Barns kommunikation genom film

F: D uppfattar att barnens kommunikation syns tydligt i filmerna. De måste kommunicera som i den filmen om musik.

F: D: Spela nu, för nu filmar jag! Nu ska jag sjunga för jag vet att du filmar! Hjälp mig att

starta kameran! Kom närmare! Fortsätt spela!

F: D pratar vidare om att barnen har gjort saker tillsammans och att barnen kan se det då de tittar på filmerna. Hen betonar att hen inte huvudsakligen syftar på språket utan mer på hur barnen samarbetar. Hur barn förhåller sig till andra barn. Man måste ha ett språk för att samarbeta. Det är viktigt att kunna arbeta i grupp och det är bra att barnen lär sig detta redan när de är små.

F: D: När de är klara så kan de se och känna så bra de har arbetat tillsammans, att de gjort någonting viktigt ihop.

F: A säger att barnens egna val kan utveckla kommunikationen mellan barnen. Hen pratar vidare om att barnen kommunicerar genom kameran och att grupparbete också stimulerar kommunikationen. Det skulle vara intressant att byta grupper efter hand så att det blir en utmaning för barnen att samarbeta. Barnen får ta nya initiativ genom att samtala och lära känna varandra. Det skulle vara intressant att fråga barnen varför de har ett speciellt intresse och filma det samtalet säger hen.

F: A: Det skulle kunna vara utvecklande för språket att barnen får se sig själva i en aktivitet, som de är speciellt intresserade av, och sedan höra sig själva prata om det i filmen.

F: F uppfattar att barnens upplevelse är en utgångspunkt i kommunikationen. Betydelsen ligger i att barnen ser och hör sig själva i filmerna, säger hen. Det händer i ett sammanhang som är viktigt för barnen och att det finns en stor betydelse i att de själva filmat eller ser sig själv i filmen.

F: F: Det är en utgångspunkt för kommunikation när de sedan tittar på filmerna och berättar om filmerna och sina upplevelser. När de klipper filmerna tar de gemensamma beslut och det är motiverande för kommunikation och samspel. Filmen i sig är ett kommunikativt medel.

F: F uppfattar att barnen har en upplevelse som de fångar i stunden med hjälp av filmkameran. Hen säger att barnen kan välja scener och klippa en film som de sedan kan visa och kommunicera sin upplevelse med sin omvärld. De har tagit del av någonting som de sedan kan visa precis så nära det är möjligt att komma själva upplevelsen. F: B säger att en ökad medvetenhet hos barnen är en bidragande del till kommunikation. Barnen utforskar omgivningen med hjälp av kameran och sedan visar de filmen för sina kompisar, det är kommunikation i hög grad.

F B:

(…) sedan vill de berätta om sin film, om det man ser i filmen, det som händer, låter och rör sig i filmen. Det måste ju vara väldigt utvecklande.

F: E uppfattar att barnen har fått ”ännu ett sätt” att kommunicera på och att de erövrar någonting. Detta kan vara stärkande och bidra till att barnen vågar ta plats och kommunicera säger hen och pekar på att barnen kan se ett tydligt resultat, de får se filmerna, och kan reflektera, och ge feedback. Barnen ser sig själva i ett tydligt sammanhang och det kan väcka deras tankar om hur de kommunicerar. Det blir en ytterligare förståelse dimension i deras värld, som kan vara en utmaning, med flera perspektiv i upptäckandet och lärandet.Barnen erövrar liksom någonting. F: E säger att när man ser på tv och film, erövrar man någonting. Man blir stärkt och vågar kommunicera och ta plats. När man är så liten är man kanske inte så rädd att göra bort sig i en film, men de tänker inte så. Det är bra att de är så små eftersom det inte verkar bli så mycket prestation.

F: E (…) det är liksom mer en lek och ett naturligt flöde som är enkelt att återkomma till. Det handlar mycket om att bli sedd. Barnen tränar sig på att lyssna också. Det är skillnad från att lyssna live. Barnen verkar koncentrera sig mer när de lyssnar på vad som sägs och hörs i filmerna.

F: H uppfattar att film och filmkameran är en del i barnens moderna kommunikation. Hen säger att förskolan behöver göra användandet av film permanent. Hen framhåller att det är ett fantastiskt bra medel att få återblickar genom och gå tillbaks och titta på vad som har hänt i olika situationer. Det är ett mycket bra sätt att skapa struktur och barnen kan träna sitt minne och det finns möjlighet att återkomma och samtala om ett skeende.

F: H: Ja, det finns liksom en möjlighet här för barnen att samtala och diskutera sina

erfarenheter. Filmerna är ju ett dokumenterat skeende. Det är bra att de själva har filmat för det gör ju att de känner sig mer delaktiga och det triggar nog deras diskussion om filmerna. Det är ett autentiskt skeende med bild och ljud i filmerna. Det gör att de kan minnas och känna mening och delaktighet och det utvecklar kommunikation och språk tror jag.

Alla tillfällen då barnen lyckas stärker självkänslan så att de vågar pröva på det nya säger F: H. Hen pratar om att det är utlämnande att våga visa sig själv på film och om man klarar det så vågar man pröva mer inför sina kompisar. Barnen vågar prata och kommunicera i gruppen och ge uttryck för det de känner och tänker.

F: H: Jag tror att det finns en kommunikation hela vägen från att barnen filmar till det att de

visar filmerna för varandra. Det börjar ju med att de väljer vad de ska filma och det gör dem medvetna om sin omvärld och lättare att kommunicera om detta när det sedan visar det de har filmat. När de klipper filmen gör de nya val och det sker ju i ett samarbete. Det är en kommunikation på hög nivå. De diskuterar, övertygar och förklarar för att ge uttryck för vad som är viktigt för dem ha med i filmen.  

5.3.  Konnotation  

I detta kapitel analyseras förskollärarnas beskrivningar av det betecknande och betecknade i barnens filmer, form och innehåll. Läsning och återgivning på denotativ nivå har ägt rum i en växelverkan mellan denotativa nivåer och konnotativa nivåer, eftersom grundsynen i denna studie inte stödjer föreställningen om att ett meddelande kan vara okodat i mötet med betraktaren. Ovanstående innebär att förskollärarna berättar vad och vem de faktiskt ser och vad de uppfattar händer i barnens filmer. Detta är beroende av förskollärarnas personliga erfarenheter och känslor, och även en kulturell kontext. Konnotativ nivå i denna andra ordning, innebär att jag försöker analysera ideologiska, kulturella och symboliska associationer i förskollärarnas beskrivningar. Det betecknande

och betecknade är beroende av varandra för att mening ska ges möjlighet att skapas. Konstitutionen av barnet som meningsskapande subjekt synliggörs genom olika kategorier utifrån förskollärarnas beskrivningar av barnens filmspråk. I arbetet med analysen försöker jag att förstår hur förskollärarna uppfattar barnens filmspråk och vilka konsekvenser detta kan bidra med.

Analysen fokuserar på det som händer mellan meddelandet i barnens filmspråk och förskollärarnas blick. Meningen i barnens filmspråk skapas genom olika gruppers retoriska interaktion. Retoriken formuleras genom hur barnen väljer att rikta kameran, vilka bilder som re-presenteras och vilket ljud som spelas in och hur dessa samspelar. Barnens fysiska och mentala interaktion med ljud, bild och rörelse då de betraktar de inspelade sekvenserna kan förstås som en del i den meningsskapande retoriken. Filmspråket kan därmed betraktas som en kod som ger utrymme för barnens subjektiva meddelanden och seende att komma till uttryck. Detta subjekt kan tolkas från fysiska, psykologiska, individuella och sociala perspektiv. Genom filmens semiotik kan villkoren för barnens kommunikation analyseras i ett samhällsperspektiv. Min fysiska och mentala närvaro i rollen som utforskare har även påverkat förskollärarnas beskrivningar av barnens filmer och därmed även analys och resultat i denna studie. Nedan presenteras de konnotativa kategorier som framkommit genom förskollärarnas beskrivningar av barnens filmspråk. Varje avsnitt introduceras med en kort sammanfattning av analysens resultat som redovisas efter introduktionen: a) Barnens re-presentationer av sin upplevda verklighet, b) Teckenskapande handling i kommunikation c) Teckenskapande handling i en social kontext,