Mjölksyran svider i Kiras kropp och berättar när muskelspänningen är för hård, vilket den blir när Kira lyfter mer än hundra kilo i bänkpress i gymmet.
Musklerna som Kira tränar svarar på träningen genom att brista, skapa trä-ningsvärk för att sedan expandera och göra sig redo att klara nya och större utmaningar.
Kiras och Hannas klasskompis Amanda visar stolt upp en ny färgtatuering som hon fått gratis på ett event där en känd tatuerare visat upp sina färdigheter inför publik med hennes arm som underlag. Hon låter oss som lyssnar på hen-nes berättelse förstå att hon blivit utvald för att hon med sitt röda långa hår anses snygg och ”rätt sorts tjej” för en tatuering. Därtill är hon modig nog att tacka ja utan betänketid när erbjudandet kommer. Amanda som tidigare enbart haft svartpigmenterade tatueringar, vet inte att färgtatueringar är särskilt käns-liga för exponering av ljus. Hon struntar i rådet som tatueraren i förbifarten slänger ur sig: att skydda tatueringen mot ljus medan den läker. Hennes vita blodkroppar arbetar hårt för att transportera bort de främmande färgpigmenten ur det undre hudlagret. Kvar på armen blir en mjölkig blomma, dold under ett lager av skinn, det skinn som blodkropparna lyckats rengöra från tatuerings-bläckets metallpartiklar.
En materialistisk och filosofisk läsning av Amandas tatuering och Kiras bodybuildarkropp kan göras med hjälp av Mol (2008) som diskuterar vad som konstituerar ett subjekt. Mol äter ett äpple och pekar på komplexiteten i den enkla handlingen. När hon står med äpplet framför sig är det lätt att särskilja henne från äpplet, men vad är vad när hon ätit upp det? Är äpplet, dess produktionshistoria, dess geopolitiska hemvist och dess näringsämnen en del av hennes kropp – eller är hon till del gjord av äpple? Hur långt och hur vitt sträcker sig de trådar som har bäring på något så trivialt som att äta ett äpple, eller för den delen att tatuera in en bild i sitt skinn? Mols reflektioner är användbara på flera vis just för att den inte avgränsar materialitet från filosofiska frågeställningar, historia och kultur utan snarare lyfter relationerna dem emellan. Mols fråga inbegriper möjligheten att tala om den kroppsliga förändring som sker när tjejerna tatuerar sig och som också den bodybuildande Kira genomgår, genom att vidga agensbegreppet bortom det medvetna tän-kande mänskliga subjektet. Är bläcket som lägger sig som ett visuellt spår i huden en del av Amanda och är det medvetna kostintaget en del av Kira? Vilka andra spår och meningar följer med i produktionen av tatuerat skinn och styrketränade muskler? Och vilka trådar kan vi, och behöver vi, spåra för att förstå hur de visuella berättelserna – det vill säga den tatuerade kroppen hos en gymnasietjej i en svensk storstad eller de välarbetade musklerna på hennes klasskamrat – deltar i en produktion av femininitet?
154
Kira som bygger muskler vet att hon måste bli stor i kroppen: krallig och lite storvuxen, för att kunna åstadkomma bodybuildarkroppen. Hon äter stora portioner av en välbalanserad kost varje dag för att ge kroppen förutsättningar att växa, för att fett ska kunna bli muskler. Hennes djupa kunskaper grundas på texter hon läst och vad andra inom professionen berättat för henne om hur bodybuildingkroppar byggs upp, men också av egna praktiska erfarenheter, av att pröva och testa sig fram med den egna kroppen som material (jfr Mol &
Law, 2004, s. 17). Det handlar med andra ord om hur föreställningar, förväntningar och införlivade kunskaper materialiseras och realiseras i kropp-ens hud, fett och kött – och hur kroppen svarar upp mot dessa intentioner.
Mol & Law (2004) konstaterar att en kropp inte alltid drar åt ett och samma håll: vi kan vilja något, men kroppen kan hindra oss, eller tvärt om. Kiras medvetna styrning av matintag, kroppens växande och fettdepåer vars energi bearbetas till muskler är ett intikrat spel mellan vision och kroppens tillblivande. För interna stridigheter finns i tillblivande: i exemplet med Amandas tatuering transporterar till exempel de vita blodkropparna bort bläcket från Amandas hud på armen och samarbetar inte med den Amanda som är stolt över sin nya tatuering. Istället tvingas den besvikna Amanda om och om och om igen smörja in armen med Helosansalva och hon täcker tatu-eringen med en tunn gasbinda i hopp om att det ska få färgerna att träda fram.
Kira å sin sida vill egentligen träna mer, men ger sig till tåls för att låta kroppens materia hinna med. Hon balanserar viljan att forma fram den muskulösa kropp hon strävar efter med kunskaper om att det gäller att träna medvetet och hållbart, men hon kämpar också med yttre omständigheter som kommer att få konsekvenser för henne, vilka presenteras senare i kapitlet.
Min utgångspunkt är att kroppar och deras fysikaliteter inte är något som har en tydlig skiljelinje mot omvärlden (Mol & Law, 2004, s. 9).129 Hudytor, som ibland ses som kroppens gräns, är inte tillslutna utan öppna, de patrulleras av immunförsvaret, men ibland tränger sig virus in. De släpper ut och in väts-kor som svett och bläck. Bläckpartiklar som ristas in i huden, kan försvinna från hudlagret men vandrar vidare för att kanske stanna i lymfkörtlarna (Science Daily, 2017). Maten vi stoppar i oss blir energi som används till att bygga muskler eller lagras i energirika depåer av fett. Kroppen som material i produktionen av framtidsblickarna är ett komplext sammansatt levande material som också reagerar på flera olika vis på de formgivningsförsök som den utsätts för.
Med Mols & Laws (2004) begrepp the-body-we-do (kroppen-vi-gör) kan man förstå kropp som uppförs i olika verkligheter och som något i högsta grad formbart. Kroppen-vi-gör är något mer än kropp som objekt (något vi har, som
129 Gränsen mellan kroppar och omgivningen är, framhåller Mol och Law (2004 s.9ff) halvge-nomsläpplig. Kroppen absorberar inte allt den exponeras för, vissa saker tränger in och blir en del av kroppen, andra saker stöts bort.
155
kan betraktas, granskas utifrån) och kropp som subjekt (något vi är). The body we do-kroppen är en kropp som uppförs – där tanke och vilja samarbetar med, eller skapar spänning mot processer som muskelcellers tillväxt och immun-försvarets arbete med yttre tillfört tatueringsbläck, men den är också något mer än det egna subjektets uppförande av sig själv för den är också en del av den performans som görs utifrån, från andras betraktande av kroppen. Den är det som görs i praktiken, i skolan, på gymmet, i tatueringsstudion.
Att utgå ifrån praktikerna och kropparnas formbarhet är ett försök att ta ett analytiskt grepp om empirin för att kunna studera ungas visuella berättelser där kroppen tas i bruk och därtill de praktiker där detta görs, utan att förringa den agens som en människokropp i sig själv har. Och vidare utan att glömma bort de förändringar som skapas i kroppar genom fysisk, kulturell, social på-verkan. Elizabeth Grosz skriver:
There is no preinscribed body; but it is always excessively etched. Whatever of the social is written there is fundamentally open to reinterpretation, to reinscription, to transformation through context, situation, and position. (Grosz, 1994, s. 137)
Grosz konstaterar att kroppen formas, eller ”etsats”, av det sociala, men att detta etsande måste förstås som rörligt, förändringsbart och i relation till en större kontext. Detta, tillsammans med den ovan beskrivna nymaterialistiska ingången med ett vidgat agensbegrepp är det teoretiska angreppssätt som jag kommer att tillämpa i följande analyser.
156