Pollendiagrammet avser att i överskådlig form ge en bild av ett visst områdes vegetationsutveck
ling· så som denna framstår av pollenregnets sam
mansättning genom tiderna. Härför är pollen
diagrammet ett utmärkt medel, som nått allt större fulländning. Det kan emellertid - av tek
niska och andra skäl -ej innehålla alla de upp
lysningar som förtjäna framhållas. En del kom
pletterande beskrivningar och förklaringar till den grafiska framställningen äro därför på sin plats tillika med förklaringar av vissa företeelser i pollendiagrammen.
Den följande presentationen av pollendiagram
men sker i stort sett i geografisk ordning efter provplatsernas läge från öster till väster. Dia
grammen från trakterna närmare kusten äro nämligen svåra att tolka utan en föregående kommentar av inlandsdiagrammen. För diagram
mens konnektering och synkronisering utgör dess
utom den östligaste länken i diagramkedjan (pl.
V-VI) till en viss del utgångspunkten ( C.
LARssoNs diagram hos GRANLUND /1932 s. 86/
från Åsle mosse på Falbygden, reproducerat på fig. 14 och kompletterat med ett nytt diagram från samma mosse j p l. II o. V-VI/) .
Uppträdandet av vattenväxternas och synan
tropernas pollen kommer närmare att beskrivas i särskilda kapitel (XI o. XII) och beröres därför ej mer än tillfälligtvis i de följande diagram
kommentarerna.
Beträffande den begagnade periodindelningen och dess terminologi - i vissa avseenden av
vikande från den i Sverige förut tillämpade hänvisas till kapitel IX s. 120 If.
Asle mosse ( 156 m ö.
h.).
PI.II.
( SGU Ser. D 43/186)
Västergötland, Åsle m. fl. s : nar på Fal bygden, 8 km öster om Falköping; 156 m ö .. h. ( topogr.
kartbl. 43 ) , ungefär vid MG ( 156 m strax SO om Broddetorp
l
mil NNV om Åsle mosse /MUNTHE 1928 s. 112/) . Västerhavet har emellertid icke nått in i Åsle�mosse-bäckenet ( MUNTHE 1928 tavla 2 ) . Detta har först intagits av en isdämd sjö, Åsle-issjön (l. c. ) . Efter dennas avtappning vidtog insjöstadiet med en grund, kalkrik, sannolikt om gotlandsträsken påminnande sjö, vars av
lagringar ingå i GRANLUN!>� _ pollendiagram (fig.
14) . Under senare årtusenden har Åsle-mosse
bäckenet (Åsledalen) intagits av en långsträckt myr ( ca
lO
X la
2 km) , centralt utbildad som en mosse och i övrigt som kärr. Mossen är endast obetydligt exploaterad, kärrarealerna däremot uppodlade.Åsledalen bildar en nord -sydlig, milslång ränna i den västgötska kambro-silurberggrunden och når ned till urberget (MuNTHE 1928 tavla 1 ) . I omgivningen ligga diabasklädda, till större delen skogbevuxna platåberg. För övrigt är terrängen flack (på drygt 200 m nivå) och den kalkhaltiga moränmarken har länge varit starkt uppodlad.
Den omgivande slätten, Falan, ligger sålunda omkring 50 m högre än mosseplanet. Här och var går kalkberggrunden i dagen, och alvarmarker med en särpräglad, i huvudsak ursprunglig vege
tation av lavar och mossor, gräs och örter samt enstaka buskar förekomma (\VITTE 1906 s. 46 ff., 1910, ALBERTSON 1946, Du RIETZ 1950 s. 45 ff. ) . Det förhållandet, att vissa arealer skogfri mark alltid förekommit i det västgötska kambro-silur
området, är av vikt att beakta vid tolkningen av NAP-förekomster i äldre pollenspektra.
Falbygden är ett urgammalt kulturlandskap.
En ovanligt stor mängd fasta och lösa fornföre
mål från trakten visar detta ( SAHLSTRÖM 1940) .
>>Här ligger som en mäktig utpost av stenålderns åkerbrukskultur i Sydskandinavien den största samlingen av gånggriftsbyggnader i Norden, in
neslutande även de största stenbyggnader av
Fig. Il. Åsle mosse och Falbygden med omgivningar i
Västergötland. Helt horisontalstreckat: mossedelen av Åsle mosse. Avbrutet streckat: kärrdelen (nu mest uppodlad) av Asle mosse. (Andra myrar ha ej införts på kartunder
laget, Turistkartan över Sverige bl. 5.) Rutade arealer:
mer eller mindre nakna kalkhällmarker av till stor del alvar
karaktär. Punkter: gånggrifter. Ring: provtagningsplatsen för provserien 1 56 b. Kryss: fyndplatsen för bronsålders
manteln från Gerumsberget (voN PosT 1 925 a) . Gråa ytor inom pricklinjer i ljusare fält: skog mellan öppna marker (mest åker).
Abb. l l. Das Åsle-Moor und die Landschaft Falbygden mit Um gebung in Västergötland. Harizontal schraffiert: der Hochmoor
teil des Asle-Moors. Gebrochen gestrichelt: der Flachmoorteil (jetzt meist angebaut) des Asle-Moors. (Andere Moore sind nicht in die Kartenunterlage, die Turistkartan över Sverige Bl.
5, eingetragen. ) Karierte Flächen: mehr oder minder nackte Kalkfelsböden von grosseuteils Alvarcharakter. Punkte: Gang
gräber. Ring: Entnahmestelle der Probenserie l 5 6 b. Kreuz: Fund
ort des Bronzezeitmantels vom Gerumsberget (voN PosT 1925 a). Graue Flächen innerhalb punktiarter Linien in hellerem Feld:
Wald zwischen offerrem Gelände (meist Acker ).
detta slag som äro kända» ( op. c. s. 3 ) . Såväl yngre stenålderns som senare tiders odling av
speglar sig i pollenspektra (se Åslediagrammet pl. II och kommentarerna s. 62 ff. o. 160) .
Åsle mosse är mer eller mindre utförligt be
skriven av MuNTHE ( SGU Ser. Aa 125 s. 130, 1906) , SANDEGREN ( 1916 s. 12 ff. ) , SMITH ( 1918) ,
GRANLUND ( 1932 s. 85 ff. ) , Du RrETZ ( 1950 s.
4'8) samt i beskrivningen till torvmarkskartan SGU Ser. D 43 s. 24 ff. (D 43/186 ) .
. GRANLUNDS POLLENDIAGRAM 1932 En provserie för pollenanalys har insamlats från mossens centrala del av G. LuNDQVIsT och analyserats av C. LARssoN 1930. Pollendiagram
met har publicerats av GRANLUND ( 1932 s. 86) med utförliga kommentarer i samband med de arkeologiska dateringarna. ( Obs. feltryck i GRAN
LUNDs diagram beträffande djupsiffrorna för la
gerfölj den, vilka i regel skola fördubblas,. så att t. ex. totalmäktigheten sålunda blir 6,4 m i stäl
let för 3,2 m !) . Åslediagrammet utgör med sina många arkeologiska dateringar en hörnsten i GRANLUNDs stratigrafiska system med åldersbe
stämda rekurrensytor. Diagrammet har repro·
ducerats på fig. 14 och i omarbetad form in
förts i den synkroniserade diagramsammanställ
ningen (pl. V-VI) . Då några absoluta date
ringar i detta diagram överförts på det nya Åsle
diagrammet och på de västligare diagrammen i kedjan ut mot kusten och då det därför delvjs legat till grund för synkroniseringen, äro några kommentarer här motiverade.
Den ca 6 1/2 m mäktiga lagerföljden ( gyttjor
kärrtorv m. m. - tallmossetorv - Sphagnwn
torv) vilar med gyttja i botten oförmedlat på sand. Då av pollenspektra att döma gyttjeavsätt
ning'en ej började förrän ett stycke fram i äldre postglacial tid (ungefär vid A 0) , lämnar dia
grammet (liksom mossens lagerföljd f. ö.) ej upplysning om den senglaciala eller den äldre postglaciala vegetationsutvecklingen. Lagerföljds
bildningen har i början tydligen varit jämförelse
vis snabb ( 6,40-ca 5,50 m, dvs. ungefär A0-T0) . Därefter har tillväxten successivt stagnerat under utbildning av bl. a. tallmossetorv ovan
· starrmyrtorv och annan kärrtorv (ca 5,50-4,40 m) , omfattande tidrymden från T0 (ca 5 000 f. Kr. ) till
RY
V (ca 2 300 f. Kr. ) , en i och för sig ingalunda säregen utveckling. Ovanför 4,40 m har torvbildningen (om brogen Sphagnum-torv) skett mycket snabbt, avbruten av ytterligare tvenne tydliga rekurrensytor(RY
IV och III på 1,80 resp. 0,80 m) ; på ca 3,25 m synes ilager-P ollendiagrammen 61
Fig. 12. Vy från Falan mot nordost över Åsledalen. Åsle mosse i centrum. I bakgrunden t . h. Varvsberget.
Foto ERIC OLAUssoN 20.6.50.
Abb. 12. Blick von der Ebene Falan nach NO iiber das Asletal. In der Mitte das Asle-Hochmoor. Im Hintergrund rechts Varvs
berget.
följdsbeteckningen en antydan till övergång från något högre till obetydligt l ägre humifierings
grad.
Åtskilliga
lednivåer
äro urskiljbara :A
0
torde ligga vid eller omedelbart nedanför det understa pollenspektret. Aln'us-kurvan är i början relativt låg, till skillnad mot vad fallet bru
kar vara i mera västliga diagram. Genom insväm
ning av Pinus-pollen kan dock tallen ha blivit lokalt överrepresenterad, varigenom övriga kur
vor i motsvarande mån pressats ned.
T0 ligger i kalkgyttjan på 5,40 a 5,50 m.
g är med utgångspunkt endast från detta diagram omöjlig att placera. Med ledning av det nya pol
lendiagrammet (se nedan ) , som är lätt att kon
neldera med GRANLUNDs, bör g infalla på nivå 4,80 m. Den nedanför liggande diagramdelens abnorma utformning gör, att denna lednivå alls ej framträder.
f faller troligen vid den tydliga stratigrafiska lednivån RY V på 4,40 m. Efter ett markerat QM-mini.mum m. m. följer en betydlig och
ut-dragen Quercus-kulmination upp till omkring 2,40 m.
e
ligger möjligen mitt i denna - vid en nedgång i Querc1ts-, :L'ilia-, Alnus- och Corylus-kurvorna och ett förnyat, tillfälligt uppträdande av Piceapollen - på 3,20 a 3,30 m.
d
faller på ca 2,40 m vid ett Pinus-maximum, någon Picea-uppgång och ett strax därefter inträf
fande utdraget QM-minimum och ett motsvarande Bet,ula-maximum, i vars nedre del fyndnivån för Gerumsmanteln (voN PosT 1925 a) ligger (bättre på ca 2,30 än på 2,50 m) .
c sammanfaller med den stratigrafiska ledniv:ån RY III på ca 0,80 m : Betula-minimum och någon Picea-uppgång ; är i övrigt ej så markant utveck
lad. - Ovanför c är lagerföljden, troligen på grund av dränering av hela myrbäckenet, relativt komprimerad.
b ligger på ca 0,45 m efter en betydande Betula
nedgång, vid den kraftigaste Picea-stigningen och vid QM-fallet. b är här ej stratigrafiskt igenkänn
bar.
Fig. 1 3 . Vy från Åsle mosses plan (med Eriophorurn vaginaturn, Calluna, Ernpetrurn och enstaka Erica) mot nordost med delar av Varvs- och Gerumsbergen till höger. Foto G. E. Du RIETZ 3 . 7. 50.
Abb. 1 3 . Blick von der Fläche des Åsle Hochmoors (mit Eriophorum vaginatum, Calluna, Empetrum und einzelner Erica) gegen NO mit Teilen des Varvs- und des Gerumsberges rechts.
a torde falla på ca 0,25 m och markeras av bl. a.
en Betnla-nedgång och en Pinus-ökning, det sist
nämnda åtminstone delvis en indirekt följd av den ökade uppodlingen.
Ett stort antal fornfynd, delvis arkeologiskt daterade, från Åsle mosse och från andra platser i trakten ha med större eller mindre säkerhet in
passats i pollendiagrammet, varigenom detta och de stratigrafiska lednivåerna kunnat ungefärligt åldersbestämmas. Det är dock att märka att GRANLUND vid dessa inpassningar utgick ifrån existensen av endast RY I-V, fastslagna i Upp
land och stockholmstrakten ( 1931, 1932 s. 75 ff. ) . Då det senare framkommit, att även andra rekur
rensytor (möjligen av lägre valör) och sannolikt även äldre sådana finnas (LUNDQVIsT 1932, S.
FLORIN 1944 m. fl. ) , kommer det kronologiska systemet i en något annan situation. GRANLUNDs inpassningar av RY III, IV och V i Åslediagram
met synas dock vara invändningsfria - även med hänsyn tagen till den nya Åsleprofilens ·i detaljerna delvis avvikande lagerföljd och ana
lysresultaten av denna serie (jfr nedan ) . Åsle
diagrammet är ett av de bäst daterade svenska pollendiagrammen.
De ovannämnda pollenanalytiska lednivåerna och deras stratigrafiska motsvarigheter i GRAN
LUNDs rekurrensytebeteckningar få därigenom absoluta tidsfixeringar - en del visserligen ännu ganska osäkra -, som sedan kunna överföras på diagrammen i undersökningsområdet. Arkeolo
giskt säkrast tidsbestämd synes lednivå b vara tack vare fyndet av eldslagningsstenen (300-500 e. Kr., se AREMAN 1945 s. 118) och i viss mån av påsvanten ( GRANLUND 1932 s. 87 f. ) . Gerums
manteln fixerar
d
ganska väl (se ovan) och övriga· bronsåldersföremål lednivå c. Inpassningarna av de arkeologiskt daterade stenåldersföremålen äro dock mindre säkra. Placeringen på ca 4,80 m av den tunnackiga flintyxan ( döstid) från Åsle mosse verkar dock tämligen pålitlig och anger därmed det ungefärliga läget i pollendiagram
met för den begynnande yngre stenåldern.
ÅSLEDIAGRAMMET 156 b
Med hänsyn till den betydelse som GRANLUNDs Åslediagram har för de vegetationshistoriska tids
bestämningarna av här och annorstädes publice
rade diagram, har det visat sig önskvärt att få vissa avsnitt av Åslediagrammet förtydligade.
Pollendiagrammen 63 Det gällde då särskilt den översta metern av pro
filen, som av diagrammet att döma inr..3håller långsamt tillkomna eller senare komprimerade lager. Men även andra avsnitt voro beaktans
värda, t. ex. omkring de övriga rekurrensytorna.
Om dessutom övergången från högvärmetid till eftervärmetid (se s. 127 ) , dvs. partiet närmast under RY V, kunde få en klarare pollenstatistisk utformning, innebure detta ett framsteg av be
tydelse för kronalogien och - som det skulle visa sig - för belysarrdet av kulturinslaget i pollen
spektra. Dessutom skulle mot bakgrunden av nyare erfarenheter om lagerväxlingen i mosse
torv en skärpt uppmärksamhet ägnas åt hedytor
nas och de eventuella rekurrensytornas uppträ
dande.
Redan de första orienterande analyserna vi
sade, att denna Åsleserie kunde vara särskilt lämplig, när det gällde att studera den av män
niskan beroende vegetationens avspegling i pol
lenspektra genom tiderna och därigenom söka bi
draga till att belysa kulturutvecklingen i trakten.
Detta var givetvis vad man kunnat vänta med tanke på· att denna relativt vidsträckta torvmark ligger mitt i en urgammal och rik kulturbygd.
Den föreliggande undersökningen är i detta av
seende ingalunda fullständig. För att uppnå ut
tömmande resultat härvidlag fordras givetvis ett större material (ytterligare ett par provserier) och framför allt mera omfattande analyser av de olika proven. Undersökningen av den nya Åsle
serien har dock visat, att pollenanalysen i denna form är användbar för kombinerat studium av Falbygdens vegetations- och kulturhistoria. Det har också framkommit vissa fakta, för vilka när
mare skall redovisas i kap. XI s. 158 ff.
Den nya provserien är hämtad från en punkt belägen ungefär centralt på norra mossedelen (N om den övertvärande iandsvägen) . Förmodligen ligger denna borrpunkt endast ett eller annat hundratal meter från platsen för den äldre Åsle
profilen ; dennas exakta läge går nu ej att fast
ställa.
Den nya profilen på 6 m når ned till fornsjöns igenväxningsstadium. Lagerföljden börjar här med en magnocaricetum- och Clad1;�tm-torv upp till 5,65 m. Under detta stadium har åtminstone
Asle m osse
M
8 9
too %
l l B �tu! l
T%
M o � r. C . L o r sson 193(1
Fig. 14. Pollendiagram från Åsle mosse (ur GRANLUND 1 932 s. 86) . Kolumnen längst till vänster VON PosTs zon
indelning ( 1 925 a), nästa kolumn GRANLUNDs zoner och rekurrensytor (RY).
· Abb. 1 4. Pollendiagramm von Asle mosse ( Asle-Moor). Aus GRANLUND 1932 S. 86. Ganz links voN PosTs Zoneneinteilung ( 1 925 a), danach GRANLUNDs Zonen und Rekurrenzflächen (RY).
M. FRIEs: Senkvartär vegetationsutveckling i nordvästra Götaland tidvis vattenytan stått ganska högt, så att bl. a.
_Pinus-pollen kunnat driva in bland Cladium-rug
garna och där anrikas (se Pinus-kurvan i avsnit
tet 6-5,65 m) . Ett lövkärr, av makro- och mikro
iossilen att döma ett björkkärr, har sedan utbrett :sig på starr- och Cladium-torven under en tid, som möjligen är längre än vad lagermäktigheten låter påskina. En vattenståndsökning har tyd
-ligen sedan inträffat, medförande en dränkning av lövkärret och invandring av trädfria kärr
:samhällen (Menyanthes-pollen på 5,15 m) av tills vidare obestämbart slag ; av vedrester innehåller kärrdyn här endast några obetydliga, icke iden
tifierbara, kolbitar. Uppåt övergår kärrdyn suc
· cessivt i starrtorv med björkved överst (till ca 4,85 m) . Här vidtar det mäktiga och i början mycket snabbt och orobrogent bildade Sphagnum
·torvlagret, i sina grövsta drag stratigrafiskt kon-nekterbart med motsvarande skikt i den äldre profilen ( 4,40 m till ytan) . Utbildningen av den här beskrivna lagerföljdens nedre del, som av-viker från motsvarande i den äldre Åsleprofilen, kan vara en relativt lokal företeelse. Jämförelser med de av SMITH ( 1918 ) meddelade profilerna ,göra det troligt, att den nya borrningen ej träffat fornsjöns och sedermera mossens centrala del, där tallmossetorv och tallved böra påträffas, utan kommit något excentriskt, där starrmyren synes ha direkt övergått i trädlös mosse (jfr SMITH 1918 fig. 48 o. 49 ) .
Det mäktiga mossetorvskiktet ( 4,85 m till ytan) . är ej heller möjligt att omedelbart konnekter a
·med motsvarande del i den äldre profilen. Lager
följden har befunnits mera omväxlande än så : som den, kanske något schematiskt, uppgivits hos GRANLUND ( 1932 s. 87) . Det skarpaste omslaget från hög- till lågförmultnad Sphagnwrn-torv (den tydligaste rekurrensytan ) ligger på 2,14 m och :kunde antas motsvara GRANLUNDs RY IV på 1,80 m. I övrigt har pollendiagrammet fått till
:gripas i konnekteringssyfte. Vissa hedytor ha
·därigenom kunnat identifieras som sannolika re
:kurrensytor i GRANLUNDs av andra sedermera utökade rekurrensytesystem ( se nedan) .
Lagerföljden är ur pollenanalytisk synpunkt :gynnsam, enär den endast i mycket ringa .mån inrymmer störande skogstorvskikt (
5,50-5,60 m) . Pollenspektra bli därför i stort sett re
presentativa för den omgivande trakten. över
representationen av Pintts i avsnittet 5,65-6 m, vilken medför en nedpressning av övriga kurvor, har ovan beskrivits.
Det nya pollendiagrammet visar samma grund
drag som det gamla och låter sig ganska lätt kon
nekteras med detta. Därigenom har det blivit möjligt att till det nya diagrammet överföra de -pollenanalytiska lednivåer, som kunnat urskiljas i det äldre diagrammet, och vidare att med stöd av de åldersbestämda fornföremålens inpassning även i det nya diagrammet erhålla en någorlunda säker absolut datering av detta.
Några kommentarer till pollendiagrammet kunna här vara på sin plats.
Den lednivå (g) , som kännetecknas av en i re
gel betydande nedgång av Q1\f-kurvan, särskilt Ulmus- och Tilia-kurvorna, infaller därför med ganska stor säkerhet kring nivå 5,50 m. Hit ned i lagerföljden men sannolikt ej längre förekomma enstaka .Fagtts-pollen. Picea- och Carpinus-pollen uppträda ett stycke ovanför. Denna placering av g stödes av den tämligen säkra inpassningen nå
gonstans mellan 5 och 5,50 m av den tunnackiga flintyxan från döstid (jfr GRANLUND 1932 s.
91 f. ) . - Lednivån sammanfaller med en lager
följ dsförändring, som möjligen kan tollras som RY VI, villren antas ha utbildats omkring 2 900 f. Kr. (LuNDQVIsT 1932 s. 308, NILssoN 1935 s.
552, s. FLORIN 1944 P l. IX) .
Här inträffa även andra förändringar i pol
lendiagrammet, vilka enligt senare pollenanaly
tiska arbeten särskilt i Danmark ( IvERSEN 1941, 1949, TROELS-SMITH 1942) kunna ledas tillbaka på den åkerbrukande och boskapsskötande m ä n
n i s k a n s i n v e r k a n på den förut nästan orörda storskogens sammansättning. För att få ängar för hö- och lövtäkt och åkrar för sädes
odling brände man och högg i den ädla lövskogen.
Björken koloniserade den nya, brända eller efter en tids odling övergivna marken, och hasseln friställdes och blommade därigenom rikligare.
Den höga Behtla-pollenfrekvensen på 5,55 m är sannolikt orsakad av lokala björkbestånd. Cory
ltts-toppen på 5,35 m kan däremot, om den ej är en tillfällig makroskopisk överrepresentation,
av-Pollendiagrammen 65 spegla en kortvarig förekomst av lövängskultur
i närheten. Kurvan för synantroper ( sens. lat. ) börjar strax nedanför denna nivå men är låg till 5,05 m, där den stiger något, samtidigt med att Corylns-kurv:;tn visar en kulmination. Omkring g-nivån ha även ett par sädesslagspollen påträf
fats.
Placeringen av lednivå f ( en förnyad nedgång av QM-kurvan, ofta kombinerad med ett Alnus
maximum och motsvarande Beht.Za-minimum) är också tämligen säker. Från ca 4,80 m och ett stycke uppåt, vilket avsnitt synbarligen bildats snabbt, föreligger en dylik kurvkonstellation.
Motsvarande parti i den äldre profilen utmärks av en övergång från tallmossetorv till låghumi
fierad Sphagnum-torv, villren förändring GRAN
LUND identifierade med
RY
V. Synkron med denna är i den nya profilen enligt pollendiagrammet övergången från starrmyr med enstaka träd
grupper eller buskar till öppen mosseyta. Här
ifrån och uppåt bli stänken av P1:cea-, Fagus- och Carpin�ts-pollen vanligare. Vidare ökar inslaget
av syrrantroppollen något.
Inpassningen av lednivå e i pollendiagrammet ger sig ej omedelbart. Nivåerna 4,30 m och 3,10 m kunna ifrågakomma, där på båda ställena lik
nande rubbningar (Alnus- och Coryl�ts-kulmina
tioner, tillfälliga Betula-minima m. m.) uppträda i diagrammet. Med hänsyn till den säkra place
ringen av den ovanför liggande lednivå
d
och till lagermäktigheten är inpassningen vid 3,10 m den sannolikt riktiga. Den infaller här efter ett avsnitt med ganska hög· Tilia-kurva och inleder ett parti med Betula-dominans och synbarligen rik
ligare uppträdande av Fag'tts. Ävenledes blir in
slaget av sädesslags- och ogräspollen kraftigare.
Sålunda börja Rttmex cfr acetosella - pollen först här förekomma. Motsvarande föregående Tilia
kulmination är tydligare markerad i GRANLUNDs diagram omkring 3,30 m. - En ganska markant stratigrafisk förändring, en tydlig rekurrensyta, ligger på samma nivå, vilken möjligen kan vara RY IV B (se s. 57) .
Lednivå
d
faller otvivelaktigt omkring 2,45 m.Den visar några kraftiga kurvkastningar av det slag, som förekommer vid tidigare beskrivna led
nivåer, och efterföljes av den mycket typiska
5 - 5 1 6653
sensubbareala QM-depressionen, där Tilia är sva
gare representerad än någonsin förr. Picea-kur
van blir sammanhängande men ·myc�et låg. Led
nivån efterföljes av ett markerat, utdraget Be
tula-maximum. En konnexion med VON PosTs Gerurnsdiagram ( 1925 a) , vilken är lätt utförd - avståndet till Gerullisberget är endast 6 km - visar att fyndnivån för Gerumsmanteln · lig-ger i nedre delen av denna Bet1tla-kulmination.
Dateringen av lednivå
d
till äldre bronsålder är därigenom klar (se s. 57) . - En svagare markerad hedyta med underliggande högförmultnad torv på samma nivå skulle möjligen kunna mot
svara
RY
IV A ( S. FLORIN 1944 s. 567) . Strax ovanför (på 2,14 m) ligger mosselagerföljdens skarpaste omslag (övergång från humifieringsgrad 8 till 3 ) , utan tvivel parallelliserbart med
RY
IV i GRANLUNDs diagram.Lednivå c är likaså tydlig, och den är lätt att
placera omkring 1,60 m. QM-kurvan, som efter det subboreala minimet åter stigit något, faller ånyo för att snart nog öka igen. Alntts- och Gary
lus-kulminationerna mötas av ett tydligt Betula
minimum, även kraftigt markerat i det äldre diagrammet. Picea-kurvan ökar till ett par pro
cent eller något mer, och Fagtts och Carpinus bli något kraftigare representerade. Sädesslagspollen (nu tydligen mest råg) uppträda i varje prov.
Inslaget av ogräspollen är oförändrat eller något kraftigare. Gentaurea cyantts - pollen har påträf
fats tillsammans med ·secale-pollen på 1,35 m ( äldre j ärnålder) . - Mellan 1,80 och 1,45 m är torven mer eller mindre höghumifierad med. ten
dens till hedytor på 1,64, 1,54 och 1,45 m. På någon av de tvenne sistnämnda nivåerna skulle med utgångspunkt från GRANLUNDs bestämning
RY
III kunna inpassas.Ovanför lednivå c är lagerföljden och pollen
diagrammet mera detaljerat än i GRANLUNDs serie, varigenom denna kompletteras. Den sub
atlantiska torven är här omkring 1 1/2 m mot 75 cm i den äldre profilen.
Lednivå b kan utan vidare inpassas mellan 0,80
Lednivå b kan utan vidare inpassas mellan 0,80