Den amerikanska skolforskaren Castagnos (2008) undersökning av två lärar-kollegiers förhållande till ras som begrepp visar hur tal om ras sällan uppkom-mer och hur det, när det uppkomuppkom-mer, aktivt tystas. Amanda E. Lewis (2001) beskriver ett segregerat amerikansk skolsystem där den vita medelklassens barn inte får utbildning i frågor om rasojämlikhet. Allan Pred (2000) skriver inte om skolor, men beskriver hur svenskar länge levt med uppfattningen att leva i ett fördomsfritt och antirasistiskt samhälle. Självreflektion kring be-grepp som vithet och icke-vithet har därför uppfattats som irrelevanta (Pred, 2000).79 Amerikansk och svensk skolkontext kan inte helt jämställas och USA:s historiska förhållande till rasbegreppet och till rasism är något annat än Sveriges koloniala förflutna. Men trots dessa anmärkningar kan Castagnos likväl som Lewis analys om hur vithet legitimeras och blir norm och hur och varför samtal om ras återkommande tystas tillämpas i svensk skolforskning. 80
78 Jag utgår ifrån Butlers (2005), Halberstams (1998) och Sedgwicks (1995) definitioner kring femininitet och maskulinitet som inte är ”naturligt länkat” till kvinnlighet respektive manlighet utan är en konstruktion, något som görs oavsett kopplingar till socialt, biologiskt eller juridiskt kön.
79 Två nyligt publicerade avhandlingar om ras och svensk skolkontext befäster också den färg-blindhet som Pred (2000) ser i sin studie av svensk kontext: Lilja (2015) studerar hur mödraskap konstrueras i relation till ras och klass bland annat i skolkontext och konkluderar hur rasistiskt tal finns men hur det ofta är komplext och motsägelsefullt. Det finns språkliga strategier, menar hon, vilka gör att man kan växla mellan rasistiska och anti-rasistiska ståndpunkter för att slippa pekas ut som rasist. Lundberg (2015) poängterar problematiken kring att tysta tal om ras och rasifiering i skolpraktiker. Elever delges inte viktiga semiotiska verktyg för att kunna analysera ras och rasifiering, till exempel i bilduppgifter, men icke-vita elever markeras likväl av skolans vuxna aktörer som en egen grupp som noggrant måste iaktas och fostras mer noggrant än andra.
80 Castagno (2008) konstaterar att just skolor är intressanta att studera eftersom de som är elever ofta befinner sig i en period av livet då positionering är en viktig del av uppförandet av ett jag.
79
Segregation och föräldrars val av ”rätt skola” är exempel på likheter som diskuterats när det gäller svensk såväl som amerikansk skolkontext (Jonsson, 2015; Lilja, 2015). Och i mina observationer känner jag igen den aktiva tyst-nad då vithet och icke-vithet, som kunde utgjort ett viktigt ämne i samtal om bilder uteblir och ersätts av en paus eller en vridning åt ett annat fokus. Lärarna drivs att tysta talet om ras, eftersom tal om ras är riskfyllt, konstaterar Castagno (2008) och Lewis (2001).
Tal om ras sätter något på spel: det destabiliserar social ordning, kan orsaka kränkningar eller göra någon upprörd. Men det utsätter också den som pratar om ras för risken att bli rasist enligt logiken: den som ser ras, måste erkänna att ras finns och riskerar därmed att definieras som rasist (Castagno, 2008, s.
329).
Detta perspektiv kring en konstruerad färgblindhet kommer jag ha med mig när jag nu i det följande presenterar ett skoletnografiskt exempel, konstfilms-projektet, där ras utgör en central men verbalt tystad kategori.
Konstfilmsprojektet
Konstfilmsprojektet går av stapeln under vintermånaderna och klasskompi-sarna som samarbetar i filmgruppen, är vinterbleka och verkar lite morgontrötta när de börjar repetera scenerna i det starka skenet från softbox-arna i en bildsal på skolans vind. Två kameror monteras upp i rummet den här morgonen. Elevernas kamera står på stativ mitt emellan filmstrålkastarna, min forskarkamera står snett bakom deras och registrerar både de som skådespelar och den som står bakom kameran.
Vendela, Siri och Miranda samarbetar under ett par veckor i konstfilmspro-jektet, vars utgångpunkt är ett fotografi. Fotografierna, som lärarna valt ut och delat ut åt elevgrupperna, relaterar till teman som identitet och självbild, jäm-ställdhet och mångfald. Varje grupp är konstruerad av lärarna och har fått en specifik tematisk bild. Utifrån bilderna ska eleverna iscensätta en berättelse med ett budskap i filmformat. Bilden Vendela, Siri och Miranda fått är tagen av fotografduon Aorta och föreställer en ung kvinna i vit klänning med krås som med allvarlig min blickar bort i fjärran. Hon är omgärdad av händer.
Några vilar på hennes axlar och någon annan håller i hennes hand. Motivet, tolkar tjejerna, skildrar en blivande brud ögonblicket innan en vigselceremoni.
Tjejerna har efter flera idéutkast och en lärarhandledning som tydligt visar på en förväntan på en viss sorts estetik skapat ett bildmanus som ligger visuellt nära inspirationsbilden. Deras konstfilm ska skildra en ung, vacker kvinna omgiven av händer som ömsom smeker, ömsom hårdhänt håller fast henne. I projektet ombeds också Nils, en annan elev i klassen, och jag själv, hoppa in
80
som statister. Bildläraren Staffan har också en viktig roll, fast på ett annat vis, då han handleder eleverna under arbetet.
Bild 6. Inspirationsbild till konstfilmsuppgiften. Fotografi av Kristian Krän och Marco Grizelj, Aorta. Publicerat med tillstånd av upphovsmakarna.
Skoluppgiften bygger på att eleverna inte bara filmar, men också ställer upp som skådespelare och några grupper lånar en statist eller två, men de viktigaste rollkaraktärerna väljs av smidighetsskäl ut bland filmgruppen. Rollfördel-ningen sker utifrån idéer kring vems fysiska yttre som bäst kan visualisera filmens premiss. Kropparnas uttryck blir estetiska resurser, material att bruka.
I den film som ungdomarna producerar syns bara huvudkaraktären i halvbild, de andra aktörerna är mer anonyma, deras händer och armar syns, men krop-parna är svartklädda och huvudena beskurna av bildutsnittet.
Genom min forskarkamera fångas de i sin helhet: Siri är den här dagen svartklädd och har långa blonda dreads uppsatta i en grov tofs. Hennes ljusa ansikte är långsmalt och osminkat, ögonbrynen lika ljusa som håret. Miranda är ljushyllt och har ett runt, sparsamt sminkat ansikte, och en mer casual kläd-stil än Siris: blåjeans, klarröd t-shirt med ett större texttryck och en kofta i marinblått med vita ränder. Mirandas alldagliga klädval sticker ut bland estet-klassens många framträdande stilar: hon är ovanligt vanlig just i denna grupp.
Under ett ögonblick nämner hon det som så småningom ger henne en plats
81
som regissör: ”Jag känner att jag är felklädd, jag är jättefärgglad.” Ingen säger emot. Det kan uppfattas som om hennes stil inte passar vare sig för att spela rollen som förtryckt eller förtryckare.81
Nils, som lånats in som statist, rör sig lite blygt i bakgrunden, och träder in i scenrummet först på uppmaning av de andra. Vendela, som analysen snart kommer följa mer detaljerat, har liksom Nils axellångt hår och bena i en längre pagefrisyr, håret är mörkt. Hennes ansikte är runt, med symmetriska drag, bruna ögon med markerad epikantus,82 en fyllig men nätt mun: några visuella utlösande faktorer som i den här specifika skolmiljön, med Ahmeds ord, ”sät-ter igång identitetstänkandet” (Ahmed, 2011, s. 55). Jag läser hennes utseende som en östasiatisk femininitet.83 I sin poäng om identitetstänkande förklarar Ahmed (2011) hur vissa kroppar passerar – det vill säga smälter in och bildar norm – medan andra inte gör det utan sticker ut och blir synliga som den andra.
Vendelas kropp är en kropp som inte lika självklart som vissa klasskompisars kroppar passerar i det vita rum som Sköldbräckagymnasiet utgör. Vanligtvis är hon en av dem som hänger i korridorerna på Sköldbräckagymnasiet, med en urban look och trendiga kläder, en som deltar i att styrka skolans informella varumärke där starka, snygga, självständiga tjejer är en viktig symbol, men samtidigt riskerar Vendela återkommande att bli tagen för någon som inte kan göra vithet (jfr Ahmed, 2011, s. 54 ff.). Hennes visuella yttre kan sett genom en vit blick förknippas med västerländska stereotyper av asiatiska kvinnor, likväl som hennes kropp med andra blickar kan ses som en typisk Sköld-bräckatjej. Det är Vendela som utses spela huvudrollen i konstfilmen som handlar om att slå sig fri från förtryck.
Ytterligare en statist deltar i filminspelningen och det jag. Med avlångt blekt ansikte, en lite rundad nästipp och utsläppt cendréfärgat hår och svart blus och mörka byxor syns jag i forskarkamerans dokumentation. Mina händer och min hals som syns i bild i elevkameran skvallrar om att min kropp är den enda förmår att spela fyrtioåring – en roll som jag aldrig officiellt tilldelas, men som jag underförstått får förklarad för mig av Siri som sätter ord på en viktig del i rollfördelningen. Hon pratar om att ”vi ska vara lite olika, så att vi
81 Betydelsen av tystnaden som uppstår efter Mirandas utsaga kan diskuteras, men min tolkning är att tystnaden i det här sammanhanget är ett bifall till Mirandas påstående. Tystnaden bryts av att läraren Staffan tar till orda och säger att det är bra om hon kan filma åt gruppen.
82 Epikantus är ett hudveck som börjar vid innersta ögonvrån och ibland täcker ögonlocket.
Tillsammans med andra fenotypiska drag har epikantus i västerländska sammanhang varit ett sätt att definiera vad som är östasiatiska kroppar, men ögonlocksvecket finns till exempel också hos delar av den samiska gruppen (Lang, 2000, s. 10 f).
83 Min kategorisering av Vendelas utseende upprättar i sig en skillnad, det skapar en spänning mellan föreställningar om vad som är ”ett svenskt utseende” och vad som inte är det. Det är den spänningen som är föremål för följande analys och det är därför jag bryter mot en antirasistisk färgblindhet. Jag gör det med motivationen att om kategorier inte benämns förblir de maktord-ningar som kan uppstå osynliggjorda.
82
inte är samma sort.” Hon säger inte mer än så, men vi förstår. Det ska synas att våra kroppar kan representera olika identiteter, olika sociala kategorier och till vår hjälp i framställandet har vi våra kroppars materialitet. De här olika representationerna är föreställningar som kan sägas med ett fåtal abstrakta ord, men som när de visualiseras kräver en helt annan grad av specificering, där just skillnadsskapande kategorier som kön/ genus, klass, ålder, utseende syn-liggörs (jfr Werner, 2014 s.38). När Siri uttrycker att det är bra att våra kroppar ser lite olika ut uttrycker det en hög abstraktionsgrad som inte singlar ut något.
I det ögonblick då detta ”olika” blir till bild visualiseras och konkretiseras en rad olika uttryck i de kroppar som ska skådespela. Tecken för femininitet, ål-der, ras och till exempel skönhet blir synligt. Föreställningar som ungdomarna förstärker genom sminkning, kostymering, gestik och mimik, vilket diskuteras närmre längre ner i kapitlet, men först följer en introduktion till konstfilmens premisser.