När ett barn börjar berätta tillkommer inom kort ofta ett eller flera andra barn. För en del av dem börjar det egna berättandet genom ett slags iakttagandets interaktion. Med blickar och gester följer barnen med i det händelseförlopp som pågår. Det verkar som om det barn som för tillfället håller i berättandet låter de andra förstå att det märker de andra barnens existens. Liknande blickar och gester återgäldas i dessa sammanhang och ibland uttrycks något verbalt som gör att ett barn blir involverat. Somliga barn försöker bli delaktiga genom att pröva olika sätt att interagera med det barn som redan intagit rollen som berättare. Ett vanligt agerande är att börja använda de föremål som finns tillgängliga. Helmer (2.11) rör sig mot bordet där Gustav sitter men håller sig lite i bakgrunden. Klara går ner från stolen.
Helmer du kan sitta bredvid Gustav när han håller på med djuren om du vill, säger Lil. Helmer står kvar och säger något ohörbart. Vill du ha gumman? undrar Lil. Mmm, svarar Helmer. Lil tar fram kartongen med Sagan om den lilla, lilla gumman och ställer den på bordet bredvid. Helmer klättrar upp och det gör även Klara som genast börjar plocka med
aktionen består av att deras olika ”röster” möts och ger både utrymme och begränsningar i samspelet. I exemplet med Gustav får hans agerande stor plats och interaktionen sker delvis med Klara, men även med pedagogerna medan Novas interaktion med de andra barnen pågår hela tiden till dess hon lämnar platsen när Gustav kommer dit.
Väntar Nova på sin tur att få vara med och berätta? Berättar hon sagan på eget sätt genom att ta de olika föremålen och agera i likhet med de andra två berät-tarna? Utifrån det perspektiv som läggs på denna studie skulle man kunna tolka Novas roll som att hon är en perifer deltagare i den sociala berättarpraktik,
community, (Rogoff, 2003) som hon är en del av. Även om Nova inte samtalar
med de andra, handlar hon som om hon vet hur berättelsen skall fortlöpa och interagerar på sitt sätt med de andra barnen. Razfar och Gutiérrez (2003) på-pekar att litteracitet i de tidiga åren är flerfasetterad och komplex och att ana-lysen måste uppmärksamma den situerade praktiken och se vad som händer där för att på ett djupare plan försöka förstå vad litteracitet kan vara. Street (2000) understödjer också detta då han menar att det ibland kan vara svårt att från början upptäcka vad som är en litteracitetspraktik. Nova försöker kanhända bidra till berättelsen, men hennes berättelse kanske är en annan. Det är ändå uppenbart att hon vill vara med i sammanhanget eftersom hon stannar, men vilka hennes intentioner är kan vi till fullo inte veta.
Berättande barn inspirerar flera
När ett barn börjar berätta tillkommer inom kort ofta ett eller flera andra barn. För en del av dem börjar det egna berättandet genom ett slags iakttagandets interaktion. Med blickar och gester följer barnen med i det händelseförlopp som pågår. Det verkar som om det barn som för tillfället håller i berättandet låter de andra förstå att det märker de andra barnens existens. Liknande blickar och gester återgäldas i dessa sammanhang och ibland uttrycks något verbalt som gör att ett barn blir involverat. Somliga barn försöker bli delaktiga genom att pröva olika sätt att interagera med det barn som redan intagit rollen som berättare. Ett vanligt agerande är att börja använda de föremål som finns tillgängliga. Helmer (2.11) rör sig mot bordet där Gustav sitter men håller sig lite i bakgrunden. Klara går ner från stolen.
Helmer du kan sitta bredvid Gustav när han håller på med djuren om du vill, säger Lil. Helmer står kvar och säger något ohörbart. Vill du ha gumman? undrar Lil. Mmm, svarar Helmer. Lil tar fram kartongen med Sagan om den lilla, lilla gumman och ställer den på bordet bredvid. Helmer klättrar upp och det gör även Klara som genast börjar plocka med
föremålen som hör till ”huset”. Nä Klara kom, låt Helmer få ha den nu, säger Lil. Gustav börjar också dra fram en stol och är på väg upp då Lil hejdar honom. Ida (2.3) tar åter plats vid ”vantesagan”. Hon håller i några av föremålen. Dä bo trollet, tappat vanten, säger Ida med berättande röst medan hon håller i sakerna. (Fältant. 24/4-04)
Konstruerandet av berättelsen drar till sig Ida som klättrar upp och sätter sig vid bordet, liksom Helmer som också vill hålla på med en saga, men den om den lilla, lilla gumman. Lil är lyhörd för Helmers önskningar och han får det han vill ha, huset som innehåller föremål kopplade till sagan om den lilla gumman. Hon ser även till att han får ha det för sig själv och skyddar honom när andra barn vill vara med.
Under tiden Sagan om vanten pågått har flera barn varit med och på olika sätt prövat att själva delta i berättandet. Exemplet visar hur några barns igång-sättande med litteracitet drar till sig andra barn. Till skillnad från exemplet med
Sagan om den lilla, lilla gumman, har barnen här kunnat hålla kvar den röda tråden,
och berättandet med de olika aktörerna har mestadels skett i harmonisk inter-aktion.
Sammanfattande kommentar
I det självständiga berättandet tar barnen tillfället att själva formulera och skapa egna berättelser. Även om inte handlingen alltid är så tydligt artikulerad från barnens sida finns ofta verben som ger stadga åt den. Även pedagogerna funge-rar ibland som sammanbindare av handlingen. I exemplen synliggörs att barnen handlar som erfarna berättare speciellt om sagan är välbekant för dem. Då kan de agera utifrån kända berättelsestrukturer. Aktörer/agenter med eller utan huvudroll finns alltid. Handlingen får stöd av ord som anger det som pågår och medel i form av skapade artefakter ger den viss dramatik. Handlingen utspelar sig i nära anslutning till den av pedagogerna skapade lådan som fungerar på flera sätt. Främst bildar den scenen där artefakterna lyfts i och ur i en ordning som barnen bestämmer. Att berätta sagor ger barnen möjlighet att följa handlingen i berättandet. Målet med berättandet kan säkert skifta beroende på aktörerna, men det synbara att målet nåtts är att sagan avslutas ofta genom att lådan får locket pålagt. Det innebär att handlingen åter kan börja berättas. Det mer övergripande målet med berättandet är att barnen använder och skapar strukturer som åter-kommer och som både har med form och innehåll att göra. De upprättar en specifik praktik för olika berättarkontexter.
föremålen som hör till ”huset”. Nä Klara kom, låt Helmer få ha den nu, säger Lil. Gustav börjar också dra fram en stol och är på väg upp då Lil hejdar honom. Ida (2.3) tar åter plats vid ”vantesagan”. Hon håller i några av föremålen. Dä bo trollet, tappat vanten, säger Ida med berättande röst medan hon håller i sakerna. (Fältant. 24/4-04)
Konstruerandet av berättelsen drar till sig Ida som klättrar upp och sätter sig vid bordet, liksom Helmer som också vill hålla på med en saga, men den om den lilla, lilla gumman. Lil är lyhörd för Helmers önskningar och han får det han vill ha, huset som innehåller föremål kopplade till sagan om den lilla gumman. Hon ser även till att han får ha det för sig själv och skyddar honom när andra barn vill vara med.
Under tiden Sagan om vanten pågått har flera barn varit med och på olika sätt prövat att själva delta i berättandet. Exemplet visar hur några barns igång-sättande med litteracitet drar till sig andra barn. Till skillnad från exemplet med
Sagan om den lilla, lilla gumman, har barnen här kunnat hålla kvar den röda tråden,
och berättandet med de olika aktörerna har mestadels skett i harmonisk inter-aktion.
Sammanfattande kommentar
I det självständiga berättandet tar barnen tillfället att själva formulera och skapa egna berättelser. Även om inte handlingen alltid är så tydligt artikulerad från barnens sida finns ofta verben som ger stadga åt den. Även pedagogerna funge-rar ibland som sammanbindare av handlingen. I exemplen synliggörs att barnen handlar som erfarna berättare speciellt om sagan är välbekant för dem. Då kan de agera utifrån kända berättelsestrukturer. Aktörer/agenter med eller utan huvudroll finns alltid. Handlingen får stöd av ord som anger det som pågår och medel i form av skapade artefakter ger den viss dramatik. Handlingen utspelar sig i nära anslutning till den av pedagogerna skapade lådan som fungerar på flera sätt. Främst bildar den scenen där artefakterna lyfts i och ur i en ordning som barnen bestämmer. Att berätta sagor ger barnen möjlighet att följa handlingen i berättandet. Målet med berättandet kan säkert skifta beroende på aktörerna, men det synbara att målet nåtts är att sagan avslutas ofta genom att lådan får locket pålagt. Det innebär att handlingen åter kan börja berättas. Det mer övergripande målet med berättandet är att barnen använder och skapar strukturer som åter-kommer och som både har med form och innehåll att göra. De upprättar en specifik praktik för olika berättarkontexter.
Berättandet både med artefakter och genom andra former av berättande ur bok och pärm inspirerar till att återberätta. Det är en litteracitetspraktik som ingår i det som vanligen hör till de äldre barnens litteracitet, men genom analysen här fångad även hos de yngsta barnen. I sagoberättandet prövar också barnen den grammatiska förståelsen av ord och ords betydelser och när ord passar in i sammanhanget. När barnen berättar sagorna som är välkända för dem, reflek-teras ord och uttryck som de använder från tidigare berättare. Deras berättande är på så sätt flerstämmigt, men kan även ta sig helt nya former där fantasin får ta plats. Röster och andra uttryck kan få dramatiska inslag. När barnen berättar sagor hålls förskolans sagoberättarkultur levande och de bidrar till att reprodu-cera, men även att omskapa den. I sagoberättandet sker interaktioner av många slag mellan barnen. Kunskapen om hur man kan berätta, stöttas ibland med hjälp av andra och visar då drag av ”mästare – lärlingskap” i så motto att den som har mer erfarenhet kan visa andra hur det ska gå till.
Berättandet både med artefakter och genom andra former av berättande ur bok och pärm inspirerar till att återberätta. Det är en litteracitetspraktik som ingår i det som vanligen hör till de äldre barnens litteracitet, men genom analysen här fångad även hos de yngsta barnen. I sagoberättandet prövar också barnen den grammatiska förståelsen av ord och ords betydelser och när ord passar in i sammanhanget. När barnen berättar sagorna som är välkända för dem, reflek-teras ord och uttryck som de använder från tidigare berättare. Deras berättande är på så sätt flerstämmigt, men kan även ta sig helt nya former där fantasin får ta plats. Röster och andra uttryck kan få dramatiska inslag. När barnen berättar sagor hålls förskolans sagoberättarkultur levande och de bidrar till att reprodu-cera, men även att omskapa den. I sagoberättandet sker interaktioner av många slag mellan barnen. Kunskapen om hur man kan berätta, stöttas ibland med hjälp av andra och visar då drag av ”mästare – lärlingskap” i så motto att den som har mer erfarenhet kan visa andra hur det ska gå till.