Intersubjektivitet ­‐ att förstå andras medvetande

Det intersubjektiva perspektivet handlar om att förstå andras medvetande. Detta innebär att i arbetet med studiens analys försöka förstå förskollärarnas beskrivningar av vad barnen tänker, känner, avser då baren uttrycker sig i filmspråk. Bruner (1996) diskuterar medvetandeteori, kulturteori, tolkning och förklaring. Genom dessa aspekter kan en bild skapas av möjligheten att närma sig en förståelse av barnens medvetande. Denna studie har ett intresse i att synliggöra barnet som subjekt i kommunikation, genom förskollärares beskrivningar av barnens filmspråk.

För att förstå hur barnen tänker i arbetet med visuell dokumentation handlar det om att synliggöra barnen som medvetande subjekt. Bruner (1996) skriver att detta handlar dels om förklaring och dels om tolkning vilket är två olika saker men möjliga att förena vilket kan betyda att våra sätt att handla ofta kräver kunskaper som endast är tillgängliga för oss genom praxis. Hur vi lär oss att bemästra det som styr vår interaktion med andra kan jämföras med att lära sig ett språk. Detta är starkt beroende av deltagandet i en kulturs lokala kontext eller mikrokontext. Barnets predisponerade förmåga att följa den andres blick bygger på neurofysiologiska mekanismer. Därmed underlättas barnet då det försöker att följa den andres blick. Barnet kan tendera att uppföra sig som om den andra har ett mentalt tillstånd om barnet själv blir betraktat som en person med önskningar och beskrivningar (ibid). Ovanstående handlar om att människans sätt att interagera med varandra innebär att förstå meningen i varandras intentioner. Precis som vi försöker läsa meningen i vad någon säger kan vi se meningen i en annan människas handlingar exempelvis genom blickar och gester. Detta är beroende av de speciella koder som finns i en bestämd kultur. Bruner (1996) skriver att vi har en vana av att behandla andra människor som om de har ett medvetandetillstånd vilket kan bidra med att det är svårt att förändra en automatisering av det som styr intersubjektiva samspel (ibid). Vi har alltså ofta en bestämd uppfattning om våra egna mentala tillstånd och hur dessa upplevs av andra och detta kan bli en invand konvention. På något sätt finns konventioner i ett tankemönster och det kan vara relevant att försöka få syn på tankarna för att ha möjlighet

att förstå varandras mening och bryta invanda konventioner.

Bruner (1996) framhåller att vi använder våra tankar för att försöka kommunicera om någonting vi inte kan observera. Att kommunicera handlar således om att ge tankarna en mer synlig och påtaglig form för att göra dem tillgängliga för förhandlingar (ibid). I denna studie är barnens filmer ett exempel på hur barnens tankar och subjektivitet kan synliggöras och tillägnas en mer påtaglig form som ett underlag för tolkning och analys. Bruner refererar till Astington (1988) som ger uttryck för att tänkandet fungerar som en mental aktivitet som inte syns i beteendet. Därför kan det vara svårt för barn att skaffa sig kunskap om denna process och även svårt för forskare att undersöka barns kunskap om tänkandet. Barn uppfattar tänkandet som en krävande och en frivillig process som handlar om att lösa problem. Att lära sig termer som tänka, anta, lägga märke till och minnas handlar om att lära sig en medvetandeteori.

Bruner (1996) ger exempel med utgångspunkt i Astingtons (1988) uttalande om att barnet är utrustat med ett språk som är starkt förbundet med hur de upplever världen. Detta innebär att bedömning av små barns förståelse måste vara inkännande i förhållande till det sätt som barn själv talar om dessa saker. Bruner (1996) skriver att det krävs mycket mer än så. Barnet måste förstå sin position i ett sammanhang för att ha möjlighet att förstå meningen i ett språk och inte endast förstå vad orden betyder utan även sin kontextuella position i världen (ibid). Detta erbjuder möjligheter att synliggöra förskollärarnas beskrivningar av barnen som subjekt genom hur barnen ser och förstår sig själva och varandra i sitt filmspråk som re-presenterar bestämda händelser i barnens omvärld, vilket enligt Bruner (1996) handlar om tolkning och ett sökande efter mening i praxis. Förklaringar ersätter inte den tolkande dimensionen, och tolkningar kan inte ersätta förklaringar. Dessa två processer utgör ett kraftfält som kan bidra till forskning och att utveckling av medvetandeteori inte enbart blir ytliga experimentella rutiner eller enbart en tolkande hermeneutisk spiral. Dessa två processer är alltså olika men dess kombination kan ge en positiv effekt. Förklaringar kan hjälpa forskare i tolkningsarbete och tolkningar kan leda till förklaringar. En förklaring behövs i för? hur barnen anstränger sig för att tolka sina egna och andras tal och handlingar. Detta kan betraktas som ett kulturellt synsätt och inte enbart som ett socialt beteende mönster Men en förklaring kan dock inte tömma ut alla tolkningsmöjligheter och dilemmat ligger i att båda processerna har lika hög relevans. Vi kan leva med både tolkningar och förklaringar utan att någon av dem har en underordnad betydelse. Men detta varierar från kultur till kultur. Hur mening skapas inom detta viktiga psykobiologiska schema är starkt beroende

av kulturens olika interaktiva arenor. Dessa arenor utgör de miljöer i vilka barnet lär sig att behärska de kulturella konventionerna hävdar Bruner (1996).