tur.
Olika uppfattningar ha starkt brutits mot varandra. Efter HEssELMAN & ScHOTTE (1906 s.30) ha bl. a. LANGLET (1935 s. 371 ) och MALM
STRÖM ( 1937 s. 439, 1939 s. 232 ) hävdat, att gra
nen ej nått sin av klimatet satta gräns. utan att den fortfarande är stadd i spridning. I an
slutning härtill, men med starkare betonande av kulturen som viktigaste utbredningsbestämmande faktor, anse WIBECK ( 1917 s. 53 f. ) , LINDNER ( 1935 s. 115 f. ) och ATLESTAM (1942 s. 114 ff. ) för Bohusläns vidkommande, att icke blott tallen utan även granen tidigare förekommit u t a n
f ö r den nuvarande västgränsen, och att den i kusttrakterna utrotats av människan och trängts tillbaka till sin nuvarande gräns, varifrån den
Pollenanalys av sedimentproppar från Gullmarsfjorden 105-för närvarande är stadd i framryckning. Helt
motsatt uppfattning har framförts av Du RIETZ ( 1925 a s. 85, 1925 b s. 23) och ENQUisT (1929 s. 22) , vilka hävda, att den västsvenska tall- och grangränsen, i stort sett sammanfallande, i sina huvuddrag är en· av klimatet bestämd gräns.
Det föreliggande diagrammaterialet från kust
trakten, såväl det från land som fjordbottnen, lämnar klart och entydigt besked i frågan om huruvida gran s k o g e n tidigare gått betydligt längre ut mot kusten eller ej . I n g e n t i n g i d e s s a p o l l e n d i a g r a m t y d e r p å a t t g r a n e n t i d i g a r e s k u l l e h a f ö r e k o m
m i t s o m a l l m ä n t s k o g b i l d a n d e t r ä d a v s e v ä r t l ä n g r e u t m o t k u s t e n ä n n u. (Diagrammen överensstämma i detta avse
ende med ATLESTAMS /1942 s. 115/. ) Hade så varit fallet, skulle i kustdiagrammen otvivelak
tigt de pollenspektra, som representera ungefär nyare tid, ha visat en påtagligt lägre Picea-pol
lenhalt än de från yngre järnålder, vikingatid eller äldre medeltid. En sådan differentiering saknas eller är endast svagt antydd (ser. 42 ) .
Några större, arealtäckande granskogar kan det sålunda av pollendiagrammen att döma omöj
ligt ha varit fråga om i dessa kusttrakter. Även av edafiska orsaker äro granskogar av större ut
sträckning uteslutna i det också primärt morän
fattiga skärgårdsområdet och yttre kustlandet (se s. 23) , och den ädla lövskogen på dalgångarnas leror och andra näringsrikare jordarter kan ej ha låtit sig utkonkurreras av granen.
Denna omständighet innebär ej, att granen helt varit utesluten från att växa i kustbandet.
På edafiskt och klimatiskt gynnsamma lokaler i den skiftande kustterrängen kunna enstaka gra
nar eller grandungar, skyddade från konkurrens, mycket väl tänkas ha vuxit - liksom de nutida planterade eller subspontana träden eller träd
grupperna. De fåtaliga kulturhistoriska antyd
ningarna om tidigare granförekomst närmare kus
ten (LINDNER 1935 s. 34) - liksom möjligen även ett diagram som nr 42 från Lysekilstrakten med en något starkare Picea-representation ett stycke ned i diagrammet än överst - kunna ses mot denna bakgrund.
Om också pollendiagrammen utesluta
möjlig-heten av att gran s k o g tidigare förekommit ut till kusten, kunna de givetvis ej direkt ge upp
lysning om huruvida den nutida grangränsen i sina huvuddrag är klimatiskt betingad eller ej.
Av ovannämnda slutsats följer, att gränsen för granen som allmänt skogbildande träd ej kan ha legat avsevärt västligare än nu. Variationer på inemot en mil, men knappast mer, kunna ha före
kommit. Sedan kan granen som skogbildare här ha funnit antingen ett klimat- eller konkurrens
motstånd. Kustklimatet kan ha m e r a gynnat den förut existerande ekblandskogen än den framträngande granskogen.
Ur kvartärklimatisk synpunkt och särskilt mot bakgrunden av de uppenbarligen etappvis ske
ende klimatförändringarna (s. 145, 150) , såsom de bl. a. registreras i mossarnas stratigrafi ( GRAN
LUND 1932) och pollendiagrammens kurvor (pi.
II-IV) , synes gränsen n a tur ligas t böra tolkas som en klimatgräns. Den nutida gränslinjens h u v u d d r a g i Bohuslän utformades vid gra
nens sista stora· framwarsch ut mot Västkus
ten vid tiden för utbildandet av RY II, dvs.
omkring 300 e. Kr.· ( GRANLUND 1932, AREMAN 1945 s. 119 ) . SANDEGRENs skogshistoriska översikt ( 1944 s. 528 ) och de föreliggande inre kustlands
och inlandsdiagrammen visa detta. Sedan kunna möjligen smärre, klimatiskt orsakade gränsför
skjutningar (vid tiden för RY I n ha ägt rum, vilka emellertid totalt överskuggats av de små
ningom allt kraftigare kulturingreppen. Dessa ha åtminstone i vissa områden - möjligen just där I.1INDNERS karta ( 1935 s. 123 ) visar större in
buktningar för barrskogsgränsen - avsevärt rub
bat gränsens ursprungliga dragning. Det nutida läget, som det framgår av LINDNERS karta (jfr orientering·skartan pl. I ) , är givetvis på varje punkt kulturbetingat.
Vissa, stundom ganska betydande granfram
ryckningar ha under senare tid kunnat konsta
teras äga rum i Skåne (HESSELMAN & ScHOTTE 1906 s. 28 ) , Halland ( MALMSTRÖM 1939 s. 231 ff. ) och Bohuslän ( LINDNER 1935 s. 118) .1 Denna
före-1 I en seminarieuppsats i geografi före-1942 (>>Skogsgeogra
fiska studier i Stångenäs härad i Bohuslän») har jag med kartor sökt visa, hur skogsarealen - oavsett plante
ringar - ökat under de senaste 50-100 åren, varvid även granskogen ryckt fram.
teelse kan innebära, att granen återtar vissa mar
ker, som förlorats. genom kulturingreppen, eller också att vi nu längs granens syd- och västgräns ha ett klimattillstånd, som är gynnsamt för en viss granförökning, en situation som granen nu lätt kan utnyttja, sedan jämvikten i naturen to-_
talt rubbats genom människans inflytande och ekblandskogens konkurrensmotstånd till stor del är borta.
Hur t a l l e n
(Pimls)
förhållit sig i kusttrakterna före människans inbrott i naturen är på grund av tallpollenets enastående lämplighet för långflykt svårt att avgöra. Den genomgående men uppåt mera utpräglat höga Pinus-pollenhalten även i de utanför barrskogsgränsen belägna prop
parna torde till största delen vara orsakad av långflykt över vattenytorna och det mer eller mindre kala kustlandet. Samma kraftig·a
Pinus
överrepresentation visar sig i landdiagram från skärgårdsområdet, åtminstone i vissa ej , lokal
påverkade avsnitt, och behöver ingalunda tyda på förekomst av tall i omgivningen. Vissa makro
fossil i form av stubbar i torvmarker utanför nuvarande spontan tallförekomst (t. ex. i Dyre
myr vid Gravarne och Kleva myr på Härnäset innanför l\ialmön) visa emellertid, att tallen kunnat växa i kustbandet på mosseytor, som un
der viss tid eller vissa perioder varit uttorkade och där goda föryngringsvillkor erbjödos. Huru
vida tallen också förekommit i de omgivande bergknallarnas skrevor eller på annan magrare mark, där den ej varit undandragen ekbland
skogens (särskilt hällmarksekskogens) konkur
rens, är för närvarande omöjligt att avgöra. Den pollenstatistiskt ej alltid så starkt representerade (se dock G ullmardiagrammet VIII) men fordom i verkligheten mest utbredda skogstypen i yttre kustlandet, ekblandskogen, torde i största allmän
het - och framför allt på de bättre markerna med framgång ha kunnat konkurrera med tallen liksom med granen.
2. sedimentologiska resultat
De historiskt växtgeografiska resultat, som framgått genom pollenanalys av Gullmarprop
parna och som ovan relaterats, jämte de därvid
vunna, ur pollenanalytisk synpunkt neklagligtvis neg·ativa erfarenheterna lämna en del
sedimento
logiska 'Upplysningar,
vilka här nedan i korthet skola omtalas. De belysa sedimentationshastigheten i olika delar av Gullmarsfjorden och ge vissa antydningar om sådana företeelser, som äro för
knippade med sedimentationsförloppet, såsom omsedimentation genom inverkan av vattenrörel
ser.
Data belysande sedimentationshastigheten Pollenanalyserna ge möjligheter till ett visst kronologiskt grepp, om än något osäkert, om sedi
mentationsförhållandena. Detta har kunnat erhål
las först efter pollenanalys av angränsande och östligare belägna profiler genom lagerföljder på land. Då de för tidsbestämning erforderliga ka
raktärsdragen i Gullmardiagrammen huvudsak
ligen utgöras av kurvor för pollenslag, som i dessa trakter äro svagt representerade (framför allt
Picea
men ävenFagus, Carpmus
och Tilia)', framträda ej alltid de härpå grundade pollenanalytiska lednivåerna med önskvärd skärpa. Vi
dare äro dessa, som tidigare nämnts (s. 100 ) , i serierna I och VIII tre ( därav nederst T0 ca 5000 f. Kr. ) och i serierna II-VII endast två, vilka ligga relativt långt fram i tiden, nämligen ca 600 f. Kr. och ca 300 .e. Kr. Dessa och andra i föregående underkapitel anförda omständighe
ter göra, att i några fall en icke obetydlig osäker
het vidlåder de för sedimentationshastigheten erhållna värdena. En del av dessa kronologiska resultat kunna därför bli föremål för revision efter fortsatta undersökningar. Ifrågavarande värden måste sålunda uppfattas som mycket ungefärliga.
Endast en av propparna, nämligen VIII på fjordtröskelns utsida, nådde ner till sediment
packens botten, en sandig lera övergående i morän. sedimentationen på denna plats började av pollendiagrammet (pl. VII) att döma vid eller något före Tilia-uppblomstringen troligen om
kring 5000 f. Kr., då kustlinjen torde ha legat på 30 a 35 m Över nuv. havsytan ( SANDEGREN 1943 b s. 14, jfr diagr. ser. 33 s. 171 ) . Det är tyd
ligt, att situationen i den bassäng, som bildas mel
lan fjordtröskeln och skärgården utanför, vid
Pollenanalys av sedimentproppar från Gullmarsfjorden 107
denna tid blivit gynnsam för avsättning av fin
lmrnigt material, möjligen som följd av att om
rådet blivit mera isolerat från Skagerack. En sedimentpacke på 6 m har alltså här bildats på ca 7 000 år, vilket gör efter hoppressning och där
Ined sammanhängande företeelser knappt l mm per år. sedimentet är i j ämförelse med de övriga propparnas gråare (ingen FeS-flammighet) , del
vis finsandigare och uppåt skalrikare.
Serie I i Saltkällefjorden når ännu något längre tillbaka i tiden, dock ej till AZnus-kurvans början, vilken dateras till ca 6300 f. Kr. (jfr s.
53) , dvs. nästan till den postglaciala värmeti
dens början. Avsättningen av 9,30 m sediment har alltså här tagit 7 000 a 8 000 år i anspråk, vilket innebär i genomsnitt drygt l mm per år.
sedimentpacken har här och var skikt av grövre minerogent material (jfr s. 101 o. fig. 31 ) , är mycket obetydligt FeS-flammig (bl. a. nederst) och saknar skal.
Anmärkningsvärd är den snabba sedimentation, som ägt rum särskilt i djupbassängen innanför fjordtröskeln och in till Bornö. Pollenanalysen ger vid handen, att en tid av 5 000 år ( eller något mer) kan anges som maximumbelopp för bildan
det av de längsta sedimentpropparna. Detta inne
bär, att endast en senare del av postglacialtiden är representerad i propparna II-VII. I Als
bäcksdjupet på ca 120 m, fjordens maximala, har alltså sedimentationen i medeltal varit närmare
4 mm per år. Leran är nästan genomgående ehuru obetydligt FeS-flammig (i serie II dock mer rent grå) men bitvis ( särskilt uppåt) starkare, såsom i serie VI, och svavelväteluktande. Skalhalten är något växlande men i regel mycket obetydlig.
Med ledning av de pollenanalytiska lednivåer,
Pro p- Sedim. Sedim. Sedim.
Vatten- 600 f. Kr. 300 e.Kr.
Propp pens djup 5000-600 -300 -subrec.
nr längd i m f. Kr.
�. Kr. tid
i m i mmfår i
mm/år i mmfår
I 9,30 4 5 1 ,4 0,7 0,5
III 1 3,70 89 ? 1,8 1,7
v 1 8, 90 1 22 ? 3,6 3,5
VII 1 0, 1 5 58 ? 3, 1 2,9
VIII 6 , 1 5 6 6 0,9 1 , 1 0,6
som tidigare genom andra undersökningar tids
bestämts och här ungefärligt identifierats, ha föl
jande värden på sedimentationshastigheten erhål
lits. Dessa hänföra sig, liksom ovan angivna vär
den, till det nuvarande förhållandet i sediment
packen såsom det kommit till stånd under ett genom århundraden och årtusenden successivt ökat tryck och därav föranledda förändringar.