Det visionära spåret

Det visionära spåret har sin upprinnelse i tankarna om biblioteket som idé, ett område inom vilket flera för bibliotekarien viktiga och uppfordrande ställningstaganden diskuteras. Främst gäller det för bibliotekarien att reda ut för sig själv vad man vill som bibliotekarie och samtidigt klargöra vad ett bibliotek är och vad man menar med det samt tydligt klargör vad ett bibliotek har för uppgift. Först därefter är det möjligt att bestämma sin egen inställning till bibliotekariens arbete och vilja och att därur forma visioner om framtiden.

Bibliotekarierna visar i sina skrifter hur de tänker om bibliotek och de diskuterar vad bibliotek är, vad det skall vara bra för och vilka mål som kan sättas upp för verksamheten samt vilken samhällelig roll biblioteket kan spela. Bibliotekarien är central i dessa tankar och resonemang och utrymme ägnas mera innehållsliga aspekter och mindre åt uppbyggnaden av praktiska system. Det är framtidens bibliotek, ideal, mål, uppgifter och samhällsnytta som är i fokus. Redan i Sixtus IV:s bulla tecknas Vatikanens biblioteks framtid i uppgiftsformuleringarna.

Biblioteket som idé kan delas upp i olika områden, då grunderna för att skapa biblioteken har varit olika. Universitetsbiblioteken byggdes upp för att främja studierna och forskningen. Bibliotekens innehåll var tänkt att användas bara av studenter och lärare och i så motto var det ett internt exklusivt bibliotek. Men det som gör skillnad är att studenterna verkligen får tillgång till böcker och det kommer att anses som ett allmänt bibliotek även om det bara är innanför universitetets murar. Det bibliotek som Cotton des Houssayes talar om, Sorbonnebiblioteket i Paris, tar emot forskare som inte bara är knutna till det egna universitetet. Universitets-biblioteken har i sin funktion och tillgänglighet likheter med kyrkans bibliotek och då i synnerhet med Vatikanbiblioteket, som öppnades för personer inom Vatikanen som ägnade sig åt studier och forskning. Exklusiviteten förändrades och det blev ett forskningsbibliotek dit också andra fick komma. Det mest exklusiva är det egna biblioteket, som byggs för eget bruk och utan tankar på att ställa det till andras förfogande. Det byggs också upp endast med biblioteksägarens intresse som drivkraft. Så förhöll det sig till en början med furste- och kungabiblioteken.

En särskild påverkan på biblioteken som idé fick några bibliotekarier som anställdes vid privata bibliotek, Gabriel Naudé och Wilhelm Gottfried von Leibniz. De hävdade att bibliotek skulle vara allmänna, det vill säga allmänt tillgängliga, de skulle vara universella genom att med bibliografier och kataloger sprida kännedom om all utgivning, om bibliotekets egna samlingar men också om andra biblioteks samlingar, vilket kunde

åstadkommas genom att kopiera deras kataloger. Så skulle det bli ett universellt bibliotek. Det skulle vara encyklopediskt. All kunskap skulle gå att finna i de skrifter som fanns på biblioteket eller bli tillgängliga genom bibliotekets försorg. De skulle både samla in och bevara det gamla men det skulle också vara framåtsyftande i den meningen att nya rön skulle bevakas och nya skrifter förvärvas. Vetenskapernas och samhällets utveckling skulle följas och det skulle märkas i bibliotekens förvärv och sätt att arbeta.

Bibliografier har ett särskilt värde för universaliteten med de ambitioner bibliografer har haft att vara heltäckande. Konrad Gesners arbete kom att stå modell för fortsatt bibliografiskt arbete. Leibniz tankar om Nucleus librarius och Myriobiblion, vilket innebar aktiv bevakning och bekantgörande av forskning, liksom Naudés starka hävdande att alla meningsyttringar skulle få komma till tals i bibliotekens skrifter är allt avgörande för biblioteket som idé. För både Naudé och Leibniz fanns Ambrosianabiblioteket i Milano, Angelicabiblioteket i Rom och Bodleian Library i Oxford som föregångsbibliotek för idén om öppenhet.

John Dury, en reformator för den engelska puritanismen, var en förkämpe för utbildningens uppbyggande och spridning. I John Durys vision finns ytterligare en idé om biblioteket som redskap. Redan i Sixtus IV:s bulla fanns idén att biblioteket skulle användas som redskap för den katolska trons spridning. I detta ligger dock den begränsning att det är kyrkans män som skall använda skrifterna för att finna argument för och i sitt missionerande. John Dury ser i sitt reformprogram gällande under-visningen att där kan bibliotekarier arbeta tillsammans med lärare för att med skrifternas hjälp höja utbildnings- och kunskapsnivån. John Dury framhärdade bibliotekariernas stora betydelse för det allmänna kunskaps-höjandet genom utbildning. John Dury såg bibliotekarien som en agent och ett verktyg för att sprida kunskap och höja befolkningens utbildnings-nivå. Bibliotekarierna och biblioteket är redskap som aktivt skall användas. Bibliotekarien som utförare använder sig för detta ändamål av biblioteket och bibliotekets innehåll. Betoningen i Durys budskap ligger på ett annat nyttjande av bibliotekariens kompetens och arbete än det som hittills gällt, nämligen att klassificera och katalogisera och andra uppgifter från den praktiska eran.

Bland visionärerna placerar jag också Gottfried Wilhelm von Leibniz även om det mesta i hans idéer och tankar förefaller bekant och redan avhandlat hos Gabriel Naudé. Leibniz läse- och mottagarkrets var en annan än Naudés och i en annan tid. Genom sitt stora kontaktnät och sin omfattande korrespondens har han givit ytterligare spridning åt Gabriel Naudés idéer

genom att han anammat dem, kopierat dem men givit dem en annan och justerad ordalydelse. Det Leibniz gjort i Bibliotheca Universalis Selecta från 1689 har Gabriel Naudé gjort 62 år tidigare i det fjärde kapitlet i

Advis pour dresser une bibliothèque från 1627. Detta kapitel, De quelle qualité & condition ils doiuent estre,363 är det mest omfångsrika i Naudés bok och den likheten finns att en rad författare och en rad arbeten omnämns. Leibniz ger ett betydligt större antal författarnamn och titlar medan Gabriel Naudé ger exempel på författare och titlar som är nödvändiga för ett bibliotek, författare vilka man inte skall glömma eller förbise liksom han också ger råd om vilka man kan utelämna. Naudé för resonemang om varför författare och titlar måste väljas och varför de eventuellt kan utelämnas. Han anger urvalsprinciper. Hos Leibniz saknas principdiskussionerna.

Naudé var endast 27 år gammal när han skrev Advis pour dresser une

bibliothèque och Leibniz var hela 16 år äldre när hans Bibliotheca Universalis Selecta var färdig. Av detta faktum kan man sluta sig till att

Leibniz hade hunnit skaffa sig en större beläsenhet och erfarenhetsgrund att ösa ur och dessutom hade den vetenskapliga utvecklingen under de sextio år som förflutit mellan de båda skrifterna varit påtaglig och produktionen av skrifter avsevärd. Christina Lancien visar i sin artikel på likheter i Naudés och Leibniz tankar om bibliotek och hon menar att

… utan att det går att direkt påvisa att Leibniz i varje sak var beroende av Naudé … så kan man ändå säga att Naudés idéer influerat och påverkat Leibniz.³⁶⁴

Vid parallelläsning av Naudés och Leibniz texter framstår Christina Lanciens ord som återhållsamma. Leibniz idéer förefaller vara mycket närmare Naudés än bara påverkan och influens.

För både Leibniz och Naudé gällde att de verkade i en tid då endast ett fåtal bibliotek i Europa var allmänt tillgängliga för forskning och studier, innebärande att det var den tidens lärde som ägde tillgång till biblioteken. Biblioteken var av privat karaktär och för privat bruk. Naudé byggde upp Bibliothèque Mazarine, som från 1643 till 1652 stod till förfogande för de lärde. Leibniz verkade i biblioteket i Wolfenbüttel från 1691. Biblioteket hade varit öppet för de lärde sen tidigare.

363 Naudé (1990) s. 38-94 och i den svenska översättningen Naudé (2006) s. 17-32.

364 Lancien (1990) s. 129. … ohne dass eine direkte Abhängigkeit der Leibnizschen von denen Naudés in jedem Fall nachweisbar wäre … doch wird man sagen können, dass Naudés Anregungen auf Leibniz wirkten und ihn beeinflussten.

Gemensamt för de båda är en entydig ambition att vilja bygga upp ett bibliotek för allmän tillgång med ett universellt och encyklopediskt innehåll. Ett allsidigt innehåll med stark betoning på just innehållet gällde och boken som objekt fick stå tillbaka. Vid uppbyggnaden av ett bibliotek var det naturligt för dem att följa universitetsfakulteternas indelning. På frågorna vilka syften ett bibliotek tjänar och vad ett bibliotek skall vara bra för var de båda också entydiga och samstämmiga. Biblioteken skulle vara öppna för allmänheten. Lancien tolkar Naudés inställning som i huvudsak inriktad mot de lärde och vetenskap och forskning. Hon menar att Leibniz däremot var mera praktiskt orienterad och inriktad mot samhällsmedborgarnas behov av kunskap och information om stat, kyrka och samhälle. Leibniz framhärdar liksom Naudé vetenskapens behov. De båda verkar i en tid då det privata förhärskar och därför gäller det för dem att övertyga biblioteksägarna om nyttan och fördelarna med att öppna biblioteket för allmänheten, och att avsätta medel för att kunna förvärva böcker inom alla ämnesområden och följa utvecklingen. Båda framhäver det anseende och goda rykte biblioteksägaren kommer att åtnjuta och betonar det som ett avgörande argument för att satsa på ett allmänt tillgängligt bibliotek. Den största skillnaden mellan Naudé och Leibniz enligt Lancien rör sig om finansieringen av biblioteksverksamheten och hon säger:

Leibniz grundläggande tankar om bibliotek är i många stycken gemensamma med Naudés krav och Leibniz utvecklar dem vidare, men skiljer sig från Naudé i fråga om kraven på bestämda anslag för biblioteksverksamheten – betingat av tidsfaktorn och därmed förändrade förhållanden.365

I sin egenskap av bibliotekarie verkade Leibniz för det allmänt tillgängliga biblioteket av encyklopedisk och universell karaktär.

Biblioteket var ett arbetsredskap och bibliotekarien en del av detta. För att kunna uppfylla sin del var bibliotekarien med nödvändighet en lärd man med djupa och omfattande språkkunskaper, vilket i sig var en förutsättning för att över huvud taget kunna vara bibliotekarie.

Finansieringen av biblioteksverksamheten var ett stort bekymmer för Leibniz och hans uppfinnings- och idérikedom vad gällde att skaffa medel

365 Lancien (1990) s. 129-130. Das bibliothekarische Gedankengut von Leibniz weist viele Gemeinsamkeiten mit den wegweisenden Forderungen Naudés auf, entwickelt diese weiter, unterscheidet sich jedoch wesentlich durch die Forderung nach einem kontinuerlichen, festen Etat – bedingt durch den zeitlichen Abstand und die damit veränderten Verhältnisse.

till biblioteket för bokinköp var nyskapande. I klartext menade Leibniz att biblioteket inom sig skulle hysa andra verksamheter, som inbringade pengar till biblioteksverksamheten. Leibniz talade för sin egen person när det gällde den lön han fick för sin bibliotekariesyssla. Resonemangen hittas också hos både Naudé och Dury men dessa talar om lön till bibliotekarier i allmänhet, inte bara till sig själva.

Leibniz hade ett stort nätverk och under sina många och långa resor i Europa hade han mycket kontakter med bibliotekarier. I dessa har naturligtvis hans egen syn på bibliotekets framtida samhälleliga funktion funnit uppslag och formats. Det kollegiala mötet ger näring åt innehållet i professionellt avseende.

Leibniz biblioteksvisioner är i stort hämtade från Naudé, men han tillför ett ekonomiskt uppfinningsrikt synsätt. Han vill dessutom utveckla bibliotekets roll som en aktiv förmedlare av vetenskapliga rön. Detta skall göras genom utförligt kommenterande och refererande artiklar om olika vetenskapliga landvinningar och framsteg. Att kunna göra detta skulle medföra en omfattande läsning och intensiva studier för en bibliotekarie, som måste följa den vetenskapliga litteraturen på nära håll och aktivt arbeta med den. Ett utvecklat arbetssätt som förmedlare skulle ge resultat både bland andra lärda och bland en kunskapstörstande allmänhet.

Naudé har till skillnad från Leibniz en helhetssyn på bibliotekariens arbete, bibliotekets uppbyggnad och bibliotekets funktion och utformning rumsligt och tekniskt. Naudé utgår från befintliga system och lyfter och utvecklar rutiner med principiella och teoretiska resonemang om bibliotek. Han talar om utveckling av metoder för arbetets genomförande samtidigt som han talar om hur bibliotekets samhälleliga funktion kan utvecklas. Visionen är det encyklopediska, det universella och det allmänna biblioteket. Han berör bibliotekariens kompetens och den lön en bibliotekarie bör få för sitt arbete. Naudé öppnar i sitt sista kapitel en diskussion om vilka mål ett bibliotek skall ha för sin verksamhet och som bibliotekarien skall arbeta efter.

Leibniz arbetar hårt för att skapa ett arbetsverktyg i biblioteket genom att göra det till ett encyklopediskt, universellt och allmänt bibliotek. Leibniz betonade, precis som Naudé och andra gjort, värdet av välskrivna och noggrant utformade kataloger, som en del av det universella biblioteket. Han betonar mer än Naudé det vardagliga, det vill säga vardagens behov av en ”informationscentral”, tjänstemannens behov av ett uppslagsverk förverkligat i biblioteket. Hjälpmedel som ”Nucleus librarius” och

”Myriobiblion” skall effektivisera både spridning och åtkomst och vidgad bildning. Leibniz uppfinningsrikedom vad gäller finansieringen av biblioteksverksamheten var mycket framåtsyftande.

Erfarenhets- och kunskapsutbyte, enligt Naudé och Dury nödvändigt, blir mera vanligt förekommande och de unika kunskapsinslagen blir mer påtagliga. Metoder och synsätt blir samstämmiga och homogeniteten i yrkesgruppen växer.

Sammanfattningsvis kännetecknas det visionära spåret av ett nätverks-byggande genom kollegial korrespondens, kollegiala möten och en diskussion om vad bibliotekarien kan och bör uträtta utöver de uppgifter som grundlagts genom utformningen av det praktiska arbetet. Dessutom framstår tydligt att en bibliotekarie inte kan arbeta isolerat utan är beroende av omvärldskontakter, ägna sig åt omvärldsbevakning och med en modern term ett intensivt ”spanande”. Formerandet av en profession i modern mening stärks genom det nätverksbyggande som sker och den kollegiala samhörighet som uppstår i samband härmed.

Grunderna i skötseln av ett bibliotek hade redan utformats genom det praktiska arbete och de moment som beskrivits ovan. 1627 innebär ett vidgande av biblioteks- och bibliotekariebegreppet. Gabriel Naudé publicerar sin Advis pour dresser une bibliothèque, en bok omfattande nio kapitel, som berör samtliga hittills behandlade frågor om bibliotek, men den innehåller dessutom resonemang som sträcker sig utöver det praktiska. Han för in metoddiskussioner om hur förvärv, katalogisering, klassifikation och uppställning skall utföras. Han berör dessutom bibliotekets lokaler och deras utformning och slutligen öppnar han diskussionen om bibliotekets mål, ett resonemang som bibliotekarien måste föra och vara medveten om.

Förutom Gabriel Naudé räknar jag bland visionärerna John Dury, som framhärdade bibliotekets och bibliotekariernas stora betydelse för det allmänna kunskapshöjandet genom utbildning. John Dury såg i bibliotekarien en betydelsefull agent. Gabriel Naudé, John Dury och Gottfried Wilhelm von Leibniz formulerar olika biblioteksfilosofier, som förutsätter de existerande utarbetade praktiska momenten, och tillför nya idéer som rör bibliotekarien i sin yrkesutövning och på så sätt bidrar till yrkets utveckling. Gemensamt för Naudé, Dury och Leibniz är att det praktiska arbetet egentligen inte är i fokus i deras resonemang utan principerna, motiven och metoderna för de olika delarna som ingår i ett biblioteksarbete med ett självklart sikte på framtiden och därav det visionära anslaget. De går vidare och bereder vägen för ett yrke i utveckling.