slaget av Eriophor'ltm vaginatum i Sphagnu·rr"

torven är här bitvis kraftigt.

Nederst iakttages ett mycket långt utdraget, kraftigt

Betttla-maximum

(upp till 7 m ) , avbru­

tet av en tillfällig

Pinus-topp

på 7,95 m just vid isoleringskontakten, varigenom dess natur av till­

fällig pollenanrikning avslöjar sig (jfr M.-B.

FLORIN 1945 ) . Var BM börjar (läget för BM0) är svårt att säga ; möjligen nedanför 8,50 m, men med hänsyn till NAP-kurvornas nedgång till 8,20 m troligen på sistnämnda nivå. Halten av sekundärt pollen är ringa i leran liksom i den till en obetydlig del minerogent uppbyggda gyttjan.

Hystrix

är synbarligen ytterligt sparsamt före­

kommande i den marina leran (jfr s. 170 ) . Ä ven det

boreala Pintts-Betula-Corylus-maxi­

met ( ca 7-ca 5,15 m) är långt utdraget. C0 kan anses ligga omkring 7,20 m. På 5,60-5,50 m torde en förorening föreligga:

Alnus-

och QM­

kurvorna stiga och sjunka parallellt. A 0 ligger otvivelaktigt på ca 5,20 m. sedimentationsinten­

siteten bör sedan ha hastigt avtagit. r_ro faller så­

lunda redan på ca 4, 70 m. Dessa lagermäktighe­

ter ge emellertid anledning att misstänka, att tid­

punkten . för A 0 bör förskjutas framåt några år­

hundraden från ca 6 300 f. Kr. En kraftigare erosion och därmed sedimentation i början av postglacialtiden än senare är likväl endast vad man har att vänta.

Värmetidens

pollenkurvor visa särskilt i detta diagram ett mycket vackert förlopp. QM-kurvan stiger från A 0, kulminerar efter T0 (ca 4,50-ca 3,75 m) och sjunker ned till det karakteris­

tiska, utdragna, subbareala minimet ovanför led­

nivå

d. Betula-kurvan

(och även

Pinus-kurvan)

visar ett motsatt förlopp (se pi. V o. VI diagr.

95) . Detta är ett vackert exempel på revertens i den skogshistoriska utvecklingen (VON PosT 1930 a s. 21 ) .

Lednivåerna

g, f

och

e

kunna - visserligen på

Pollendiagrammen

^{7 1}

Fig. 1 5 . Något schematiserad profil genom den excentriskt utbildade Lundebymossen (95 m ö. h. ) i inlandet. P = prov­

tagningsplats för ser. 95. Teckenförklaringar på pl. VIII.

Abb . 1 5 . Etwas schematisiertes Profil durch das exzentrisch ausgebildete Lundebymossen (95 m ii. M . ) im Binnenland. P ⁼ Ent­

nahmestelle der Ser. 95. Zeichenerklärungen auf PI. VIII.

svaga grunder - införas på nivåerna 3,85, 3,60 resp. 3,35 m. - På 2,80-2,70 m föreligger en kurvkastning, som man bör bortse ifrån, då den tydligen förorsakas av den vid igenväxningen så ofta förekommande Pinus-pollenanrikningen (jfr M.-B. FLORIN 1945 ) . Den stundom så karakteris­

tiska subboreala Pin,us-kulminationen, varpå led­

nivå el delvis baseras, infaller sålunda ungefär mellan 3 och 2,80 m, varefter det markanta Be­

fula-maximet (med Gerumsmantelnivån nedtill) tar vid.

Eftervärmet

i

den

s

skogsutveckling

framstår klart och detaljerat. Kurvknuten på 2-1,70 m visar de drag, som känneteckna lednivå

c.

Den tydliga hedytan på 2 m är synbarligen utslag av samma klimatrubbning - eller serie av klimat­

rubbningar - som ger sig till känna i den av efterföljande kurvförlopp antydda vegetations­

förändringen. - De utpräglade karaktärsdragen för lednivå

b

äro synnerligen tydligt utbildade på 0,60-0,50 m. Möjligen kan en skiftning till något lägre humifierad torv på 0,50 m, vilken upprepar sig på 0,40 m, äga samband med skogs­

-och klimatförändringen och alltså utgöra

RY II.

Mittemellan

c

och

b

(på 1,10 m) ligger i den låg­

humifierade

Sphagn'ttm-

torven ett obetydligt, mera förmultnat skikt, sammanfallande med en påtaglig stigning av Picea-kurvan. Lednivå

be

torde följaktligen kunna förläggas hit. -

Led-nivå

a

ligger synbarligen på 0,20-0,15 m vid en tillfällig nedgång för Bet-zr,la-kurvan och stigning av Picea- och Pin'Us-kurvorna. Efter

b

(romersk järnålder) och a ( 1200-talet e. Kr.) har ekbland­

skogen nära nog spelat ut sin roll i landskapet.

· Lundebydiagrammet är ett ur flera synpunkter idealiskt diagram: det influeras ej av lokal träd­

pollenproduktion, det illustrerar med sin QM­

kurva, i viss mån kompletterad med

Alnus-

_och

Gorylus-kurvorna, den postglaciala klimat- och särskilt temperaturkurvans gång i stort, det visar vackert de terminokrata och mediokrata elemen­

tens revertens i såväl enkel som flerledad form (jfr s. 153 ff. ) och låter även en del detaljer i vegetations- och klimatutvecklingen framkomma.

Ramhultsmossen (66 m ö.

h.).

^PI.

III.

(SGU Ser. D 51/28)

Dalsland, Torps socken, 3,5 km sydväst om kyr­

kan. En ungefär 600 X 400 m stor, excentrisk, till större delen trädlös och orörd mosse, bildad genom igenväxning av en utbuktning av Valboån väster om Einesjön ( 66,6 m ö. h. ) . Även beträf­

fande ytformen ( se fig. 17) och dräneringen på­

minner den starkt om Lundebymossen med ett mer eller mindre jämnt sluttande mosseplan, svagt utvecklad l�gg vid proximaländan, ömsom nakna, ömsom

Rhynchospora alba

- bevuxna

Fig. 1 6 . Mosseplan med Scirpus caespitosus (mest) och Eriophorum vaginatum. Vy mot nordost över Ramhultsmossen ( 66 m ö. h.) i den öst-västliga dalgången genom inlandet. Foto förf. 1 8. 6.50.

Abb. 1 6. Hochmoorfläche mit Scirpus· caespitosus (meist) und Eriophorum vaginatum. Blick nach NO ^iiber Ramhultsmossen (66 m ii. M.) in dem ost.westlichen Tal durch das Binnenland.

längsgående dyflarkar m. ·m. På mosseplanet för övrigt mest

Calluna, Erica, Eriophorurn vagina.­

tum

_och

Scirpus caespitosus

(fig. 16) . Mossen lig­

ger i .en ca 2 mil lång, öst-västligt förlöpande,

delvis uppodlad, bred dalgång 64-67 m ö. h., som skär igenom det omgivande, kargare, barr­

skogsklädda höjdområdet på 100

a

150 meters

·nivå. Under det marina stadiet utgjorde denna dalgång först ett sund mellan Vänerfjärden och Västerhavet, sedan under en relativt kort tid (från kustläget vid 7H m

/LJUNG NER

1927-30 p l.

III/

till ca 65 m) en fj ord, varpå det limniska skedet följde. Det i diagrammet registrerade marina utvecklingsförloppet torde helt eller nära nog helt representera fornfjordstadiet.

En provserie på 9 m har insamlats centralt på mosseplanet ca 140 m från vägen, som skär över mossens distala del. Den marina leran, som

fort-sätter nedåt, övergår vid 7,70 m (isoleringen) i en mäktig limnisk lergyttja. Överst i leran tyder enligt Å.

BERG

diatornefloran på svagt bräckt vatten (i prov 1093 .bl. a.

Cymatopleura elliptica, Gyrosigma attenuatum, Nitzschia tryblionella) .

I lergyttjan ett stycke ovanför isoleringskontak­

ten förekomma sparsamt sötvattensdiatomeer av delvis eutrof k.araktär (i prov 1075 bl. a.

Gyro­

sigrna atten�tat'l.lm, lJ!lelosira arenaria, M. distans, Pinn�tlaria nob?:lis ) .

Viken har vuxit igen med

Phragrnites

och på den därav bildade torven har ett lövkärr med björk utvecklats ( 4,15-2,45 ) , vars lämningar ur pollenanalyssynpunkt äro värdelösa. En nederbördsökning medför efter­

följande försumpning med gungflybildning och orobrogen S

p

h

ag

n

um

^-torvtillväxt

.

Den marina leran är synnerligen pollenfattig, varigenom de sekundärt deponerade pollenkornen

Pollendiagrammen

^·

framträda procentuellt starkt. Åtminstone av­

snittet 9-8,20 m är därför pollenanalytiskt föga givande. Partiet 9-8,30 m har därför uteslutits ur pollendiagTammet. Den

senglaciala tidens

NAP-kurva sjunker dock tydligt mot 8 m, där ett Betula-maximum vidtar, synbarligen iden­

tiskt med det s. k.

preboreala Betttla-maximet,

efterföljt av Corylus-kurvans stigning.

Zonerna BM-A0 och A0-T0 äro genom kraf­

tig sedimentation ganska utdragna.

Hippophae

förekommer även här på platsen ett stycke fram i boreal tid. A 0 faller på ca 6,80, inledande

värme­

t,iden,

och T0 på ca 5,45 m, föregången av en

» Tilia-svans» (jfr s. 54 o. 166 ) . T

rapa-

pollen uppträda i lergyttjan, ditförda från någon vik med dybotten, i anslutning till Tilia-kurvans kraftiga stegring ( se kap. XII ) . Värmetidens QM-kulmination (däri särskilt

Tilia )

^{är ovan­}

ligt kraftig (maximum 38 % QM och 20 % Ti­

lia) ,

vilket får ses mot bakgrunden av dalgångens klimatiska och edafiska särställning gentemot det omgivande kargare höglandet (jfr t. ex. ser. 95, 141 och 121 a) . Den avtagande värmetidens nor­

mala kurvförlopp rubbas totalt av den lokala Betttla-överrepresentationen i lövkärrtorvavsnit­

tet. Först när detta hindrande lokala trädskikt försvinner ( nivå 2,45 m ) , gör sig ånyo traktens pollen pro d uktimi gällande.

Det är något osäkert vad det avgjort klimatiskt betingade torvslagsskiftet lövkärrtorv-gung­

flytorv på 2,45 Ih motsvarar i rekurrensytesyste­

met. Med tanke på placeringen av lednivå c och ev.

RY

^III (se nedan) synes det naturligast att identifiera omslaget på 2,45 m med

RY

^{IV. På}

ungefär 2-1,85 m uppträda de vanliga karak­

tärsdragen ( >>kurvknuten» ) för lednivå c, marke­

rande inledningen till den följande

eftervärm,e­

tidens

skogsutveckling ; särskilt

Qttercus

och

Tilia

visa här en markant nedgång. En hedyta är svagt antydd på 1,85 m, vilken kan ha samband med den klimatrubbning, som förorsakat nämnda för­

ändring i skogssammansättningen, och därför kan vara en ovanligt svagt utvecklad

RY

^{III. - På}

nivå 1,20 m eller något ovanför - i anslutning till ett par antydningar till hedytor - :faller otvivelaktigt lednivå

be

(obs. den karakteristiska AZmts-kurvans nedgång) . - De för lednivå

b

s Q)

'1j

.s

73

Fig. 1 8 . Provtagningslokalen vid Småsjöarna 1 4 1 m ö.h. i inlandet. Provserien är tagen hitom sjön. Denna är uppdämd av en mosse. Bortom sjön fortsätter t. v. och t. h. myren i soligen utformning med bl. a. Myrica och Narthecium

(se fig. 20). Vy mot norr. Foto förf. 1 6.6.50.

Abb. 1 8 . Entnahmestelle bei den Småsjöarna 141 m ii. M. im Binnenland. Die Probenserie ist diesseits des Sees entnommen. Dieser ist durch ein Hochmoor aufgestaut. Jenseits des Sees setzt sich das Moor nach links und rechts in soligener Ausbildung mit u.

a . Myrica und Narthecium fort (s. Fig. 20). Blick gegen N.

karakteristiska dragen uppträda mellan 0�80-och·

0,60 m utan någon makroskopiskt iakttagbar för­

ändring i lagerföljden. - Lednivå a faller syn­

barligen på 0,10 m, varefter tillväxten gått lång­

samt eller lagermäktigheten reducerats, sannolikt genom hopsjunkning på grund av olika artifi­

ciella dräneringar mot distaländan. De

våld-samma kasten i kurvgången allra överst få ses som utslag av människans kraftiga ingrepp skogen, sannolikt genom svedjning ( se s. 31) .

Ramhultsdiagrammet är intressant för de me­

diokrata elementens speciellt rikliga representa­

tion under värmetiden. Större delen av den även i andra diagram dokumenterade senpostglaciala

sv

12

®

c.

Fig. 1 9. Något schematiserad profil genom en del av myrkomplexet kring Småsjöarna ( 1 4 1 m ö. h . ) i inlandet. Orobrogen myr (mosse) till vänster, soligen till höger. Tjärnen i centrum uppdämmes av mossen. P ⁼ provtagningsplats för ser.

1 4 1 . Teckenförklaringar på pl. VIII.

Abb . 1 9. Etwas schematisiertes Profil durch einen Teil des Moarkomplexes um die Småsjöarna ( 141 m ii. M . ) im Binnenland. Oro­

brogenes Moor (Hochmoor) links, soligenes rechts. Der kleine See im Zentrum ist von dem Hochmoor aufgestaut. P = Entnahme­

stelle der Ser. 1 4 1 . Zeichenerklärungen auf Pl. VIII.

Pollendiagrammen

75

Fig. 20. Erica, Myrica, Narthecium och Molinia i soligen .del (profil fig. 19 t. h., s. 74) av myrkomplexet kring Små­

sjöarna i inlandet 1 4 1 m ö. h. Foto förf. 23.7.49.

Abb . 20. Erica, Myrica, Narthecium und Molinia in einem soli­

genen Teil (Profil Fig. 19 rechts, S. 74) des Moarkomplexes um -die Småsjöama ( 1 41 m ii. M.) im Binnenland.

utvecklingen återfinnes, varigenom allmängiltig­

heten av dennas karaktärsdrag får ytterligare bekräftelse.

Småsjöarna ( 14 1 m ö. h.) .

Pl. III.

Dalsland, Valbo-Ryrs socken, ca 11 km NtO om kyrkan. Vattenytan på den större av sjöarna (punkt 146 på topogr. bl. 51 SO ) , mot vilken mossen bildar en erosionsbrant, ligger enligt tub­

avvägning från fixpunkt på 141,06 m (lågt som­

marvattenstånd) . Mossen ligger mellan tvenne .små sjöar, varav den ena är en av mossen upp­

dämd tjärn, i ·ett stort soligent, orört myrkom­

plex i en utpräglat höglänt (kring 150 m ö. h. och däröver) , ganska kuperad trakt med norrlands­

eller bergslagsdrag. Ett fåtal begränsade odlingar ligga spridda på stort avstånd från mossen, den n ärmaste bortåt l km avlägsen. Barrskog är helt dominerande, och ädla lövträd äro inom stora om­

råden sällsynta. Myrarna äro i regel mer eller mindre soligent utbildade : långsluttande, ofta an­

slutande mot fastmarken utan någon mera mar­

kerad lagg och åtminstone på vissa partier eller längs vissa stråk bevuxna med bl. a.

M olinia, JYiyrica

och

Narthec·ium

(se fig. 19 t. h. och 20) , för övrigt mest med

Calluna, Erica, Eriophorttm vaginatum

och

Scirptts caespitosus.

Mossens pass­

punkt ligger endast drygt 20 m under MG, vilken

Fig. 2 1 . Dyhölja med Drosera intermedia, omgiven av tuvor med Erica, Oalluna, Myrica och Eriophorum vaginatum.

Myrkomplexet kring Småsjöarna i inlandet 1 4 1 m ö. h.

Foto förf. 23. 7.49.

Abb. 21. Torfschlammschlenke mit Drosera intermedia, uingeben v on Bulten mit Erica, Galluna, Myrica und Eriophorum vagina­

tum. Der Moorkomplex um die Småsjöama ( 1 41 m ii. M.) im Binnenland.

observerats i trakten på 162 och 164 m ö. h.

(MUNTHE 1940 S. -31 ) .

E n provserie har insamlats från en 9 m borr­

ning 4 m från den mindre av sjöarna och för­

längts 1950 ned till 11 m utan att nå ned till bottnen av lagerfölj den. Lämpligaste platsen för provtagning är i närheten av tjärnen (se pro­

filen fig. 19) .

Det synbarligen mycket mäktiga och hastigt av­

satta marina lerskiktet övergår i lergyttja, bildad under ett lagunstadium (»fladstadium» enl. TEI­

LING 1930) , då isoleringen ur havet inträffat.

Å. BERG har konstaterat brackvattensdiatomeer överst i leran (i prov 1439 bl. a.

Cymatopleura elliptica, Gyrosigma attenuatum, Nitzschia du­

bia

och

tryblionella) ,

eutrofa sötvattens- och brackvattensarter nederst i lergyttjan (i prov 1429 bl. a.

Epithemia turgida, Gyrosigma Wans­

In document Pollenanalytiska vittnesbörd om senkvartär vegetationsutveckling, särskilt skogshistoria, i nordvästra Götaland (Page 72-77)