Barnens representationer av sin upplevda verklighet

Sammanfattningsvis kan Re-presentationerna i filmerna tolkas i en kontext där barnen framställs som sändare och förskolelärare som läsare av meddelandet i barnens filmer. För att förstå vilken psykologisk effekt re-presentationerna kan bidra med, i uppfattningen av att barnen har fångat ett verkligt skeende i sin omvärld, är det betydelsefullt att förskollärarna reflekterar över sitt seende och vad den rörliga bilden gör och inte vad bilden betyder. Konstitutionen av barnet som meningsskapande subjekt synliggörs delvis genom hur barnen gör subjektiva val, och bortval, och av hur de vill re- presentera sin omvärld. Re-presentationerna visar inte barnens direkta verklighetsupplevelse utan är snarare en sammanställning av tecken och ett symbolsystem som barnen har använt för att uttrycka sig genom. Förskollärarnas beskrivningar visar att

barnen kan få en förståelse för sig själv genom att de kan se sig själv och känna igen sig själv i olika miljöer och händelser. Barnets subjektivitet och meningsskapande syns genom att barnen ser sina filmade re-presentationer av omvärlden, och att de diskuterar och tar gemensamma beslut om vilka filmsekvenser som ska representeras i deras filmer. Men förskollärarna fokuserar enbart på den verbala re-artikulationen i arbetet med redigeringen. Förskollärarnas beskrivningar visar inga tecken på det som inte syns direkt i bilden, vilket kan innebära att skapa nya bilder av sin omvärld i redigeringen. Barnet beskrivs som en självständig, kompetent aktör men förskollärarnas beskrivningar visar inte effekten av att barnen skapar mening genom att omskapa bilder i den visuella kultur som barnets själv är en del av. Den process som visar sig i analysen äger rum i två steg: a) filminspelning, och b) redigering.

Filminspelning

Filminspelningen är ett steg i processen som börjar i barnens omvärldsupplevelser vilka ligger utanför filmerna. Barnen gör subjektiva val av det i omvärlden som är betydelsefullt för dem att re-presentera, i sina filmer. Det som kan vara betydelsefullt för barnen att fånga med hjälp av kameran handlar i stora drag om människor och händelser på olika platser vid olika tidpunkter. Jag vill betona att det även kan tänkas förkomma en slumpartad inspelning av händelser i barnens omvärld. Förskollärarnas beskrivningar visar deras tolkningar av att barnen skapar mening genom hur barnen använder kameran då de filmar och skapar re-presentationer av sin omvärld. F: G säger att barnens meningsskapande äger rum genom att barnen filmar och gestaltar sin upplevelse av världen. F: A framhåller att det är en utmaning för barnen arbeta med film för att fånga ett verkligt skeende i omvärlden och att det är lättare att skildra händelser i omvärlden med film än med fotografi. F: F samstämmer med F: A som säger att film skiljer sig från både text och bild. Transformationen av det som händer i verkligheten till det

symbolsystem som re-presenterar barnens erfarenhet skapar ett mellanrum. Det är i detta

mellanrum som nya kunskaper kan uppstå och synliggöras.

Bruner (1978) föreslår ett alternativ i direkt lärande genom symboliskt kodad information överförd genom media (ibid). Förskollärarnas beskrivningar visar att barnens erfarenhet av händelser i världen transformeras till filmens symbolsystem och blir synliggjorda för barnet. Bruner (1972) framhåller att människan i kulturen befinner sig i ett ständigt sökande efter vägar att applicera symbolsystem i vardaglig erfarenhet. Bruner

(1996) skriver att detta kan ses ur ett individualistiskt perspektiv och denna typ av symbolsystem innehar möjligheter att generera betydelsefulla re-presentationer av omvärlden. Kress & van Leeuwen, (2006) svarar med begreppet ideational innebörd vilket handlar om att re-presentera världen omkring oss och inom oss. Detta handlar om en möjlighet att re-presentera erfarenheter i världen i re-presentationen av objekt och objektens relationer. Motivation av valet är re-presentation av ett objekt i en given kontext. Med andra ord är det aldrig ett helt objekt utan alltid endast dess kritiska aspekter som re-presenteras vilket innebär att bilders betydelser, och i detta fall den rörliga bilden, är en komplex re-presentation av delar från en verklighet (ibid). Förskollärarnas beskrivningar visar att barnen medvetet riktar kameran mot omvärlden och, med hjälp av kameran, fångar delar av den helheten och den kontextuella omvärlden de befinner sig i vid en bestämd tidpunkt. Metz (1991) skriver att dessa syntagmiska delar re-presenterar barnens filmade verklighet och kan förkomma som teckenbärare i ett meningsskapande sammanhang som utgörs av den färdiga filmens paradigmer och det

betecknade i re-presentationerna (ibid). Betraktaren som i detta fall är förskollärarna ges

möjlighet att se och uppleva den verklighet som barnen har visualiserat och re-presenterat med hjälp av filmkameran. Barnets subjektivitet konstitueras genom att förskollärarna uppfattar att de ser det som ligger nära barnets upplevelse av världen. Re- presentationerna i barnens filmer ger förskolelärarna möjlighet att uppleva världen genom någonting som liknar barnets verklighet.

Metz (1991) skriver att den verklighetsupplevelse film bidrar med handlar om att åskådaren upplever rörelse som nuvarande. Karaktärerna och objekten i film upplevs som verkliga genom deras rörelse. Genom en referens till känsel upplever vi representation av objekt som reproduktioner av verklighet. Verklighet blir alltså förväxlat med det gripbara och det konkreta. Världen re-presenteras i vårt medvetande och delar upp världen i objekt och kopior. Film inbringar ett mer levande intryck av verkligheten än fotografi. Rörelsen och formens framträdande ger oss en konkret känsla av liv (ibid). Detta visar sig i förskollärarnas beskrivningar. Det finns inga tecken på förskollärarnas reflektioner över sitt seende i deras beskrivningar av vad de ser i barnens filmer Eftersom barnens verklighet i re-presentationerna utgörs av en seendepraktik i mötet med förskollärarnas blick kan det krävas att förskollärarna reflekterar över sitt seende för att förstå vad som händer i de rörliga bilderna och vilken psykologisk effekt de rörliga bilderna har på hur verkliga skeenden kan uppfattas och beröra.

Redigering

F: F säger att barnen kan välja scener och klippa en film som de sedan kan visa och kommunicera sin upplevelse genom. F: E beskriver att det finns en betydelse i att barnen kan titta på de inspelade sekvenserna när de kommer tillbaks till förskolan. Barnen ges möjlighet att återuppleva händelserna i redigeringsprocessen när de tittar på de färdigställda filmerna. F: D framhåller att den sociala interaktionen inte är tillräcklig. En stor betydelse ligger i repetitionen, att barnen ser filmerna om igen, flera gånger. Förskollärarnas beskrivningar visar att barnen skapar mening i redigeringsprocessen då de klipper filmerna. Detta framkommer genom att det i beskrivningarna finns en betydelse i att återkomma till filmsekvenserna som utgör delar i en helhet. För att förstå helheten i de filmade händelserna kan barnen främjas av att se delarna upprepade gånger. Metz (1991) skriver att den narrativa framställningen i film förstås genom filmbilder av världen, och efter att ha sett effekten av filmbilder exempelvis dissolve och dubbexponering, vid flera tillfällen, kan effekten förstås genom igenkänning (ibid). Enligt min tolkning handlar den betydelsefulla aspekten av igenkänning inte endast om effekter av redigeringsteknik, utan även om följande aspekter i förskollärarnas beskrivningar: a) att barnen kan känna igen den miljö de vistades i när de filmade, b) att barnen känner igen att de själva har filmat, c) att barnen ser sig själva i filmerna, d) att barnen känner igen händelser i filmerna. Bruner (1996) skriver att det finns en betydelse i att förbindelser mellan händelser separeras över tid och blir synliggjorda och förståeliga för barnet genom olika symbolsystem. Den ursprungliga och individuella händelsen kan därmed överträffas genom att den skapar ett samband av tid och kultur. Saker i en kultur står för någonting som överskrider dess egentliga betydelse vilket bidrar till att människans meningsbildning utgör kärnan i den kulturella vändpunkten. För detta behöver vi ett symbolsystem som kan användas som re-organisation av erfarenhet. Ur ett

individualistiskt perspektiv kan detta ses som att människan går tillbaka för att förstå vad

det förflutna har bidragit med. För detta krävs således att kommunicera och omskapa den egna personliga erfarenheten så att den blir förståelig för andra människor (Bruner, 1996). Förskollärarnas beskrivningar visar att de tolkar barnens möjlighet att få syn på sig själv kan få syn på sig själv och får en förståelse för sig själva, sin kompetens och för sin omvärld. Men förskollärarnas beskrivningar visar ingenting om effekten av barnens möjlighet att skapa mening genom att re-konstruera och om-skapa sin bild av verkligheten med hjälp av att redigera det filmade materialet. Genom förskollärarnas

beskrivningar framkommer det att barnen erbjuds möjlighet att reflektera över det

becknade i filmerna och har en möjlighet att associera filmbilderna till en verklig

händelse som de kan betrakta flera gånger om. Filmerna är inte verklighet utan snarare en

bild av verkligheten, en kopia. Vad som betecknar verklighet i barnens filmer visar sig

inte i förskollärarnas beskrivningar. På detta sätt görs ingen skillnad mellan filmspråk och verkliga händelser i barnens vardag. Förskollärarnas fördjupade kunskaper om filmsemiotikens effekter på betraktarens upplevelse av ”verklighet” skulle kunna bidra med vidgade förutsättningar för barnet att skapa mening i visuell kommunikation genom filmspråk. Metz (1991) skriver att rekonstruktion inte handlar om att reproducera verkligheten. Re-konstruktionen är inte en re-produktion, den försöker inte att imitera den konkreta aspekten i originalobjektet utan utgör snarare en simulation, en konstprodukt (ibid).