Yngre D ryastid

Nästa skede i vegetationsutvecklingen har på grundval av stratigrafiska och paleobotaniska iakttagelser, vilka äro gjorda med särskild skärpa i Danmark men även i andra trakter (se FrRBAS 1949 s. 56 ff., 304 ff. ) , kunnat konstateras inne­

bära ett bakslag i vegetationsutvecklingen till för­

hållanden som varit rådande före den gynnsamma Allerödtiden. Inträffandet av detta över vid­

sträckta områden identifierade avbrott i den på­

gående utvecklingen till rikare växtlighet tyder på en samtidig, vittomfattande klimatförsämring, vilken i Danmark och angränsande områden tagit sig ganska likartat uttryck (se FIRBAS 1949 s.

304 ff. ) . De palynologiska indicierna, vilka i brist på annat bevismaterial inom

undersökningsområ-det i undersökningsområ-detta sammanhang äro aktuella, utgöras en­

ligt undersökningarna i Scanodania ( JEssEN, I VERSEN, N^ILSSON m. fl. ) av avtagande träd pollen­

frekvens, minskning av Betula-pollenmängden och samtidig ökning av Pinus-pollen- (långfluget) och NAP-halten i förhållande till underlagrande Allerödavsnitt. Nedre gränsen kan vara något diffus, den övre i regel mycket skarp (se t. ex.

diagram 121 b) i det att Betula-kurvan kraftigt stiger, Pinus- och NAP-kurvorna däremot sjunka (se s. 127 ) . Pollenspektra från yngre Dryaslager ha tolkats som utslag av en mer eller mindre träd­

fri vegetation av huvudsakligen buskar, ris, gräs och örter, dvs. en tundraartad vegetation (JEs­

sEN 1935 a ^O. b, NILSSON 1935, IVERSEN 1942, 1945 m. fl. ) .

Dessa karaktärsdrag återfinnas i pollendia­

grammen från undersökningsområdet. Förhållan­

dena kunna variera på de· olika platserna, vilket är helt naturligt med tanke på de växlande geo­

grafiska omständigheterna. Tillfälligt kraftigare tillförsel av långfluget pollen (framför allt Pi­

nus) och interglacialt eller äldre pollen kan givet­

vis avsevärt inverka på poll�nspektras samman­

sättning, varför enstaka variationer ej få tillmä­

tas alltför stort värde (jfr ovan s. 110 ff. ) . Den lokala pollenfrekvensen är i regel besvärande ringa. Det är emellertid att märka, att den ej endast är ett utslag av den låga pollenproduktio­

nen över huvud taget utan också kan bero på hur stort avståndet är mellan pollenproducenterna och lokalen för provtagningen. V ad detta sist­

nämnda förhållande kan ha för betydelse för NAP-kurvans förlopp anfördes strax ovan under behandlingen av Allerödtidens vegetation.

Kurvgången i trädpollendiagrammet visar mestadels ett oregelbundet förlopp utan några mera karakteristiska drag. voN PosT ( 1947 a s.

207 ) har, som tidigare (s. 16) omtalats, i Viska­

dalen (ca 130 km S om undersökningsområdet) för detta skede funnit tvenne mer eller mindre markerade kulminationer av Pinus-kurvan, som han betecknat med Pm1 ( överst) och Pm2. Dessa skulle avspegla tider av en mera utpräglad träd­

löshet, då långfluget Pinus-pollen haft större möjligheter att göra sig gällande i pollenregnet än under ett något mera trädrikt skede. Detta

drag i kurvgången är ej tydligt utpräglat i före­

liggande diagram. I serie 141 Småsjöarna ( den högst belägna lokalen) återfinnes emellertid en tydlig Pintts-kulmination på 6,90-7,30 m och nedanför ett parti med relativt höga B

etttla-

_och

låga Pinus-värden på (7,30-) 7,60-8,10 m, före­

gånget av ett avsnitt ( 8,10-ca 9 m) med oregel­

bunden kurvgång med här och var ganska höga Pinus-värden. Här kan alltså möjligen föreligga en parallell till Pm1 resp. Pm2. Utan säker krono­

logi för senglacialen i föreliggande diagram måste emellertid dylika komlektioner tagas med stor försiktighet. Det är ju även mycket tänkbart, att förhållandena voro något annorlunda vid syd­

svenska höglandets västkust än i den bohuslänsk­

dalsländska skärgården. Samtidiga klimatskift­

ningar inträffade men förmådde i obetydligare grad inverka på vegetationens sammansättning i sistnämnda område.

Den höga NAP-kurvan före BM skulle även kunna tolkas så, att den uteslutande representerar strandvegetationen och att någon tundravegeta­

tion icke existerat. Denna kurvkonstellation lig­

ger ju också i de flesta härvid aktuella diagram i närheten av isoleringskontakten. Relationen mel­

lan NAP-nedgången och Bettda-kurvans uppgång (BM0) är alltid densamma - undantag serie 55 e där hög NAP-kurva av edafiska orsaker helt saknas ( se nedan) - oberoende av isoleringens någ·ot skiftande läge. Vidare saknar man vid långt senare under postglacialen inträffande iso­

leringar motsvarande företeelser ( se ser. 23 ) . Och även om NAP-mängden till allra största delen härstammar från havsstrandvegetationen, så borde, om Jandet i övrigt vore skogklätt, trädpol­

lenet dominera över strandväxternas pollen, vil­

ket visas av postglaciala pollenspektra i marina sediment. Så är icke fallet i dessa senglaciala diagram. Den senglaciala landvegetationen måste ha varit mer eller mindre trädfattig.

Bland identifierade NAP bör ett Dryas-pollen i prov nr 46/1405 från serie 141 Småsjöarna om­

nämnas (bestämningen välvilligt bekräftad av dr G. ERDTMAN och dr J. IvERSEN) . Ifrågavarande lager (lergyttja) kan dateras till övergången mel­

lan sen- och postglacial tid. Som växtplats för denna kalkkrävande art kunna skalförande

strandgrusavlagringar tänkas ha tjänat. En nu­

tida motsvarighet till denna företeelse visar ett fotografi, som TH. C. E. FRIEs (1925 Taf. l ) ta­

git från Andy)ya i Nordnorge : en Dryas-hed på en skalförande strandterrass vid havsytans nivå.

Några

H

e

l

i

a

nthe

m

u

m

-pollen ha påträffats, av vilka dr J. IvERSEN bestämt ett till

H. nummttla­

rium - typ (sålunda icke

H. oelandicum) .

I Dan­

marks senglacial har II.

oelandicum -

pollen visat sig vara mycket vanligt förekommande men av­

gjort rikligast under äldre Dryastid ( IvERSEN 1944 s. 77 4, 1945 P l. IV) . Från Om berg i Öster­

götland har ERDTMAN (1949 s. 53 ) funnit ett

H. oelandicum

- pollen i lager, som förmodligen avsattes i en nunatakksjö under samma tidiga skede. Det är tänkbart, att

H.

oclandicum aldrig lyckades nå upp till den bohuslänsk-dalsländska senglaciala skärgården, vilken under äldre Dryas­

tid torde ha varit istäckt. Om den under denna tid vuxit i isfria trakter söder därom, kan den möjligen ha hunnit dö ut där ( under Alleröd­

tid � ) innan en kolonisering av detta skärgårds­

område var möjlig.

övergång·en till följande vegetationshistoriska period, den preboreala, tilldrar sig ett speciellt intresse. Pollenspektra avspegla här den vik­

tigaste förändringen i vegetationens utveckling efter landets friläggande från is: övergången från ett öppet, mer eller mindre trädlöst till ett skogsbärande landskap. Denna händelse anses numera ur klimatisk och vegetationshistorisk syn­

punkt allmänt vara det »mest rationella gräns­

märket mellan senglacialen och postglacialen»

(voN PosT 1947 a s. 210) . Den ger sig till känna i trädpollendiagrammet som en markant uppgång av Bettda-kurvan och en motsvarande nedgång av Pinus-kurvan. Pollenslag, som tyda på skog­

löst landskap, avta i frekvens. Sålunda går

Balix­

kurvan ner från värden på 5-10 % .eller mer till en eller annan procent. Serie 141 Småsjöarna är särskilt instruktiv i detta fall. Vidare falla sam­

tidigt NAP-kurvorna oftast mycket kraftigt. Dia­

gram 55 e lVI:oltemyr avviker i sistnämnda avse­

ende, i det att NAP-kurvorna äro relativt låga även i det övre senglaciala avsnittet. Orsaken torde vara den, att lokalen visserligen började alltmer omges av en gles skärgård av små,

morän-Översikt över vegetationsutvecklingen ¹¹⁹ fria klippöar men fortfarande låg långt ifrån de

större öarna längre österut med lösa jordlager, där ett mera slutet växttäcke kunde förekomma.

Återblick på senglacialen

De speciella sedimentationsförhållandena för pollenkorn i marin miljö göra jämförelser med pollenspektra från serier ur limniska senglaciala sediment som t. ex. de instruktiva danska och . skånska mycket vanskliga. Likheter föreligga dock - de ha ju f. ö. utgjort förutsättning för att en grov, relativ datering försökts för undersöknings­

områdets diagram - men överensstämmelserna begränsa sig till de stora dragen, till kurvgången som sådan i diagrammen ej till de olika pollen­

slagens procentvärden. Sålunda visar sig Pinus­

kurvan i Stärkestadsserien 121 b - givetvis efter höjdskalekorrigeringar - gå i stort sett konformt med motsvarande i t. ex. MoRRENs Göteborgs- och Smålandsdiagram ( 1942, 1945 ) , NILssoNs digram från Baremosse, St. Ellernossen m. fl. i nord­

västra Skåne (1935 Taf. VII ) , IvERSENs från Pjerritslev i norra Jylland (1934 s. 1 1 ) och JEs­

SENS från Br$25ndum i centrala Nordjylland ( 1935 b s. 194) . Diagram från platser i mellersta och södra Danmark visa emellertid en Pinus-kurva på avsevärt lägre procentlägen (t. ex. IvERSENs B�l­

ling- och Akkerupdiagram (1942 s. 141 resp. 1945 Pl. IV) , tydande på en mera utvecklad björk­

vegetation än i nordligare trakter (IvERSEN 1947

s. 76 ff. ) . Mot denna bakgrund är det även av geografiska skäl rimligt att anta, att björkvege­

tationen inom undersökningsområdet också under Allerödtid varit mycket obetydligt utvecklad.

V ä x t l i g h e t e n i d e n s e n g l a c i a l a b o­

h u s l ä n-d a l s l ä n d s k a s k ä r g å r d e n h a r v a r i t e n m a r i t i m i s h a v s v e g e t a t i o n med ris, örter och gräs och videsnår samt på spridda, vindskyddade platser björk.1 I detta av­

seende torde detta landskaps växtlighet ha liknat den nuvarande i vissa arktiska områden t. ex.

1 En storleksanalys av Betula-pollen hade härvidlag varit önskvärd men har tyvärr ej varit möjlig på grund av sedimentmaterialets kalkhalt och pollenfattigdomen, vilken gör bruk av HF vid prepareringen nödvändig (j f1· F JEGRI 1940 s. 24 ^ff., AARIO 1941 s. 613 ff. ) .

mellersta och södra Grönlands eller delar av det arktiska N ordarnerikas kuster och skärgårdar.

Likheten är emellertid ej fullständig. · I den senglaciala floran ingick, som relativt nyligen konstaterats (ERDTMAN 1938, 1946, 1949, LosERT 1940, IVERSEN 1942, 1945, m. fl. ) , ett för den arktiska eller subarktiska tundran sällsynt eller främmande element, omfattande Artemisia- och Helianthemum-arter och, om man så vill, Hip­

pophae. Dessa pionjärer eller »vagabonder»

( ERDTMAN) äro påfallande euryterma men kräva mer eller mindre instabil mineraljord, dvs. äro känsliga· för konkurrens. Det kan förefalla egen­

domligt, att Artemisia-pollen förekom i sådana mängder ( ända till ca 80 % av L: AP i ser.

141 Småsjöarna) i den bohuslänsk-dalsländska senglaciala skärgården. Det är emellertid att märka, att Artemisia är en mycket god pollen­

producent. ERDTMAN (1949 s. 48 ) har i en sedi­

mentationstratt, uthängd 13/7-2/8 1948 (alltså ungefär under Artemisia-blomningen men efter trädens blomningstid) vid Bornö i Gullmarsfjor­

den, funnit ända till 56 % Artemisia-pollen av L: AP. I fem trattar, som doktor F. Koczy haft uthängda 1/12 1944-30,111 1945 vid Bornö, var emellertid motsvarande Art emisia-pollenfrekvens i medeltal endast 0,3 % . Av denna anledning kan man med hänsyn till den senglaciala tidens rela­

tivt obetydliga trädpollenproduktion räkna med att Artemisia ej täckt så stora arealer, som pollen­

procentvärdena låta påskina, men att den säker­

ligen varit en vanlig växt med ett massuppträ­

dande på spridda, edafiskt och klimatiskt gynn­

samma platser.

Hippophae är känd som en dålig pollenprodu­

cent och liknar i detta fall Salix (FIRBAS 1934 s. 129, 143 ) . Det är alltså tydligt, att när Hip­

pophae^-pollen förekomma med 5 % eller mera av � AP ( inkl. Hippophae) , havtornet varit på­

fallande vanligt och förmodligen kantat strän­

derna men av de skoglösa naturförhållandena i övrigt att döma även kunnat växa annorstädes på mineraljord.

Den brutna terrängtypen har medfört, att ganska skiftande ståndorter erbjudits den sen­

glaciala floran. Bergklackarnas sydsidor eller Hi­

sidor, där löst material av olika slag ofta

depo-nerats, böra ha erbjudit denna i övrigt mera kon­

tinentalt betonade flora gynnsamma växtbetingel­

ser. Härvidlag bör man särskilt tänka på de rik­

ligt förekommande skalgrusavlagringarna, ofta bestående av nära nog uteslutande skal, som lämpliga tillflyktsorter för denna märkliga, kon­

kurrenssvaga flora.

2. Landvegetationens, särskilt skogens, postglaciala utveckling

Vid behandlingen av pollendiagrammens post­

glaciala avsnitt uppställa sig vissa problem. Re­

dan för översiktlighetens skull är en periodindel­

ning önskvärd. Men även teoretiskt är det av ett visst intresse och värde att urskilja och karakteri­

sera de olika stadierna i den utveckling, som un­

dersökningen avser att belysa.

Vid en tidsindelning av ett vegetationshisto­

riskt händelseförlopp, så som det registrera:s i diagrammaterialet, är det enklast och säkrast att först gå induktivt tillväga, dvs. att utgå från pol­

lendiagrammen själva. På grundval av vissa ka­

raktärsdrag i kurvsystemet kan en zonindelning av diagrammet genomföras. Zonindelningen kan samtidigt utgöra en periodindelning av händelse­

utvecklingen.

Ä ven om ändamålet med zonindelningen i första hand är att underlätta behandlingen av det omfattande pollenstatistiska materialet, är det med tanke på zonernas användbarhet som kronologiska enheter emellertid önskvärt, att åt dem ges en sådan omfattning, att de motsvara historisk-växtgeografiskt sett· någorlunda likvär­

diga och enhetliga skeden.

En dylik zonindelning med sifferbeteckning är, om den visar sig kunna få allmännare tillämp­

ning, neutralare än en periodindelning med namnbeteckningar och därför mera t�njbar allt­

efter skiftande geografiska förhållanden. Den kan sedan, om man så önskar, anknytas till kli­

m:;�.tutvecklingen ( se nedan ) .

Ett flertal olika· zonindelningssystem har un­

der årens lopp kommit till användning. Då det ur flera synpunkter är önskvärt att i möjligaste mån undvika ett från övriga förefintliga helt av­

vikande system, har den i dansk, mellaneuropeisk

och brittisk vegetationshistorisk litteratur allt vanligare indelningstypen, som konsekvent ge­

nomförts på pollendiagråmmen i FmBAS ' hand­

bok ( 1949 ) , här tillämpats. Den varierar likväl något såväl till periodernas antal som begräns-·

ning hos olika författare. I föreliggande fall sy­

nes den danska, först av JEssEN (1935 b, komplet­

tering i 1938 a) lanserade indelningen i nio zoner ( I-IX ) vara lämpligast, varav tre ( I-III) falla inom senglacial och sex ( IV-IX) inom post-. gl!icial tidpost-. Zonnumreringen nedifrån är ju även

ur utvecklingshistorisk synpunkt den riktigaste och numera, när man med analysprofilerna nått tillbaka till de äldsta senglaciala avlagringarna,' även lika

p

raktisk som den hittills t. ex. i Sverige tillämpade omvända ordningen (voN PosT 1925 b, 1928, NILsSON 1935 ) . Denna indelning samman­

faller nästan helt med den i FmBAs ' handbok ( 1949 ) tillämpade. Ett väsentligt undantag ut­

göres av att JESSENs period IX av FmBAS delas i tvenne, grundade på av kulturinflytande änd­

rade kurvförlopp. Det sistnämnda förfarandet är mindre aktuellt för nordiska förhållanden.

Det här tillämpade systemets förhållande till några andra zonindelningar framgår av följande tabellariska översikt. Det är härvidlag att märka, att voN PosTs båda system ( 1925 b o. 1928 ) voro grundade på lokalt och delvis ofullständigt mate­

rial och att de för övrigt ej voro avsedda att få en vidare tillämpning. Några av hans zongränser äro därför svåra att säkert infoga i de andra in­

delningssystemen. Det bör äve� observeras, att de äldre skedenas utveckling anknutits till DE GEER-LIDEN-FRoMMs geokronologiska skala, vilken som tidigare nämnts (s. 50 ff. ) på vissa punkter är osäker.

Det är eftersträvansvärt att anknyta den er­

hållna, mer eller n;1indre lokala zon- och period­

indelningen till klimatutvecklingen, elvs. infoga den i ·ett klimathistoriskt periodsystem.

I den historiska återblicken i kap. I har det Blytt-Sernanderska klimatperiodsystemet i kort­

het presenterats. Detta har med sina boreala, atlantiska, subbareala och subatlantiska perioder, anknutna till Östersjöns utvecklingshistoria, vun­

nit en vidsträckt tillämpning inom och även utom Norden. Aven om AxEL BLYTT - och givetvis

Översikt över vegetationsutvecklingen 121

SERNANDERS FIRBAS

( 1 949)

JESSEN ( 1 935 b, 1 938 a)

FRIES ( 1 95 1 )

NILSSON ( 1 935)

v. PosT ( l 925 b)

v. PosT

( 1 928) klimat- PollenanaL

perioder lednivåer Absolut , kronologi i Sverige

x

I

I subatlantisk

I X IX

I l ⁰⁰⁰

IX

l

^II II

II

Il l

^subboreal

1

-VIII VIII VIII

III III

IV IV III

b

l ⁰⁰⁰ 2 ⁰⁰⁰

c

�-

^{Kr. f.}

VII

VII VII

v

v _IV atlantisk

3 ⁰⁰⁰ 4 ⁰⁰⁰ g

l

^VI

-- - - - - T 0

l

^� _{� �}

: l

^{5 000}

VI v boreal _{6 000}

V V V VIII VIII

l

VI

7 ⁰⁰⁰

III

l

^III

^l _l

^III

^l _l

^X

^l

^{X ?}

^l

1-

^{P/B 8 000}

II

I

l

^II

l

^{II --}

�

^-

^---=-

-l l l

l

^I

l - ^l

^XII

XI ?

också SERNANDER - redan tidigt hade klart för sig, att det under det skede, vi kalla postglacia­

len, förekommit förändringar i temperaturklima­

tet (BLYTT 1876 a s. 348, b s. 73 f.) , så grundar sig dock karakteristiken av BLYTTs perioder i SERNANDERS utformning på förändringar i fuk­

tighetsklimatet, på sjöars och myrars växlande vattenföring och därmed sammanhängande för­

ändringar i myrarnas vegetation.

V egetationshistorien, närmast skogshistorien, såsom man nu känner den genom pollenanaly­

tiska undersökningar, låter sig emellertid i många fall ganska väl inpassas i det Blytt-Sernanderska systemet. Det kommer därför alltjämt ofta till användning i vegetationshistoriskt sammanhang.

9 ⁰⁰⁰ - lO ⁰⁰⁰

I vissa trakter är det lättare att tillämpa, t. ex. i Västnorge ( F1EGRI 1940, 1944 a m. fl. arb.) .. Också i representativa svenska pollendiagram äro de Blytt-Sernanderska perioderna oftast urskiljbara, även om övergången atlantisk-subboreal tid är oskarp.

U n der senare decennier har det framkommit allt flera fakta, som öka svårigheterna att som indelningsnorm för det klimathistoriska händelse­

förloppet begagna det Blytt-Sernanderska period­

schemat. Delvis härigenom har periodbenämning­

arnas ursprungliga, klimatiska innebörd skjutits i bakgrunden. Systemet har alltmer fått karaktär av kronologisk nomenklatur, såsom sådan prak­

tisk och internationellt gångbar. Den har därför

n

Fig. 33. VON PosTs tre perioder och den senkvartära klimatkurvan i fri konstruktion. Kurvan med sina mer eller mindre regelbundna komponenter, varav en inlagts, är ett uttryck för det grundtema, den revertens, som fram­

träder ur alla för postglacialtiden representativa pollen­

diagram, oavsett de orsakande klimatförändringarnas karaktär.

Abb. 3 3 . voN PosTs drei Perioden und die spätquartäre Klima­

kurve in freier Konstruktion. Die Kurve mit ihren mehr oder minder regelmässigen Komponenten, von denen eine eingetragen ist, ist ein Ausdruck des Grundthemas, der ·Revertenz, die in allen fi.ir die Postglazialzeit repräsentativen Pollendiagrammen hervortritt, unabhängig vom Charakter der verursachenden Klimaveränderungen.

också alltemellanåt använts i detta arbete. De härvid väsentliga nya :fakta gälla den av såväl myrstratigrafi som pollendiagram indicerade kli­

ma tutvecklingen.

Fortsatta myrstratigrafiska forskningar efter SERNANDERS linjer av VON PosT, GRANLUND, OR­

DING och andra ha visat att ·»det Sernanderska schemat icke på långt när innehöll hela sanningen - ens i dess principiella grunddrag - om de postglaciala klimatväxlingarna» ( voN PosT 1944 b s. 81 ) . GRANLUNDs system av periodiskt återkom­

mande rekurrensytor i torvlagerföljderna tydde på en etappvis .skeende postglacial klimatförsäm­

ring och visade, att den egentliga gränshorison­

ten ( den subboreal-subatlantiska kontakten) var principiellt likställd med flera andra, både äl

�

^re

och yngre omslagskontakter. Och mellan dessa :fann 0RDING en serie dylika rekurrensytor av lägre valörer ( 0RDING hos VON PosT 1944 b s.

102 :ff. ) .

voN PosTs betonande av den vegetationshisto­

riska revertensen - växtvärldens återgång till ett tillstånd som rådde före ett klimatiskt avvi­

kande mellanskede (hos oss postglacial värmetid) - och dennas allmängiltighet framhävde svårig­

heten, ja olämpligheten, att inpassa den i pollen­

diagrammen registrerade vegetationsutvecklingen

i det Blytt-Sernanderska klimathistoriska schemat (voN PosT 1930 a s. 21, 1931 s. 49 ff., 1944 b s. 86 ff., 1946 s. 198 ) . Som en konsekvens av den konstaterade revertenta utvecklingsgången in­

förde voN PosT termerna mediokrata och termino­

krata element som beteckning på de växttyper, som överväga (härska) under utvecklingsförlop­

pets mellersta respektive :föregående och efter­

följande faser. Dessa ha fått den neutrala be­

teckningen I, II och III och representera i tur och ordning den uppåtgående, den kulminerande och den nedåtgående klimatkurvan (voN PosT 1931 s. 53, 1944 b s. 92 ff. ) . Denna tredelning av den postglaciala vegetationsutvecklingen var en­

dast avsedd att visa det utvecklingshistoriska

>>grundtemat». Periodernas omfattning och gräns­

dragningen dem emellan kunna ej heller allmän­

giltigt fixeras. För de speciella förhållandena inom de olika undersökningsområdena kunna de emellertid låsas :fast. Eftersom indelningen är grundad på vegetationsutvecklingen själv, så som den :framträder i pollendiagrammen, behöver den tänkta klimatkurvan (fig. 33) varken vara bun­

den till nederbörds- eller temperaturklimatet.

Däri ligger denna indelnings stora styrka. Den kan tillämpas på vitt skilda vegetationshistoriska utvecklingsförlopp och, alltefter omständighe­

terna, illustrera grunddraget i nederbördens eller temperaturens postglaciala förändringar. I våra nejder blir kurvan närmast en exponent för tem­

peraturklimatet, för ett ökande, kulminerande och avtagande värmetillstånd.

lVfed detta grundtema, revertensen, i växtvärl­

dens utvecklingsförlopp och den därur härledda, hypotetiska klimatkurvan låta sig de nyare er­

farenheterna om vegetationens och klimatets pe­

riodiskt skeende förändringar väl förena. V aria­

tionerna av lägre storleksordningar förlöpa som undulationer av olika grader kring huvudkurvan, villren alltså :får ses som en medelkurva för dessa.

J\.fed dessa synpunkter för ögonen har här ett försök gjorts att gruppera de ur pollendiagram­

men härledda zonerna och de motsvarande perio­

derna ( III-IX) - med namn efter de karak­

teriserande pollenslagen - längs en dylik sti­

gande, kulminerande och fallande klimatkurva och därmed ansluta dessa till voN PosTs

tre-Översikt över vegetationsutvecklingen 123 -periodsystem. Omkring kulminationsperioden VII

gruppera sig å ömse sidor sålunda i första hand perioderna VI och VIII och därefter perioderna V och IX utan att därvid ömsesidigt represen­

tera klimatiskt fullt likvärda tidsenheter. Detta schematiserade utvecklingsförlopp och dess pe­

riodindelning åskådliggöres på fig. 34. Hänsyn har ej tagits till fluktuationer av lägre storleks­

-ordning (jfr S. FLORIN 1944, VON PosT 1944 b, 1947 b) . Den tidsskala, som ligger till grund för kurvans längdskala, är givetvis på flera punkter mycket ungefärlig (jfr kap. VI s. 49 f f. ) . Klimat­

kurvan har i möjligaste mån anpassats efter er­

farenheterna om den senkvartära vegetations- och ldimatutvecklingen huvudsakligen i Nordeuropa.

Ett försök har också gjorts att ge perioderna svenska benämningar, som hänföra sig till deras

Ett försök har också gjorts att ge perioderna svenska benämningar, som hänföra sig till deras

In document Pollenanalytiska vittnesbörd om senkvartär vegetationsutveckling, särskilt skogshistoria, i nordvästra Götaland (Page 119-128)