Jag samtalar med Sköldbräckaeleverna Felicia, Cecilia, Ella om hur de pre-senterar sig själva genom inlägg på sociala medier. Jag har bett dem att för-klara hur de använder bilder på sociala medier med utgångspunkten att jag är novis på deras sätt att använda sociala nätgemenskapsappar. Det är en uppgift som de tar på stort allvar. Jag har ingen, och behöver inte heller, någon fråge-manual. På bordet framför oss ligger istället skärmar av olika slag: mobiler, laptops och läsplattor. På ett fickstativ står min videokamera som jag ibland flyttar runt för att filma skärmbilder och oss i rummet. Ungdomarna leder sam-talet, när det är något jag inte förstår eller blir nyfiken på ställer jag frågor, i andra fall interagerar jag som en av deltagarna i konversationen. Det är min metod för att nå deras kunskaper och intressen kring social medialitet. När samtalet glider in på hur det egna flödet ser ut och tjejerna börjar minnas gamla inlägg blir känslorna starka och det är härifrån följande dialog är hämtad.
Cecilia: Alltså man vill inte gå för långt tillbaka i sitt facebook-feed, för det blir för jobbigt.
Felicia: Ja, fy fan! [med emfas]
Cecilia: Alltså när jag skrev statusuppdateringar i sjuan, då insåg jag ju inte att det var pinsamt.
Ella: Men samtidigt (.) alla gjorde det och det var så här att man gjorde det (.)
Cecilia: För man gick i sjuan, liksom.
Ella: Det hade varit jättekonstigt om någon skrev så här jättepretentiöst då.
Felicia: Ja, men det är kanske därför jag raderar, för jag vill inte bli påmind om hur jättetöntig [med emfas] jag var. Om folk ser en ibland som den man var i sjuan (.) och alltså jag är inte den personen längre, varför ska jag deala med [ungefär i betydelsen stå för/ hantera] bilderna nu då?
Maria: Men vänta, vad menar du med att du inte är samma person?
109 Felicia: Ja, men man växer ju upp! Man mognar och till en viss grad måste man låta sig förändras och inte ha kvar det här i baktanken om att jag var så där och så där.
Maria: Vad tänker [avbryts]
Felicia: Jag tänker så här: jag börjar på ett nytt kapitel och ett nytt feed [flöde]. Det är därför du raderar.
Cecilia, Ella och Felicia funderar och försöker förklara. Cecilia och Felicia uttrycker att högstadietidens statusuppdateringar är plågsamma att ta del av i dag. Ella svarar senare under samtalet: ”Jag tycker inte att man ska radera [gamla inlägg i sitt flöde]! Jag tycker att man ska stå för det!” När Ella försö-ker förstå de förutsättningar som rådde för att skapa ett bildflöde under hög-stadieåren, att en yngre person kort sagt inte kan förväntas ha samma idéer om hur en statusuppdatering ska se ut för att vara attraktiv tycker Felicia att det argumentet inte motiverar varför gamla bilder skulle få finnas kvar i det sam-tida flödet. Hon belyser rätten att omdefiniera sig själv genom att välja nya preferenser. Under samtalet framgår att hon, Felicia, är en som haft många populära bilder i sitt flöde, men hon står trots det inte ut med äldre represen-tationer av sig själv eftersom de skildrar en förlegad, pinsam stil. Hon beskri-ver hur hon skäms öbeskri-ver bilderna både innehållsmässigt och uttrycksmässigt.
Hur till exempel filtereffekter som hon ansett vara snygga nu istället under-stryker en passerad och numera omodern trend. Det egna bildflödet på sociala nätgemenskaper kan så förstås som en del av ett ständigt pågående projekt att uppföra Felicia enligt samtida stilpreferenser, ett arbete som Felicia vill göra för att slippa känslan av att förlora sitt anseende i andras ögon genom att inte leva upp till en samtida trend. Kort sagt handlar det om en känsla av skam som tar sin utgångspunkt inte i vad andra tycker utan i fantasier om vad andra skulle kunna tycka om de nu skulle skrolla tillbaka genom hennes flöde och se bilder och kommentarer av henne när hon gick i årskurs sju. Rebecka Coleman (2009, s. 109) beskriver i sin forskning om flickor, bilder och kroppsliga erfa-renheter hur äldre bilder också har betydelse för det subjekt man uppför i nuet.
För Coleman, och för Felicia, fungerar bilder som en del av den egna kroppen.
De verkar och gör något med en själv. Gamla bilder representerar inte bara historia, de formar oss också i nuet och i framtiden. Genom bilder öppnas, eller stängs, möjligheter att bli till. Det handlar också om rätten att själv få definiera bilden av vem man är, som i exemplet nedan.
Felicia: [_] vi snackar rätt mycket om att jag (.) jag byter stil väldigt ofta.
Maria: Vad menar du med stil nu?
Felicia: Stil, kläder, utseende, allt. Jag byter det väldigt ofta (.) för jag gillar inte att ha samma. Jag vill ha refreshment. Jag köper nya jackor
110
konstant för att jag tycker (.) alltså jag vet inte. Jag blir bara så frustrerad (.). Jag blir bara så trött på den där outfiten. Jamen och då byter jag. Och då kör jag på det ett tag tills jag blir trött på det. Och det är likadant med instagramfeed liksom. Det är inte så att jag går från fjortis till emo eller så utan det handlar om att jag tycker att det är snyggt med den här kom-binationen och sen så byter jag för att jag tycker att det är jävligt snyggt med den andra (.) och jag blir aldrig nöjd eftersom det är så jag är. Så jag är en sån som måste byta. Jag kommer att förändras jättemycket hela tiden. Jag är medveten om det. Men alltså (.) jag har en kompis, han har inte bytt stil på fyra, fem år. Han har inte samma kläder direkt, men han har inte bytt stil, han har alltid varit densamma. Men jag tror att det har att göra med väldigt mycket med hur man växte upp. Eftersom jag ändå växte upp med väldigt mycket olika människor runt omkring mig så (.) medan han har alltid haft sitt gäng ända sen han föddes typ. Han har umgåtts med samma fem personer hela sitt liv. Medan jag har gått in och ut i olika sammanhang hela tiden. Det är nya människor hela tiden.
Så jag vet inte. (.) Jag tycker att man ska kunna ha vilket feed man vill, bara man känner sig nöjd med det.
(Cecilia och Ella skrattar)
Cecilia: You have your right to your own Instagram feed! [med emfas]
Ella: Men alltså: det är väl det som är så himla nice med Instagram!
[med emfas och positiv ton]
Cecilia: Det handlar om human rights! [utrop]
I dialogen återges Felicias tidsuppfattning: bilder, kläder, stilar och kanske ibland till och med vänrelationer som bara är några månader gamla represen-terar ett förlegat subjektsskap. Att presentera sig själv görs för Felicia bäst genom förändring, inte genom konsekvens, som hos hennes killkompis. Det enda som verkar vara stabilt i Felicias utsagor är just förändring, att inte be-höva vara en och samma.
Philippe Lejeune (2014 s. 251) skriver om hur perspektivet på identitet har förändrats i det samtida ekonomiska, yrkesrelaterade, sociala, geografiska och tävlingsinriktade landskapet. Här skapas subjekt som inte längre är någonting i en mer beständig mening. Att säga: det här är jag – är alltid passé och måste kompletteras med en brasklapp som stavas ”för tillfället”. Vilket ska förstås som ett performativt så här görs jag, just nu.
När vänner som Felicia och Ella hanterar sina bilder av sig själva på sociala nätgemenskaper gör de det på olika vis. De olika sätt som de gör det på är inte unika, de återkommer på närbesläktade vis i andra intervjuer i mitt forsknings-material. Ella vill bejaka de äldre visuella berättelserna om vem man är och har varit, hon omfamnar de äldre berättelserna om ett yngre jag. För Felicia däremot står något på spel, en känsla av att den yngre Felicia inte håller måttet
111
för samtida blickar. Töntiga bilder som ligger kvar i flödet skapar därför skam-känslor. I Felicias berättelse finns också tanken att tid och nya trender gör nya identiteter som inte behöver förklaras genom en linjär historieskrivning – så som den ofta förväntas av omgivningen kring de som växer upp (jfr Stockton, 2009). I den vanemässiga utsagan finns ofta en utvecklingsidé om barn och unga – att de är på väg mot ett mer ”helt jag” – ”en vuxenhet”. Trots att idéer om mognad att bli ett ”helt jag” härstammar från en utvecklingspsykologisk teori vars fokus på inre processer kraftigt kritiserats lever perspektivet kvar (Hammarén & Johansson, 2009, s. 23).97 Det syns även i tjejernas samtal i det första exemplet där Felicia beskriver att man växer upp och mognar. Av samma anledning är det lätt att av slentrian bedöma de subjektsskap som Ella gör som mer ”helt”, moget och harmoniskt, eftersom hon accepterar sitt yngre jags uttryck och det som Felicia beskriver som något mer fragmenterat och fyllt av skam, att inte kunna titta tillbaka ett halvår utan att känna ångest. Sam-tidigt tillåter Felicias raderingar henne att uppföra det subjekt som hon vill kommunicera just för tillfället, den presentation av sig själv som är attraktiv och aktuell i enlighet med hennes varierande preferenser.
Skamkänslan som uttrycks av Cecilia och Felicia i exemplen är central.
Ahmed (2004, s. 106 f.) skriver i en historisk tillbakablick på begreppet hur skammens funktion inom psykologisk teori beskrivits som ett sätt att normera individen, vilket i sin tur kan få en att avstå från handlingar som orsakar käns-lor av skam. Ofta framhålls skammens funktion som en styrning åt ett etiskt förhållningssätt: utan känslan av skam blir omgivningens reaktioner inte be-tydelsefulla för individen som kan agera utan att fundera på konsekvenser för andra. För mycket känslor av skam anses däremot problematiskt och häm-mande då skammen tar sig kroppsliga uttryck. Den får den skamsne att vilja bli osynlig, eftersom det knappt går att uthärda blicken hos de andra som ser oss skämmas: på så vis gör skammen subjektet passivt (se Ahmed 2004, s. 103 ff.). Felicia uttrycker hur hon skäms över att behöva stå för bilden och leva med vetskapen om att hennes yngre jag är synligt. Hon vill att den yngre Feli-cia ska få bli osynlig, eftersom FeliFeli-cia är någon annan nu.98 Vetskapen om att man kan vara utsatt för blickar får subjektet att skämmas. Möjliga blickar skapar skam.
Men med Felicias berättelser som utgångspunkt kan skam förstås på ett annat vis än som passiviserande, skammen kan bli produktiv. Den kan som Elspeth Probyn (2005 s. ix f.) beskriver det, vara så att bara det, eller den, som du bryr dig om kan väcka skammens våg. Felicia bryr sig om bilden av sig
97 Kritiken mot perspektivet rör bristande analyser av yttre relationer (Hammarén & Johansson, 2009, s. 23) och att människors vardag i senmoderniteten uppfattas som mer seriell och mindre linjär (ibid. s. 26).
98 Ahmed (2004 s.103) refererar till utvecklingspsykologen Erik Eriksson som beskriver skam-känslan: One is visible and not ready to be visible. (Eriksson, 1965 s.244)
112
själv och hon bryr sig om hur andra ser bilden. Skamkänslan får Felicia att omskapa sina självpresentationer. Skam driver förändring.
I det här avsnittet har jag belyst hur stil och bilder som föreställer en själv får resonans i känslor, däribland skam, och hur detta får betydelse för hur ung-domarna väljer att framställa sig själva. Jag har också diskuterat hur en linjär tidsaxel kan ses affirmativt, man kan stå för och omfamna den man är och har varit, men man kan också vägra att behöva stå för skämmiga visuella berättel-ser och därmed samtidigt göra upp med en linjär tidsuppfattning.
Linjäritet finns också i gränssnittet hos vissa sociala nätverksappar som ne-dan i till exempel Facebook. Även teknik och teknikutveckling har en relation till hur bilder av ett kroppsligt jag möjliggörs. Följande avsnitt dröjer därför kvar i en diskussion kring temporalitet och fokuserar på teknik, kronologi, berättande och agens.