Bibliografiskt arbete

Det bibliografiska arbetet består av flera delar. Tidigt uttalas kraven på att upprätta lokala kataloger över lokala boksamlingar, att sammanställa bibliografier och att klassificera böcker ämnesvis. Hit räknar jag också beståndsutveckling och förvärv. Momenten hör nära ihop. Den lokala katalogen är oundgänglig i arbetet i det enskilda biblioteket. Kunskapen om det egna beståndet är en nödvändighet. Bibliografier, universella eller ämnesbibliografier, ger en övergripande bild och kunskap om all utgivning inom de områden som de representerar. Bibliografierna hör ihop med både klassifikationen och förvärvsarbetet. Det egna beståndet, redovisat i en lokal katalog, kan med hjälp av bibliografier kompletteras, utökas och förstärkas. För en bibliotekarie är kunskap om andra biblioteks bestånd viktig och denna kunskap kan uppnås genom att kopiera andra biblioteks kataloger eller låta kopiera och byta kataloger, ett förfarande som innebär att innehållet i flera bibliotek blir tillgängligt och erbjuder möjlighet att konsultera skrifter som finns på andra håll. Att ämnes- och områdes-bestämma skrifterna är en del i det bibliografiska arbetet och leder till en systematisk förvaring och uppställning i bibliotekslokalen. Än viktigare är klassifikationen för skapande av kataloger och bibliografier. Kapitlet börjar med bibliotekariens arbete med den lokala katalogen, går därefter över till det mer omfattande bibliografiska arbetet och klassifikationen och sist i avsnittet behandlas beståndsutveckling och förvärv som är moment som har direkt nytta av det bibliografiska arbetet.

Kataloger

I det nya Vatikanbiblioteket blev ett av de viktigaste momenten i biblioteksarbetet att i register och kataloger278 med olika huvuduppslag såsom författare och ämne förteckna alla skrifter som bedömdes tillhöra

278 Müntz och Fabre (1887) s. 142-144 omnämner sex handskrifter som undertecknats av Bartolomeus Platina och som förtecknar Vatikanbibliotekets skrifter

biblioteket. Mängden skrifter som fanns samlade redan 1475279 gjorde det nödvändigt. Biblioteket omfattade olika ämnen och dokumenten såg olika ut. Därför blev arbetet med att ämnesklassificera dem särskilt betonat. Men lika viktigt var att ge varje skrift en beskrivning, det vill säga ange format, antal blad, material och hur den var utförd. Det sammantagna arbetet låg sedan till grund för de förvärv som skulle göras till biblioteket. Genom att studera kataloger och förteckningar kunde luckor upptäckas och vilka ämnen som saknades. Bartolomeus Platina hade vid sitt tillträde låtit göra en katalog över bibliotekets handskrifter efter författare. Det var inte tillräckligt utan han framställde också en katalog som visade i vilken av bibliotekets salar, ”bibliotheca latina” eller ”bibliotheca graeca”, varje enskild volym var placerad. Volymer som tillhörde någon av de båda salarna och antecknats som lån i låneliggaren kunde därför med lätthet återbördas till rätt plats och bibliotekets grundordning kunde på så sätt vidmakthållas. Förutom de ovan nämnda båda salarna fanns ”bibliotheca secreta”, påvens privata bibliotek, där de allra dyrbaraste och mest sällsynta volymerna fanns. 1480 utökades salarnas antal med ytterligare en, nämligen ”bibliotheca nova pontifica”, som kom att hysa arkivalier. Hertig Julius i Wolfenbüttel bestämde (1572) att bibliotekariens uppgifter skulle vara att framställa en ämneskatalog över bibliotekets böcker och skrifter. Varje dokument skulle vara försett med signum eller annat märke, som angav vilket ämne eller område det tillhörde, en beteckning som samtidigt skulle ange var det skulle vara placerat för att vara lätt att både sätta upp och lokalisera. Dessutom skulle bibliotekarien upprätta en förteckning över alla böcker och skrifter som fanns, små såväl som stora, inbundna såväl som obundna, en beståndskatalog. Troget och nitiskt skulle han mycket noggrant göra en förteckning över de skrifter som fanns i flera exemplar och låta placera dubblettexemplaren på särskild hylla.280

Vid Trinity College ansågs det också vara bibliotekariens uppgift att underhålla katalogen genom att uppdatera och komplettera. Samma förhållande rådde vid universitetet i Cambridge, men där skulle en förteckning upprättas i tre exemplar. Förteckningen skulle innehålla uppgifter om titel samt antalet exemplar. Universitetets rektor skulle ha ett exemplar av förteckningen, i räkenskaperna skulle finnas det andra och

279 Müntz och Fabre (1887) s. 135 säger att Vatikanbiblioteket omfattade omkring 2500 volymer 1475 när Bartolomeus Platina tillträdde sin befattning som bibliotekarie. På sidan 141 omnämns en förteckning omfattande 2527 volymer, varav 770 på grekiska och 1757 på latin. En förteckning upprättad 20 år tidigare under Nicolaus V omfattade endast en tredjedel av detta antal.

280 Milde (1972) s. 128-129. Citerat ur Niedersächsisches Staatsarchiv Wolfenbüttel 3 Alt 50. Blatt 18-18v. I dokumentet som reglerar hans utnämning finns hans arbetsuppgifter som bibliotekarie beskrivna.

det tredje skulle förvaras hos bibliotekarien. I Oxford vid Bodleian Library var det biblioteksföreståndarens uppgift och plikt att föra ett register över bibliotekets donatorer och välgörare och deras gåvor i form av böcker, pengar eller annat, som kunde lända biblioteket och studenterna till fördel. Böckerna skulle ordnas efter fakultetstillhörighet och respektive fakultets katalog skulle upprättas i alfabetisk författarordning. Jämte författarnamn och titel skulle finnas anteckningar om den enskilda volymen med uppgift om tryckort och tryckår. I Strasbourg (1616) skulle hela biblioteket med alla index och kataloger överlämnas till bibliotekarien och det var hans uppgift att fortsättningsvis ansvara för att upprätta dessa, revidera dem på bestämda tider, införa nya både köpta och donerade böcker i katalogerna och dessutom upprätta ett inventarium över biblioteket i två exemplar varav ett skulle finnas hos den som förordnats som bibliotekarie och det andra hos rektorn. När det gällde donerade böcker och medel så föreskrevs att namnen på donatorerna nogsamt skulle förtecknas i en särskild bok.

Två typer av kataloger förespråkades av Gabriel Naudé (1627), en ordnad efter ämne och fackområde för att kunna överblicka ett ämne, vad som skrivits däri och av vilka författare. Den andra typen skulle innehålla författarnas namn i alfabetisk ordning. Med dessa hjälpmedel skulle dubblettköp kunna förhindras. Katalogerna var särskilt viktiga eftersom alla skulle få använda dem för att söka författare och olika ämnen.281 Det var inte bara den lokala katalogen som var användbar. Genom att låta kopiera alla tillgängliga kataloger, inte bara från de stora kända biblioteken, utan också kataloger över andra samlingar så kunde man dra nytta av andra biblioteks erfarenheter. Katalogerna talade om, när och i vilka format böckerna var tryckta. Genom tillgång till andras kataloger ges möjlighet att dela den kunskap som finns på andra ställen. Böcker kunde lokaliseras och kunde på det viset bli tillgängliga. De som redan hade skapat kataloger hade skaffat sig kunskap som var viktig att ta tillvara.

Gabriel Naudé och hans bok Advis pour dresser une bibliothèque (1627) och Hermann Conring och hans De bibliotheca Augusta, quae est in arce

Wolfenbüttelensi (1661) var förebilder för Johann Heinrich Hottinger282 när han författade skriften Bibliothekarius quadripartitus (1664), den fyrdelade bibliotekarien. I dess sjunde och sista kapitel behandlade Hottinger kataloger. Han menade att det borde upprättas en ämneskatalog (catalogus realis) och en författarkatalog (catalogus nominalis). Ämneskatalogen var den viktigaste av de två, då man sökte mer efter ämnen än efter författare. Ämneskatalogen skulle inte vara för utförlig,

281 Naudé (2006) s. 52.

men inte heller för knapphändig. Det viktigaste var att en skrift kunde identifieras med hjälp av katalogen. Småskrifter fick inte förbises, inte heller avhandlingar eller andra akademiska skrifter, eftersom, menade Hottinger, det i dessa ofta på några enstaka sidor fanns mer än i tjocka band. Den alfabetiska författarkatalogen skulle inte bara uppta författare, utan den skulle också redogöra för enskilda utgåvor, redovisa upphovsman, utgåva, tryckår och boktryckare. För att kunna tillgodose alla krav borde ett bibliotek upprätta fem kataloger. Först och främst skulle en kronologisk katalog upprättas, som redovisade böckerna som tillhörande endera perioderna antiken, medeltiden eller nutiden, en

catalogus cronologicus. Som andra katalog borde en systematisk, som

redovisade skrifterna ämnesvis, upprättas, en catalogus logicus. Den tredje skulle vara en katalog över teologisk litteratur med författare som var kristna, judiska, muhammedanska eller hedniska, en catalogus

theologicus. Den fjärde katalogen skulle vara en grammatisk eller

alfabetisk katalog, som antingen kunde ta formen av en ämneskatalog (catalogus realis) eller en katalog över författarnamn (catalogus

personalis). Denna katalog i sina olika former skulle vara alfabetisk och

uppta både författarnamn och titlar. Katalogen skulle få karaktären av en ordbokskatalog, catalogus grammaticus sive alphabeticus. Den femte och sista katalogtypen skulle vara topografisk, det vill säga i katalogen skulle förtecknas böcker och författare från de språkområden och hemländer de härstammade med följd att vi skulle få en spansk, en fransk, en tysk, en engelsk katalog, osv. Ur detta uppstod något som kom att utvecklas till nationalbibliografier, (Bibliothecae nationales), catalogus topographicus. Leibniz första projekt som bibliotekarie var att upprätta en systematisk katalog, ett ”Realrepertorium” över von Boineburgs bibliotek. I slutet av 1673 gav han änkan, fru von Boineburg, en redogörelse över det katalogiseringsarbete som han utfört i hertigens bibliotek. Han hade låtit framställa en förteckning som inte liknade något som tidigare gjorts ²⁸³ Hertigen hade anmodat Leibniz att upprätta denna katalog, en nödvändig katalog för ett bibliotek menade Gabriel Naudé. Även om Leibniz säger att ingenting liknande hade gjorts tidigare så hade Naudé omtalat värdet av en sådan katalog. Hertigen var angelägen om att biblioteket skulle inrättas efter Naudés principer. Vid biblioteket i Wolfenbüttel under hertig Augusts tid hade framställts en katalog som visade innehållet på varje hylla, en hyllistekatalog, samt en alfabetisk författarkatalog. Systemet

283 Steudtner (1969) s. 217. Hämtat ur AAI, 1. s. 380. … ein Index, welchen ich über seine ganze Bibliothec auf sein inständiges begehren dergestalt verfärtiget (obschon die Mühe des abschreibens von anderen geschehen), dass dergleichen wohl zuvorn nicht gesehen worden, massen alles auffs genaueste darein gebracht, und vermöge dessen über alle materien die davon handelnde autores zu finden…

medgav inte att man kunde få överblick över vilka böcker som fanns inom ett visst ämne eller vilka böcker en viss författare hade skrivit. Leibniz var övertygad om att ämneskataloger var oundgängliga för bibliotek just för att kunna se vad som var tillgängligt inom ett visst ämne, vilka författare som hade skrivit om det och var boken fanns att finna. Tidigare hade J. H. Hottinger beskrivit detta i Bibliothecarius quadripartitus. Den författarkatalog i alfabetisk ordning som Leibniz skulle kunna bidraga med inom biblioteksverksamhet i allmänhet och bibliotekariens verksamhet i synnerhet fanns redan som katalogtyp vid Bodleian Library i Oxford 1620. Samtidigt framhöll Leibniz att han skulle utarbeta metoder för att bättre kunna använda biblioteket främst genom att framställa kataloger och register.284 Den alfabetiska författarkatalogen var den allra viktigaste. Där framgår tydligt vad den enskilde författaren har skrivit.285 Överblicken fordrade att det på ett och samma ställe skulle finnas uppgifter om böckernas förekomst i biblioteket under varje författares namn. Den alfabetiska författarkatalogen anser Leibniz måste vara huvudkatalogen. Den har företräden framför fack- och specialkataloger eftersom man måste slå i flera kataloger om man använder sig av fack- och specialkataloger för att få reda på vad en författare har skrivit och om författaren finns representerad i biblioteket. Jämte författarkatalogen är den systematiska katalogen en nödvändighet för att orientera sig i de ämnen som finns representerade i biblioteket. Dessutom menade Leibniz att jämte den systematiska katalogen skulle ett ”Index Materiarum” vara av stort värde. Detta index var i realiteten en ämnesordskatalog, som genom ett ämnesord angav innehållet i boken. Både den systematiska katalogen och ämnesordskatalogen tillskrivs Leibniz av Lackmann.²⁸⁶ Som fjärde katalogtyp föreslog Leibniz en kronologisk katalog, en katalog som helt enkelt skulle förteckna böckerna efter publiceringsår.²⁸⁷

John Dury menade att en katalog skulle utföras så, att den alltid skulle kunna utökas allteftersom samlingarna växte. Katalogen skulle återge uppgift om var i biblioteket, på vilken hylla, boken gick att finna. Som grund för den obligatoriska årliga rapporten skulle en tryckt katalog upprättas med årligen återkommande skrivna supplement, som i sin tur skulle sammanställas och komma ut som tryckta supplement vart tredje år efter det att den årliga rapporten godkänts. Bibliotekarierna vid universiteten i Uppsala och Lund hade enligt instruktionerna i andra paragrafen att upprätta en allmän katalog över alla böcker i biblioteket och

284 Newman (1966) s. 19, hänvisar till Leibniz Sämtliche Schriften und Briefe (1923) (Ref.1), Vol II, No.7, pp. 15-16.

285 Lackmann (1966) s. 334.

286 Lackmann (1966) s. 336.

dessutom framställa en speciell katalog ordnad efter fakultet och disciplin.288

Från den enklaste katalogen vid Vatikanbiblioteket 1475 till mer sofistikerade kataloger med fler ingångar för sökningar har en utveckling skett som når sin fullkomning med Naudé (1627), Dury (1650), Hottinger (1664) och Leibniz (1673).

Bibliografier

En bibliografi är i sig själv ett bibliotek, om än ej i fysisk form, som på en enda plats rymmer en utgivning, ämnesgrundad eller universell. Biblio-grafier var överordnade katalogerna och hade en annan betydelse för bibliotekarierna. De använde bibliografier i sitt arbete och inte sällan sammanställde de bibliografier över särskilda ämnen. Bibliografi var för Konrad Gesner (1516-1565) den tredje289 betydelsen av ordet bibliotek, efter byggnaden där böcker förvaras och boksamlingen.290 Gesners

Bibliotheca universalis, utgiven mellan 1545 och 1548, är uppdelad på

flera delar och gör anspråk på att förteckna utkomna och kända skrifter på grekiska, latin och hebreiska. Gesners valda titel Bibliotheca universalis anger en ambition att vara fulltäckande inom de angivna språkområdena. Antonio Possevino (1533-1611) gjorde med Bibliotheca selecta (1593)²⁹¹ en rekommendation, ett urval och skapade en kanon bestående av det bästa och mest rekommendabla. Johann Heinrich Hottinger (1620-1667) hade likt Konrad Gesner åsikten att bibliografin var en tredje definition av bibliotek.²⁹² Några av de förslag Hottinger ger på typer av kataloger har mera karaktär av och tjänar bättre som bibliografi än som lokal katalog. Leibniz arbetade med planer på två typer av bibliografier dels Nucleus

Librarius dels Myriobiblion. Nucleus Librarius skulle vara en förteckning

över den vetenskapliga litteraturen redovisad med en sammanfattning för vart och ett av ingående verken. Urvalet av vad som skulle förtecknas skulle göras av en beläst person, väl insatt inom de olika vetenskaperna. En uppgift som Leibniz såg sig själv lämplig för. Myriobiblion byggde på idén om att tillgängliggöra forskningsinformation för intresserade. Vetenskapsmän inom olika fackområden skulle ur tillgänglig litteratur sammanställa vad som gjorts inom respektive område och lägga till sina egna rön och kommentera, en typ av tidiga forskningsöversikter. Det skulle utmynna i ett verk som samlade all kunskap och hölls aktuell så att all annan litteratur än just detta verk var överflödig.

288 Promotionsfesten i Uppsala den 27 maj 2005 (2005) s. 129.

289 Escher (1937a) s. 145.

290 Zedelmaier (1992) s. 9.

291 Zedelmaier (1992) s. 6.

Även om inte bibliotekarier i allmänhet ägnade sig åt att sammanställa bibliografier så var det viktigt för dem att tillägna sig kunskapen om deras förekomst och om konsten att kunna använda dem dels för biblioteks- och beståndsuppbyggnad dels för förmedling av kunskapen om vilka skrifter som fanns inom olika områden. Bibliografin var ett arbetsredskap för bibliotekarien. Användbarheten ges extra betydelse eftersom bibliografin som idé utarbetats av praktiserande vetenskapare som Gesner (1545-1548), Possevino (1593), Hottinger (1664) och Leibniz därefter, alla i behov av överblick.

Klassifikation

Både den mera översiktliga bedömningen av i vilket område en skrift hör hemma och den mer precisa ämnesklassificeringen är frågor om bred och djup kunskap. Det kräver en god orientering i vetenskaperna och en beläsenhet som täcker in både dåtid och samtid. En ämnesmässigt felbedömd skrift riskerar att för alltid gå förlorad. I en ämnesbibliografi riskerar den att förlora sin plats. Den inre ordningen i ett bibliotek skapas genom ämnesplacering i den fysiska miljön och är ämnesklassifikationen fel försvinner lättheten att kunna lokalisera en skrift. Om man valt att använda systemet med ämnesuppställning i ett bibliotek så är en korrekt klassifikation nödvändig. Om ett annat system valts, som uppställning i förvärvsnummerordning, är den lokala katalogen och ämnesbibliografier än viktigare. Uppbyggandet av ett bibliotek är beroende av hur innehållet i en skrift tolkas och till vilket område eller ämne den som klassificerar bedömer att den skall tillhöra. Det finns flera klassifikations- och ämnesordningssystem och indelningsgrunder att använda. Ett sätt var att använda de ämnen som låg inom trivium och quadrivium och som fanns inom de filosofiska fakulteterna vid universiteten. Ett annat sätt var att följa hur vetenskapen systematiserats och organiserats. Bibliotekarier och bibliotek visar ett flertal tolkningar och anpassningar.293

Enligt hertig Julius biblioteksordning från 1572 skulle bibliotekets böcker och skrifter ordnas, inte med ett sofistikerat ämnesdjup, men väl i områden och fack. Klassifikationen skulle läggas till grund för hur skrifterna skulle ställas upp i biblioteket.²⁹⁴ Konrad Gesner (1545-1548) använde 21 huvudklasser i sitt klassifikationsschema där ämnena inom trivium och quadrivium samt ämnena inom de filosofiska fakulteterna utgjorde indelningsgrunden. Gesners huvudklasser var: 1. grammatik, 2. dialektik, 3. retorik, 4. poesi, 5. aritmetik, 6. geometri, 7. musik, 8. astronomi, 9. astrologi, 10. siarkonst och magi, 11. geografi, 12. historia, 13. ”artes

293 Buzas (1976) s. 135

illiterates”, vilket innebär arkitektur, måleri, metallurgi, sjöfart, hantverk och yrke, kemi, 14. fysik, vilket innebär naturvetenskap, 15. metafysik, 16. etik, 17. ekonomi, 18. politik, 19. juridik, 20. medicin och 21. teologi.295 Gabriel Naudé föreslog ett klassifikationssystem med följande motivering:

Då jag inte kan hysa större respekt för en regel, som inte kan följas, än för en författare som inte kan förstås, så tror jag att den enklaste ordningen alltid är den bästa, den minst invecklade, den mest naturliga, nämligen den som följer ämnesområdena teologi, medicin, rättsvetenskap, historia, filosofi, matematik, humaniora och enskilda andra ämnen, som underindelas i de olika ämnenas olika avdelningar, som därför bör vara någorlunda kända av den som leder biblioteket.”296

Själva grunden för att kunna använda ett bibliotek var att skrifterna var ordnade så att man alltid visste var man skulle hitta de enskilda titlarna. Det innebar att det måste finnas system som tillämpades vid uppställning av dem. Naudé (1627) talade om principerna för böckernas uppställning och hur de skulle tillämpas. Den enskilda boken måste ha en bestämd plats, där den alltid gick att hitta.²⁹⁷ De regler och de scheman som skulle användas för ämnesindelningen måste vara enkla och naturliga.²⁹⁸ Varje huvudavdelning delades i underavdelningar. Teologin och filosofin kunde se ut på följande sätt:

Teologi: biblar (ordnade efter språk), koncilierna, synoderna, dekreterna, kanonerna (och allt som handlar om kyrkans konstitution), kyrkofäderna (grekiska och latinska), kommentatorerna, skolastikerna, lärda män av olika skolor, historikerna, kättarna

Filosofi: Hermes Trismegistos (varpå följer uttolkare, kommentatorer), Platon, Aristoteles, Raymond Lullus, osv, därefter kommer nytänkarna Naudé föreslog att generella regler för varje ämnesområde formulerades så

att de universella och äldsta författarna alltid kom först,

att uttolkningarna och kommentatorerna sattes för sig själva i ordning efter de böcker de behandlar,

att enskilda avhandlingar följde den ordning och placering som ämnet hade,

295 Escher (1937a) s. 153, 160, samt Buzas (1976) s. 136.

296 Naudé (2006), s. 175

297 Naudé (2006) s. 43.

att böcker i enskilda ämnen placerades på den plats, som en gång var bestämd för ämnet.

Små böcker skulle bindas in, helst tillsammans med annat småtryck i samma ämne. Viktigast var att under alla omständigheter låta dem stå tillsammans med den ämnesgrupp de tillhörde. Småtryck från olika ämnen bör aldrig stå tillsammans, eftersom det lätt orsakar oreda och skulle göra det svårt att hitta bland dem och det är svårt att klassificera en volym med blandat innehåll och ämnesplacera den. Men Naudé var inte rigid och det fanns alltid lösningar. Skulle man inte lyckas klassificera en skrift eller hänföra den till något ämne så skulle man som nödlösning kunna placera alla småtryck på ett och samma ställe.

Den kunskapsorganisation, litteraturens tillhörighet till visst ämnes-område, som Hottinger (1664) förespråkade hade som grundförutsättning att skilja på dels språk dels innehåll. Följande sex ämnesområden fanns upptagna: Teologi, rättsvetenskap, medicin, historia, filosofi och filologi. Under varje avdelning fanns fyra principer att tillämpa: Äldre och allmänna verk kom alltid först. Förklaringar och kommentarer skulle alltid