Statusprofessionen

Flera nuvarande professioner i det postindustriella samhället kan härledas till förhållanden i förindustriella yrkes- och utbildningstraditioner. I det förindustriella samhället hade de som hade högst status knappast något samröre med professioner i den moderna mening som innebär att deltaga i och ägna sig åt en ”… specific activity with a market value which an individual continually pursues for the purpose of obtaining a steady flow of income.”134 Professioner kopplades framför allt till en god och bekväm livsföring mer med givarens livskvalitet i fokus än mottagarens behov. Det var sysselsättningar som passade gentlemen.135 Beslut fattades av hänsyn till och i beaktande av om det var i överensstämmelse med den enskilde professionsutövarens uppfattning om vad som var rätt och inte på grundval av lönsamhetsaspekter.

För en professionell yrkesutövning under den tid som denna undersökning omspänner, 1475-1780, var den klassiska bildningen en nödvändig grund. Med statusprofessionalismen kunde inte samhällsarbetet organiseras utan den var främst till för att stärka en social status och ställning och en bestämd livsstil. Sammanslutningarna, som med senare terminologi skulle kunna motsvara yrkessammanslutningar, var mera av karaktären vetenskapsakademier och vetenskapliga sällskap. Därför var professionen, som sammanhållande organisation för utövare egentligen av ringa betydelse. Mera viktigt var att professionen gav försäkring om en hög status och en behaglig livsstil. Oberoendet gentemot arbetsgivaren betonades mycket starkt och det kan uttryckas på det sätt som Marshall gör det ”… the professional man does not work in order to be paid; he is paid in order that he may work.”136 Självständiga professionella grupperingar kunde inte utvecklas då professionella tjänster utfördes av anställda inom kunga- och furstehus och högreståndsfamiljer.137 Utövarna var totalt beroende av sina arbets- eller uppdragsgivare, alltså beroende av dem, hos vilka de bodde och hos vilka de hittade sin försörjning. Beroendet och värdet av underhåll var viktigare än betalningen för de tjänster som kunde utföras. Utanför familjekretsen kunde de inte livnära sig på uppdrag. Det fanns helt enkelt inte någon kundkrets.

134 Elliott (1972) s. 15. Elliott citerar A. Saltz i Man, Work and Society : a Reader in the

Sociology of Occupations (1962) s. 58-62.

135 Marshall (1939) s. 325. (Gentlemen här i betydelsen välbeställda och högreståndspersoner.)

136 Marshall (1939) s. 325.

Kyrkan hade inom sig i alla tider själva utbildat sina präster och andra funktionärer. Kyrkan hade en särställning ”… in the north of Europe the church was simply a synonym for the professions.”138

Till universiteten drogs lärda, som ägnade sig åt undervisning inom olika områden. Precis som skråna tillät universiteten nya medlemmar genom att utfärda licenser, tillstånd att undervisa. Diplom och examina från universitet utvecklades till att bli godkända inträdeskrav till olika professionsutövningar. Undervisningen i romersk rätt vid universiteten är ett exempel. Rätten tillämpades på den europeiska kontinenten och de som läst detta ämne vid universiteten kom att bilda en kår av lagkunniga som också utövade sina kunskaper som en profession.139

Kyrkan och religionen hade under lång tid likställts med en profession eller snarare professionen. Denna syn härrör från en tid då kyrkan hade kontroll över tillgången till kunskap och utbildning. Kyrkans män kunde läsa och skriva vilket inte var en allmän kunskap. Universiteten var inte kyrkliga institutioner men icke desto mindre är det tydligt hur banden mellan kyrka och universitet fanns etablerade. När väl universiteten hade bildats så var universitetsstudier en given väg till kyrkliga befattningar och teologin var framträdande. Naturligtvis meddelades undervisning i andra ämnen som kunde tjäna staten. Universitet betecknar fria samman-slutningar av lärda och inte i första hand de platser eller orter där de kom att samlas. Universiteten som professionsdanare för lärare kan likställas med kyrkan för prästerskapet och med skråna för hantverkarna. Att ha en examen från ett universitet kom att innebära tillträde till flera professioner. Från brittisk horisont går att märka att från och med reformationen och framåt så har nya professionella sammanslutningar bildats och själva valt att skiljas från kyrkan. Det utgör en del av sekulariseringen i det brittiska samhället och reformationen i sig påskyndade kyrkans skiljande från staten. Detta togs sig uttryck i att efter 1500-talet så minskade antalet statstjänare och allmänna funktionärer med direkta band till kyrkan. De som ägnade sig åt undervisning hade fortfarande starka band till kyrkan och de rekryterades i allra största utsträckning ur kyrkans led. För utövande läkare gällde att kyrkan utfärdade tillstånd att utöva läkeriet och tillstånd gavs inte till icke-anglikaner. Dessutom skulle blivande läkare ha examen från Oxford eller Cambridge. Elliott refererar till Newman och säger att

138 Rashdall citerd i Elliott (1972) s. 18.

”in some cases, such as medicine, the state of professional knowledge did not provide much basis for a specialised expertise. The medical skills and learning of a physician were, according to Newman, limited mainly to the art of writing complicated prescriptions. He might have extensive learning in classic literature and culture, but he depended on his gentlemanly manner, impressive behaviour and his clients’ ignorance to develop a medical practice.”¹⁴⁰

Någon regelrätt utbildning av bibliotekarier är inte känd under den behandlade perioden utan den torde ha haft likheter med utbildning av medicinare i England vid slutet av 1700-talet. ”In so far as a system of medical education existed at all by the end of the eighteenth century, it depended on the personal initiative of the aspirant to gain his medical knowledge.”141 De blivande medicinarna kunde skaffa sig kunskaper genom ”walking the wards” på sjukhus som drevs på frivillig grund. Samhällsutvecklingen, universitetens framväxt och spridning, under-visningens införande, vetenskapernas genombrott och kyrkans kamp för sin spridning har alla betydelse för bibliotekariens arbete. Bibliotekarien stod utanför både kyrka och universitet i den meningen att bibliotekarien inte var kyrkans representant i trosfrågor. Bibliotekarien var inte heller en del av de sammanslutningar av lärare som i sig utgjorde universiteten. Bibliotekariens funktion inom dessa verksamhetsfält var betydelsefull, men både kyrkan och universiteten samt furste- och kungahusen, i egenskap av högsta styrande institutioner, samt privata boksamlare och enskilda biblioteksägare utsåg alla bibliotekarier för att hantera de böcker och de skrifter, som på det ena eller andra sättet hade kommit i deras ägo. Bibliotekarier utsågs för att organisera och bygga upp en verksamhet som var nödvändig för att kunna använda och hålla ordnade alla dokument. Det måste finnas kunskap om dokumenten. Lika viktigt är att ha kunskap om var man kan finna dem. Därför måste dokument kunna beskrivas för att kunna lokaliseras och återfinnas. Beskrivningen sker genom att använda olika deskriptiva system och tekniker såsom bibliografiska modeller. Det måste finnas system för att kunna klassificera efter ämne. Det måste också framställas kataloger av olika slag. Som särskilt viktiga framhålls författar-, titel- och ämneskatalogerna. Det hittills uppräknade anses nödvändigt i en bibliotekaries verksamhet.

140 Elliott (1972) s. 27-28. Elliott åberopar här Newman, C. (1957). The Evolution of Medical

Education in the 19th Century. London.