Bibliotekarieyrkets värdegrund

Med värdegrund skall i detta sammanhang förstås för bibliotekarierna gemensamma grundläggande värderingar som formar deras yrkesroll. Detta kan specificeras i två huvudsakliga värdegrundsområden. För det första det som hänför sig till biblioteket i sig. Av betydelse är bibliotekets uppdrag, bibliotekets samhälleliga roll och därmed bibliotekariens arbetsplats. För det andra är det bibliotekarien själv och hans inställning till sitt arbete, synen på tillgänglighet och förhållandet till nyttjare av biblioteket och bibliotekariens eget förhållningssätt till kunskap, utbildning och forskning.

Den inställning och den värdegrund som bibliotekarierna till en början förväntades omfatta dikterades i de statuter som ställdes upp av biblioteks-ägarna och institutionerna och som bibliotekarierna skulle arbeta efter. Lojaliteten mot uppdrags- och arbetsgivaren var en självklar värdegrund. Bibliotekarierna själva kom att diskutera och formulera sina uppgifter och inställningar. Därmed kom bibliotekarierna mer i fokus och bibliotekets uppgifter kom att definieras tydligare.

På ett övergripande sätt och på personnivå kan sägas vad gäller kompetens att bibliotekarierna är lärda, belästa och kunskapshängivna personer som visar en tro på en framtid med ökande kunskaper och utbildning. De visar också ett engagemang i samhällsfrågor och i de framväxande veten-skaperna. Biblioteket representerade för bibliotekarierna under denna tid en plats där den kunskap som dittills vuxit fram kunde samlas och bevaras för framtida bruk. Biblioteket var samtidigt platsen där bibliotekarien blev ett verktyg för spridning av denna kunskap och en ovärderlig tillgång när det gällde att bevaka vad som pågick och rädda denna information och den nedtecknade kunskapen till eftervärlden för framtida forskning.

Den gemensamma värdegrunden omfattar två områden, biblioteket med tre huvudpunkter och bibliotekarien med fyra huvudpunkter.

De tre punkter som gäller biblioteket är för det första att ett bibliotek skall vara allmänt tillgängligt. Ingen skall bli utestängd och förvägras möjligheten att ta del av den kunskap som finns i bibliotekets dokument. För det andra så skall ett bibliotek vara encyklopediskt uppbyggt vilket betyder att alla vetenskaper och alla ämnen skall vara representerade. Nya rön såväl som gamla skall kunna återfinnas där. Dessutom skall i ämnen, inom vilka det finns skilda åsikter, alla åsikter få komma till tals för att kunna jämföras och ställas mot varandra. För det tredje så skall ett bibliotek vara universellt till sin karaktär. Det skall inte bara omfatta alla ämnen utan det skall omfatta dokument från alla tider och alla länder. De fyra punkter, som gäller bibliotekarien som människa och yrkesutövare är för det första att bibliotekarien skall vara en högt utbildad person med djupa kunskaper, bred och allsidig bildning och tro på vetenskapernas utveckling. För det andra skall bibliotekarien som person stå självständig i sin bedömning och inte låta sig styras av intressen som kan inverka negativt på det uppdrag han har som bibliotekarie. För det tredje skall bibliotekarien låta alla åsiktsriktningar komma till tals och han skall inte sätta sig till doms över någon. För det fjärde så skall bibliotekarien i mötet med nyttjare och besökare i biblioteket behandla alla med ödmjukhet och respekt.

Sammantaget är bibliotekariernas gemensamma värdegrund idéförankrad och bygger på ett yrkesetiskt inslag.

5.5 Bibliotekarien och professionen

Att redan innan 1475 tala om ett bibliotekarieyrke är knappast möjligt då egentliga beskrivningar och definitioner på vad ett sådant yrke skulle innebära inte finns. Bibliotekarier går inte att finna bland dåtidens yrkessammanslutningar eller skrån. Vi känner heller inte till att det skulle ha funnits utbyten av bibliotekstankar eller några andra tecken på att ett yrke skulle ha existerat. Garnett är övertygad om att bibliotekarien i sin yrkesutövning och yrkesuppfattning, enligt de tankar Dury (1650) bär fram, nått ett sådant stadium att bibliotekarieyrket utvecklats till ett självständigt yrke men ännu inte i sådan omfattning att det kunde tjäna några egentliga syften eller att det i ett samhälleligt sammanhang var användbart.370 JoAnne Brown menar att begreppet profession också får en världslig innebörd 1675 och är tillämpligt utanför den religiösa sfären med den mera precisa innebörden att professionen ”having claim to due

qualifications”.³⁷¹

För att kunna vara en del av en profession och för att kunna vara professionell i sin utövning, enligt professionsforskningens definition, är det professionsutövarens kunskap som skall ge kunden/nyttjaren svar, besked och lösningar inom professionsområdet. Det är inte kundens /nyttjarens önskemål som skall styra professionsutövarens arbete och val av metod för att lösa en uppgift. Professionsutövaren skall ge svar på vem som vet bäst vad som är bäst för någon och professionsutövaren är specialist.

En jämförelse mellan bibliotekarien och både läkare och lärare visar på en del av professionsbegreppets innebörd. Läkaren ordinerar en behandling efter att ha hört patienten och bestämmer hur problemet kan lösas. Läraren visar eleven/studenten vad som skall läras in och bestämmer när det är gjort genom examination och tester. De är specialisterna. En bibliotekarie ger inte professionella råd på samma sätt och med samma exklusiva innebörd. Bibliotekarien vägleder och föreslår möjliga vägar men fattar inte avgörande beslut med en entydig lösning å någons vägnar. Bibliotekariens råd och ordinationer är specialistens och jag menar att detta är att betrakta som ett professionellt beteende.

370 Garnett (1899) s. 177.

För att kunna anse sig tillhöra en profession skall det finnas etiska regler för dem som tillhör professionen. För bibliotekarierna antyds förekomsten av etiska värderingar i yrket hos både Naudé och Leibniz men utvecklas och kommer främst till uttryck hos Johann Matthias Gesner och Cotton des Houssayes. De talar om förhållningssätt och attityder som inte är olika dagens etiska regler för bibliotekarier. Det har också förekommit att bibliotekarier, när de tillträtt sina befattningar, fått avlägga en bibliotekaries ed. Så förhöll det sig bland annat vid universitetet i Oxford och vid universiteten i Uppsala och Lund.

Det framhålls som utmärkande för en profession att utövare skall tillhöra en väl sammanhållen grupp. Jag menar att detta är fallet för bibliotekarierna under denna tidsperiod. Det är svagare i början men tilltar mot slutet av perioden, genom den korrespondens som förekommer mellan bibliotekarier om biblioteksspörsmål. Korrespondensen tilltog efterhand och kom att bli omfattande. Naudés och Leibniz skriftväxlingar med personer som ägnade sig åt biblioteksgöromål och med andra lärda är exempel på detta. Korrespondensen lockar till framtida undersökningar. Grupptillhörigheten förstärktes på ett internationellt plan genom kollegiala möten vid resor i andra länder även om mötena inte var stora och organiserade utan få och mellan enstaka kollegor.

En gemensam kunskapsgrund är en professionsfaktor. Bibliotekarierna har under denna trehundraårsperiod det gemensamt att de är högt utbildade akademiker, förvisso i olika discipliner, men de står ändå nära veten-skapen och de har omfattande språkkunskaper. Med mindre än detta var det svårt att erhålla en befattning som bibliotekarie. Kunskaper i språk var inte specialistkunskaper i sig. Specialister utvecklades i katalogiserings- och klassifikationskonsterna. Bibliotekariens yrke var redan under perioden ett serviceyrke genom tillgängliggörandet och bemötandet.

Kraven på de personer som utnämns till bibliotekarier varierar något vad gäller akademisk grad, kunskaper och bildning samt civilstånd.

En bibliotekarie har traditionellt förutsatts ha kunskaper om det bokbestånd han eller hon förvaltat och arbetat med.372 Det innebär att bibliotekarien är den som varit bäst skickad för och haft en framträdande roll i att tillgängliggöra och förenkla åtkomsten till dokument. För att kunna åstadkomma detta har bokbestånden strukturerats med hjälp av system för klassifikation, katalogisering och indexering. Bibliotekarien är

kunnig inom den ämnesspecialitet biblioteket företräder och förväntas ha gedigna kunskaper om användarna och användarnas behov.

I föreställningarna ligger också att bibliotekarien samlar in och förvärvar dokument och på så sätt bygger upp ett biblioteks bestånd av information, vilket i praktiken innebär att utveckla det fysiska dokumentbeståndet. Att undervisa i hur ett bibliotek och dess bestånd används, enklare uttryckt att undervisa i hur man lär känna skrifterna och böckerna, hur man söker information genom att använda kataloger, hur man sätter sig in i klassifikationssystemen och hur man läser och använder bibliografier och encyklopedier, har alltid varit väsentligt för bibliotekarien.

Det fanns under perioden ingen utbildning för bibliotekarien i egentlig mening. Kunskapsinhämtningen gjordes individuellt och genom att anamma tidigare gjorda erfarenheter och genom det tilltagande kollegiala kunskaps- och erfarenhetsutbytet.

När bibliotekarierna med en tydligare funktion framträder efter 1475 så är kravet från arbets- och uppdragsgivare att kataloger och beskrivningar av skrifterna skall göras. Dåtidens bibliotekarier gjorde också detta. Att katalogisera, det vill säga beskriva, och klassificera, det vill säga ämnesbestämma, blev kännetecknande för dem och yrket. För att kunna utföra detta krävdes speciellt vad gällde klassificeringen av skrifterna en stor beläsenhet och god orientering i de då existerande vetenskaperna. Till yttermera visso var kunskaper i språk en absolut nödvändighet. Språkkunskaper och stor beläsenhet var inget unikt för bibliotekarier. Däremot kan hävdas att själva metoden att ordna litteraturen efter ett klassifikationssystem, byggt på dåtidens vetenskapssyn, utgör en specialistkunskap, unik för bibliotekarierna. Katalogiseringen, skapandet av bibliografiska beskrivningar, är unik för bibliotekarierna och en särskild specialitet för dem.

Vatikanens bibliotekarier var inte nödvändigtvis italienare eller, åtminstone till en början, inte ens knutna till kyrkan. Att vara en uttalad och erkänd humanist med bred bildning och stort kontaktnät var viktigt för befattningen. En gemensam nämnare för dessa personer var att de dessutom skulle vara mycket språkkunniga. Kunskaper i grekiska och latin var nödvändiga. Senare under perioden rekryterades bibliotekarier som också behärskade hebreiskan vilket i framtiden kom att betyda högre kompetenskrav för befattningen. Det var först inte viktigt att rekryteringen skedde inom de egna leden, ett förhållande som ändrades och bibliotekariebefattningen kom att tillsättas med kardinaler. Det ansågs vara utomordentligt meriterande och ärofullt att bli utnämnd till och inneha denna befattning. Även att vara bibliotekariens medhjälpare, ”custos”,

blev med tiden eftersträvansvärda befattningar, till vilka enbart personer verksamma inom kyrkan rekryterades.

Universitetens bibliotekarier rekryterades i störst utsträckning från de egna leden. Professorer ansågs vara de mest lämpade även om de inte alltid själva sökte sig till bibliotekariens uppgifter. I Uppsala gällde till en början att bibliotekarieuppdraget var oavlönat med följd att uppdraget vandrade från den ene till den andre. Det var ett förhållande som inte kunde accepteras, varför uppdraget kom att arvoderas, men inte tillräckligt högt för att kunna attrahera en professor. Ambitionen var ändå klar. En professor var att föredra framför någon med lägre akademisk grad. Vid Uppsala universitet var under tiden 1638 till och med 1783 18 bibliotekschefer i tjänst varav tre hade magistergraden, övriga var professorer.

I Lund utsågs den förste bibliotekarien 1668. Fram till och med 1799 räknar Weibull till tio bibliotekarier och mellan åren 1733 till och med 1797 också två vice bibliotekarier.373 Åtta professorer hade uppdraget fram till och med 1732. Åren fram till 1740 fanns ingen bibliotekarie utsedd. Därefter och fram till och med 1799 tillsattes bibliotekarieuppdraget med ytterligare tre professorer.

Furste- och kungahusen har likaledes rekryterat lärda män. Många kombinerade sitt bibliotekarieuppdrag med andra uppdrag hos biblioteks-ägaren. Wilhelm Gottfried von Leibniz var förutom bibliotekarie historiograf. Bibliotekarier hos privata biblioteksägare var i huvudsak lärda män.

Flera av de privata biblioteken hade öppnat sina samlingar för allmänheten precis som Ambrosianabiblioteket i Milano, det kanske mest kända. Angelicabiblioteket³⁷⁴ i Rom, San Marcobiblioteket och Laurentiana-biblioteket i Florence var ytterligare tre. Vid de båda sistnämnda var bibliotekarien Angela Maria Bandini (1726-1803) verksam och gjorde bland annat en katalog över Laurentianabibliotekets handskrifter i elva foliovolymer. Bandini är ett utmärkt exempel på bibliotekariens professionalisering, som redan tidigare startats, genom den självupp-fattning om bibliotekarien som han hade och om den betydelse i ett större samhälleligt sammanhang samt den uppfattning om yrkets innehåll som han gav uttryck för.375

373 Weibull (1868) s. 443-444. Andra delen.

374 Jarolf (2006). Angelicabiblioteket har beskrivits i en artikel i Biblis vintern 2006/07.

Jürgen Voss376 menar att bibliotekariens befattning under 1700-talet innehållsligt genomgått en förändring till att vara av mer vetenskaplig karaktär. Därför finns bland den tidens bibliotekarier ett växande inslag av lärda. Voss anför Ludovico Antonio Muratori (1672-1750), en framstående italiensk historieforskare och samtidigt biblioteksledare för hovbiblioteket i Modena, som ett av de tydligaste exemplen på lärda biblioteksföreträdare. Vid hovet i Toscana verkade Antonio Magliabechi (1633-1714) som bibliotekarie under Cosimo III av Médici (1642-1723). 1700-talets bibliotekarie är en man med borgerligt ursprung, av lägre rang men utan bestämd religiös ställning. Han har en gedigen klassisk utbildning. Han hyser stor kärlek till böcker. Han är lärd och har förmågan att handha stora mängder böcker både i praktiken och intellektuellt.377 1700-talet är en brytningstid för bibliotekariens yrkesroll. De olika kompetenser som en bibliotekarie ska besitta och hur de skall definieras i en ny tid blir frågor för framtiden. Hittills har bibliotekarien haft den mera interna bokvårdande, bokförtecknande, inventerande och kommenterande rollen tillsammans med att föra korrespondensen med andra lärda om bibliotekets innehåll och möjlighet för en större publik att använda det för konsultation. Biblioteket var i huvudsak en stängd institution där bibliotekarien med sin lärdom och sitt praktiska arbete hade kontakt med omvärlden genom korrespondens och en begränsad skara av användare samt få besökare på plats.

Med ambitionen att öppna biblioteken för allmänheten blev bibliotekariens yrkesmässiga innehåll ett annat och uppgifterna kom att förändras. Till skillnad från möte med tidigare användare, som var lärda och tillhörde en utvald skara, kom användarna att bli betydligt flera, kommande från olika miljöer med olika bildningsstatus och kunskapsnivåer. Bibliotekarien skulle stå till användarnas förfogande, följa nya administrativa rutiner, göra inköp och skapa bokbestånd för allmänhetens användande och ha allmänhetens intressen och behov i fokus.

De privata biblioteken i Italien som öppnade och ställde sina samlingar till förfogande var flera och biblioteken skulle ledas och handhas av bibliotekarier. De krav som ställdes på personer som skulle upprätthålla tjänsterna kunde se olika ut. I Alessandro Gambalungas testamente från 1619 i vilket han ger sitt bibliotek till Rimini kommun, som ett allmänt

376 Bibliotheken und Aufklärung (1988) s. 185.

bibliotek, uttalar han kraven på bibliotekarien som en person som är lärd, skicklig och lämplig för uppgiften. 378

För Castanesebiblioteket379 i Rom skriver donatorn i sitt testamente 1698 att bibliotekarien skall vara lärd och skicklig och samtidigt vara expert inom bokområdet och expert på goda seder och hög moral.³⁸⁰ Kardinal Imperiali preciserar i sitt testamente från 1729 att bibliotekarien förutom kunskaper i grammatik, retorik och filosofi måste ha kunskaper i historia.³⁸¹ När det gäller Marucellibiblioteket i Florens så preciseras och understryks att bibliotekarien måste kunna hebreiska och grekiska.382 I Italien och bland bibliotekarierna utvecklas en egen syn på sitt yrke som befrämjar professionaliseringen. Bibliotekarierna frigör sig alltmer i sin utövning från hoven och körerna och blir mer självständiga från att ha haft en stark bindning till dessa. Bibliotekarierna understryker också vissa specialkunskaper som inte går att finna hos andra, nämligen bibliografisk kompetens, språkkunskaper såväl som viss teknisk kunskap. Detta är utmärkande för bibliotekarier och bibliotekarierna framhärdar att det finns ett specifikt kunskapsområde för dem. Denna utveckling stöds av en politisk och ekonomisk inriktning som uppmuntrar användandet av bibliotek för forskning och ett utökat kunnande. Förändringar görs i organisationen av biblioteksverksamhet för att anpassas till de nya krav som ställs när biblioteken blir tillgängliga för allmänheten. Biblioteken tilldelas medel dels för att kunna förvärva litteratur men också för att kunna anställa biträdande och underordnad personal. Bibliotekariens ansvar och arbetsledande roll tydliggörs. I förlängningen innebär det också att biblioteken frigörs från kyrkan i så motto att rekryteringen av bibliotekarier kan ske utanför kyrkans hägn.383

Att sammanställa en katalog innebär i sig kompetenser inom både klassifikation, alltså att bestämma ämnestillhörighet, och i bibliografisk teknik, med vilket menas att göra bibliografiska beskrivningar. Båda dessa områden är grunder för att kunna göra boken tillgänglig i ett bibliotek och katalogen blir ett unikt instrument för användaren skapat av bibliotekarien. Kunskap i klassifikation och katalogisering, är, med undantag för bibliograferna och bokhandlarna, unik för bibliotekarierna.

378 Chapron (2004) s. 62. 379 Jarolf (2007). 380 Chapron (2004) s. 62. 381 Chapron (2004) s. 62. 382 Chapron (2004) s. 62. 383 Chapron (2004) s. 67.

tekarierna är experter på böcker och de är också garanterna för tillgång till kulturarvet i boklig form.384

När inköpen för biblioteken börjar planeras efter riktlinjer och urvalsprinciper förändras bibliotekariens roll. Professionaliseringen stärks. Bibliotekarien gör urval och bestämmer inköp, väljer inköpskanaler, budgeterar och utökar på så sätt sitt ansvarsområde där de ingående momenten är specialistmoment.

Den sammantagna bilden av bibliotekarien är att en bibliografisk kompetens utvecklas, språkkunskaper är en förutsättning och tillägnande av kompletterande tekniska kunskaper relevanta för biblioteksarbetet med naturlighet kommer. Grundinställningen till bibliotek är den att bibliotek skall stödja forskning och utbildning. Biblioteket och det som finns däri skall vara allmänt tillgängligt.

Bibliotekariens arbetsledarskap utvecklas i en växande och allt mer omfattande organisation. Medhjälpare anställs och det ekonomiska ansvaret för biblioteksverksamheten blir tydligare och mer omfattande. Bibliotekarieyrket var ett yrke som byggde på såväl allmän som unik kompetens, hade ett väl avgränsat verksamhetsfält med utpräglad servicefunktion i en definierad yrkesarena med ett nätverk som visade ansatser till att utvecklas till en sammanhållen yrkeskår, om än med stor geografisk spridning samt hade utvecklat ett yrkesetiskt perspektiv.