Barnets perspektiv och bidrag till studien

Syftet i denna studie handlar kortfattat om att försöka synliggöra konstitutionen av barnet som subjekt genom förskollärares beskrivningar av barnens uttryck i filmspråk. Detta handlar närmare bestämt om barnens användande av film som kulturellt redskap i arbetet med visuell dokumentation i förskolan. Eftersom visuell dokumentation används som underlag för uppföljning, utvärdering och utveckling av barnens förmågor och förskolans verksamhet är det högst relevant att försöka förstå barnen från deras perspektiv. Detta handlar om att försöka förstå hur barnen tänker och upplever sin omvärld. Problematiken ligger här i att barnen inte själva har valt att framställas som föremål för visuell dokumentation och de inte varit delaktiga i att ta beslut om att deras förmågor och verksamhet ska uppföljas, utvärderas och utvecklats. Detta är ett beslut som har fattats av vuxna aktörer utan att barnen har blivit tillfrågade. De vuxna aktörerna har kommit fram till att barnets perspektiv kan synliggöras genom att barnen själva filmar därför erbjuds barnen att själva filma.

Helt plötsligt bli alltså barnets perspektiv intressant för barnets bästa enligt vuxna aktörer. Detta verkar handla om ett barnperspektiv med en god intention om att försöka närma sig barnets perspektiv. Arbetet med visuell dokumentation i förskolan utgår inte från barnens egen önskan. Att närma sig barnets perspektiv är därmed inte helt oproblematiskt. En radikal handling med utgångspunkt i barnets perspektiv skulle vara att låta barnen filma de vuxnas aktiviteter för att sedan, följa upp, utvärdera och utveckla de vuxna aktörernas förmågor. Eller varför inte låta förskollärarna filma sina aktiviteter själva för att närma sig deras perspektiv och sedan låta barnen utvärdera händelser i filmerna. Detta skulle ju bidra till att de vuxna blir sedda, hörda och betraktade som demokratiska samhällsmedborgare. Effekten av ovanstående skulle kunna medföra att de vuxna blir aktiva medskapare av sin egen kultur. Om vi talar om de vuxna som vi talar om barnen synliggörs maktrelationer och subjektpositioneringar. Det är barnens aktiviteter och förmågor som utvärderas men de vuxna har tolkningsföreträde. Detta

skapar en problematik och en svårighet i föreställningen om barnets perspektiv i visuell dokumentation. Denna problemställning har jag brottats med i den del av studiens metodologi som handlar om hur data skulle samlas in. Genom att låta barnen lämna sina filmer som sitt bidrag var tanken att synliggöra barnets blick mot omvärlden. Detta kan tänkas utgöra ett perspektiv från barnets blick genom att barnen själva väljer hur de vill rikta kameran när de filmar och senare i redigeringen väljer de vilka filmsekvenser som ska re-presenteras i deras filmer. De färdiga filmerna visas för förskollärare som berättar vad de ser i filmerna och hur de uppfattar filmerna. Med utgångspunkt i förskollärarnas beskrivningar försöker jag i min roll som forskare att tolka hur barnet som meningsskapande subjekt konstitueras genom förskollärares beskrivningar av barnens filmspråk. Barnets perspektiv hade möjligen kunnat styrkas genom att låta barnen uttala sig om förskollärarnas beskrivningar. En annan möjlighet hade varit att låta barnen och förskollärarna betrakta och tolka filmerna tillsammans. Men detta hade inte korrelerat med studiens frågeställning. Eftersom frågeställningen fokuserar på förskollärarnas beskrivningar kan utrymme som erbjuds barnen att uttrycka sig och skapa mening synliggöras. Dilemmat barnets perspektiv kvarstår och jag är trots allt hoppfull om att barnens filmer är ett stabilt bidrag i studiens metodologi, vilket innefattar en betydelse av att ha möjlighet att återkomma till samma skeende om och om igen i barnens filmer. Med stabilitet syftar jag på att skeendet inte är föränderligt, men att tolkningen är föränderlig.

6.2.  Diskussion  

Studiens frågeställning fokuserar på att synliggöra konstitutionen av barnet som meningsskapande subjekt genom förskollärares beskrivningar av barns filmspråk. Detta faller inom ramarna för arbetet med visuell dokumentation i förskolans verksamhet. Diskussionen har sin utgångspunkt i poststrukturalism med en syn på subjektet som någonting föränderligt. Fokus ligger på att betraktaren är en individ som ser. Filmspråk är ett visuellt språk och detta innebär att subjektet är föränderligt genom seendet. Ovanstående har sin utgångspunkt i processen med fokus på subjektivitet i språket vilket benämns som énonciation. Barthes (1977) beskriver seendet som en multimodal aktivitet och som beroende av den sociala kontexten vi ingår i. Andras kroppar, den sociala institution och den kontext människan ingår i som betraktare har en betydelse för hur vi betraktar och upplever bilder. Betydelsen av bilder, som i detta fall är barnens filmer, är beroende av sändare och mottagare kontext. Tecknet består av uttryck och innehåll som

benämns som det betecknande och det betecknade. Språk kan då kallas kod och tal meddelande och kan användas i alla slags kommunikationsformer. Mänskliga tecken blir möjliga att tolka först sedan de sätts i en kontext med språkliga regler. Barthes (1977) semiotiska teorier är begränsade till bildspråk med fokus på stillbild därför har Metz (1991) filmsemiotiska teorier varit användbara för att förtydliga vad som gör film till ett språk. Kress och van Leeuwen har synliggjort konstitutionen av barnens subjektivitet i en social kontext, interpersonell, med fokus på barnet, som en motiverad teckenskapare i kommunikation vilket har en ideational betydelse. Även Bruners teorier behandlar dels det individuella perspektivet och dels det kulturella och sociala. Men Bruner fördjupar en förståelse för barnets kompetens att synliggöra sitt medvetande genom att använda symbolsystem i samspel med andra människor. Detta är dels kognitivt och dels sociokulturell till skillnad från socialsemiotik som endast fokuserar på de sociokulturella perspektiven. Det finns en risk i att de teoretiska perspektiven, som används av Kress, van Leeuwen och Bruner, ligger för nära varanandra inom det perspektiv som berör den sociokulturella ramen. Jag vill argumentera för att det finns en relevans i att använda Bruners teorier om symbolisk kompetens, i förhållande till socialsemiotik, för att fördjupa kunskapsbilden om människans utveckling och lärande ur kulturella och psykologiska perspektiv. I studiens resultat konstitueras barnets subjektivitet på tre olika nivåer: a) konstitutionen av barnet som ett medvetet subjekt, b) konstitutionen av barnet som ett omedvetet subjekt, c) konstitutionen av barnet som ett ideologiskt subjekt. Dessa nivåer kommer att diskuteras med utgångspunkt i Barthes och Althussers ideologkritiska och retoriska analysmodeller som har presenterats i ett tidigare kapitel. Studiens teoretiska ramverk kommer även att diskuteras i förhållande till resultat för att skissera fram en sammanfattande helhet av de olika delarna i studien.