Den synantropa florans avspegling i pollenspektra

Frekvensen av icke-trädpollen (NAP) , beräk­

nad på träd pollensumman ( � AP ) , i postglaciala pollenspektra är obetydlig·, om man bortser från det pollen, som eventuellt producerats invid prov­

tagningsplatsen. Den ökar emellertid uppåt i lagerföljden. Denna mer eller mindre tydliga ten­

dens innebär, att fältskiktsvegetationen fått ökat utrymme i förhållande till träd- och buskskiktet.

Utan ingående pollenmorfologiska studier kunna

även vid brett lagd pollenanalys jämförelsevis.

lätt vissa NAP-typer identifieras till art eller annan högre systematisk enhet. Härav får man vissa möjligheter att bilda sig· en grov uppfatt­

ning om den vegetation och flora, som dessa pol­

lentyper representera.

Huvudparten av dessa pollentyper äro att hän­

föra till kategorien synantroper i vidsträckt be­

märkelse, dvs. ogräs och sädesslag. Även andra

Den synantropa floran i pollenspektra ^159·

NAP ( »varia» ) öka i frekvens uppåt i lagerfölj­

den. Härav har man anledning att dra den slut­

satsen, att även bland dessa finnas synautrop­

pollen (av diverse compositer, cruciferer och caryophyllaceer) förutom sådana pollenslag, som härröra från den inhemska örtfloran, vilken fått större möjligheter att sprida sig på grund av människans skogsröjningar.

Uppodlingens omfattning är i de syd- och mel­

lansvenska landskapen betydande men mycket varierande från trakt till trakt. I vissa områden, såsom Falbygden i Västergötland, föreligga na­

turgeografiska möjligheter för större, samman­

hängande kulturmarker. På andra håll, såsom i Bohuslän, medför terrängtypen, att dessa bli mera begränsade och spridda, allra helst som od­

lingen i gångna tider - utom möjligen lövängs­

kulturen - undvek lerslätterna (l.JJUNGNER 1938 s. 17) . När det gäller att med pollenanalys söka belysa uppodlingens gång genom tiderna, äro givetvis utsikterna att erhålla en representativ pollenstatistisk avspegling av kulturmarkernas pollenproduktion mindre i en bruten terrängtyp som den sistnämnda än inom ett morfologiskt mera enhetligt, odlingsbart område.

Denna skillnad framträder tydligt i det före­

liggande pollenanalytiska materialet. I diagram­

men från Bohuslän och Dalsland visar synautrop­

pollenkurvan ett oregelbundet förlopp på rela­

tivt låga procentvärden. I diagrammet från Åsle­

dalen vid den till större delen kalkmoränklädda högslätten Falan är synantroppollenfrekvensen högre och delvis jämnare.

Det synautropa elementets andel i pollenflo­

ran är i Åslediagrammet jämförelsevis betydande och når värden, som konstaterats i danska dia­

gram ( IvERSEN 1941 , 1949, TROELS-SMITH 1942, NILSSON 1948 a) .

För synantroppolleninslaget i Åslediagram­

mets pollenspektra har i korthet redogjorts i be­

skrivningen till detta diagram (s. 64 ff. ) . I övrigt kunna pollendiagrammen tala för sig· själva. En­

dast några kommentarer och försök till tolkningar på några punkter skola här anföras. För mera allmängiltiga slutsatser är materialet för ofuJI­

ständigt.

huruvida de som synantroper antagna växterna.

verkligen äro frivilligt eller ofrivilligt införda.

av människan. Denna fråga har diskuterats av IvERSEN i hans för kännedomen om j ordbrukets.

inflytande på vegetationsutvecklingen grundläg­

gande arbete >>Landnam i Danmarks Stenalder»

(1941 ) . IvERSEN anser (s. 39) de ifrågavarande ogräsen (Artemisia cfr vulgaris, Plantaga major och Z.anceala.t.a, Chenopadiaceae och R1,tmex aceto­

sella) vara inkomna med åkerbruket antingen från havsstränderna eller från annat håll.

Detta torde äga sin tillämpning även på sven­

ska förhållanden. Det är härvidlag dock att märka, att i södra Fennoskandia finnas vissa ståndorter - havsstränderna undantagna -, som saknas eller äro sällsynta i Danmark. I urbergs­

området förekomma ej sällan nakna, branta klipp­

formationer, där träd saknas, eller hällmarker·

med gles skog. I klippspringorna finner Rumex acetasella (helt säkert såsom R. tenuifolius Lö^vE

1941, jfr HYLANDER 1945 s. 132 ff. ) lämpliga växtplatser. På Öland, Gotland och i Västergöt­

land finnas områden (kalkhällmarker utan eller med tunt jordlager jfig. 11 s. 60/, kalkbranter·

m. m. ) , där skog saknats eller varit gles och dit en speciell, konkurrenskänslig flora av - kryp­

togamer undantagna - örter, gräs och låga bus­

kar tag·it sin tillflykt (se ovan s. 59 ) . Här och på andra liknande ståndorter förekomma bl. a.

typer av Plantaga lanceolata, vilka utan tvivel äro inhemska (WITTE 1910 s. 105, STERNER 198�

s. 152, AI�BERTSON 1946 s. 17 4) . Pollen av den ull­

håriga Pl. lancealata f. d'ubia synes vara identiskt med hu vu dartens. Ä ven av Plantaga major finnas�

typer, som tolkats som indigena ( STERNER 1938 s. 151, HYLANDER 1945 s. 294, ALBERTSON L c. ) .

Det är ju mycket möjligt, att pollen från dy­

lika inhemska typer i regel ej spela någon nämn­

värd roll i jämförelse med motsvarande ogräs­

floras pollenproduktion. Särskilt vid mycket låga frekvenser för dessa pollenslag bör man emeller­

tid, då ej andra indikationer föreligga, beakta den möjligheten, att pollen från nämnda växter kunna härröra från den spontana floran. Att detta är aktuellt för pollenspektra från Åsle mosse är uppenbart (se kartan s. 60) . Uppträ-Viktigt i detta sammanhang är att avgöra, dande av chenopodiaceer inne i land kan dock

knappast förklaras på annat sätt än genom att anta människans medverkan vid spridning·en.

Ett anmärkningsvärt drag i förekomsten av synautroppollen är att ett fåtal sådana pollen, huvudsakligen av Artemisia, uppträda i lager, som äro äldre än tiden för åkerbrukskulturens införande. Samma förhållande har (beträffande Rumex-, Chenopoclittm- och Plantago-pollen) konstaterats av EGEDE LARSSEN (1950 s. 15 f. ) från två lagerföljder i 0stfold ett tiotal mil norr om undersökningsområdet. Häri framhålles som möjligt, att det kan röra sig om långflyktspollen eller om föroreningar men knappast om pollen, som producerats i omgivningen. Ett eller annat ogräspollen kan visserligen ha insmugit sig under arbetets gång i fält eller i laboratoriet, men knap­

past alla. Långspridningen från den då närmare beläg·na havsstranden är en eventualitet att räkna med. Det kan emellertid tänkas, att det funnits trädfattiga hällmarker, vissa instabila mineral­

jordar och möjligen andra lokaler, såsom i en del trakter skalbankar, vilka ha kunnat hysa växter av anfört slag. Pollenanalyser av lager av mot­

svarande ålder från trakter på större avstånd från havsstranden kunna kanske klarlägga detta problem. Uppträdandet av ogräspollen blir i varje fall vanligare i föreliggande undersökningsmate­

rial i lagren ovanför den nivå, som antagits unge­

fär motsvara tiden för neolitkulturens inbrott.

Här blir synantroppollenkurvan ( »� cultiva­

tion» ) mer eller mindre sammanhängande även i de bohuslänsk-dalsländska diagrammen.

Som ovan antyddes visar synantroppollenkur­

van i diagrammen från inlandet och Dalboslätten ett oregelbundet förlopp. Detta kan givetvis till en avsevärd del vara ett resultat av ofullständiga analyser. Men det låter sig också tänkas, att od­

lingar förekommit tid efter annan men att de ej varit av permanent natur. En sådan rörlig jord­

brukskuitur har ju i forna och även relativt sena tider varit vanlig (se s. 31 ) .

Av det pollenanalyserade materialet har, som ovan framhållits, det från Åsle mosse den största förutsättningen att illustrera åkerbrukskulturens uppkomst och framsteg. sädesslagspollen ( G C ) äro här i de lager, som kunna tolkas som bildade under äldre neolitisk tid ( döstid ) , synbarligen

mycket sällsynta. De bli emellertid vanligare fram mot slutet av neoliticum och i början av bronsålder. Fyndet av ett Armeria-pollen från denna tid (på 2,95 m) är anmärkningsvärt, efter­

som Anneria maritima ( MILh ) WrLLD. (== A.

mdgaris WrLLD. ) nu är ytterligt sällsynt i det inre Västergötland (HÅRD AV SEGERSTAD 1924 s.

55 f., HuLTEN 1950 karta 1407 ) . Denna växt, som på Öland är »stark hemerophil>> ( STERNER 1938 s. 139 ) , kan förmoda:s ha tillfälligtvis inkommit från kusttrakterna med människan.

Ett stycke fram i bronsålder (ovanför lednivå el) visar GC-kurvan i detta diagram en depres­

sion - och delvis upplösning - med kanske några århundradens varaktighet. Även ogräspol­

lenkurvorna visa här mycket låga värden eller upplösas. Denna frekvensminskning av synantrop­

pollen infaller ungefär samtidigt med det sub­

boreala ekblandskogsminimet. Mera material fordras emellertid för att man skall våga draga några slutsatser av detta sammanfallande.

I och med järnålderns början ökar frekvensen av sädesslagspollen något. Det är helt säkert det då allt vanligare odlandet av den anemofila rågen (Secale), som här ger sig till känna. Under äldre järnålder uppträder även Centattrea cyantts. Hu­

vudparten av sädesslagspollenen utgöres också av rågtyp, villren i äldre prov ej låtit sig med säkerhet identifieras.

Det är anmärkningsvärt, att representationen av synautroppollen är så stark i diagrammet från Småsjöarna 141 m ö. h. i en i våra dagar ut­

präglad barrskogstrakt med endast spridda od­

lingar, varav en på ca l km avstånd från prov­

tagning·sstället. Här uppträda även sädesslagspol­

len med början i lager från äldre järnålder men ökande i frekvens förmodligen under medeltid och fram i nyare tid. Det är ej omöjligt, att vi här ha att göra med ett pollenstatistiskt uttryck för det förr så vanliga, rörliga svedjebruket på moränmarkerna (se s. 31 ) .

Medeltiden synes av kurvan för sädesslagspol­

len att döma ha inneburit en kraftig expansion för åkerbruket. GC-kurvan, representerande hu­

vudsakligen råg, stiger sålunda avsevärt vid en tidpunkt, som, om placeringen och dateringen av lednivå a är riktig, motsvarar ungefär

1200-Den synantropa floran i pollenspektra ¹⁶¹

Fig. 39. Innan människan börjat rödja mark för åkerbruk och bosklapsskötsel, uppfylldes dalgångarna i den brutna västkustterrängen av frodig ädellövskog, i vilken även klibbalen (Alnus glutinosa) rikligt ingick. Lunddäld i Äng­

gårdens naturpark i Göt�borgs botaniska trädgård. Foto CARL SKOTTSBERG.

Abb. 39. Bevor der Mensch begonnen hatte, Boden fiir Ackerbau und Viehzucht zu roden, waren die Täler des kupierten West­

kiistengeländes mit iippigem Edellaubwald bedeckt, in dem auch die Schwarzerle (A lnus glutinosa ) reichlich vorkam. Haintal in dem N a turpark Änggården im Botanischen G arten von Gotenburg.

talet eller något senare. Med denna ökade sädes­

odling sammanhänger synbarligen frekvenssteg­

ringen av Rumex-pollen.

Samma drag visar diagram 115 a Rörmyr (pl.

III ) från det inre kustlandet. Här är det emeller­

tid på grund av terrängtypen fråga om lokal medeltida åkerbrukskultur i höjdläge. I

Bohus-I l -^{51 6653}

län har vid denna tid en avsevärd nyodling ägt rum (LJUNGNER 1938 s. 74) , varom de mycket vanliga, huvudsakligen medeltida bebyggelsenam­

nen på '-röd' vittna (Nordisk kultur. V. Ort­

namn, s. 151 ) ^.

Särskilt det nya Åslediagrammet avspeglar ett karakteristiskt drag i den nyare tidens

åker-Senkvartär vegetationsutveckling i nordvästra Götaland brukskultur. Artemisia-kurvan, som i stort sett

stiger uppåt i lagerföljden, faller hastigt och för­

svinner strax under ytan ( 0,15-0,10 m) . Bakom denna företeelse, som är antydd även i andra dia­

gram, döljer sig utan tvivel den förändring i åkerbruksmetoderna, som övergången till djup­

plöjning under senaste århundraden innebar.

Härmed lyckades man få bukt med det svåra ogräs, som Artemisia vulgaris förut utgjorde i åkrarna (jfr E. FRIEs 1 843 s. 145, JEssEN & LIND 1922-23 s. 183 ) .

Denna översikt visar, att det åtminstone på Falbygden finnes goda förutsättningar för att studera kulturens inverkan på växtvärlden och den av människan beroende vegetationens sam­

mansättning genom tiderna. Asle mosse eller andra torvmarker i denna urgamla kulturbygd torde vara bland de mest gynnsamma undersök­

ningsobjekten, när det gäller att på svenska för­

hållanden tillämpa de metoder, som i Danmark lett till så strålande resultat (lvERSEN 1941, TROELS-SMITH 1942) .

In document Pollenanalytiska vittnesbörd om senkvartär vegetationsutveckling, särskilt skogshistoria, i nordvästra Götaland (Page 160-164)