Hjälpmedel för tolkande av pollendiagrammen

Målet med en vegetationshistorisk undersök­

ning, grundad på pollenanalys, är - som det i denna avhandling uppfattats - en beskrivning, ett j ämförande studium och slutligen en tidsbe­

stämning av vegetationsutvecklingen i undersök­

ningsområdet, så långt omständigheterna kunna tillåta detta. För att man skall kunna nå målet, dvs. så mycket som möjligt förmå tillgodogöra sig· resultaten av pollenanalyserna så, som de framträda på pollendiagrammen, måste vissa

spe-ciella förfaranden tillgripas, vilka kunna sam­

manfattas under benämningarna : konnekteringr synkronisering och datering av diagrammen. Det gäller med andra ord att söka anknyta de olika diagrammen med varandra och - för att få eru bättre överblick över materialet - parallellisera:

diagrammens utvecklingsskeden sinsemellan samt att slutligen i möjligaste mån införa absoluta åldersbestämningar i diagrammen. Dessa förfa­

randen kunna emellertid ej utföras (i tur och

Drdning) med mindre än att det föreligger vissa, i alla eller de flesta diagrammen återkommande lednivåer. Dessa kunna vara såväl stratigrafiska som pollenanalytiska. De sistnämnda begränsa pollenanalytiska zoner.

l. stratigrafiska lednivåer

Vid undersökningar av lagerserier under högsta marina gränsen (lVIG) utgör övergången mellan saltvattens- och sötvattensavlagringar, d e n m a­

r i n o - l i m n i s k a k o n t a k t e n (»marino­

limnic boundary>>, HEsSLAND 1949 b ) , under vissa förutsättningar en god lednivå. Om man har fastställt ett bäckens, närmare bestämt dess pass­

tröskels, höjd över havet och man känner strand­

förskjutningskurvan för trakten, kan man gan­

ska exakt ange tidpunkten för ifrågavarande bäckens isolering ur havet. Om någon karakteris­

tisk utformning av pollendiagrammets kurvsy­

stem föreligger just på isoleringskontaktens nivå, erhålles sålunda en tidsbestämning av en punkt i pollendiagrammet, som sedan kan överföras på andra diagram.

Inom undersökningsområdet är emellertid strandförskjutningskurvan ofullständigt känd.

Några MG-värden söder om de stora fennoskan­

diska israndlinjerna äro kända (MUNTHE 1940 s ^{. .} 30 f.) . Värdena ligga mellan < 141 och

> 170 m ö. h. och stiga från sydväst mot nordost men visa fallande tendens vid ändmoränstråken.

Nästa geologiskt bestämbara, fasta punkt i strandförskjutningsförloppet är den s. k. post­

glaciala gränsen jPGj ( SANDEGREN 1923 s. 249, m. fl. ) , Tapesgränsen ( THOMASSON 1934 s. 178) eller PG

l

^{(voN PosT.} 1947 b s. 301 ) , ingående i det komplex av postglaciala transgressioner, som inträffat vid Västkusten (voN PosT op. c.) . Söder om Hål ta (O om Marstrand) är denna gräns ut­

bildad som en transgressionsstrandlinje ( SANDE­

GREN 1943 b s. 14, 1946 s. 124) , norr därom stundom som ett erosionshak, uppkommet genom en mer eller mindre utpräglad stagnation i strandförskjutningen. Nivåvärdet 36,0 m för PG på Bokenäset ( SANDEGREN 1923 s. 249 ) anger, att denna gräns i det härvidlag aktuella kustlandet inom undersökningsområdet ligger på 35 a 40 m ö. h. Tiden för PG-maximuin i Bohuslän kan

numera ganska säkert anges till någon gång mel­

lan >>6 300 och 5 500 f. Kr., sannolikt närmare den sistnämnda tidpunkten» (voN PosT 1947 b s.

301 ) .1 Bildandet av denna strandnivå infaller synbarligen några århundraden före tiden för den rationella Tilia-pollengränsen ( T0) ca 5 000 f. Kr. ; om denna se s. 54.

Ytterligare en daterad strandlinje - mellan MG och PG ehuru betydligt närmare den sist�

nämnda - föreligger från Vänern vid undersök­

ningsområdets östgräns. VON PosT ( 1928 s. 57, 1929 a s. 210) anger den just isolerade Storvä­

nerns nivå vid Göta älvs avflöde till 48 m ö. h.

Bildandet av denna strandlinje (VG eller VG l och VG 2 enl. voN PosT 1929 a) sammanfaller till tiden ungefär med den baltiska Ancylustrans­

gressionens maximum (i VON PosTs mening 1928 s. 41) och (VG 2) med den stora .A.lnus-expansio­

nen, dvs. enligt FROMM ( 1938 s. 380) inträffande ca 6 350 f. Kr. Med tanke på att landhöjningen sannolikt varit både olikvärdig och olikformig inom undersökningsområdet, bör största försik­

tighet iakttagas vid tillämpningen av dessa nivå­

värden. Pollendiagrammet för kustlandslokalen 47 ( alltså på VG-nivån) visar sålunda, att detta bäckens isolering . skedde tidigare än Vänerus

(fig. 42 s. 171 ) .

D e här och var i torvlagerföljderna uppträ­

dande r e k u r r e n s y t o r n a jRY/ ( GRANLUND 1932 s. 70 ff. ) kunna i vissa fall vara till ledning för konnektering av olika lagerföljder med var­

andra. Såsom utgörande en övergång - genom höjning av grundvattennivån - från mindre blött ( ofta som hedtorvskikt) till blötare stadium äga rekurrensytorna regional utbredning. Som närmare framkommer av beskrivningarna till pro­

filerna och pollendiagrammen (kap. VII) , synas utbildningen och uppträdandet av RY åtminstone i undersökningsområdets torvmarker ej vara så regelbundna som det framställts av GRANLUND ( 1932) . I den förhärskande mer eller mindre brutna terrängen är den lokala hydrografien så

1 Hos VON ^PosT (l. c.) anges >> . . . mellan ^{. . .} VG 2. och den baltiska 'L l ' ^-Clypeus-gränsen - dvs. mellan 6 300 och c. 5 500 f. Kr.>> Då Clypeusgränsen enligt FROMM ( 1938 s. 378) och FLORIN ( 1944 Pl. IX) fastställts till 5 100-5 000 f. Kr., torde värdet 5 500 böra ersättas med 5 100-5 000.

Hjälpmedel för tolkande av pollendiagrammen 49

varierande från plats till plats, att denna stundom har dominerat i betydelse för försumpningens gång över de regionala, klimatiska förhållandena.

Det är därför omöjligt att enbart på torvstrati­

grafien avgöra, vilken av de Granlundska

RY

man i olika tillfällen har att göra med. Däremot kan stratigrafien med stöd av det parallella pol­

lendiagrammet stundom underlätta talkandet av vegetationsutvecklingens kronologi. Dylika fall relateras i diagrambeskrivningarna (kap. VII) . I detta sammanhang förtjäna några ord näm­

nas om l a g e r f ö l j d e n s m ä k t i g h e t s o m m å t t p å b i l d n i n g s h a s t i g h e t e n. För­

sök att begagna denna i kronologiskt syfte ha stundom förekommit (se litteraturuppgifter där­

om i FIRBAS 1949 s. 106 ) . Det blir mest fråga om

att använda denna metod, när övriga möjligheter till tidsbestämning saknas. Och då måste förfa­

randet tillämpas med stor försiktighet. Det ligger ju i sakens natur, att de olika sediment- eller torvslagen, som ingå i en lagerföljd, ej ha bildats lika fort och att de därefter ej komprimerats i samma utsträckning. NILssoN ( 1935 s. 487) har dock på grundval av pollenanalytiska dateringar funnit, att tillväxthastigheten - eller rättare sagt tillväxthastigheten med korrektion för föl­

jande kompression av lagerserierna - varit rela­

tivt enhetlig· i Skånes organogena jordarter. Det är med andra ord endast iriom enhetligt utbil­

dåde lagerserier eller delar av sådana ( organo­

gena sediment eller torv) som denn·a metod kan komma ifråga. Den kan däremot sällan eller aldrig tillämpas på minerogen sedimentation, vil­

ken kraftigt influeras av lokala faktorer ( ero­

sionsmöjligheter, erosionsintensitet, strömförhål­

landen m. m. ) . Ej heller har den om brogena Sphagnum-torven bildats med samma hastighet hela tiden ; lokala och regionalklimatiska förhål­

landen men även artsammansättningen av Spha.g­

n��rn-torvbildarna äro faktorer, som kunna verka förändrande på torvtillväxten. De här och var uppträdande högförmultnade skikten - rekur­

Tensytor eller kraftigare hedytar, ofta svåra a t t särskilja - ha bildats långsammare, de lågför­

multnade lagerpackarna snabbare. Bevisen här­

för äro dels teoretiska ( GRANLUND 1932 s. 70 f f. ) , dels empiriska (se diagramkommentarerna) .

4 - 5 1 6653

Vid synkroniseringen av de olika diagrammen sinsemellan (se nedan) utgöra de tidsbestämda pollenanalytiska lednivåerna de fasta punkter, mellan vilka diagrampartierna få alltefter om­

ständigheterna tänjas ut eller komprimeras. Detta har tidigare så tillgått, att ifrågavarande dia­

gramparti fått undergå en likformigt fördelad längdförändring (t. ex. NILssoN 1935 s. 486) . I föreliggande arbete har detta förfarande tilläm­

pats med en viss urskiljning, i det att det kom­

mit ifråga endast beträffande likartat utbildade lagerpartier. Då, som ofta är fallet, avsnitten mellan tvenne lednivåer ej äro stratigrafiskt ens­

artade, har hänsyn tagits till lagerutbildningen.

Ett sediment- eller torvskikt, som kan antas ha vuxit fortare (t. ex. låghumifierad Sphagnum­

torv) än ett över- eller under lagrande parti inom samma pollenanalytiska zon, har givits ett mera begränsat utrymme än det sistnämnda i förhål­

lande till originalmäktigheten. I bådadera fallen uppnås givetvis ingalunda någon fullt riktig kro­

nologisk placering av de olika pollenspektra inom en zon, men genom det här begagnade förfaran-^· det kommer man sannolikt det rätta förhållandet närmare.

2. Pollenanalytiska lednivåer

De i detta sammanhang viktigaste lednivåerna äro de pollenanalytiska. De avspegla förändringar i vegetationen, som ha inträffat samtidigt i ett ej alltför begränsat område, dvs. som äro av re­

gional eller begränsat regional karaktär. I ett pollendiagram kunna lednivåerna ta sig uttryck i att en kurva för e t t visst pollenslag företer en karakteristisk utformning : början, uppgång, kul­

mination, nedgång, minimum, slut el. dyl. Eller också kunna de kännetecknas av flera samtidiga kurvförändringar, av vilka dock var och en för sig kanske ej så regelbundet återkommer från diagram till diagram. Följden blir givetvis också, att en lednivå av detta slag ej alltid är så distinkt som den förstnämnda typen. Olika trädslag kunna ju ej beräknas reagera lika snabbt för en klimat­

förändring, som för övrigt kan vara mycket kom­

plicerad. Någon principiell skillnad föreligger

50 Senkvartär vegetationsutveckling i nordvästra Götaland naturligtvis ej mellan de båda slagen lednivåer.

Ä ven i det förstnämnda fallet kunna för övrigt andra beaktansvärda förändringar i kurvsyste­

met äga rum samtidigt med den, på vilken karak­

teristiken av lednivån grundats.

I de föreliggande diagrammen ha sålunda ur­

skilts

dels

några förut begagnade, mer eller mindre vedertag·na och mera allmängiltiga lednivåer, vilka betecknats efter karaktärsdrag hos den kurva, på vilken lednivån grundats (jfr VON PosT 1947 a s. 207 ff. ) ,

dels

ett antal nya nivåer (a-g) med avgjort mera begränsat regional räckvidd, grundade på en eller i regel flera kurvors karakteristiska ut­

formning och bundna till de senare årtusendenas skogsutveckling.

Det är givetvis ett önskemål att erhålla så många och ur kronologisk synpunkt så jämnt fördelade lednivåer som möjligt. Beträffande tidsbestämningarna är ju även största möjliga precision eftersträvansvärd. Dessa önskemål gå emellertid ej mer än i viss utsträckning att upp­

fylla.

skogsvegetationens utvecklingsförlopp är i Sydvästsverige under en lång tidrymd (ett par årtusenden) av den postglaciala värmetiden av sådan karaktär, att någorlunda tydliga, allmän­

giltiga lednivåer för närvarande äro mycket svåra att urskilja. Vissa klimatoscillationer kunna vis­

serligen antagas ha förekommit under högvärme­

tiden ( S . FLORIN 1944) men synas ha haft mera obetydliga växtgeografiska konsekvenser inom undersökningsområdet. Ä ven om man stundom kan urskilja en viss oscillation hos kurvorna för de olika ekblandskogskonstituenterna, saknas hållpunkter för att konnektera dessa variationer med liknande i andra diagram. De arkeologiska dateringarna från denna tidrymd - över fyra­

fem tusen år tillbaka - äro fåtaliga och antingen

»rena skattningar eller grundade på mer eller mindre osäkra geologiska premisser» (voN PosT 1947 b s. 319 ) . Liksom i övriga Norden, Mellan­

europa och annorstädes blir därför högvärmeti­

den en kronologiskt särskilt svårgripbar period.

För tiderna före och efter den centrala delen av värmetiden ge pollendia

g

rammen däremot

större möjligheter till erhållande av goda pollen­

analytiska lednivåer. De efter varandra invand­

rande trädslagen, konstituerande nya skogstyper, kunna utnyttjas i detta syfte. Dessa äldre led­

nivåer (P /B, BM, C0, A0, T0) ha tidsbestämts på . geologisk väg (jfr FROMM 1938 s. 380, S� FLORIN 1944 s. 566 ff., VON POST 1947 a s. 210, 1947 b s. 299 f. ) . Dessa bestämningar grunda sig ytterst på den De Geer - Lidenska tidsskalan ; de stå och falla med denna. KuLLING ( 194'8 s. 119) har påvisat, att DE GEERs konnektering av de äldre finiglaciala lervarven norrut (framåt i tiden) är bristfällig. Därmed förlora de senglaciala abso­

luta tidsbestämningarna i värde, t. ex. dateringen av P jB. De senare dateringarna (från sen fini­

glacial tid och postglacialen) beröras ej av det påtalade förhållandet. Beträffande dessa före­

ligger ur sydvästsvensk synpunkt en viss osäker­

het såtillvida att de flesta (BM, A0 och T0) grun­

dats på iakttagelser i Ångermanland (FROMM 1938 ) och T0 på östsvenska förhållanden (voN PosT 1925 b s. 112, 124 f.) . De absoluta tids­

bestämningarna äga giltighet endast i den mån de kunna överföras även på andra områdens p ol­

lendiagram. Detta problem kommer närmare att diskuteras nedan.

Likaså avspegla sig det avtagande klimatopti­

mets synbarligen etappvis skeende (voN PosT 1944 b s. 81 ff. ) skogsförändringar i en serie mer eller mindre markanta och mer eller mindre kon�

nekterbara kurvsvängningar. Dessa företeelser, vilka i föreliggande form sannolikt äga en ganska begränsat regional tillämpning, ligga till grund för de här preliminärt lanserade lednivåerna, vilka betecknats med a-g. Den absoluta ålders­

bestämningen av dessa utgår från arkeologiska dateringar (voN PosT 1925 a, GRANLUND 1932, AREMAN 1945 s. 119 ) , geokronologiskt komplet­

terade (FROMM 1938 ) . De yngre av dessa ledni­

våer äro tydligare och säkrare daterade än de äldre.

I den följande översikten behandlas ledni­

våerna i kronologisk ordning nedifrån och uppåt i lagerföljden, varigenom nivåerna a-g ej komma i bokstavsordning - en omvänd beteck­

ning av dessa är ur praktisk synpunkt mindre lämplig.

Hjälpmedel för tolkande av pollendiagrammen ⁵¹ Endast en

senglacial ledn1:vå

har medtagits.1

Den· är dessutom konstaterad blott i ett par fall (ser. 121 b o. 141 ) och även då med en viss osä­

kerhet :

P /B. »

Pin

'u

s

-

Bet

1t

l

a-korset» (preliminärt be­

skrivet av voN PosT från Viskadalen i 1947 a s. 207 ) .

Pinus

ökar och

Betula

avtar uppåt, vilket tar sig uttryck i en korsning av Pin'lts- och

Betula­

kurvorna.

P jB är en osäker lednivå i undersökningsom­

rådets äldsta pollendiagram. Det är givet, att denna lednivå ej nödvändigtvis måste registrera sig som en korsning mellan

Pinus-

och

Betula­

kurvorna. I vissa fall kan situationen ha varit sådan, att t. ex. Pinus blivit starkt överrepresen­

terad i pollenspektra och kurvorna därför ej kor­

sats. De kunna emellertid förete sådana lägeför­

ändringar sinsemellan, att samma vegetations­

historiska samband som i förra fallet kan antagas ha förelegat (jfr t. ex. MoRREN 1945 fig.

l ) .

Den motsvarar sannolikt zongräns II/III i mel­

laneuropeiska och danska diagram (FIRBAS, JEs­

sEN, IvERSEN m. fl. ) och zongräns XI/X enligt NILssoN ( 1935 ) . Den anger i så fall den klima­

tiskt gynnsamma Allerödtidens övergång i den yngre Dryastiden med dess hårdare klimat och infaller i gotiglacialens slutskede (voN PosT 1947 a s. 210) , då inlandsisens front enligt den hävdvunna uppfattningen (DE GEER) stagnerat vid de efterlämnade stora fennoskandiska isrand­

bildningarna. Dess absoluta tidsställning har an­

givits (voN PosT 1947 b s. 300) till ca 8 500 f. Kr., ett värde som med hänsyn till KuLLINGs ovan­

nämnda (s. 50) p åpekande måste tagas med en viss reservation.

Mellan P jB och ·den följande lednivån BM framträder i en del diagram ett mer eller mindre Pin·us-dominerat parti, vilket enligt VON PosTs iakttagelser i Viskadalen ( 1947 a s. 207) sönder­

faller i två markerade Pinus-kulminationer (led­

nivåerna Pm2 och Pm1) , avspeglande mera ut­

präglade tundraförhållanden. Dessa äro emeller­

tid otydligt utbildade i undersökningsområdets

1 BM med BM0 räknas här till den (klimathistorisht) postglaciala tiden så som 'varit brukligt i klimat- och ve­

getationshistorisk litteratur (jfr NILSSON 1935 s. 389 not, VON POST 1947 b s. 300, FIRBAS 1949 s. 49) .

senglaciala diagram av orsaker, som skola disku­

teras i kap. IX s. 109 ff. Närmast under BM före­

kommer emellertid regelbundet ett mer eller mindre utpräglat och utdraget Pinus-maximum, som kan parallelliseras med Pm 1, tillhörande »ett framskridet skede av finiglacialen» (voN PosT 1947 a s. 211 ) .

D e

postglaciala lednivåerna

äro flera. Tidigare använda lednivåer äro BM, C0, A0 och T0 (se ovan s. 16) , nya äro lednivåerna

a-g

(s. 55 f f.) .

BM.

Det stora Betula-maximet

(voN PosT 1947 a s. 207 ) . Dess inledning markeras av

BM0

(

Be

t'ltl

a

-maximets begynnelse) .

Bet,ula-kurvan kulminerar till ett kraftigt maximum, oftast med värden på 70-80 % eller mer. Pinus-kurvan bildar automatiskt ett mot­

svarande minimum.

Detta stora Betula-maximum är en av de mest utpräglade och betydelsefulla lednivåerna, iden­

tifierbart inom största delen av Nordeuropa och nordvästra Mellaneuropa (FIRBAS 1949 s� 308 f f. ) . I regel har det en relativt begränsad utsträck­

ning i lagerföljden (t. ex. ser. 115 a o. b, 121 b och 141 ) , stundom är det mera utdraget - be­

roende på lokala sedimentationsförhållanden -och då ej lika distinkt -och tjänligt som lednivå

(t. ex. ser. 79 o. 95) .

I östersjökronologien är platsen för BM säkert fastslagen. THOMAssoN konstaterade ett markant Betula-maximum (E II) under Echineistid ( 1927, bl. a. Mossbergadiagrammet s. 56-57 ) , vilket lät sig konnekteras med ett Betula.-maxi-mum på Västkusten ( THOMAssoN 1934 s. 158 ) . Från Finland föreligger ett flertal diagram (SAu­

RAMO 1947 s. 102 ff., 1949) - även norr om Salpausselkä - vilka visa motsvarande

Bet'ula­

maximum från samma tid, dvs. något före eller vid övergången mellan Rhabdonema- och An­

cylusstadium (sensu SAURAMO) . En komplettering bakåt i tiden (M.-B. FLORIN hos S. FLORIN 1944 s. 566) av FROMMs geokronologiskt daterade pol­

lendiagram från Ångermanland ( 1938 ) har pla­

cerat ett Betu.la-maximum, som synes vara iden­

tiskt med det ovannämnda, i slutet av finiglacia­

len och givit det en absolut tidsbestämning av ca 6 900 f. Kr. (FLORIN 1944 s. 566) . Hur långt

ned 1 lagerfölj den detta Bet,ula-dominerade av­

snitt här sträcker sig är emellertid okänt. Mot­

svarande fullständigare diagramparti från un­

dersökningsområdet och andra håll tyder - vid j ämförelse med lagerföljdsutbildningen och med hänsyn tagen till den då sannolikt starka erosio­

nen och därigenom hastiga �edimentationen - på relativt kort varaktighet för denna Bet ula-perioQ., förmodligen ett halvt till högst ett årtusende.

Skedet har i tidsskalan för den synkroniserade diagramsammanställningen (pl. VI o. VII) -med godtycklig början (BM0) - inpassats mel­

lan 7 300 a 7 200 och 6 800 a 6 700 f. Kr.

Synkroniteten mellan de nämnda Betula­

maxima kan diskuteras och borde styrkas av yt­

terligare, särskilt mellansvenska och sydnorr­

ländska belägg, som kunna anknyta till Medel­

pad-Ångermanlandsdiagrammen. BM: s ställning i vegetationsutvecklingen styrker dock i sig självt antagandet av synkronitet. VON PosT har beträf­

fande sydvästsvenska förhållanden betonat (1947 a s. 208 ) - med aktualitet även för vida större områden - att den omständigheten, att i frågavarande björkskogsvegetation o m e d e l­

b a r t efterföljes av bl. a. ekblandskogens före­

gångare hasseln i rika bestånd, är ett indicium på en synnerligen snabbt skeende klimatförbätt­

ring, som nödvändiggör antagandet av en simul­

tan vegetationsförändring över vida arealer.

Eftersom BM ofta kan vara mycket utdraget i vissa mer eller mindre minerogena seelimen t (t. ex. ser. 55 c o. 95 ) , kan det vara svårt att av­

göra var det absoluta maximet verkligen ligger.

ppgången till och nedgången från BM äro där­

emot lättare urskiljbara. Det är därför mera praktiskt att begagna sig av Bet,ula-kurvans upp­

gång, förslagsvis benämnd BM0, för konnekte­

ringarna mellan diagrammen. BM0 kommer där­

igenom samtidigt att utgöra g'ränsmärket mellan sen- och postglacial tid i vegetations- och klimat­

historiskt hänseende.

C0• Den rationella Garylus-pollengränsen ( NILSSON 1935 s. 489, VON PosT 1947 a s. 207) .1

1 Trots att Garylus brukar förkortas C o och Cm·pinus C ( ERDTMAN 1943 b s. 157 ) har här - i likhet med hos v.

PosT ( op. c. ) - Cor·ylus-pollengränsen av praktiska skäl betecknats med 0°. Någon förväxling med Carpinus kan i varj e fall ej riskeras.

Oförmedla t eller från låga % -värden stiger C orylus-kurvan kraftigt, stundom nående värden på 100 % ( av trädpollensumman) eller mera.

Pinus-kurvan stiger till sitt boreala maximum och närmar sig eller möter samtidigt den sjun­

kande Betula-kurvan.

C0 är sålunda oftast distinkt utbildad. Den är lätt identifierbar inom vida områden från Syd­

finland ( SAURAMO 1949 ) , Mellansverige (FLORIN 1944) - här mindre markant - och Västnorge ( F.tEGRI 1940 ) över Sydsverige (NILssoN 1935) och Danmark (JESSEN 1935 a) till västra J\'lellan­

europa ( NILssoN 1948 b, FrnBAS 1949 ) och Brit­

tiska öarna ( GoDWIN 1940, JEssEN 1949 ) . Place­

ringen i vegetationsutvecklingen gör - i likhet med vad fallet är med BM (se ovan) - att dess karaktär av synkron. lednivå är styrkt. C0 är särskilt värdefull som lednivå, då BM av en eller annan anledning är otydligt utbildad.

Kronologiskt faller C0 mycket nära BM. Abso­

lut åldersdatering saknas, men avståndet i lager­

följderna mellan BM ( alltså mitten eller toppen på Bet1tla-kulminationen) och C0 är så obetyd­

ligt, att det knappast kan motsvara mer än ett eller annat århundrade. Med utgångspunkt från BM = 6 900 f. Kr. kan C0 alltså ungefärligt anges till 6 800 a 6 700 f. Kr.

A0• Den rationella A ln11,s-pollengränsen (voN PosT 1925 b s. 112, 1928 s. 16, 1947 a s. 207, NILSSON 1935 s. 490, FROMM 1938 s. 380, S. FLO·

RIN 1944 s. 566 ) .

Oförmedlat eller i regel från låga % -värden stiger Alnus-kurvan kraftigt och når raskt höga, ofta till och med sina högsta postglaciala värden.

De boreala Pinus- och Garylus-värdena minska ; kurvorna korsa den uppåtgående Alntts-kurvan.

A 0 är en markant lednivå · och kan i regel l ätt .identifieras inom vida områden (ungefär de­

samma som för Garylus med undantag för vissa västliga och sydvästliga mellaneuropeiska delar, jfr FIRBAS 1949 karta s. 197 ) .

Den stigande alkurvans ställning i Öster­

sjöutvecklingen är klar genom VON PosTs Got­

lands-, THOMAssoNs Kalmarsunds- och LUND­

QVISTS ölandsundersökningar (1925 b, 1927 resp.

1928 a) . Den faller vid eller omedelbart efter ( S. FLORIN 1944 s. 566 ff. ) AG (sensu voN PosT

Hjälpmedel för tolkande av pollendiagrammen 53 1925 b, 1928) eller A2 (FLORIN op. c. ) . För syn�

kroniteten av A 0 mellan öst- och västkust ha framlagts tungt vägande skäl (voN PosT 1928 s.

43, 45, 57, THOMASSON 1934 s. 175 ) . Det kring­

liggande kurvsystemet tyder nämligen på att synkronitet föreligger mellan A0 i de skilda trak­

ternas diagram. De olika kurvorna - särskilt de ovannämnda Pin��s- och Coryl�ts- men även ek­

blandskogskurvorna - visa omkring A 0 ett över­

allt överensstämmande förlopp, tydande på en likartad konstellation av klimatfaktorerna över vidsträckta arealer. Det verkar i så fall synner­

ligen otroligt, att s a m m a konstellation kan ha inträffat vid s k i l d a tillfällen under den på­

gående klimatförbättringen.

Den stigande Alnus-pollenkurvans början fal­

ler i FROMMs geokronologiskt daterade Anger­

manlandsdiagram ( 1938 s. 379 f. ) vid ca 6 350

manlandsdiagram ( 1938 s. 379 f. ) vid ca 6 350

In document Pollenanalytiska vittnesbörd om senkvartär vegetationsutveckling, särskilt skogshistoria, i nordvästra Götaland (Page 49-61)