Några historiskt växtgeografiska synpunkter

Det li:an vara önskvärt att lägga några växt­

geografiska aspekter på den brokiga vegetations­

historiska bild, som lämnats i de föregående ka­

pitlen. Det blir samtidigt ett försök att följa vissa huvudlinjer i utvecklingen och att inpassa denna i ett större sammanhang.

Förändringen från mer eller :tnindre arktiskt

betonade förhållanden under senglacial tid till utpräglat värmetidstillstånd sker jämförelsevis snabbt men, som det synes, ej kontinuerligt. Kli­

matförbättringen karakteriseras nämligen pol­

lenstatistiskt av fyra ganska kort efter varandra uppträdande nya busk- och trädpollentyper : Be­

tula, Corylus, Alnus och Tilia. Bakom dessa

för-Historiskt växtgeografiska synpunkter 153 ändringar dölja. sig betydande skogsgeografiska

händelser, vilka av pollenkurvorna att döma höra ha utspelats mycket hastigt. Vid en tidpunkt i utvecklingsförloppet (vid zonskiftet IV /V) har klimatsprånget varit så avsevärt och tydligen skett så snabbt, att ett helt led i skogssuccessio­

nen, nämligen den nordiska barrskogen (tall­

skogen) , genom »den finiglaciala klimatförbätt­

ringens städse återkommande språng» överhop­

pats (voN PosT 1928 s. 58 ) . ^- Den omfattande erosionen av de lösa jordarterna ocli den därige­

nom intensiva sedimentationen, som är särskilt ut­

lnärkande för seng·lacial och tidigt postglacial tid (se t. ex. ser. 95 pl. II) , ge lagerföljderna in­

tryck av att representera längre tidrymder än de pollenanalytiskt konstaterats göra.

Klimatförsämringen efter värmetidskulmina­

tionen har däremo-t sträckt sig över en längre tid.

Ej heller denna har skett successivt. Vissa på­

fallande snarlika kurvkonstellationer återkomma flera gånger i pollendiagrammen - liksom torv­

lagerföljderna visa upprepade karakteristiska förändringar

(RY),

vilka tolkats som regional­

klimatiskt betingade. Dessa förhållanden tyda på

·ett etappvis skeende klimatförsämringsförlopp.

De olika klimatfaktorernas medverkan härvidlag :är givetvis komplicerad men kan stundom skön­

jas (jfr s. 150 f. ) , i det att ibland nederbörds-, ibland temperaturförändringar äro antydda. Det är ej endast den mera tidsomfattande klimatför­

ändringen som sådan, vilken gett kurvsystemet ett samtidigt utdraget och till synes komplicerat förlopp. Ä ven sedan klimatsituationen i stort bli­

vit ogynnsam för ett visst krävande trädslag, kan detta fortleva på lokalklimatiskt och edafiskt speciellt gynnsamma platser och låta sig repre­

senteras i pollenspektra (jfr s. 123 ) . Sammansätt­

llingen av pollenspektra påverkas fram mot nu­

tiden alltmer av kulturutvecklingen.

Denna olikhet mellan upptakten till och ned­

gången från klimatoptimum med sin värmetids­

vegetation gör, att dessa båda faser i utvecklingen vid grafisk framställning ej bli spegelbilder av varandra. Denna oliksidighet i kurvsystemet bör beaktas vid studiet av den nedan publicerade diagramsammanställningen. Detta förhållande, att kurvorna för de mediokrata elementen visa

ett brantare förlopp under upptakten till värme­

tiden än under motsvarande nedgång efter denna, är liksöm den nedan närmare behandlade rever­

tensen en generell företeelse, påvisbar i pollen­

diagram från såväl Norden som fjärran belägna trakter (jfr SELLING 1948 s. 115 o. t. ex. ser.60) . Den

Tevertens,

som voN PosT (1930 a s. 21, 1931 s. 49 ff., 1944 b s. 86 ff., 1946 s. 198) påvisat vara ett g·enerellt drag i representativa pollendia­

gram från postglacial tid, kan vara mer eller mindre utpräglad och mer eller mindre kompli­

cerad. Denna företeelse, innebärande en återgång till ett tillstånd, som varit rådande före ett av­

vikande mellanskede (jfr s. 122) , framträder också i föreliggande pollendiagram på olika sätt.

Den bifogade diagramsa!I).manställningen (fig.

38) skall bl. a. vis:;t detta. Det i denna avhand­

ling tillämpade periodsystemet är anpassat till revertensen i kurv:förloppet, och ur den äro också de svenska periodbenämningarna härledda.

Om man tar hänsyn till samtliga kurvor i träd­

pollendiagrammet framträder icke blott en enkel utan även en

flerledad revertens

(voN PosT 1 944 b s. 88, 1946 s. 198 ) . Denna är emellertid på grund av den ovannämnda oliksidigheten i rever­

tensen ej fullständig. Postglacialens senare del (klimatförsärnringens epok) är mest lämpad att illustrera skogssuccessionen.

Efter värmetidskulminationen med Tilia-maxi­

mum följer under senvärmetid först ett i lager­

följderna relativt utdraget avsnitt, mer utpräg­

lat i andra diagram, där

Querc1,r,s

är den avgjort mest framträdande bland ekblandskogskonstituen..:.

terna, och även

Alnus

ofta visar påfallande hög�

värden. Detta avlöses av ett alltmer Betula-do­

minerat parti, vilket sträcker sig till ett stycke fram i eftervärmetid (till lednivå b eller gränsen IX a ,liX b) , då de utpräglat terminokrata ele­

menten

Picea

och

Pin��s

överta ledningen.

Med aktualistisk syn på denna succession får man alltså genom en r e g i o n :f ö r s k j u t n i n g

m o t s ö d e r en utvecklingsserie från ädellöv­

skog av sydskandinavisk eller mellaneuropeisk karaktär över sydsvenska ek-hasselskogar oeh icke-ädla lövskogar på ^· moränmark till mellan­

svenska barrskogar med obetydligt inslag av löv­

träd.

Denna succession från värmekräva:qde till allt­

mer köldhärdiga ( eller köldfordrande) trädslag Imn ej ses mot annan bakgrund än den klimatiska.

Förekomsten av en i princip likartad utvecklings­

följd i de mest skiftande klimat- och vegetations­

regioner -regional par.allellism (voN PosT 1930 a s. 21, 1944 b s. 86 ff., 1946 s. 198 f., jfr SELLING 1948 s. 94 ff., l\L FRIEs 1949 s. 353) ^- är ett bevis för riktigheten av detta påstående. Föran­

ledda av denna· klimat- och vegetationsförändring ha samtidigt markförändringar ägt rum, varpå flera bevis finnas (S. FLORIN 1938 s. 40 f., ERDT-1\·IAN 1943 a

S.

63 f. ) .

En identisk motsvarighet till denna succession iinner man ej utbildad under klimatförbättrings­

epoken. Annat är ej heller att vänta. Principen .är dock densamma. Närmast före Tilia-kulmina­

tionen äro Qt�erc'us, Ulmus och Alnus kraftigt re­

presenterade och dessförinnan Betula och Pinus (under sen förvärmetid, tidig boreal tid) . B ettda­

uppblomstringen under period IV har ej någon motsvarighet under senpostgfäcial tid. Oin den däri ingående björkens taxonomiska ställning vet man föga eller intet (jfr dock F lEGRI 1935 s. 1 2 o . Taf.

l

om förhållandet på Jreren) . Ekologiskt och troligen även fysiognomiskt torde motsvarig­

heten närmast vara att söka i de skandinaviska fjällbjörkskogarna eller de subarktiska, nordat­

lantiska björkskogarna.

För den grafiska framställningen av dessa suc­

cessionsförhållanden ha i den utvalda serien 95

- med obetydlig lokal pollenöverrepresentation - från undersökningsområdets inland (västra Dalslands höjdområde) vissa åtgärder vidtagits, som äro ägnade att ge större åskådlighet. Sålunda har Corylus-kurvan uteslutits. Hasseln visar ju ett mycket ojämnt uppträdande under förvärme­

tid och bildar för övrigt huvudsakligen under­

vegetation i ekblandskogar. Vidare ha vissa på­

tagligt lokalt influerade eller bevisligen förore­

nade pollenspektra överhoppats, såsom nr 49 l 1967 och 1969 samt 2080-2082. För att ge kurv­

gången ett något mindre oroligt förlopp men ändå utnyttja hela analysmaterialet har en ut­

jämning medels fortlöpande medeltal av tre ana­

lysvärden verkställts (t. ex. prov 1-2-3, 2-3-4 etc.) .

I

analogi med pollendiagrammet över

sengla-ciala förhållanden inom undersökningsområdet ( fig. 32 s. 116 ) , i vilket trädskiktet och högre buskskiktets pollenproduktion ställts i motsats till fältskiktets och det lägre buskskiktets, har den ifrågavarande diagramöversikten gjorts som ett ytdiagram, där de mediokra ta elementen ( QM och, med tendens till övergångstyp, Alnt�s) och de utpräglat terminokrata elementen (Pinus, Picea, Fagus och Carp1:nus) ställts mot varandra.

Värdena för de förstnämnda ha avsatts som van­

ligt från vänster, de sistnämnda däremot från höger. Den oregelbundna yta, som bildas mellan de terminokrata elementens summakurvor, repre­

senterar Bet,ula-pollenets andel i traktens pollen­

regn genom tiderna. Höjdskalan är som på pl.

V-VI anpassad efter den absoluta kronologien.

Man finner av denna diagramskonstruktion, att björken i denna trakt intar en utvecklingshisto­

risk mellanställning mellan de mediokrata och terminokrata elementen. Men övergångstyper av lägre ordning kunna, som nämnts, skönjas. Så­

lunda förete relationerna mellan ekblandskogs­

konstituenterna en förskjutning till ekens för­

mån efter högvärmetidens Tilia-dominans (obs.

härvid lindens underrepresentation i pollenspek­

tra) , en tendens som fortsätter fram genom hela den senpostglaciala tiden. I jämförelse med björ­

ken blir eken emellertid av allt mindre betydelse, frånsett kortvariga återslag. Även Alnus visar, som nämnts, en tendens till övergångstyp. Lokala förhållanden ha sannolikt för detta trädslag spe­

lat större roll än för andra. Före högvärmetiden finner man delvis samma succession i omvänd ordning. Närmast kommer en Qtterct�s- men nu även Ulmus-övervikt inom ekblandskogen och samtidigt eller något tidigare en Alnus-dominans inom den mediokrata gTuppen. Betula ökar nedåt och likaså Pin1.ls, den sistnämnda med mera ut­

präglad terminokrat tendens. Diagrammet avslu­

tas nedåt godtyckligt i mitten av sen förvärmetid (boreala hasselskedet) . Den preboreala björk­

skog·stypen äger ingen motsvarighet i senpostgla­

cial tid i undersökningsområdet.

Björkskogens mellanställning i den skogshisto­

riska successionen är utmärkande för undersök­

ningsområdet och klimatiskt ungefär likställda områden, huvudsakligen i norra Götaland och

Historiskt växtgeografiska synpunkter Mälardalen samt på Gotland ( särskilt

instruk-tivt är voN PosTs diagram från Mästarmyr /1927 s. 123, 1944 b s. 87, 1946 s. 199/, jfr M. FRIEs 1949 s. 353 ) . Om man · däremot ur denna syn­

punkt granskar pollendiagram från Sydskandi­

navien, t. ex. Skåne (NILssoN 1935 Taf. VI : 11, 1 6, VII : 2 m. fl. ) , finner man däremot en mera utpräglat terminokrat tendens hos Betula-kur­

van : lågt p'rocentläge under hela värmetiden (frånsett synbarligen kulturorsakade kurvtop­

par) och en stigning upp genom eftervärmetiden ( NILSSONS zoner II och I) . Helt motsatta bli för­

hållandena i högläntare delar av Svealand och inom hela norrlandsterrängen, där björkskogen får en gTadvis alltmer påtagligt inediokrat karak­

tär ( S. FI.JORINS normaldiagram från Kilsbergen 1 944 s. 567, LuNDQVIsT 1946 s. 107, KuLLING 1948

s. 151, voN PosT 1930 b s. 68 f., 1944 b fig. 6, 1946 fig. 5, BooBERG 1930 s. 231 ff., FROMM ·1938 s.

379, m. fl. ) .

Ä ven i ett annat avseende föreligger en rever­

tens, ehuru av mera speciellt slag, nämligen. he-. ..

träffande den skogfria markens vegetation.

De pollendiagram, som omfatta hela postgla­

cialtiden och något av senglacialen, visa nedtill en mer eller mindre hög frekvens för icke-träd­

pollen (NAP ) . I det föregående har detta

för-Fig. 38. Ytdiagram för större delen av serie 95 från

in-_ landet. De mediokrata elementen äro adderade till var­

andra från vänster mot höger, de terminokrata elementen likaså men från motsatt håll. Det vita mittfältet för Betula representerar en övergångstyp i skogssuccessionen med sin dominans meHan mediokratkulminationen under hög­

värmetid och minskningen resp. ökningen av termino" ^· kratinslaget i början och slutet av postglacial tid. Denna bild illustrerar alltså i en annan grafisk form än det vanliga pollendiagrammet den flerledade revertensen i den skogs­

historiska utvecklingen inom undersökningsområdet.

Abb. 38. Flächendiagramm fiir den grösseren Teil von Ser . 95 vom Binnenland. Die mediokratischen Elemente sind von !inks nach rechts zueinarider addiert, desgleichen die terminokra­

tischen, aber in entgegengesetzter Richtung. Das weisse Mittel­

feld fiir Betula repräsentiert einen 'Obergangstypus in der \Vald­

sukzession mit seiner Dominanz zwischen der Mediokratenkul­

mination während der Hochwärmezeit und der Abnahme bzw.

Zunahme des Terminokrateneinschlages am Anfang und Ende der postglazialen Zeit. Dieses Bild veranschaulicht ah;o in anderer graphischer Form als das gewöhnliche Pollendiagramm die mehrfacile Revertenz in der waldgeschichtlichen Entwick­

lung im Untersuchungsgebiet.

!1ediokrata element

155

hållande diskuterats (bl. a. s. 118 ) , ^. varvid på grundval av pollenslagsfördelning'en och dess för­

hållande till isoleringskontakterna konstaterats, att NAP-mängden till mycket stor del härstam­

mar från strandvegetationen men att det sengla-. cia] a skärgårdslandskapet i övrig·t hyst en ört-,

gräs- och möjligen risvegetation och på sin höjd några enstaka träddungar och busksnår av björk och viden ( ser. 121 b o. 141 ) . Det torde otvivel­

aktigt vara olika mineralmarksbundna växter, som levererat huvudparten av pollenmängden.

U n der hela den långa postglaciala skogsutveck­

lingen spelar NAP-floran en obetydlig· roll, från­

sett lokal NAP-produktion från närstående Phragrnites-ruggar, Calluna^-bestånq, ^. Menyan­

thes, Rubus charnaernonts, DroseTa spp. m. fl.

myrväxter. Endast enstaka pollen påträffas, om vilka man vågar antaga, att åtminstone de flesta kommit från fastmarksväxter, såsom compositer och caryophyllaceer. Sålunda uppträder här och var något Arternisia-pollen. Frani. mot nutiden ökar emellertid detta »fastmarksinslag>>, och där­

till komma, särskilt i de översta lagren, sädes­

slagspollen ( GC) och övriga synautropa element (se f. ö. kap. XI s. 158 ) . Gemensamt för dessa fastmarksväxter är att de undvika to�pmarker ( inkl. råhumus) och ej tåla konkurrens från växter, som bilda torv och slutna växtsamhällen, och beskuggning av ett slutet trädskikt. De äro därför indikatorer på trädfattiga marker, an­

tingen de äro ursprungliga eller kulturbetingade.

Pollen från ifrågavarande heterogena kategori växter ha summerats till en kurva »GC + vissa minerofyter>> i den synkroniserade diagramked­

jan (p l.

-y) .

Denna »minerofytkurva» företer alltså en re­

vertent utvecklingsgång med maximum nedtill och upptill och ett utdraget minimum i mitten, där den för ö�rigt mestadels saknas. I denna summakurvas olika delar ingå förvisso ej alltid samma arter. Men släktskapsbanden mellan den senglaciala pionjärfloran och kulturmarkens ogräsflora behöva, som ERDTMAN ( 1946 s. 302 f. ) framhållit, ej nödvändigtvis ha varit· helt av­

klippta, även om de flesta av den senglaciala tundrans arter gått förlorade under mellantiden.

När man till lämpliga instabila marker även kan

räkna de grus-, sten- och blockrika havssträn-­

derna, ges vissa teoretiska möjligheter för att den ifrågavarande konkurrenskänsliga floran kunnat överleva det långa postglaciala skogsskedet, tills människan gett den tillfälle att ånyo spridas in i

land (jfr IvERSEN 1941 s. 39 om chenopodiaceer­

nas utbredningshistoria) . Frånsett denna begrän­

sade möjlighet till samband mellan pionjärerna och ogräsen föreligger, som ERDTMAN (l. c . ) på..:.

pekat, en ekologisk släktskap.

Några Tegiona1a differenser inmn undersök-­

ningsomTådet ha ej kunnat föreligga, förrän kust­

förskjutningen nått därhän, att vissa geografiska motsatsförhållanden uppstått mellan kustområde och inland med från varandra avvikande klimat­

karaktär. En sådan situation har ej förelegat,.

förrän det nuvarande inlandet blivit ett samman­

hängande fastland med en rik, även av stora öar·

bestående skärgård i våra dagars kustland. Någon viss tidpunkt för denna händelse kan givetvis ej fixeras. Ett stycke fram i förvärmetiden bröts.

den östvästliga förbindelsen ( över Einesjön m. fl.

sjöar) mellan Västerhavet och Vänern (jfr s. 72:

o. diagr. 66, pl. III ) .

Den första tendensen till regional differentie­

ring föreligger ungefär från denna tid (sen för­

värmetid, Pinus-Bet'llla,-Corylus-perioden) . CoTy­

l'lts-maximet är sålunda betydligt mera utvecklat i pollendiagrammen från kustlandet (nr 115 a

och b samt 55 a, c, d och e ) , där procentvärden�

beräknade på L: AP, överstiga 100 % , än i dia­

grammen från inlandet och Dalboslätten, där värden på 50 % eller obetydligt däröver uppnås ..

Orsaken till denna differentiering kan emellertid, åtminstone till en del, vara edafisk I det morän­

fattiga kustlandet erbjödos under tidig postgla­

cial tid ej så stora möjligheter för tall- och björk­

skog att växa som i inlandet. Hasseln har tro�

ligen ha:ft större framgång nied att kolonisera de·

snabbt frilagda skalgrusrika mineraljordarna än björk och tall. I vidsträcktare fornsjöar, såsom nuvarande Ekenäsmossen, har emellertid Cor-ylus med sin mindre rayon för pollenspridningen bli^­ vit underrepresenterad (jfr s. 134 ) i förhållande till vad fallet torde ha varit på övriga lokaler.

Vänerns utjämnande inflytande på det österut mera kontinentalt betonade klimatet torde· dock

Historiskt växtgeografiska synpunkter 157 ha gjort motsättningen mindre mellan kustland

<Och inland. Allmänt sett gynnas emellertid Gary­

lus av en humid klimattyp. Detta visar redan den av voN PosT ( 1924 s. 107 ) påpekade frekvens­

ökningen av cm�ylus-pollen västerut under has­

-selskogarnas tid. Pollendiagram från mera ocea­

niska delar av de brittiska öarna visa även ge­

nom hela postglacialtiden en hög halt av Coryltts­

-pollen (BLACKBURN 1946, JESSEN 1949, MrTCHELL 1 951 ) .

U n der den följande värmetiden synas de skogs­

geografiska förhållandena ha varit relativt ens­

artade inom hela området, vilket är i överens­

stämmelse med vad voN PosT tidigt ( 1924 s. 107 ) funnit vara karakteristiskt för värmetiden. Den ädla lövskogen växte synbarligen ymnigt även i de mera höglänta delarna av inlandet (se diagr.

141, pl. III ) . Hela området torde ha gett ett jäm­

förelsevis enhetligt skogsfysiognomiskt intryck.

Mot värmetidens slut, under senvärmetiden (pe­

riod VIII ) , visa sig - genom synbarligen för­

.ändrade klimatförhållanden och därmed uppträ­

dande av nya trädslag (Picea, Fagt�s och Carpi­

nt�s) - vissa tendenser till förnyad differentie­

Ting. En jämförelse mellan diagrammen från in­

landet och östligare områden (även det nya Åsle­

diagrammet pl. II) och Moltemyrdiagrammen (55 a o. b ) och andra ifrågakommande kustlands­

och skärgårdsdiagram ( 10, 12 b o. 23 ) ger vid handen, att dessa utpräglat terminokrata element uppträdde tidigare i inlandet och östligare trak­

ter än i kustlandet (jfr SANDEGREN för Bohuslän 1944 s. 530, 533, för Halland 1945 s. 147 ) . Denna differentiering kan tollras så, att en klimatskill­

nad då förelåg mellan kustland och inland.

U n der den följande eftervärmetiden blev denna skillnad bestående men såtillvida utjämnad, som att Picea; F.agttS och earpinus ryckte fram mot kusten (se diagr. pl. IV, för Fagtts särskilt diagr.

10 från Bokenäset) , möjligen till en västligare position än den nuvarande. Samtidigt synas emel­

lertid vissa genomgripande förändringar inträffa i det yttre kustlandets fysiognomi - etappvis men med bestämd tendens ^,_ vilka framgå sär­

skilt av diagrammet från Gullmarsfjordens myn­

ning (VIII ) .^. ·E tt genomgående drag i alla dia­

gram från undersökningsområdet är en

frekvens-ökning uppåt av olika icke-trädpollenslag. Detta måste ses som ett resultat av kulturutvecklingen.

I nämnda diagram VIII visar emellertid Ericales­

kurvan en i förhållande till övriga NAP-kurvor påfallande kraftig ökning. Den sker samtidigt och i stort sett konformt med såväl Picea- som Sphagnum-kurvan. Eftersom granens framryck­

ning och väl även Sphagnum-torvbildningen stå i samband med en klimatförändring i kyligare och fuktigare riktning, förefaller det sannolikt att även den stigande Ericales-kurvan, represen­

terande ljungheden, får ses mot klimathistorisk bakgrund (se f. ö. s. 103 ) .

Inom olika delar av ett växtgeografiskt, i våra dagar relativt enhetligt område, såsom den ek­

blandskogsförande barrskogsregionen, kunna ve­

getation och flora ha reagerat på skilda sätt för en samtidigt inträffande, allmän klimatföränd­

ring. En allmän temperatursänkning på en eller annan grad kan i ett område kanske helt för­

ändra den skogsgeografiska bilden, under det att samma förändring annorstädes är obetydligt eller ej alls märkbar. Generellt sett bör ju under en klimatförsämring, som är utsträckt över en lång tidrymd men sker etappvis, nordligare områdens växtvärld reagera tidigare än sydligare trakters.

För mellersta Norrlands vidkommande har FROMM (1938 s. 380) funnit, att betydande för­

ändringar inträtt i pollenspektra (tillbakagång för den mediokrata björken) omkring 3500 f. Kr., vilka måste tolkas som ett klimatomslag i ogynn­

sam riktning. I föreliggande diagrammaterial har en analog förändring påvisats inträda vid en, att döma av säkra konnekteringar till andra relativt väl daterade diagram, senare tidpunkt ( ca 3000 f. Kr. eller något därefter) . Ek blandskogen deci­

merades något, särskilt Ulrnus och i någon mån Tilia, men ej i nämnvärt högre grad än i dia­

gram från Sydskandinavien. I Mellansveriges höjdområden har samma förändring synbarligen varit genomgTipande nog med en kraftig nedbryt­

ning av ekblandskogen och ett första, betydande granskogsinslag ( S. FLORIN 1944 s. 567 ) .

Det stora omslaget i skogssammansättningen, då de utpräglat nordligt terminokrata elementen (Pinus och P.icea) komma att dominera land­

skapsbilden (utom i kusttrakterna ) , inträffar i

västra Götaland först vid klimatförändringen ca 300 e. Kr., dvs. drygt ett årtusende efter det att motsvarande händelse utspelats i nordligare och nordöstligare områden.

Samma regionala synpunkter kunna läggas på torvbildningens utvecklingshistoria. Redan 1924 skrev voN PosT ( s. 115) : »Det torde icke ens få anses helt uteslutet, att också den subboreal­

subatlantiska kontakten, dvs. den i lagerföljderna registrerade hydrografiska reaktionen för klimat­

försämringen, kan komma att visa sig vara till en viss grad regionalt oliktidig.» Vissa belägg för denna regionala oliktidighet anser sig LUNDQVIsT ha funnit i Bergslagen (geol. kartbl. Malingsbo 1930) och i Västergötland ( 1928 b s. 155 not) . Genom GRANLUNDs undersökningar (1932) på grundval av tarvmarksinventeringens mycket om­

fattande men föga detaljrika material påvisades, att ett flertal dylika >>omslagskontakter>> (rekur­

rensytor) existerade, av vilka än de ena, än de andra voro utbildade, och att respektive ytors uppträdande visade en tendens till regional för­

delning (s. 1 57 ff. ) . Härigenom fick VON PosTs yttrande en principiell bekräftelse. Analoga, re­

gionala förhållanden har GoDWIN (1946 s. 10 f. ) funnit framgå ur jämförelse mellan lagerföljder från oceaniska över till mera kontinentala trak­

ter ( Irland-England-kontinenten ) .

Av det föreliggande profilmaterialet framgår, att RY III ingalunda är vare sig den enda eller den i regel kraftigast utbildade rekurrensytan.

Tvärtom synas förutom RY VI, som ofta ger sig

Tvärtom synas förutom RY VI, som ofta ger sig

In document Pollenanalytiska vittnesbörd om senkvartär vegetationsutveckling, särskilt skogshistoria, i nordvästra Götaland (Page 154-160)