Flera av studiens deltagare menade att bilder kunde uppfattas som daterade av olika bildredigeringseffekter, av de tekniska aspekter som bidrar till bildens uttryck. Teknik- och designutveckling som appen Instagrams kvadratiska bildformat och mobilkamerornas spegelfunktion, förändrade samtida bildbe-rättande och dess uttryck (van Dijck, 2013; Ehlin, 2015). Systrom och Krie-gers, grundarna av appen Instagram, drev idén att bilder omgående (på eng-elska instantly) skulle kunna spridas till fler via sociala medier. Filter, förin-ställda bildredigeringar, var ett sätt att skapa attraktiva bilder, som om bilderna var professionellt redigerade och framställda. För Felicia, som vi följde under föregående rubrik, som i detalj kan beskriva filter som hon använt, konnoterar filtren tillfälligt lockande, men snart övergående trender. De blir specifika ut-tryck på sociala medier som vinner popularitet ett tag, för att senare uppfattas som utnötta och daterade. Utnötta och daterade kunde också hela appar anses vara.
En app som var på tillbakagång bland studiens unga under mitten av 2010-talet var Facebook. Många av dem bekräftade att den tid de spenderat på Fa-cebook minskat drastiskt. Flera skildrade hur vänförfrågningar från äldre och yngre släktingar som mor- och farföräldrar och småkusiner inte kunnat avsty-ras av artighetsskäl. Dessa nya och ofrivilliga facebook-vänskaper minskade möjligheten och nöjet att lägga ut bilder där man var sexig, full eller bara
113
skämtsam på ett sätt som bara jämnåriga kompisar tänktes förstå.99 Istället be-rättade flera att de bytt appar och att till exempel Snapchat blivit populär.
I en analys Facebooks introduktion av en tidslinje konstaterar van Dijck (2013 s. 54 ff.) att det nya gränssnittet gav upphov till en mer linjär och biografisk berättarstruktur. Införandet av tidslinjen var ett sätt för marknadsanalytiker att få tillgång till enskilda brukares konsumtionsmönster i relation till biografiska data som ålder, civilstatus och intressen samtidigt som den förnyade appen för brukarna (van Dijck, 2013). Tidslinjens kronologiska ordning bemöttes av såväl positiva reaktioner som negativa, och generarade nya sätt att berätta. Mitt material är något mer samstämmigt med dem som i José van Dijcks (2013) undersökning reagerade emot den nya tidslinjen. Samtalet ungdomarna emellan i avsnittet ovan visar hur flera av ungdomarna i min studie, där Felicia får stå som exempel, ogillar att bli vad jag kallar ”biograferade”. Med biograferad menar jag att få sitt flöde med bilder och textinlägg kronologiskt strukturerat av, eller genom, sociala medier.
För Felicia är ett linjärt berättat jag inte åtråvärt. Hon byter stilpreferenser och ser sina uppförda yngre jag som avslutade kapitel. Kapitel som inte ska läsas igen.
Med Felicias och Cecilias röster visar jag hur det förflutnas jag och bilder är avslöjande, hur dokumenterad temporalitet är pinsam. Men mer än så: äldre bilder av ett yngre jag bildar en sorts tidslig paradox. Ju äldre bild, desto yngre subjekt. Det yngre subjektet som varken kan framställa sin egen kropp, eller producera en bild av denna kropp som håller för samtida kulturella bildpreferenser är helt enkelt en helt annan kropp. En annan version uppförd i en annan tid befolkad av yngre varianter av Felicia och andra. Mols (2002) poäng att fokusera på hur olika praktiker inom en och samma arena (i hennes fall sjukhuset i mitt exempel här på sociala medier) uppför olika saker med samma namn kan tillämpas här för att förstå hur Felicia uppfattar sina tidigare göranden som något helt annat än den hon gör sig till nu. Mol (2012) visar på det koordinationsarbete som måste göras för att en kropp ska kunna hålla de spänningar som uppstår när verkligheten uppförs på flerfaldigt vis. En sån spänning syns också när Felicia konstaterar ”jag är inte den personen längre”.
Colemans (2009) studier av tonåriga tjejers relationer mellan bilder, blickar och kroppar kan användas för poängterar en annan aspekt av Felicias konstaterande av att hon inte är samma person som den som framträder på en
99 Det fanns ytterligare skäl som angavs bland min studies deltagare till att de tröttnat på Fa-cebook. Flera ungdomar förklarade hur Facebook blivit fullt av reklam och någon berättade hur chefen på extrajobbet använde Facebook som plattform för att kommunicera timscheman, vil-ket inte kändes så lockande att se på sin lediga tid. Också dessa skäl kan samtolkas med det som var mest vanligt och som beskrivits ovan, det att andra generationer börjat ta del av mediet. Den gemensamma tolkningen rör att appen plötsligt inte blev privat, andra aktörer (som föräldrar, släktingar, chefer, reklammakare, marknadsanalytiker) tog sig in på, vad som upplevdes som, en privat arena.
114
gammal bild. Coleman visar att gamla bilder av en person också skapar de samtida bilderna av densamma. Coleman (ibid. s.109) skriver: ”The past body of a photograph for example, does not remain in ‘the past’ but moves to produce present and future experiences of a body.” Den nuvarande Felicia blir till i relation till den hon inte längre vill vara, hennes avståndstagande är det som definierar henne nu. Bilder och hur den egna kroppen görs, samverkar i en nära relation. Det gäller inte bara bilder av en själv, men också bilder ur den omgivande kulturen, som till exempel modebilder, betonar Coleman (ibid.
100 ff.). Det är troligt att ambivalensen mellan att uppleva sig vara någon helt annan och trots det känna sig påverkad av ett yngre, barnsligt jag, skaver.
Det verkar som om äldre visuella berättelser krockar med en kulturell konstruktion om ett subjekt som har en viss kroppsålder som norm: den inte för gamla – men absolut inte för infantila och barnsliga kroppen – en kropp som förutom ålder också uttrycker kön, här femininitet. Felicia ser det till exempel som helt görbart för killkompisen att behålla samma stil och vänkrets, men för henne själv skulle det vara genant. Hon behöver snarast göra rätt sorts ålder och femininitet som efterfrågas av en samtida kultur full av modebilder och skildringar av samtida, trendsäkra, heta, sexiga, coola, ibland humoristiska femininiteter. Just som den femininitet som är i det tidsspann som ungdomarna i studien befinner sig i.
Forskare inriktade interaktion via digitala medier (Boyd, 2014; van Dijck, 2013) poängterar hur människor genom sina sociala nätgemenskapskonton bidrar med information till en marknad och samtidigt blir till samma marknads målgrupp. Ungdomarna i min studie ser sina profiler som en chans att uttrycka vem man är trots att de inte delar syn på om äldre bilder ska vara med eller inte. De uttrycker en upplevelse av agens av att ha kontroll, som inte korresponderar med rollen som styrd av marknaden (jfr van Dijck, 2013, s.
51). Upplevelsen av att styra, men inte vara styrd, är något som återkommer i olika beskrivningar hos min studies deltagare genom fältstudierna. Det säger något om deras bakgrund, att de är ungdomar i en nyliberal era där tilltron till det egna unga subjektets handlingskraft och rättigheter är stor vilket jag tidigare nämnt under diskussionen om ”juvenocratic spaces” (se Skoglund &
Börjesson, 2013). Det märks i det sista excerpet i avsnittet ovan när Ella, Felicia och Cecilia trots vissa meningsskiljaktigheter, kommer till konsensus att den sociala nätgemenskapsappen Instagram är bra eftersom man själv har rätt att bestämma vilka bilder som ska få finnas i flödet. Instagram levererar med andra ord rätt sorts plattform för att berätta om, och att uppföra, sig själv.
En analys av den handlingskraftiga agens, av rättighetsförväntan och av skamkänslor kan göras med hjälp av Ahmeds (2004) slutsats kring publik skam. Hon konstaterar: “It is no accident that public expressions of shame try to ’finish’ the speech act by converting shame to pride.” (Ahmed, 2004, s.
120). Hennes poäng är att kollektiv/nationell skam kan kosta för mycket för de som uttrycker den, den kan skapa för stor osäkerhet, just därför vänds den
115
till stolthet. Ahmeds exempel belyser nationell skam, som när en nation via någon av sina företrädare ber nationens urbefolkning om ursäkt för de kränk-ningar som de utsatts för, men samtidigt gör en poäng av att själva ursäkten i sig rättfärdigar stolthet (se Ahmed, 2004, s. 101 ff.). I min analys väljer jag att använda Ahmeds kollektiva, publika skambegrepp men här kopplat till en an-nan grupp som känner skam av en anan-nan anledning än den som är beskriven hos Ahmed: ungdomar i postpubertal ålder som skäms över sina tidigare jag.
För Felicia och Cecilia var inte ensamma i sina känslor, de representerar flera andra av studiens deltagares röster som finns i det empiriska materialet. Röster som inte vill konfronteras med sina yngre mer pinsamma jag. Kanske är det därför de här tjejerna i en nyliberal era vänder skam till stolthet och adderar ett så grundläggande villkor som mänskliga rättigheter i sitt samtal om sociala nätgemenskaper? När de inviger mig, som de ser som novis, i den sociala medialitet de delar med många andra unga, så verkar handlingskraften central.
Vikten att ha agens, att vara den som styr, den som konstruerar och väljer att exponera en åtråvärd femininitet – för sig själv och för andra – är de narrativ tjejerna verka vilja förmedla. För det finns något bakom orden när Cecilia skämtsamt, men med stolt och högstämd röst, kungör en närmast oinskränkbar mänsklig rättighet:”You have your right to your own Instagram feed!”
Kontrasten mellan upplevelsen av att äga bildflödet, låt vara att det sägs med en till del skämtsam ton, och det faktum att äganderätten i juridisk be-märkelse är bortförhandlad genom accepterandet av kontot samt att man måste acceptera de spelregler som mjukvarorna erbjuder (som till exempel en tids-linje) är stor. Men glappet kan bearbetas genom humor. Den sortens blandning mellan lek och allvar var vanlig, och därför stannar denna text kvar i humor som tema ett par avsnitt framöver. Först följer ett exempel på subversiv humor som rör en lek med nostalgi.