Birger Magnusson – jarlen, laggivaren och beskyddaren

Den första karaktären att belysa i denna undersökning är Birger Jarl, en i sammanhanget inte helt oproblematisk person. Hans göranden presenteras inte alls i ett lika idealiserande ljus som till exempel hertig Eriks och Tyrgils drar sig inte för att visa både svekfullhet och

maktfullkomlighet hos honom. Dessutom ägnas inte alls lika mycket av krönikans utrymme åt Birger Jarl, som åt hertig Erik, och sammantaget med den bitvis mindre positiva

framställningen av honom ger detta vid handen att det endast kan bli fråga om ett litet fåtal exempel. Emellertid är han en av krönikans ”stora män” och hans insatser för riket betraktas på det stora hela som goda. Värdet av framställningen av Birger Jarl för undersökningen ligger naturligtvis i de ideal som belyses, snarare än i personskildringen. En premiss i detta sammanhang är att Tyrgils inte upphöjer ideal från Birgers egen tid, 1200-talet, utan från sin egen tid, 1300-talet. Detta handlar om att krönikören presenterar materialet på ett sätt som tilltalar en 1300-tals publik. Det innebär således att även om berättelsen innehållsmässigt

behandlar stoff rörande händelser från 1200-talet, så kommer den i framställningen att vara utformad för att tilltala en 1300-talspublik och därmed också spegla den tidens värderingar och ideal. Det intressanta för undersökningen är således de beskrivningar av Jarlen som idealiserar honom eller hans handlingar och på så vis kastar ljus över de sökta idealen.

Den första gången i texten som Birger Jarl omnämns med ett hedrande tillnamn i linje med de höviska idealen sker detta i samband med berättelsen om Stockholms grundläggande. Enligt bakgrunden, som författaren förser, hade Sverige flera gånger utsatts för våldsamma attacker av män från ”karela ok rytza land254”, vilka hade seglat in via inloppet i Stockholms skärgård och farit fram över Mälaren och gjort mycket skada. I detta sammanhang finner Jarlen på en lösning och det beskrivs enligt följande:

Slikan wanda lägde han, Birge jerl, then wise man. Han loot Stockholms stad byggia med dighirt with oc mykin hyggia, eth fagert hus ok en godhan stadh alla leedh swa giort som han badh. Thet er laas fore then sio,

swa at karela göra them enga oroo. …

Ther er nu frögd ok mykin gläde, ther för war sorgh ok mykin qwidha aff hedna men, them gjorde oblida.²⁵⁵

Här tillskrivs alltså Birger epitetet ”then wise man”, vilket direkt går att sätta i förbindelse till de höviska idealen och det inslag av visdom som ansågs utmärkande för en god furste. Jarlens visdom i det här fallet består i att han löser problemet med fientliga infall i mälarlandskapen genom att grundlägga Stockholms stad och skapa ett starkt, militärt fäste där. Enligt

krönikören blir Stockholm som ett lås för infart i Mälaren och för alla dem som tidigare plågats av härjningarna har nu sorg och oro ersatts av glädje och fröjd. Birger framställs alltså här som en rikets och folkets beskyddare som finner på råd i svåra tider och förlöser sitt folk från dess plåga. Den högst personliga insatsen från jarlen förstärks i krönikan genom att krönikören noterar att: ”alla leedh swa giort som han badh”. Huruvida detta är med sanningen överensstämmande är svårt att säga, men Birger Jarl framställs onekligen som en person som gärna gick in och detaljstyrde och dessutom ofta var den som visste bäst. I förhållande till de

254

Erikskrönikan, s. 43. 255 Erikskrönikan, s. 44.

sökta idealen ger detta avsnitt om Birger Jarl vid handen att en god och vis furste skyddar sitt folk och arbetar för deras bästa. Översatt i mer konkreta termer handlar dessa ideal om ansvarskännande och omsorg, ledarskap och förmåga. Den gode fursten ska inte bara vilja skydda sitt rike och folk, utan också ha förmågan att göra det; ”then wise man” Birger Jarl hade enligt krönikan dessa kvaliteter. Det är till och med möjligt att tala om en idé om rikets beskyddare och förkämpe. Några betänkligheter om de tendenser till maktfullkomlighet som ofta tillskrivs Birger Jarl förekommer inte i detta avsnitt, men det framgår tydligt att Jarlen styrde i både smått och stort vid Stockholms grundläggande. Det är naturligtvis möjligt att argumentera för att Birger var den bäst lämpade att ta beslut om försvarsanläggningar och dylikt, varför det inte var något konstigt att han tog en aktiv del i besluten kring

grundläggande och uppförande av Stockholms stad. Dock kvarstår det faktum att Jarlen, enligt krönikan, står som ensam upphovsman och visionär bakom bygget.

Det andra avsnittet om Birger är hämtat från krönikans notis om hans död. Här förstärks bilden av Jarlen som en folkets beskyddare och överherre:

Mykit got badho honom qwinna: han gaff them swa starken räth ok näfste mangin som giorde oreth, swa at them matte engen göra ofrid utan han hätte halsin wiid.²⁵⁶

Inte minst framställs han som de svagas, i synnerhet kvinnornas, förkämpe och naturligtvis är det lagen om kvinnofrid som åsyftas här. Det förefaller som om Birger inte tvekat att använda sin lagstiftning och det har helt klart förekommit att han bestraffat dem som bröt mot

kvinnofriden. Birger får alltså stå för lag och rättsskipning, något som stärker bilden av honom som en folkets beskyddare. I relation till det världsliga frälsets idealiserade självbild förefaller Birger Jarl var mer av en förebild i praktisk handling än i höviskt leverne, vilket är föga överraskande. Det är Birger i rollen som beskyddare, krigare, laggivare och regent, om än inte kung, som idealiseras i Erikskrönikan, inte som höviskt belevad vid hovet. Detta förhållande bidrar ytterligare till resonemanget om att det i det världsliga frälsets idévärld fanns en mer konkret, praktisk nivå vid sidan om det belevade, höviska sättet att föra sig. Den förmodade latenta ideologin skulle i så fall finnas parallellt med den mer manifesta och Birger Jarl personifierar just detta.

256 Erikskrönikan, s. 44.

2.1.2 Birger Magnusson – realpolitikern, despoten och löftesbrytaren