Barnets subjektiva seende i kommunikation genom filmspråk

F: D beskriver att det finns en stor betydelse av att barnen betraktar filmerna som de själva har filmat. Detta kan även bidra med en hög relevans för barnets utveckling. Konstitutionen av barnet som subjekt synliggörs genom att barnen själva har filmat och att de ser sig själv i en handling. F: D och F: B argumenterar för att att det finns en relevans i att barnen själva har filmat sina aktiviteter eftersom den subjektiva handlingen i hanterandet av filmkameran synliggör barnets subjektivitet genom barnets val. Enligt min tolkning kan barnens val vara dels medvetna och dels omedvetna. Betydelsen ligger i att barnet ges möjlighet att uttrycka sig genom att fånga ett skeende i sin omvärld. F: C framhåller att film har en hög potential att fånga handlingen i förhållande till andra medier. Det finns möjligheter att spola tillbaks och barnet kan därmed betrakta sig själv i ett skeende, vad man gjorde och hur man gjorde flera gånger om. F: H beskriver att informationsflödet i samhället går i ett rasande tempo och vi behöver stanna och reflektera över det vi ser och upplever. Förskollärarnas beskrivningar visar att barnens utrymme att reflektera över sig själva i de filmsekvenser som re-presenterar händelser kan få en effekt av att barnen blir självständiga individer vilket i sin tur innebär att barnen börjar tänka och reflektera själva. F: E beskriver att barnen kan se ett tydligt resultat och att de får se filmerna och kan reflektera och ge feedback. Innebörden av att barnen kan se sig själva i ett tydligt sammanhang kan väcka deras tankar om hur de kommunicerar. Det blir ytterligare en förståelsedimension i barnens värld som kan vara en utmaning med flera perspektiv i upptäckandet och lärandet. Förskollärarnas beskrivningar visar tecken på att de betraktar barnen som självständiga individer vilket innebär att barnen kan tänka kritiskt genom att de ser vad de själva har filmat och därmed blir känner sig,

interpellated, subjektivt tilltalade av sina filmer.

Utgångspunkten i barnens lust att upptäcka, ge varandra feedback och kommunicera om sina filmer bottnar i att barnen känner sig unika och tilltalade av att känna igen sin egen bild i filmerna. Metz (2001) skriver att den filmiskt förmedlande effekten av att verklighet inbringar en känsla av igenkänning. Detta framkallar känslor och en möjlighet att beröra, som är en av aspekterna i det imaginära. Kress & Van Leeuwen (2006) styrker ovanstående med att visuell semiotik inte kan ses som någonting objektivt eller någonting som saknar en social kontext. Det centrala i semiotik är kommunikation, motivation och subjektivitet (ibid). Enligt min tolkning visar förskollärarnas beskrivningar att barnens subjektiva seende och subjektiva tilltal synliggör barnet som meningsskapande subjekt i

filmspråk, genom att barnens önskan och lust att uttrycka sig, och försök att göra sig hörda, sedda synliggörs. Ovanstående utgörs av ett individuellt perspektiv och kan förstås ur ett intersubjektivt perspektiv enligt Bruner (1996) som skriver att vi är unika genom att vi svarar på varandras mentala tillstånd och representationer av världen. Vi deltar i varandras medvetande och vi har en förmåga att bevara kunskaper från det förflutna (ibid). F: H beskriver någonting liknande som visar att barnen kan få återblickar genom att gå tillbaks och titta, lyssna och samtala om vad som har hänt i olika situationer. Ovanstående kan även vara ett sätt för barnen att träna sitt minne. Förskollärarnas beskrivningar visar tecken på att barnens upplevelser är en central förutsättning för kommunikation i sin helhet och att det finns en relevant betydelse för barnen att återkomma till och se skeenden som de har varit delaktiga i och upplevt. Detta framställs tydligt i hur F: A uppfattar en filmsekvens där ett barn vänder kameran upp mot himlen och utropar ”titta en himmel”. Både förskollärare A och C framhåller att barnen upptäcker världen runtomkring med kameran och vill sätta ord på vad de ser. Språket kan utvecklas genom att barnen får se sig själva i en aktivitet som de är speciellt intresserade av och sedan höra sig själva prata om det i filmen. Genom att barnen kan se och höra sina subjektiva yttranden i filmerna skulle det kunna leda till en mer ihållande uppmärksamhet i barnets lärande och medvetande om hur de kommunicerar. Förskollärarnas beskrivningar visar att barnet är ett seende subjekt och att detta utgör kärnan i barnens kommunikation med sin omvärld. Barnens subjektiva yttrande artikuleras dels verbalt och dels genom uttrycket i filmspråk. Barnen kan se sig själv i det visuella uttrycket och bli

interpellated i sina re-presentationer av omvärlden och i de andra barnens filmer. Dessa

händelser, som får barnen att känna sig unika i betraktandet, stimulerar barnens lust att kommunicera verbalt om sina filmer. Bruner (1996) skriver att det psykiska livet handlar om att leva tillsammans med andra genom att kommunicera med andra vilket utvecklas och uttrycks med hjälp av kulturella koder och traditioner. Det handlar alltså om lärprocesser där människor på något sätt försöker förstå ett sammanhang tillsammans (ibid). Den symboliska re-presentationen är speciellt viktig eftersom den visar ett medium varigenom kulturell och kognitiv utveckling kan mötas, en väg varigenom det kulturella redskapen kan bli barnets egna (Bruner, 1983). Enligt min tolkning kan effekten av att barnen erbjuds utrymme, att uttrycka sig subjektivt och känna sig subjektivt tilltalade i filmspråk, innebära att barnen kan använda filmspråk för att synliggöra sin subjektiva erfarenhet och förstå sig själv i ett samspel med andra människor, dels genom att se sig själv i sina egna filmer och dels genom att känna igen sig själv i andra barns filmer. Kress

& Van Leeuwen (2006) skriver att teckenskapare, vilket i detta fall är barnet, måste ha en mening med det betecknade, som de vill uttrycka, och sedan uttrycka det genom det semiotiska läget som är tillgänglig för subjektet.

Bruner (1996) framhåller att vi använder våra tankar för att försöka kommunicera om någonting vi inte kan observera. Att kommunicera handlar om att ge tankarna en mer synlig och påtaglig form för att göra dem tillgängliga för förhandlingar (ibid). Barnens meningsskapande handling i kommunikation utgår alltså från barnens subjektiva erfarenhet och är beroende av de kulturella redskap och semiotiska resurser som finns tillgängliga för barnen i en bestämd kultur och social kontext. Att barnen erbjuds kulturella redskap att uttrycka sig genom innebär att barnen ges möjlighet att synliggöra sina tankar och sitt medvetande. Bruner (1996) skriver att barnet måste förstå sin position i ett sammanhang för att ha möjlighet att förstå meningen i ett språk, som i detta fall är filmspråk (ibid). Men för att förskollärare ska ges möjlighet att utveckla ett kritiskt förhållningssätt till barnens subjektiva positionering i barnens filmer krävs det att invanda och sociala konventioner om vad filmade händelser i barnens aktiviteter betyder bryts ner. Detta kräver att göra skillnad mellan kopia och verklighet och att förstå hur den filmiska retoriken kan läsas i de meningsbärande koderna i filmerna. Effekten av att institutionella ideologier och myter som bygger på förskollärarnas personliga förställningar bryts ner, blir att barnet kan synliggöras och framträda som meningsskapande subjekt, i den seende praktik som visuell dokumentation erbjuder.

6.  Diskussion  

Utgångspunkten för diskussionen ligger i studiens frågeställning som handlar om att synliggöra barnet som subjekt genom förskollärares beskrivningar av barnens filmspråk. Först kommer studiens metodologi att diskuteras med fokus på insamling av data och den ideologkritiska och retoriska modell som har använts i studiens analys. Möjligheter och svårigheter i förhållande till studiens frågeställning kommer att problematiseras. Därefter kommer diskussionen som knyter samman studiens teori och resultat. Diskussionen avser även att synliggöra förskjutningar och nya mönster i studiens begreppsapparat. Förhoppningen är också att studiens diskussion ska bidra med nya kunskapsfrågor och utmaningar i det pedagogiska forskningsfältet och den praktik som berör konstitutionen av barnet som meningsskapande subjekt i arbetet med visuell dokumentation i förskolan.