsning tycks självklar och intressant för barnen. Den rymmer en övergång från egen läsning till kollektivt meningsskapande om böckernas innehåll. Sådana delade upplevelser i samspel där parterna delar per-spektiv har flera forskare uppmärksammat (se bl. a. Bruner, 1990; Smith, 1999). Jacob och Teo finns kvar i soffan när Tilde (2.1) anländer dit. Hon ställer sig också på knä på golvet nedanför soffan närmareTeo men så att hon ändå sitter mellan de båda pojkarna.
Tilde riktar sig till Teo och Jacob då hon med fråga i tonfallet säger: Teo, Jacob, gå ut ni? Hon rör vid Teos tröja medan hon talar. Teo svarar henne: Näe, ska gå ut snart. Tilde fortsätter: Ja gå ut. Teo svarar: Snart vi gå ut. Teo talar litet för sig själv och Tilde tar en bok God natt, Alfons Åberg, den som Jacob haft. Hon står kvar på knä nedanför de båda pojkarna. Tilde talar till de båda som nu läser varsin bok, Teo har en Tottebok och Jacob tittar i boken Vad, sa pappa Åberg. Magsäck, magsäck? säger Tilde med ett frågande ton-fall. Teo lyfter blicken från sin bok och tittar på Tilde. Hon vänder sig till Jacob med
sätter även han att bläddra fram olika sidor. Barnen studerar bilderna. Jacob har tagit fram en pekbok om Alfons, Alfons egna saker, och vänder blad och pekar i boken och små ljud hörs från honom. Jacob sjunger: Dansa docka, då bilden visar en docka. Han slår igen sin pekbok och flyttar sig ännu närmare Teo. Jacob öppnar sin ”första” Alfonsbok igen, God natt, Alfons Åberg, och bläddrar åter i den. Teo slår igen sin bok och lämnar över den till Jacob. Vasego Jacob, säger han. När inte Jacob tar boken utan fort-sätter att läsa God natt, Alfons Åberg slänger Teo över boken åt sin sida av soffan och tar sedan och bläddrar snabbt igenom den pekbok som Jacob haft tidigare och lämnat kvar på soffan. Därefter återvänder han till den bok som han hade från början, Vad sa pappa Åberg? Jacob klättrar upp i soffan, sätter sig ner bredvid Teo och tittar även han i Teos bok. (Band 1, 4/4 2003)
Barnen är till synes upptagna av samspel kring böckerna. Knästående med böckerna i centrum inspirerar de varandra till läsning i en delad litteracitetspraktik. Läsande på detta sätt verkar vara ännu en byggsten till ett skapande av en läspraktik. Sång uppstår då en bild visar en docka. Kanske sker denna koppling mellan docka och sång eftersom barnen brukar sjunga just den sången då en docka samtidigt visas? Tonen är lågmäld och det går inte mer än vid något enstaka tillfälle att uppfatta vad de läser. När den ena pojken läst färdigt sin bok tar han genast upp en ny bok. Den handlar också om Alfons. När även den är färdigläst lånar det andra barnet den. Båda återgår sedan till att läsa i de ursprungliga böckerna. En pekbok avverkas snabbt. Bokläsandet som barn ofta initierar själva, har flera innebörder och en av dem gäller samspelet, menar Simonsson (2004). De här barnen läser, fast de har en egen bok, ytterst tillsammans. Denna delade läsning tycks självklar och intressant för barnen. Den rymmer en övergång från egen läsning till kollektivt meningsskapande om böckernas innehåll. Sådana delade upplevelser i samspel där parterna delar per-spektiv har flera forskare uppmärksammat (se bl. a. Bruner, 1990; Smith, 1999). Jacob och Teo finns kvar i soffan när Tilde (2.1) anländer dit. Hon ställer sig också på knä på golvet nedanför soffan närmareTeo men så att hon ändå sitter mellan de båda pojkarna.
Tilde riktar sig till Teo och Jacob då hon med fråga i tonfallet säger: Teo, Jacob, gå ut ni? Hon rör vid Teos tröja medan hon talar. Teo svarar henne: Näe, ska gå ut snart. Tilde fortsätter: Ja gå ut. Teo svarar: Snart vi gå ut. Teo talar litet för sig själv och Tilde tar en bok God natt, Alfons Åberg, den som Jacob haft. Hon står kvar på knä nedanför de båda pojkarna. Tilde talar till de båda som nu läser varsin bok, Teo har en Tottebok och Jacob tittar i boken Vad, sa pappa Åberg. Magsäck, magsäck? säger Tilde med ett frågande ton-fall. Teo lyfter blicken från sin bok och tittar på Tilde. Hon vänder sig till Jacob med
samma fråga: Magsäck, magsäck, magsäck min bok? Näe, svarar Jakob, tittar upp, skakar på huvudet och ler litet. Tilde pekar på sin bok och håller upp den. Magsäck min bok? frågar hon. Näe, svarar Jacob på nytt men tillägger, Alfons. Han tittar upp från sin bok då han svarar henne och upprepar: Alfons. Jakob pekar på hennes bok och säger: Alfons. Så går Tilde några steg och vänder sig mot Teo och frågar: Magknipa? Näe, svarar han. Så riktar Tilde sin fråga ännu en gång till Jacob: Magknipa? Näe, svarar Jakob. Hon tittar sig omkring och pekar på sig själv. Magknipa ja, säger hon. Jacob svarar med ett: Ja. Han
tittar ner i sin bok igen. Tilde klättrar upp i soffan. Teo tittar upp och vänder sig mot Tilde
och säger: Magknipa du, Tilde. (Band 1 4/4 2003)
I den fortsatta bokläsningen nu också med Tilde stående på knä sker en för-skjutning från samspelande läsning till samtal om innebörder och olika tolk-ningar när Tilde kommer in i bilden. Tilde talar här om både ”magsäck” och ”magknip” och hon upprepar dessa ord åtskilliga gånger utan att få ett besked av de två andra läsarna. Frågan är vad hon åsyftar med sitt frågande? Eftersom pojkarna endast svarar kortfattat ”nej ”på hennes frågor och hänvisar till att det är en Alfonsbok de läser, liksom den bok hon visar dem kanske det inte alls handlar om magsjuka. Men Tilde är uthållig med sitt frågande. Hon upprepar samma ord flera gånger i följd och tillägger ett extra ord som ”bok” efter orden ”magsäck” och får då deras uppmärksamhet. Jacob börjar nu använda samma metod som Tilde. Han upprepar ordet ”Alfons” och dessutom understryker han det hela med att samtidigt peka på Alfonsboken och på Tilde. De tycks alla tre på olika sätt ha sin tolkning av innebörden i boken. I argumenteringen för den ena och andra ståndpunkten använder sig barnen här av upprepningens retorik, liksom av gester. Gester kan i stället för ord forma tingen till en synbar repre-sentation av något, skriver Klerfelt (2007) vilket vi kan se i exemplet. När Tilde så till sist frågar om det kan vara hon som har magknip träder Teo in och bryter tillfälligt hennes långa frågestund genom att jakande bekräfta hennes fråga. Läsningen fortsätter nu en stund under tystnad. Teo öppnar sidorna i sin pek-bok och läser med mjuk röst ur pek-boken:
Å sängen…å kissen kommer…säger han och vänder blad och läser medan Tilde sitter stilla och fortsätter att betrakta honom. Teo avslutar sin läsning och Tilde sträcker fram handen mot boken som nu ligger under Teos knä. Teo och Jacob fortsätter att läsa i samma böcker som de haft hela tiden tills Teo petar ner en av dem på golvet och säger: Läsa annan bok. Teo tar boken Vad sa, pappa Åberg igen. Tilde sätter sig bredvid Teo. Magknipa, säger hon. Han tittar upp på henne. Näe, du ha magknipa. Ja läser den, svarar han och tittar ner på sin bok innan han stänger ihop den och börjar försiktigt röra vid
samma fråga: Magsäck, magsäck, magsäck min bok? Näe, svarar Jakob, tittar upp, skakar på huvudet och ler litet. Tilde pekar på sin bok och håller upp den. Magsäck min bok? frågar hon. Näe, svarar Jacob på nytt men tillägger, Alfons. Han tittar upp från sin bok då han svarar henne och upprepar: Alfons. Jakob pekar på hennes bok och säger: Alfons. Så går Tilde några steg och vänder sig mot Teo och frågar: Magknipa? Näe, svarar han. Så riktar Tilde sin fråga ännu en gång till Jacob: Magknipa? Näe, svarar Jakob. Hon tittar sig omkring och pekar på sig själv. Magknipa ja, säger hon. Jacob svarar med ett: Ja. Han
tittar ner i sin bok igen. Tilde klättrar upp i soffan. Teo tittar upp och vänder sig mot Tilde
och säger: Magknipa du, Tilde. (Band 1 4/4 2003)
I den fortsatta bokläsningen nu också med Tilde stående på knä sker en för-skjutning från samspelande läsning till samtal om innebörder och olika tolk-ningar när Tilde kommer in i bilden. Tilde talar här om både ”magsäck” och ”magknip” och hon upprepar dessa ord åtskilliga gånger utan att få ett besked av de två andra läsarna. Frågan är vad hon åsyftar med sitt frågande? Eftersom pojkarna endast svarar kortfattat ”nej ”på hennes frågor och hänvisar till att det är en Alfonsbok de läser, liksom den bok hon visar dem kanske det inte alls handlar om magsjuka. Men Tilde är uthållig med sitt frågande. Hon upprepar samma ord flera gånger i följd och tillägger ett extra ord som ”bok” efter orden ”magsäck” och får då deras uppmärksamhet. Jacob börjar nu använda samma metod som Tilde. Han upprepar ordet ”Alfons” och dessutom understryker han det hela med att samtidigt peka på Alfonsboken och på Tilde. De tycks alla tre på olika sätt ha sin tolkning av innebörden i boken. I argumenteringen för den ena och andra ståndpunkten använder sig barnen här av upprepningens retorik, liksom av gester. Gester kan i stället för ord forma tingen till en synbar repre-sentation av något, skriver Klerfelt (2007) vilket vi kan se i exemplet. När Tilde så till sist frågar om det kan vara hon som har magknip träder Teo in och bryter tillfälligt hennes långa frågestund genom att jakande bekräfta hennes fråga. Läsningen fortsätter nu en stund under tystnad. Teo öppnar sidorna i sin pek-bok och läser med mjuk röst ur pek-boken:
Å sängen…å kissen kommer…säger han och vänder blad och läser medan Tilde sitter stilla och fortsätter att betrakta honom. Teo avslutar sin läsning och Tilde sträcker fram handen mot boken som nu ligger under Teos knä. Teo och Jacob fortsätter att läsa i samma böcker som de haft hela tiden tills Teo petar ner en av dem på golvet och säger: Läsa annan bok. Teo tar boken Vad sa, pappa Åberg igen. Tilde sätter sig bredvid Teo. Magknipa, säger hon. Han tittar upp på henne. Näe, du ha magknipa. Ja läser den, svarar han och tittar ner på sin bok innan han stänger ihop den och börjar försiktigt röra vid
Jacob. Tilde gör likadant på Teo och säger ännu en gång: Magknipa? De andra två tittar på henne och en av dem svarar: Ja magknipa. (Band 1, 4/4-03)
Exemplet visar att bokläsning och samtal kan hållas i gång trots olikheterna i uppfattning om vad innebörden i dem är. Barnen är kompetenta kommunikativa aktörer. Samma böcker cirkulerar mellan barnen och ibland stannar det egna läsandet upp för att iaktta något som sker hos någon av de andra i soffan. Tilde tar upp tråden om magknip igen och får också direkt svar av Teo att det är hon som har magknip. Strategin att fysiskt lägga beslag på boken för att därigenom ”äga” den har Johansson (1999) visat i sin forskning att barn gör när det gäller de gemensamma sakerna i förskolan. Teo är konsekvent i sina svar för det är andra gången under händelseförloppet som han svarar Tilde på samma fråga och nu med tillägget att han läser en annan bok och att hon har den om mag-knip. Kanske kan vi tolka detta svar från Teo att det hela tiden varit innehållet i boken som Tilde efterfrågat och att han förstått det också. Trots att ett svar nu kommit för andra gången verkar inte Tilde nöja sig med det utan tycks behöva ytterligare konfirmation att så är fallet. Så Teo yttrar orden som blir slutreplik i denna händelse, ”ja magknipa” och innebörderna tycks här ha blivit utredda för de inblandade.
I nästa exempel visar två barn prov på hur de, till skillnad mot barnen i det före-gående exemplet, kan dela meningsinnehållet i en bok och hur barn inbjuder till deltagande guidad litteracitetspraktik. Vi får följa Nils (2.3) med boken Vägarbete
pågår och Albin (2.8) som har en bok om traktorer. Albin ligger på mage på en
träsoffa med boken utbredd framför sig. Nils kommer dit och lägger ner sin bok på samma bänk, men bakom Albin och börjar läsa i den. När Albin upptäcker Nils bakom sig försöker han involvera honom i den egna läsningen, vilket lyckas som vi ska se.
En kille som lagar sin traktor, läser Albin högt och bläddrar fram en ny sida. Han rör sig på bänken under tiden han läser i den uppslagna boken så säger han för sig själv: Titta vilken fin… Han håller ett finger i munnen medan han tittar på bilden. Sedan ser han ut mot rummet och tittar mot Nils som stått bakom honom och läst sin bok. Nils står på knä vid bänken och har boken uppslagen på den. Han vänder bladen i boken. Det är bilder på olika fordon i klara färger. Albin vänder sig helt om, ställer sig på golvet och