tensarter överst i detta lager (i prov 1409 bl. a.
Gymbella cistula, Etmotia alpina, Pinnularia bo-1·ealis, major
ochstreptoraphe
var.styliformis)
och oligotrofa sötvattensarter nederst i gyttjan (i prov 1400 bl. a.
Pirmularia dactylus, P. nobi
Us, Tabellaria fenestrata) . Hystrix
förekommer, ehuru ej rikligt, till nederst i lergyttjan. Isoleringskontaktens läge är sålunda svårt att
fast-Senkvartär vegetationsutveckling i nordvästra Götaland ställa. Förmodlie-en rör det sig snarare om en ·
isoleringszon ( jfr s. 93) ett stycke upp i ler
gyttjelagret. Omslaget från lergyttja till fin
detritusgyttja på ca 6,70 kan äga samband med den samtidiga klimatförändringen, vilken, indi
cerad av den första skogens inbrott, medförde av
tagande erosion och minskande minerogen men ökande biogen sedimentation.
Efter bildandet av ett 2 m mäktigt gyttje- och sjödylager har fornsjön vuxit igen med Phrag
mites, varef
�
er en lövkärrvegetation invandrat med ett bl. a. av den relativt höga QM-kurvan att döma glest trädskikt, bestående mest av björk.Lövkärrtorven överlagras av över 3 m mäktig Sphagnum-torv, här och var med hedtorvskikt.
Lokalens avsevärda höjd över havet ( 141 m) och dess läge strax under MG gör att den marina leran måste vara avsatt under senglacial tid. Be
träffande det senglaciala avsnittet hänvisas för ö·vrigt till kap. IX s. 117. Det bör dock här fram
hävas, att mängden otvetydigt sekundära pollen ( QM, Alnus, Cm·yl1ts) är jämförelsevis obetydlig, och vidare att NAP- ( och Salix-) kurvan ökar (av lokala orsaker) fram mot senglacialens slut för att vid det stora Betula-maximets kulmina
tion gå ned till ett minimum. Möjligen är Al
lerödtiden representerad i avsnittet 11-9,70 m.
Ett Dryas-pollen har påträffats överst i lergytt
jan ( se s. 118 ) .
Förvärmetidens
vegetation utmärkes av ett synnerligen vackert . utbildat Betula-maximum och därpå av ett i lagerföljden föga utsträckt barealt avsnitt med sedvanliga Pinus- och Corylu,s-maxima. NAP-kurvan domineras samtidigt av gräspollen sannolikt från närstående vassruggar.
Värmetidens inbrott anges av A0 ( se s. 125) på 5,80 m. T0 kan synbarligen inpassas någon
stans omkring 5 m. I samband med igenväx
ningen uppträder ett Pinus-maximum, som måste förklaras som lokal pollenanrikning nära stran
den (jfr M.-B. FLORIN 1945 ) . Kurvsystemet inom lövkärrtorvavsnittet ( 4,40-3,35 m) är icke domi
nerat i så hög grad av t. ex. Betula-kurvan som vanligtvis är fallet. QM-, Pinus- och Garylus
kurvorna ligga påfallande högt. Kurvgången är dock något orolig genom de varandra avlösande Behtla- och Alnus-topparna, i någon mån
in-fluerande även på de övriga kurvorna (t. ex. 3,95 -3,85 m) .
I likhet med förhållandet i t. ex. Ekenäsmossen ( 62) markerar sannolikt omslaget lövkärrtorv
Sphagnum-torv början av senvärmetiden. Den inledande pollenanalytiska lednivån g synes dock kunna inpassas något längre ned i lövkärrtorven (möjligen på 3,75 m) , vars pollenflora som nämnts ej är så starkt lokalt påverkad som i van
liga fall. Den stratigrafiska förändringen på 3,50 m bör av allt att döma vara RY VI. -Led
nivå f torde med ganska stor säkerhet kunna in
passas på ca 3 m (någon QM-nedgång, Alnus
maximum och Betttla-minimum) . En antydan till högre förmultningsgrad upp mot 3 m ger anled
ning att förmoda, att RY V ligger här. - Led
nivå e synes kunna införas omkring 2,50 m, där karaktärsdragen för f upprepas. - Pinus-maxi
met och Betula-minimet - karakteristika för led
nivå
d
-föreligga tydligt utbildade kring 1,90 m med efterföljande sensubbareala QM-fall. En rekurrensyteliknande lagerföljdsförändring på ca 1,60 m kan vara identisk med RY IV.
På 1,30
a
1,20 m upprepar sig samma karaktärsdrag, vilka här - med stöd av Picea-kurvan - tyda på platsen för lednivå c, markerande
eftervärmetidens
början. På ungefär samma nivå är en tydlig hedyta utbildad, vilken säkerlig·en bör tolkas som RY III. Picea-Betula - kurvmötet på 0,60 m (med ansatser tidigare) utmärker läget för lednivåb.
Från denna tid (romersk järnålder) försvinna Ulmus och Tilia praktiskt taget helt ur pollenspektra, och eken blir svagt eller ej alls represen te rad i diagrammet från denna karga trakt. Möjligen motsvaras
b
av en stratigrafisk skiftning· på 0,62 m, vilken i så fall skulle vara en svagt utvecklad RY II. - Lednivå a fal
ler antagligen på ca 0,35 m med de vid behand
lingen av andra diagram framförda karakteri
stika.
Diagrammet från Småsjöarna visar ett av lokal pollenöverrepresentation nästan helt oberört ut
vecklingsförlopp genom ett gott stycke senglacial tid och hela postglacialen. Kurvförloppen kring övergången mellan dessa - från skoglös till skog
klädd mark - äro särskilt beaktansvärda och in
struktiva. I det senpostglaciala avsnittet visar
-Pollendiagrammen
7 7tJ so
12 . 11 10
6 -4 3 2
®
L L L L L L L L L L L L l L L L L L L L L L L L L L L L L L L L L L L L L L L L L L L L L
L L L L L L L L
m O 50 tOO 150 200
Fig. 2 2. Något schematiserad profil genom den excentriskt utbildade Stärkestadsmossen ( 1 2 1 m ö. h.) i inlandet. P
a o. b: = provtagningsplatser för ser. 1 2 1 a o. b. Teckenförklaring på pi. VIII.
Abb . 22. Etwas schematisiertes Profil durch das exzentrisch ausgebildete Stärkestadsmossen ( 1 2 1 m ii. M.) im Binnenland. P a u. b·= Entn ahmestellen der Ser. 1 2 1 a u. b. Zeichenerklärungen auf Pl. VIII.
liksom i en del andra diagram - Betula-kurvan en intressant periodicitet med
Pinus-
ochAlnus
kurvorna som spegelbilder, samtidigt som den etappvis gående förskjutningen mot en alltmer utpräglad norrlands- eller bergslagsbetonad skog klart kan utläsas ur diagrammet.
Stärkestadsmossen (121 m ö.
h.). Pl.
III.( SGU Ser. D 51/10)
Bohuslän, Foss socken, 8 km NNO om kyrkan.
Enligt tubavvägning från fixpunkt ligger pass
punkten ( avloppet i norr) 120,29 m ö. h. men har enligt uppgift sänkts åtminstone 1 j 2 m, var
för i detta sammanhang värdet 121 m är tillämp
ligt. Mosseplanet ligger 3 a 4 m högre. Mossen är excentriskt uppbyggd med proximaländan längs ett höjdområde i nordväst, där en föga markerad lagg skiljer mossen från fastmarken och där vid särskilt kraftig·a tillflöden vattnet troligen här och var fortsätter ut på mosseplanet i vissa svagt antydda dräneringsbanor i stället för att dräne
ras genom laggen (se profilen fig. 22) . Planet sluttar mer eller mindre j ämnt mot distalbranten i söder och öster. Den västra mossedelen (väster om en central bergklack) är på grund av ställvis kraftig· torvtäkt torrare och Ca
lluna-
klädd, den östra delen är en typisk västsvenskEriophorum
1...1aginat�t/nt -
Scirpus caespitosus -
mosse med bl. a.Galluna och
Erica
koncentriskt utmeddistalbran-ten och
M yn:ca
fläckvis längs ansatser till dräneringshölj or.
Stärkestadsmossen ligger i ett utpräglat höjd
område i bohuslänska inlandet 100 a 150 m och mer över havet med sannolikt avsevärd neder
börd. Ett par km väster därom löper den mar
kanta branten från Kärnsjön till Uddevalla fram,· vilken tolkats som en förkastnings- och överskjut
ningsbrant ( LJUNGNER 1927 s. 217 ff.) och som skiljer det högre belägna och något flackare in
landet från det genomsnittligt lägre och starkt sönderbrutna kustlandet (se terrängprofilen pl.
I ) . Terrängen är liksom det övriga inlandet mest barrskogsklädd, men i gynnsamma lägen finns här och var även ädel lövskog. Mossen är behand
lad i SGU : s beskrivning till torvmarkskarta Ser.
D 51.
Bäckenet täckes i botten av ett mäktigt lager marin lera och däröver ett tunt limniskt gyttje
skikt och sjödy i centrum. Fornsjön har vuxit igen med
Phragmites
och delvis gungflySph
agn
a. Därefter har ett lövkärr invandrat och bildat en ett par-tre meter mäktig lövkärrtorv.En förändring i den hydrografiska situationen har medfört en dränkning av lövkärrvegetatio
nen och uppkomsten, möjligen etappvis, av en täckande
Spha
gnum
-matta, övergående i en orobrogen Sphagnttm-iorvbildning.
Två provserier för pollenanalys ha insamlats och analyserats mer eller mindre ingående ( ser.
Senkvartär vegetationsutveckling i nordvästra Götaland 121 a och b) . Den ena ( 121 a) har tagits med en
7 m borrning från den östra mossedelens cen
trum, där även de limniska bildningarna äro mäktigast. Den marina leran är emellertid där så lös, att den ej kan upptagas med borrkanna.
Denna provserie når alltså ned till isoleringskon
takten på 7 m djup. För att komplettera denna serie tillbaka i tiden har upptagits en andra prov
serie ( 121 b ) på distalbranten med början strax ovan isoleringskontakten och omfattande ca 5 1/z m marin lera ( se fig. 22) . De av dessa båda provserier erhållna diagrammen gå lätt att sam
manfoga med varandra tack vare den karakteris
tiska kurvgången vid och kring BM, vilket åter
finnes underst resp. överst i diagrammen. Hu
vudsakligen av praktiska skäl publiceras de som separata diagram.
Det centrala diagrammet ( 121 a) redovisar hela det postglaciala utvecklingsförloppet på platsen. Nederst är BM (tidig förvärmetid) tyd
ligt utbildat, vars kulmination troligen döljer sig på ca 6,70 m, dvs. vid basen av den från sengla
cial tid fallande NAP-kurvan. sedimentationen har sedan tydligen försiggått långsamt. C0 ligger på 6,65 a 6,60 och A0 på ca 6,50 m. Garylus-maxi
met (sen förvärmetid J är påtagligt ehuru relativt svagt utbildat (inlandskaraktär) . Sjödybild
ningen har sedan skett snabbare. Det centrala värmetidsavsnittet rubbas tyvärr genom det mäk
tiga lövkärrstadiet och särskilt partiet 5,20-3,20 m, där den lokala överrepresentationen av Bettda-pollen är avsevärd. Härigenom är T0 omöjlig att säkert fastställa. Ovanför 3,20 m an
tyder kurvgången ett ej fullt så tätt björkträd
skikt. Quercus-pollen t. ex. kunna ånyo göra sig mera gällande gentemot den lokala pollen_rroduk
tionen. Icke desto mindre visar Tilia-kurvan ett markant fall, vilket ger anledning förmoda, att någon av lednivåerna g eller f möjligen kan in
passas här.
Den därnäst med säkerhet fastställbara sen
postglaciala lednivån är c med sedvanliga karak
teristika. Den ligger på l, 70 m, sammanfaller med en markant rekurrensyta, dvs. RY III, och inleder eftervärmetiden. Den stratigrafiska för
ändringen lövkärrtorv - gungflytorv på ca 2 m kan därför möjligen tolkas som RY IV. - Den
stora stigningen av Picea-kurvan med motsva
rande karakteristiska Betula-fall, utmärkande lednivå b, äger rum kring 0,90 a 0,'80 m utan någon tydlig, av gemensamma orsaker fram
kallad stratigrafisk motsvarighet. -:--- Mittemellan c och b ligger emellertid i lagerfölj den ett rela
tivt tydligt hedtorvskikt med yta på ca 1,35 m1 ovanför vilken nivå Picea-kurvan stiger något och en inknipning på Betula-kurvan kan iakt
tagas, allt drag som i denna avhandling ansetts vara karakteristiska för en mellan RY III och II infallande klimatförändring av liknande slag1 ehuru av lägre valör, pollenstatistiskt markerad av lednivå be. - Lednivå a ligger sannolikt vid Picea- och Pinus-stigningen och Betula-fallet ovanför 0,40 m. stratigrafisk motsvarighet sak
nas. Q'uercus-kurvan är ovanför lednivå b sam
manhängande och något högre i jämförelse med förhållandena i det karga höglandet längre ös
terut ( t. ex. kring Småsjöarna) . Likaså före
komma här oftare stänk av Ulmus- och. Tilia-pol
len.
Det andra, kompletterande pollendiagrammet ( 121 b) kommenteras i samband med behand
l ingen av den senglaciala utvecklingen (kap. IX s. 115 ff. ) . Dess översta, tidigt postglaciala (pre
boreala och boreala) avsnitt med bl. a. vackert utbildat Betula-maximum visar de typiska drag1 som ovan ett par gånger beskrivits.
Tillsammantagna. omspänna dessa båda dia
gram den längsta tidrymd, som ur praktisk syn
punkt är lämplig och möjlig att behandla pollen
analytiskt inom ett område, där allra största de
len av de senglaciala sedimenten är avsatt i marin miljö. Värdet av det postglaciala diagrammet förringas avsevärt av de rubbningar i kurvsyste
met, som det mäktiga avsnittet med skogstorv medfört för den centrala delen av värmetiden.
Det senpostglaciala partiet ansluter sig närmast till övriga inlandsdiagram, av vilka detta är det västligaste. Quercus-kurvan visar dock drag från kustlandsdiagrammen (ser. 115 a Rörmyr) . Rörmyr ( 1 15 m ö.
h.). PI.
III.(SGU Ser. D 51/4)
Bohuslän, Bro socken, invid tjärnen Svarte
vattnet ( 2,5 km norr om Hallindens j
ärnvägs-Pollendiagrammen 79
®® a b
11 10 9 8 7 6
4 .3
o 50
Fig. 23. Något schematiserad profil genom den koncentriskt utbildade mossedelen av .R örmyr ( 1 1 5 m ö. h.) i det inre kustlandet. P a o. b = provtagningsplatser för ser. 1 15 a o. b. Teckenförklaringar på pl. VIII.
Abb. 23. Etwas schematisiertes Profil durch den konzentrisch ausgebildeten Hochmoorteil des Rörmyr ( 1 1 5 m ii. M . ) im inneren Kiistenland. P a u. b = Entnahmestellen der Ser. 1 15 a u. b. Zeichenerklärungen auf pl. VIII.
station) . Enlig.t tubavvägning från fixpunkt är höjden över havet för passpunkten i OSO ( dvs.
Svartevattnets yta) 115 m ( 115,3 ) . Den mer eller mindre koncentriska mossen utgör en del av ett myrkomplex av kärr och mossar. Mosseplanet är relativt torrt, sannolikt som följd av någon arti
ficiell grundvattensänkning. Tillrinningsområdet är emellertid ej stort. Mossen är rikligt bevuxen med bl. a. martallar, Galluna och Rubtts chamae
mortts samt något Eriophorttm vaginatum. Lag
gen är mycket olika utbildad på olika håll. Längs sydvästsidan är förändringen från torrare till blötare miljö vackert utbildad med följande lagg
samhällen : Carex patwiflora - Eriophorum an
gustifolium - Narthecittm; Phragmites; Phrag
mites - Menyanthes. Annorstädes i laggen upp
träda bl. a. Equiset1.tm flu'l.n:atile, Potamogeton oblongus (= P. polygonifolius) , Molinia, Carex lasiocarpa, Myrica och Drosera intermedia.
Av profilen framgår, att bäckenet tidigare ute
slutande haft avloppet åt VNV och först sedan mossen dämt upp Svartevattnet även avtappats åt OSO. Mossen är praktiskt taget orörd, belägen i en otillgänglig, speciellt höglänt trakt ( Skott
fj ället) i kustlandet med en sannolikt avsevärd nederbörd. Höj dområdet är starkt kuperat och sönderskuret av ett tätt spricksystem. I svackor och på planare mark växer högskog av barrträd eller ädla och oädla lövträd. I de kala bergknal
larnas skrevor trycka vindklippt bergek ( Qtter
cus petraea), asp, björk, tall och gran.
Bäckenet täckes av marin senglacial lera, varpå följer insjögyttja av växlande mäktighet. Forn
sjön, vars rest är nuvarande Svartevattnet, har centralt över en förhöjning i bottnen vuxit igen med Phragmites och gungfly-Sphagna och från VNV med ett lövkärr med al och björk, vilket kom att utfylla allt större delar av bäckenet med ett mäktigt lövkärrtorvlager. En höjning av grundvattenytan dränlde lövkärret, som täcktes av gungfly. Detta övergick sedan i en uppåt oro
brogent bildad Sphagnttm-torv, som dämde upp tjärnen och tvang till ett avlopp i OSO.
En fullständig provserie har upptagits med en 9 m borrning ca 60 m från tjärnen på det ställe, där på grund av en upphöjning i underlaget även ett 2 m mäktigt marint lerlager kunde nås och där lövkärrtorvskiktet är som tunnast. 7 m nord
väst om denna borrpunkt har även upptagits en provserie genom ett avsnitt kring och närmast ovanför isoleringskontakten för kontroll av mot
svarande parti av huvudserien.
Det senglaciala avsnittet sammanfaller prak
tiskt taget precis med det marina lerlagret. Iso
leringen sker omedelbart före det stora Betula
maximets början (BM0) , vilken kännetecknar den postglaciala skogens inbrott. Partiet nedan
för BM karakteriseras också av höga NAP-kur
vor (bl. a. Artemisia) . Halten av otvetydigt se
kundärt pollen ( t. ex. av QM, Alnus och C ory
lus) är ganska hög. Den avtar vid övergången till limnisk gyttja - liksom i andra liknande
dia-Senk'Cartär vegetationsutveckling i nordvästra Götaland gram - vilket tydligt visar, att företeelsen är
bunden till minerogena sediment. Om det sen
glaciala skedet se f. ö. kap. IX s. 110 ff.
Den postglaciala skogsutvecklingen inledes med ett tydligt utbildat BM och en samtidigt bör
j ande låg Corylus-kurva, som omedelbart ovan
för BM stiger till mycket höga värden (ett mari
timt drag) . Denna förvärmetid sammanfaller med gyttja-sjötorv-gungfly-lagren. Hippophae har vuxit på fornsjöns stränder under tidig för
värmetid (preboreal) och in i sen förvärme
tid (tidig boreal) . Det Corylus-Pinus-Bet��la dominerade partiet upp till A 0 på 5,25 m utmär
kes dessutom av låga QM-, Alnus- och även en
staka Picea-värden. I det ·med skärpt försiktig-. het insamlade materialet, som ligger till grund
för kontrolldiagrammet 115 b, återfinnes samma företeelse. T. o. m. Tilia-pollen uppträda i nästan varje prov redan i Corylus-maximets början.
Detta tillika med Picea-pollenförekomsterna gör · det troligt, att här trots allt tyvärr föreligger en viss grad av förorening - av hittills oförklarlig anledning. Bakom särskilt Ulm'US- och Alnus-vär
dena ligger dock någon realitet.
Lövkärrtorvlagret och nedre delen av moss·e
torven ( upp till ca 2,30 m) representera värme
tiden. Pollenspektra i den understa, mera kärr
dyartade delen av lövkärrtorven (upp till ca 4,50 m) äro sannolikt ej nämnvärt influerade av lokal trädvegetation. T0 framträder tydligt på ca 4,80 m. Avsnittet 4,50-3,60 m domineras helt av lokalt producerat Betula-pollen, vilket totalt förrycker de övriga kurvornas gång. Det översta partiet av lövkärrtorven karakteriseras av höga Pinus-värden, vilket skulle tyda på tallförekomst på myren, något som motsäges av vedrester av lövträd i detta lageravsnitt Möjligen kan detta Pin11-s-maximum vara identiskt med den i tidigare diskuterade diagram mer eller mindre tydligt framträdande, subboreala Pinus-kulminationen, till vilken lednivå d anknutits. Den följande ut
vecklingen av kurvsystemet med det utdragna Bet'Ula-maximet upp till c stämmer med detta antagande.
Den närmast följande, klart urskiljbara pol
lenanalytiska lednivån är »kurvknuten» - med tydligt klimatisk bakgrund - kring 2,30 m, dvs.
lednivå c, varifrån bl. a. de låga Picea-värdena bli sammanhängande. Mellan 2,50 och 2,25 m ligga några mer eller mindre tydliga hedytor i lagerföljden, som antagligen äro resultat av samma klimatförändring och sålunda äro en form av RY III. Rekurrensytan på 3 m är, sedd mot denna bakgrund, otvivelaktigt RY IV.
Något under l m visa sig de tecken, som tyda på lednivå b - Picea�Betula -kurvornas möte, Tilia-kurvans upphörande m. m. Stratigra:fisk motsvarighet (RY II) saknas. - Picea-kurvan visar från 1,75 m en svag stigning samtidigt med en tendens till minimum i Betula-kurvan, ett övergående Corylus-maximum och den karakteris
tiska Alnt�s-nedgången, allt tydande på någon klimatisk orsak. Dessa drag visa, att lednivå ·be bör inpassas här. - Lednivå a synes - utan stratigrafisk motsvarighet - böra förläggas till 0,40
a
0,30 m, varefter QM- (Quercus-)kurvan spelar en mycket underordnad roll, något som i dessa trakter kan ha sin orsak i människans ingrepp i skogen under medeltiden (jfr kurvan för
� cult. ) .
Rörmyrdiagrammet ger en god bild av skogs
utvecklingen särskilt under senpostglacial tid i det högläntare inre kustlandet. Det sticker tyd
ligt av från de förut behandlade inlandsdiagram
men genom en del mera kustbetonade drag, såsom mycket höga Co1·yl1.�s-värden under borealen och avsevärt lägre Picea-värden under senpostglacial tid med mindre kraftiga kurvsprång vid de pol
lenanalytiska lednivåerna, dvs. punkterna för mera markanta klimatförändringar. Dessa sist
nämnda förhållanden äro att tolka som utslag av det maritima klimatets utjämnande egenskaper.
Moltemyr (55 m ö.
h.).
Pl. IV.(SGU · Ser. D 41/105 )
Bohuslän, Bro socken, · ca 4 km nordost om Bro kyrka. Den nuvarande, i norr belägna, konst
gjorda passpunktens höjd över havet är enligt tubavvägning från fixpunkt 53,1 m ö. h. Den ur
sprungliga passpunkten i söder har legat betyd
ligt högre, att döma av nivån för myrytans an
slutning till fastmarken i söder åtminstone 2 m högre (se profilen fig. 25) . Den naturliga nivån
Pollendiagrammen 81 bör alltså ligga ca 55 m ö. h. Mossen är ca 300 X
200 m vidsträckt och belägen i en svacka, där ett öst-västligt dalstråk korsar ett kraftigare ·nord
sydligt. I »strömlä», dvs. öster om pasströskeln för dalstråket mot väster, har skalgrus depone
rats (se kartskissen fig. 24) . På omgivande bergklackar,-nående över 100 m ö. h., mest barr
skog, i dalstråken åker och här och var lövskog.
Omgivningen och särskilt trakterna längre ut mot kusten äro synnerligen torvmarksfattiga.
Mossen är därför genom kraftig torvtäkt starkt kulturpåverkad. Under 1800-talet, då framför allt kusttrakterna hade blivit som allra mest skogfattiga, blev den föremål för intensiv torv
täkt. Enligt uppgift på orten kunde sålunda vid mitten av förra seklet ett hundratal perso
ner ända ute från Lyse samtidigt ses gräva och
»stampa» torv på Moltemyr. För ett 80-tal år sedan lär en plötslig sättning - »Moorausbruch»
- ha ägt rum, tydligen som följd av de föränd
rade tryckförhållandena genom torvtäkten ( och avloppsändringen ? ) . Ännu kvarstår dock, särskilt i sydost, en ganska stor yta med till synes av torvtäkt orört, ehuru stagnerat mosseplan (t. ex.
kring borrning a, se fig. 24) , täckt huvudsak
ligen av Calluna. Av lagerfölj den (Sphagwum
torvens karaktär) och pollendiagrammen fram
går även, att åtminstone den översta metern t0rv är ovanligt starkt sammanpressad. I samband med det intensiva trampandet på mossen har givetvis också en kanske ej obetydlig vinderosion ägt _ rum på nakna torvytor, något som ställvis även nu kan iakttagas. Större delen av mossen är starkt dekapiterad och -intas av magnocarice
tumkärr med björk eller av yngre torvgravar.
Av nämnda orsaker är det omöjligt att få en god uppfattning om mossens utseende före män
niskans ingripande. De återstående, mer eller. mindre naturliga resterna, lagerfölj den som den framträder vid profilborrning och framför allt terrängen med ett obetydligt tillrinningsområde tyda på att Moltemyr varit en koncentriskt byggd
mosse, helt omgiven av lagg med-avlopp mo.t söder.
Bäckenet täckes av ett sannolikt mäktigt lager marin lera av till största delen senglacial ålder . Efter isoleringen · har i fornsjön gyttja avsatts.
6 - 51 6653
Fig. 24. Moltemyr (55 m ö. h. )_ med omgivningar. Hori
sontalstreckade ytan: myren. Rutade fältet med skal
tecken: kalkgyttja underst i den låkustrina lagerserien.
Nord-sydliga linjen: profillinjen med borrpunkter (profilen
Nord-sydliga linjen: profillinjen med borrpunkter (profilen