Bibliotek inom kyrkan

Det har alltid varit kyrkans ambition och intresse att sprida sin lära. Med kyrkan avses här både den katolska och den protestantiska. Det som varit utmärkande för kyrkan är att den alltid själv tagit hand om den utbildning, som missionärerna behövt för sina uppdrag att förmedla kyrkans och trons riktiga budskap. Skriften är ett betydelsefullt redskap i denna kyrkans kamp för sin utbredning och skriften intar en central plats i kyrkans och kristendomens historia. Bibliotekens utveckling före, under och efter reformationen kommer sig av att för kyrkans och trons spridande ansågs boken vara medlet. Boken och läsandet i allmänhet och studier av bibeln i synnerhet var nödvändiga instrument för en persons inre utveckling och det låg i kyrkans intresse att befrämja tillgång till lämplig litteratur. Med den övertygelsen rekommenderade Martin Luther 1524 att allmänna bibliotek skulle inrättas för att utveckla och öka spridningen av protestantismen. Många små boksamlingar byggdes upp i offentliga byggnader, skolor och kyrkor för detta ändamål. De som ansvarade för dessa boksamlingar, bibliotekarierna, bestämde vad som skulle finnas och det anpassades efter vad som skulle förmedlas. I detta ljus kan biblioteket ses som grunden till det andliga och kulturella livet.155

I Italien och i synnerhet i Rom var kyrkan och prästerskapet dominerande. De var de reella maktinnehavarna inom det politiska, det kulturella och det intellektuella livet. Kyrkan och kyrkans omfattande och komplexa organisation stod för de flesta av samhällets arbetstillfällen och drog in en avsevärd del av de medel som var avgörande för staden Roms överlevnad. Kyrkans inflytande och makt var så betydande i Rom att den till och med

utnämnde stadens civila styre.156 Konsekvensen av detta blev att för att göra karriär och nå en plats, mer eller mindre betydelsefull och bekväm, så var i det i princip nödvändigt att tillhöra eller söka tillträde till kyrkan på något sätt. De befattningar som tidigare varit tillgängliga för lekmän kom att reserveras för män tillhöriga kyrkan.

3.3.1 Vatikanen och biblioteket

När påvesätet efter sin förvisning till Avignon under 1300-talet återvände till Rom 1417 lät påvarna skilja sina officiella handlingar, sprungna ur kyrkans egen verksamhet, tillsammans med handlingar och dokument, som med en modern term betecknas som verksamhetsanknutna, från dokument och skrifter som inte rörde förvaltningen av kyrkan, till ett arkiv. Arkivets och bibliotekets vägar mot skilda enheter var därmed påbörjad.

När Sixtus IV under sitt pontifikat, 1471-1484, utnämnde humanisten Bartolomeus Platina till bibliotekarie 1475 inträdde en ny tid för Vatikan-biblioteket. Platina hade förvisso den 28 februari 1475 utnämnts till Sixtus IV:s bibliotekarie157. Han efterträdde då Giovanni Andrea Bussi 158, som påvens personlige bibliotekarie.159 I juni samma år fick han det större uppdraget, nämligen att förestå Vatikanbiblioteket. Det omfattade då cirka 2 500 volymer. Sixtus IV gav biblioteket nya ekonomiska förutsättningar och bättre lokaler. Bibliotekarien fick medhjälpare och grunden lades så att en biblioteksorganisation kunde byggas upp.

De böcker och skrifter som de tidigare påvarna samlat befann sig i oordning. De var spridda i olika salar utan tillsyn, kontroll och vård, varför mycket höll på att förstöras eller till och med redan var förstört. Sixtus IV ville bringa ordning i detta. Han hade för avsikt att samla handskrifter och böcker till en avdelning, ett bibliotek, i särskilda lokaler, avsedda för detta ändamål.

Den 15 juni 1475 utfärdade Sixtus IV bullan Ad decorem militantis

ecclesiae. Däri bestämdes att handskrifterna skulle utgöra grunden för

156 D’Amico (1983) s. 4.

157 Bignami Odier (1973) s. 21.

158 Ruysschaert (1969) s. 515-516. Giovanni Andrea Bussi hade fram till den 4 februari 1475 varit Sixtus IV:s personlige bibliotekarie. Han gav ut klassiska texter och ägde själv ett stort bibliotek. Han ägde stort intresse för handskrifter och var under några år före sin död också anlitad av kardinal Pietro Riaro för att ordna hans handskriftsamling. Projektet kunde inte slutföras på grund av att kardinalen dog 1474. Ruysschaert antyder att Bussi kan ha varit alltför upptagen av sin roll som utgivare och kritiker för att kunna stödja Sixtus IV i hans strävan att förverkliga Vatkanbiblioteket.

biblioteket. Biblioteket tillförsäkrades medel för driften. Biblioteket anvisades egna lokaler. Bullan publicerades på nytt den 15 juli 1477 med vissa ändringar och kompletteringar. Slutligen publicerades den som en integrerad del i bullan Romanus Pontifex av den 19 oktober 1481.160 Den 15 juni 1475 anses allmänt som födelsedatum för det moderna Vatikanbiblioteket och den inrättning som det är idag.¹⁶¹ Det anses också från och med detta datum vara ett allmänt tillgängligt bibliotek i sin skapares, påve Sixtus IV, mening. Ad decorem militantis ecclesiae är ett dokument vari påven uttrycker sina avsikter med biblioteket. Han omtalar i vilket skick han funnit biblioteket när han besteg påvestolen. Han återger vilka åtgärder som hade vidtagits och framledes skulle vidtagas med avseende på bibliotekets restauration. Dessa planer kom att styra verksamheten vid biblioteket och därmed ange bibliotekariens uppgifter och åligganden. Han tillkännagav också utnämningen av den ”custos” och ”gubernator” som skulle genomföra förändringen och föra biblioteks-projektet i hamn. Bartolomeus Platina tituleras till en början ”gubernator” och ”custos”.

Från och med 1548 förändrades rekryteringen och utnämningen av bibliotekarier.¹⁶² Fortsättningsvis anförtroddes en kardinal alltid ledningen av biblioteket. Den förste så kallade kardinalbibliotekarien var Marcello Cervini, 1550-1555, sedermera påve Marcellus II, från april till maj 1555. Det som ålades och i viss mån initierades av Bartolomeus Platina under hans tid som bibliotekarie vid Vatikanbiblioteket var det som framledes kom att utgöra bibliotekariens ansvar och uppgifter. Framförallt har det rört sig om att göra bibliografiska beskrivningar av handskrifter och tryckta volymer, klassificera dem och göra dem tillgängliga för kurians medlemmar.

Under 1600-talets första hälft fortsattes och genomfördes slutgiltigt arkivets avskiljande från biblioteket.163 I den nya organisationen fick arkivet egen personal med egen ledning. Bibliotekariens område blev därefter koncentrerat kring Vatikanbiblioteket.

Under 1600-talets andra hälft verkade Emmanuel Schelstrate164 vid Vatikanbiblioteket, utnämnd av Innocentius XI. Han tillförde något nytt med sin kompetens. Han var inte bara otroligt lärd, specialist på

160 Ruysschaert (1969) s. 517 och 523.

161 Bignami Odier (1973) s. 31 not 4.

162 Chadwick (1976) s. 5-6.

163 Bignami Odier (1973) s. 105.

kristendomens historia, utan stod också i kontakt med den tidens lärde. En kombination av denna lärdom och detta kontaktnät gav en ny dimension åt bibliotekariens arbete. Det gäller också Lucas Holstenius, som hade kontakter i alla bildade miljöer i sin tid, i Holland, England, Frankrike, Italien och Polen. Schelstrate och Holstenius hade båda betydelse för Vatikanbibliotekets förvärv av drottning Kristinas bibliotek.165

Att vara Vatikanens bibliotekarie kom med tiden att bli den mest eftertraktade vetenskapliga utnämningen för den tidens lärda humanister.166 Även medarbetarbefattningarna tillerkändes en mycket hög status. De fick i sina befattningar en friare ställning att nyttja sina kunskaper och att ägna sig åt sina studier och forskningar. De kunde bibehålla sina kontakter med andra humanister. Dessa befattningshavare hade stor betydelse för Vatikanbibliotekets utveckling till ett betydande forskningsbibliotek med samlingar av oskattbart värde för all forskning.167