I kontrast till Vendelas karaktär som växlar mellan passivitet och (till del åter-hållen) motståndsvilja ger tjejerna Nils en regi som bygger på ett statiskt tryck. När Nils försöker förstå vad filmgruppen vill att hans karaktär ska ut-trycka och hur han ska agera får han följande svar:
Nils: Hur ska jag, jag ska inte göra något annat?
Miranda: Du kan liksom stå och klappa lite fint, eller nåt sånt där.
Vendela: Var inte för aggressiv. Var bara så här lugn, för du äger mig.
Nils, statisten som inte fullt är införstådd i manuset ställer en enkel fråga. Ven-delas snabba svar ”Var bara lugn, för du äger mig” sammanfattar den relation som filmgruppen vill få fram i filmen: den som har makt behöver inte visa
89
aggressivitet för alla vet hur makt verkar. Ungdomarnas skådespel bekräftar en överenskommelse om patriarkala makthierarkier. Någon äger och någon är ägd, sådan är utgångpunkten för fördelningen mellan en feminin icke-vit och en maskulin vit kropp i det här skådespelet. Utgångspunkten är inget som ung-domarna anser sig behöva granska kritiskt, eller något som de försöker för-ändra. Tvärtom arbetar de noggrant genom att göra scenen så estetiskt tillta-lande och samtidigt så illustrerande som möjligt. Det blir handlingar som (åter)skapar en sanning om en patriarkal maktordning, som något igenkänn-bart.85 I den bemärkelsen reproducerar ungdomarna så en föreställning om att Nils inte behöver låta sin karaktär ta till våld, hans position och kropp blir snarare tydligare av att inte agera ut. Den passiva auktoriteten etableras som så att han kan vara lugn, eftersom han äger. Vendelas gestik och mimik kräver något annat.
Iris Marion Young (1980) förklarade hur en viss sorts feminint rörelse-mönster kan förstås som en produkt av ett sexistiskt samhälle. Hon menade att flickor anpassar kroppens rörelser genom att isolera rörelser till enskilda kroppsdelar istället för att aktivera kroppen som helhet. Det, poängterade hon, hade före puberteten inget med ett biologiskt kön att göra utan var en kulturell produkt som satte spår i fysiska kroppar. Anpassningen av rörelsemönstret hos flickor och kvinnor regleras, konstaterar Young, av en medvetenhet om att den egna feminina kroppen inte bara är subjekt men också objekt. Ett objekt har inte samma spatiala handlingskraft som ett subjekt skrev Young, som studerat hur tjejer passivt inväntat en boll som kom emot dem i ett bollspel istället för att aktivt förflytta sig fram emot bollen. På samma sätt menade hon att kvinnor genom att se sig som objekt också passivt emottog en aktiv manlig blick. Ge-nom sin studie klarlade Young grunden för ett sätt att uppföra femininitet som fått stor spridning inom feministiska rörelser. Och trots att den här studiens tjejer ofta erfar att de fått friare förutsättningar, att det svenska samhället under deras uppväxt erbjudit dem större handlingsutrymme, är det den sortens femi-ninitet som kommer till uttryck i konstfilmen.
Just denna version av en kuvad, och av sexism kultiverad, feminin kropp är den som tjejerna låter Vendela uppföra framför elevkameran. När Vendelas karaktär gör motstånd är det främst genom att fäkta med armarna, ibland ruska på huvudet, kroppen behålls i en sittande, statisk position.Något som också bekräftas av ett statiskt bildutsnitt. Tjejernas bilduppgift blir ett exempel på hur intervisualitet har påverkan på vilka visuella berättelser som upprepas och
85 Karaktärerna – den elake onde mannen, den vackra förtrycka kvinnan känner vi igen från andra berättelser. Visuella referenser är av betydelse när människor skapar nya visuella berät-telser (Rose, 2012). Intertextuellt refererande är inte bara ett utslag av omedvetna referenser, som om ungdomarna inte kunde komma på något mer originellt. Det görs med intentionen att nyttja tidigare berättelser för att tydliggöra sin egen ståndpunkt (Bakhtin, Nikolaevič, &
Vološinov, 1994; Sturken, & Cartwright, 2009). De intertextuella referenserna skapar med andra ord något mer än bara den nu producerade iscensättningen (Sturken & Cartwright, 2009).
90
hur de genuskodade rollerna ”bör” spelas upp – inte minst för att påvisa att man som elev förstått en viss konstnärlig genre. Filmen visar med ett undan-tag, en närbild på Vendelas ansikte där en tår tillverkad av kranvatten rinner nerför Vendelas kind, Vendela i halvbild. Här förhåller sig ungdomarna när den inspirationsbild som lärarna valt åt eleverna, den som läraren Staffan åter-kommande refererar till. Det finns också ett återåter-kommande tal som drivs både av lärare och av elever att själva sittandet har betydelse. För att gå händelserna i förväg kommer nästa avsnitt innehålla ett imperativ, en läraruppmaning till en kvinnlig elev att sätta sig ner. Miranda refererar till stolen när hon förhand-lar regin ”bara snurra till [stolen] lite dramatiskt!” Med det vill Miranda peka på att det som sker, sker inuti kvinnan på bild. Upplevelsen av att det som sker pågår i ett inre rum, inte i en yttre kontext är ytterligare ett av Youngs konsta-teranden.
Bild 13. Bearbetad närbild på huvudkaraktären som tittar rakt mot betraktaren. En tår, skapad av kranvatten, sipprar ner för hennes kind. De noggrant valda örhängena glittrar.
Youngs poäng att flickor fostras i en kultur där femininiteten är kuvad måste ställas i relation till samtida tjej– eller flickskap. För det verkar finnas ett narrativ, en igenkännbar feministisk bild av underordnad femininitet – så finns det också andra intervisuella narrativ. Genom studien har jag återkommande refererat till en nyare norm, parallell med en diskurs om femininitet som åter-hållen finns den kaxiga, självständiga femininitetens diskurs, den som förvän-tar sig tjejer som förvän-tar för sig. Forskarkameran registrerar inte bara det som ska bli bilduppgiften utan också det som sker emellan tagningarna. I de rörliga bilderna från forskarkameran syns också helt andra uttryck att göra tjej på än de som ungdomarna väljer att filma. Karatesparkar, humor och ironi syns som markörer för en självständig och kaxig tjej. För Vendela spelar inte enbart den väna karaktären, i inspelningspauserna gör hon parodier på skräckfilmsestetik,
91
som när hon låtsas vara en vampyr som inte tål dagsljus för att visa hur vi andra skulle agera med våra händer i en annan variant av film. Hon tillåter sig att för en stund inte spela underordnad och vacker utan snarare blodtörstig och aktiv, om än ljusskygg. Siri kicksparkar på ett sätt som påminner mig om Uma Thurmans hämndlystna karatesparkar från Kill Bill filmerna när hon ska ge förslag på hur det kan se ut när Vendela slår sig fri. De kroppsliga uttryck som eleverna använder när kameran spelar in, det vill säga när scenen inkluderar en potentiell publik, är andra än de som pågår när rummet är privat.86 Kameran blir ett instrument för reglering, såväl genom att den registrerar som att den beskär (se Bartky, 1990, s. 25; Foucault, 2003).87 Inspelningspauserna blir ett tillfälle att leka med – och samtidigt uppfylla – skolans och samtidens förvän-tade uppförande av kaxig femininitet. Humor som strategi fungerar i den pri-vata sfärens samtal, men att skämta om de teman som lärarna introducerat verkar ovälkommet i skolans större berättelse. Sådana parodier tillhör pau-serna.
Om man som ungdomarna har intentionen att visualisera underordnad fe-mininitet, men samtidigt lever med en norm som både gett en utrymme att vara aktiv, och ställt kravet på att man som tjej ska vara aktiv, (det vill säga kunna sparka som Uma Thurman eller suga blod som vampyr – vilket proble-matiserar den självklara kopplingen mellan flickskap, passivitet och underord-ning) hur visualiserar man då detta underordnade flickskap, det som ligger utanför och bortom en själv, som man kanske inte ens vill, eller ens tycker att det är möjligt att, förknippas med?
Filmgruppens val av uppförd femininitet ger svaret. De adderar och för-skjuter femininiteten till något utanför Sköldbräckagymnasiets feminism.
Ofriheten hamnar hos den Andra, och spelas upp som en stereotyp: den asia-tiska unga kvinnan. Hon som görs genom intervisuellt traderade narrativ som stavas återhållen, kontrollerad, kuvad och därtill vacker, åtrådd asiatisk femi-ninitet. Greppbara genom både samtida och historiska stereotypa bilder som de av japanska geishor, eller genom deltagare i thailändska skönhetstävlingar där kroppsligt uttryckt femininitet blir visuella ikoner.
Meyda Yegenoglu (1998, s. 39 ff.) visar hur en kolonial manlig blick begär den icke-vita feminina kroppen, hur den ingår i en fantasi där icke-vitheten
86 Eleverna är medvetna om att jag spelar in scenen, min forskarkamera står väl synlig snett bakom deras kamera. Men de är samtidigt påminda om att det som spelas in på den kameran aldrig kommer bli betygsgrundande och de är informerade om att de kommer anonymiseras.
87 Foucaults panoptikonmetafor och de praktiker av självreglering och egenkontroll som formar fogliga kroppar inom institutionella ramar (som till exempel skolan), kan appliceras på de se-kvenser där ungdomarna agerar inför kameran som spelar in. Att konstfilmen är det officiella underlaget för det som bedöms av skolan som institution underförstått. Men även det som sker i det till synes privata, (och där även forskarens kamera har en rec-knapp som lyser och påverkar de som agerar) också av regler och diskurs. Även motstånd är styrt.
92
inte kan särskiljas från femininiteten, de ingår sammanflätade i den underord-ning som den koloniala manliga blicken skapar. Yegenoglu (1998) såväl som Reina Lewis, (2004) visar också hur koloniala fantasier och blickar kan göras av kvinnor, hur identifikation parat med begär skapar exotiska berättelser om den Andra. För Lewis (2004 s.12ff.) kan den också göras inifrån en kultur, genom dess egna kvinnor. Yegenoglu (1998 s.72) skriver:
“Whether male or female, the Western subject's desire for its Oriental other is always mediated by a desire to have access to the space of its women, to the body of its women and to the truth of its women.”
En kolonial blick, sammanfattas så av begäret att äga – att ha tillgång till – den icke-vita feminint kodade kroppen i sig, dess utrymme och sanningskon-struktionen om den samma. Vendelas regianvisning till Nils: ”Var inte för ag-gressiv. Var bara så här lugn, för du äger mig.” blir med den här läsningen uttryck för en kolonial blick.
Under nästa rubrik fortsätter relationer mellan femininitet och maskulinitet att vara i fokus, jag backar tillfälligt från kategorin ras och låter nu ålder bli en del i den intersektionella analysen.