l) H avsströrnrnarnas och den subrrwrina topo

grafiens

inverkan.

Havsströmmarna förhindra, att alla de partiklar, som falla. ned på havsytan eller föras ut i havet med vattendrag, sedimentera inom en och samma, relativt begränsade

botten-Översikt över vegetationsutvecklingen ¹¹¹ areal. Detta visas klart av bl. a. pollendiagram­

men från Gullmarsfjordens bottensediment (se kap. VIII ) . Intensiteten av havsströmmarnas om­

rörning och transport av pollen är g·ivetvis myc­

ket varierande alltefter skiftande geografiska för­

hållanden. Här finnes ej anledning att närmare ingå på dessa förhållanden. Undersökningar över pollens transport med ström�ande vatten äro gi­

vetvis svåra att utföra. Sådana föreligga veter­

ligen ej i litteraturen. Beträffande den erode­

rande och transporterande kraften hos havsström­

mar må hänvisas till oceanografisk litteratur, t. ex. SvERDRUP, JoHNSON & �LEMING (1942 s.

956 ff. ) .

E n omständighet, som komplicerar bedöm­

ningen av pollensedimentationen i marin miljö, är olika pollenslags varierande egenskap att flyta på vattenytan eller hålla sig svävande i vattnet, vilket flera gånger observerats och behandlats (se nedan) . Betydelsefullt att framhålla i detta sam­

manhang är den särställning·, vilken barrträds­

pollen med luftsäckar inta gentemot övriga pol­

len. Det har t. ex. visat sig, att halten av på sjö­

bottnen sedimenterat barrträdspollen ökar in mot stranden och där särskilt anrikas (se MALMSTRÖM 1923

S.

147 f., LUNDQVIST & THOMASSON 1924 s.

26 ff., M.-B. FLORIN 1945 och där citerad littera­

tur) .

I det senglaciala skärgårdslandskapet i det inre Bohuslän och västra Dalsland skedde snabba scenförändringar på grund av den betydande landhöjningen. Från nordost strömmade genom skärgården längs tid efter annan förändrade ba­

nor mängder av smältvatten. U n der sådana om­

ständigheter måste sed�mentationsförhållandena bli mycket lokalt betonade och i regel komma att variera ganska starkt under tidernas lopp även på samma lokal. Under en viss geografisk situa­

tion kan sedimentationen ha varit ytterligt inten­

siv, under en annan mycket obetydlig. Profil nr V från Gullmarsfjordens botten ger exempel från postglacial tid på ·hur snabb sedimentationen un­

der gynnsamma förhållanden kan vara: nära 4 mm/år (i sedimentets nuvarande, samman­

pressade och förändrade tillstånd) , se tabellen s.

107. Den senglaciala slamföringen och sedimenta­

tionen bör givetvis, med hänsyn till de rika

ero-sionsmöjligheterna i ett skoglöst moränlandskap, ha varit ännu kraftigare. Det ovannämnda smält­

vattnets slamföring torde också få tagas med i beräkningen. Bl. a. pollendiagrammen 55 e, 121 b och 141 utgöra helägg för en intensiv senglacial sedimentation. Man må även jämföra MormENs senglaciala profiler från Göteborgs hamn ( 1945) . Det är alltså omöjligt att begagna de marina lagerseriernas mäktighet - i varje fall i ett område med så bruten, f. d. submarin terräng som det ifrågavarande - som kronologisk skala.

De olika pollenslagen, framför allt barrträdspol­

len å den ena och övriga pollen å den andra si­

dan, ha under de ofta snabbt förändrade ström­

förhållandena fått skiftande avsättningsmöjlig­

heter på en och samma lokal. Den stundom myc­

ket ryckiga kurvgången - kastningarna mellan

Pinus-

och Betula-kurvorna - som är särskilt påfallande vid tätt liggande pollenspektra, får till stor del tolkas som ett utslag av dessa lokala förhållanden ( se särskilt diagram 141 avsnitt 8 -9 m ) .

lVIed de nämnda hydrografiska förhållandena följer även, att en främmande pollentillförsel med vatten måste tagas med i beräkningen. Denna kan emellertid i detta fall

ej

ha varit stor, efter­

som den aktuella strömmen, smältvattenström­

men från nordost; kom från avlägsna trakter med en mycket. obetydlig pollenproduktion. Å andra sidan får man räkna med möjligheten av en vat­

tentransport av pollen med de reaktionsström­

mar som satte in mot den senglaciala kusten sär­

skilt vid starkare smältvattensutflöden

(

^0DHNER

1927, 1930, HESSLAND 1949 a) . Härigenom kunde pollen tänkas ha förts från sydligare och syd­

västligare, eventuellt vegetationsrikare trakter.

Så länge man ingenting vet om pollentransport med havsströmmar, stannar denna möjlighet vid rena gissningen. Någon större roll kan den emel­

lertid ej ha spelat, allra helst som den främmande pollentillförsel, som eventuellt långflyktspollen och sekundärt deponerat pollen inom området ut­

göra i pollenspektra, helt säkert varit mycket kraftigare.

I samband med behandlingen av pollensedi- . mentationen bör en nackdel, som ur praktisk syn­

punkt vidlåder de marina sedimenten, framhål,..

Senkvartär vegetationsutveckling i nordvästra Götaland las. Då dessa huvudsakligen äro av minerogen na­

tur - de postglaciala bli stundom relativt gytt­

jiga - och ofta avsatts synnerligen snabbt, blir pollenhalten per volymsenhet i regel mycket ringa. Man kan därför ej räkna så många pollen per prov, och den statistiska säkerheten minskas i samma mån. A v den varierande sedimentations­

intensiteten följer även, att en bedömning av vegetationsrikedomen - särskilt den eventuella trädrikedomen - genom fastställande av antalet pollen per volymsenhet är omöjlig.

2) Vindens

och

landskapstypens inverkan.

Långtransport av pollen med vinden blir en källa till allvarliga rubbningar i pollenspektra först när vegetationen i landskapet i fråga producerar obetydligt med pollen. Detta är ju fallet i skog­

lösa trakter. Instruktivt i detta hänseende är AARIOS (1940 s. 65) horisontaldiagram genom Nordfinlands växtgeografiska regioner. Var och en av dessa avspeglas i pollenspektra genom sina respektive träds och buskars pollen, dock med un­

dantag för tundran, där långfluget Pinus-pol­

len helt dominerar. Då senglacialen - eller rät­

tare vissa delar därav - i Scanodania m. fl. om­

råden karakteriserats av skoglös vegetation (JEs­

sEN, IvERSEN, NrLssoN, FLEGRI m. fl. ) , måste denna felkälla här tagas med i beräkningen. Härvid uppställa sig tvenne frågor: vilka vindar ha un­

der blomningstiden varit de förhärskande under senglacialen och vilka pollen kunna dessa ha med­

fört ?

Beträffande vindriktningen är frågan närmast denna: i vad mån har den resterande inlandsisen rubbat de normala cyklonbanorna från väster ? ENQUisT (1916 s. 102, 1932) anser, att västvin­

darna varit de dominerande under vintertid -en förutsättning för landis-ens närande - m-en att under sommaren på grund av annan luft­

trycksfördelning östliga och nordöstliga vindar härskat >>iiber einen breiten Giirtel siidlich dieses Inlandeises». HöRNER ( 1927 s. 180) hävdade på empiriska grunder, att även sommartid väst­

vindsregimen varit förhärskande liksom nu, dock med den möjligheten, att inom ett ej alltför brett .bälte längs inlandsisen anticykloner förekommit ( HÖRNER i föreläsn. 1950) . Även under den se­

naste landisens maximumutbredning skulle

en-ligt BuDEL ( 1949 s. 137 ) västvindsregimen ha starkt begränsat inlandsisens lokala inflytande på luftcirkulationen. För undersökningsområdets vidkommande torde därför med en viss grad av säkerhet kunna hävdas, att under den första is­

fria tiden åtminstone fram till och under tiden för stagnationen vid Vänersborgsmoränen, dvs.

troligen under Allerödtid ( dock ej dess slut) , ha fallvindar från den närbelägna inlandsisen före­

kommit under blomningstiden. Senare under isens fortsatta tillbakavikande och stagnation vid eller framryckning till de mellansvenska ändmo­

ränerna samt efterföljande återtåg ( Allerödti­

dens slut, yngre Dryas och preborealens början under den finiglaciala perioden) kan västvinds­

regimen ha börjat överväga året runt.

NO- och O-vindarnas betydelse som pollen­

transportörer kan man helt bortse från. De be­

gränsade landområden som här eventuellt kunna ifrågakomma - norra delen av sydsvenska hög­

landet - ha av allt att döma ej burit någon nämnvärt rikligt pollenproducerande vegetation

(se MoHREN 1942) .

Med V-, SV- och S-vindar måste man räkna med en pollentransport från Danmark och om­

givande landområden - Nordsjötransgressionen började först under boreal tid ( ERDTMAN 1924 s. 678, GoDWIN 1940 s. 396 ) . Den senglaciala vege­

tationen i Danmark är ganska väl känd, senast genom IvERsENs arbeten (1942, 1945, 1947 m. fl.

arb. ) . Man vet, att under Allerödtid landskapet i Danmark - liksom i Nordvästtyskland

(

^FIRBAS

1949 s. 302 ) - täcktes av troligen lågvuxen björkskog, vilken norrut tunnade ut till s. k.

parktundra. Mot söder och sydost uppträdde san­

nolikt även spridda tallskogar eller talldungar.

Yngre Dryastidens vegetation, villren enligt ovan­

stående är aktuellast i detta sammanhang, bestod av en parktundra, mot norr övergående i tundra.

Man finner alltså, att avståndet var ganska stort till mera sammanhängande skog : under Al­

lerödtid vid pass 300 km och under yngre Dryas betydligt mer (jfr kartor hos FIRBAS 1949 s. 302 resp. 306 ) . V-, SV- och S-vindarna ha ej kunnat föra med sig några pollenkvantiteter jämförbara med vad som kunde ske under postglaciala för­

hållanden. Det långtransporterade pollenet var

Översikt över vegetationsutvecklingen ¹¹³ Betula och - på grund av dess speciella lämp­

lighet för långflykt -

Pinus.

Detta fjärrtrans­

porterade pollen har sålunda säkerligen i viss mån kunnat göra sig gällande i pollenregnet inom undersökningsområdet på grund av den sanno­

likt obetydliga, lokala pollenproduktionen. I hur hög grad detta skett är givetv�s omöjligt att av­

göra. Mot bakgrunden av AARIOs ovannämnda undersökning från Nordfinland ( 1940) förefal­

ler allt eller det allra mesta av Pin�ts-pollenet i undersökningsområdets senglaciala material vara långfluget. Beträffande de övriga pollenslagen och då framför allt

Behda

ger den regionala dif­

ferentieringen i Danmarks senglaciala vegetation ( se IvERSEN 1947 fig. 4 o. 5) en anvisning om att det långflugna Betula-pollenet dock spelar en un­

derordnad roll i jämförelse med tundrans egen pollen produktion.

3)

Förekomst av sekundärt deponerade pollen.

U n der senare år har man vid pollenanalytiska undersökningar av särskilt senglaciala lager ofta konfronterats� med förekomst a v främmande pol­

lenslag, vilka äro av interglacial eller prekvartär ålder men som sekundärt deponerats i ifråga­

varande lager. De har varit föremål för en eller oftast flera omlagringar och till sitt nuvarande läge nedsvämmats från omgivningarnas lösa jord­

lager, huvudsakligen morän eller moränlera. Frå­

gan kompliceras därav, att det är omöjligt att avgöra i vad mån även senglacialens karaktärspol­

len,

Pinus

och

Betula,

äro att hänföra till dessa redeponerade pollen. Då denna fråga berörts i· kapitlet om undersökningsmaterialet, hänvisas därför även till s. 46 f. och där citerad littera­

tur.

Då förekomst av sekundärt pollen är begränsad till minerogena sediment, inom undersökningsom­

rådet deponerade i marin miljö, innebär detta en allvarlig felkälla i praktiskt taget alla senglaciala pollenspektras sammansättning. En sekundär pol­

lensedimentation i sådana limniska sediment, som till en viss del bestå av minerogent material (t. ex. ser. 95) , är ju även tänkbar, ehuru en

·eventuell främmande inblandning har ytterligt ringa möjlighet att influera på postglaciala pol­

lenspektra från dylika bildningar (jfr betr. Gull­

marprofilerna s. 99) . A ven i de senglaciala,

. 8 - 5 1 6653

lakustrina Allerödgyttjorna i Danmark saknas sekundärt pollen nästan helt ( IVERSEN 1936 s.

1 1 ) . Denna felkällas variationer kunna ungefär­

ligt avläsas i halten· otvetydigt sekundärt pollen (huvudsakligen

Ulmtts, Tilia, Quercus, Alntts, Fagus, Carpinus

och

Picea)

i förhållande till övriga trädpollen, dvs.

Pinus

och

Bet1tla.1

I de föreliggande pollendiagrammen varierar denna mellan ett par och 10 % , sällan mera (underst i ser. 121 b ) . Som ovan antytts ingå otvivelaktigt även bland

Pinus-

och Betula-pollenmängden en viss halt sekundärt pollen. För att få ett ungefär­

ligt begrepp härom ha i moränprov från några olika platser proportionerna mellan pollen av, som ovan nämnts, otvetydigt sekundär natur å den ena sidan och

Pinus

och

B et ula

å den andra sökt fastställas. Pollenhalten visade sig emeller­

.tid vara så ofantligt låg, att en någorlunda säker statistik över pollenfördelningen omöjligen kan uppnås. Man kan vänta, att mängden och troligen även proportionerna variera i denna glest och oregelbundet fördelade morän. Fördelningen av de prekvartära pollenkorn, som påträffats i de postglaciala sedimentprofilerna från Gullmars­

fjordens botten (FRIEs & Ross 1950 fig. 3 ) , tyda på att erosionen tid efter annan nått jordlager, som av någon anledning äro särskilt rika på dy­

likt främmande pollen.

De i punkt l och 3 ovan behandlade felkällorna - förändringar i sedimentationsförhållandena och förekomst av sekundärt deponerat pollen -äro alltså av allvarligt slag, i vissa oturliga och givetvis icke konstaterbara fall så avsevärda, att ifrågavarande spektra bli praktiskt taget värde­

lösa. Ä ven långtransporten av pollen med vinden innebär en betydande felkälla men är huvudsak­

ligen begränsad till Pinus-pollenet och därför lät­

tare att beakta. Den eventuella inblandningen av andra pollen (mest

Betula)

behöver ej vålla några större problem, eftersom den bör ha varit rel a­

tivt konstant under de olika skedena. I d e t s t o r a h e l a a v s p e g l a d e s e n g l a c i a l a d i a g r a m a v s n i t t e n - naturligtvis med 1 Bland de sekundärt deponerade pollenkornen märkes ett då och då uppträdande pollen av betuloid typ, som doktor ^ERDTMAN välvilligt forklarat närmast överens·

stämma med Ostrya .

bortseende från det långflugna Pinus-pollenet ­ h u v u d d r a g e n ¹ t r a k t e n s v e g e t a­

t i o n s u t v e c k l i n g. Därför har ett försök lik­

väl gjorts att belysa den senglaciala vegetations­

utvecklingen inom Bohuslän-Vänern-området med hjälp av pollenanalytisk undersökning av de ma­

rina lerorna.

Sådana diagramavsnitt, vilka äro av värde för belysande av den senglaciala vegetationsutveck­

lingen inom undersökningsområdet, föreligga från följande lokaler:

Småsjöarna (diagram 14V pl. III ) ,

Stärkestadsmossen ( diagram 121 b p l . III ) , Rörmyr ( diagram 115 a pl. III ) och

lVIoltemyr (diagram 55 e p l. IV) .

Dessutom äro mindre partier av senglacialen in­

rymda i diagrammen 69 Kattholmsmossen (pl.

II) , 95 Lundebymossen (pl. II) och 66 Ramhults­

mossen (pl. III) .

Under förutsättning att de ur det föreliggande senglaciala diagrammaterialet framträdande ka­

raktärsdragen äro representativa för det behand­

lade området (jfr ovan s. 110 ff. ) , äro Allerödtid ( zon II) och yngre Dryastid ( zon III) före­

trädda. - För zon- och periodindelningen se s.

120 ff. och tabellen s. 121.

ZON II

In document Pollenanalytiska vittnesbörd om senkvartär vegetationsutveckling, särskilt skogshistoria, i nordvästra Götaland (Page 112-116)