Drotzen och drottningen – rådgivarna, hantlangaren och påhejerskan

Slutligen i denna genomgång av karaktärer skall nu de två sista underkastas analys. De kommer att behandlas samfällt här eftersom de inte är lika omskrivna i Erikskrönikan som de tidigare behandlade karaktärerna. I dessa personskildringar ges möjlighet att studera två av de mest influensrika medkonspiratörerna, kung Birgers två mest trogna efterföljare, och detta perspektiv bidrar därigenom med en ytterligare dimension, nämligen rådgivarens.

En omedelbar och tydlig skillnad gentemot krönikans ”ärkeskurk” Birger, är att dessa två inte ges fullt så uttalade fördömanden. Istället handlar det om att de ofta inkluderas och impliceras

i något bredare kritik av hertigarnas motståndare, men med skillnaden att de dock omnämns som enskilda personer även i dessa sammanhang.

Ett exempel som dock är av direkt utpekande typ är följande: ”[d]rotningen ok Brunkogha, the try, the diktado mangt ond radh aff ny. Haffde konungin ey them sät swa mykit, han haffde sina bröder ey swa swikit”³⁴¹. Här råder det inget tvivel om vilket det antiideala beteendet är och både Brunkow och Märta anges som dåliga rådgivare. De dåliga konsekvenserna av deras rådgivning är också det mycket klara: de sår split mellan bröderna och indirekt orsakar

hertigarnas plåga och död. Kung Birger får emellertid även här klä skott för sina

missgärningar själv och citatet tar fråntar inte honom hans skuld. Han har satt för stor tilltro till sina rådgivares råd och inte själv visat på gott omdöme. Det förefaller också som att han återigen visar sig vara öppen för manipulation. Meningen: ”Haffde konungin ey them sät swa mykit, han haffde sina bröder ey swa swikit”, klargör helt tydligt att kung Birger lät sig påverkas. Detta står, som tidigare visats, i strid med rådande ideal för hur en kung förväntas agera och vara, och innebar ett stort legitimitetsproblem, vilket säkerligen låg helt i linje med den tendens Tyrgils tillförde sitt verk. I fråga om de dåliga rådgivarna så står det klart att de råd de försåg kungen med var usla och bilden av dem är inte smickrande. Inte bara är råden de ger dåliga, de är till och med onda, vilket antyder att Tyrgils ger bilden av ett medvetet ont uppsåt. Syftet i det här fallet betraktas som ett ont och det förstärks av att texten säger ”mangt ond radh”, vilket innebär att det inte rör sig om ett enstaka misstag utan en medveten strategi. Visserligen måste ju Tyrgils egen bristande objektivitet tas i beräkningen och det är sannolikt att det främsta skälet till dessa omdömen stammar från detta förhållande. Det stör emellertid inte tolkningen av denna passage som visande på antiidealt beteende, snarare tvärtom. Hertig Eriks motståndare visas som ett slags antiteser och deras beteende fastslås som uselt, ovärdigt och destruktivt.

Drottning Märta återkommer även i fallet med kungens bedrägliga vänlighet innan

fängslandet av hertigarna. Hon får genom sina ord, i upprinnelsen till Nyköpings gästabud, personifiera precis den falskhet som ledde de bägge hertigarna i fällan:

– Gud weyt hwat i hans hierta war – ok drotningen sammaleed thet samma sin. Hon sagde: ”Welkomen, broder min!

341

Erikskrönikan, s. 159. I citatet nämns tre dåliga rådgivare och den tredje, utöver drotsen och drottningen, är med stor sannolikhet den estniske riddaren Cristiern Skärbek, som omnämns alldeles före i samma avsnitt.

Huro mun min annar broder magha? Han komber aldrigh aff min hogha then mille hertogh Erik.

Thet han wil swa fly mik, thet gör mik synderlika wee, at jak skal han swa siällan see. Gud weyt thet wäl at iak hawer han kär som then min kötlögh broder är.”342

Drottningen kopplas först samman med kung Birgers svekfulla hjärta och ges en aktiv roll i hertigarnas öde. I det ovanstående stycket utgörs Märtas konkreta bidrag av att hon bedrar hertig Valdemar och invaggar honom i en falsk känsla av omsorg och kärleksfullhet. Hennes omsorg om Eriks välbefinnande, hennes längtan efter honom och hennes kärleksförklaring till hertigen är alltså bara ett spel för gallerierna och syftar endast till att uppnå hans

tillfångatagande. Enligt Erikskrönikan fungerar det också. När Valdemar återvänder till Eriks sida är han helt övertygad om kungaparets goda avsikter och slår bort hertig Eriks farhågor: ”[b]roder, war tess wiss, the göra eller radha oss aldreg miss”343

. Därmed har Märtas bidrag fått genomslagskraft i det som senare händer med hertigarna och hon kan således inte bara betraktas som en som viskar i kungens öra för hon har själv aktiv del i bedrägeriet. På så vis kan Tyrgils uppvisa att Märtas antiideala beteende drabbar på ett direkt sätt.

Vidare bevis för att Tyrgils vill knyta drotsen och drottningen direkt och aktivt till hertigarnas mord står att finna i det som utspelas precis innan de tas till fånga. När hertigarna Erik och Valdemar anländer till Nyköping, ombeds de att låta sina trogna män sova utanför i staden och den som framför detta är drots Brunkow: ”[m]in herra wil, mädhan ey ära herberge til, at the riddara liggin alle i by”344

. Sakteliga sätts så planen i verket och de två ovetande

hertigarna lämnas försvarslösa i fiendehänder. Fördömandet av det som sker låter inte vänta på sig och Tyrgils skriver de tidigare refererade orden:

Thet giter engin tunga sakt

thera ödmiukt med falske list, the haffdo som Iudas wider Crist.

Jak hörde for pascha at man laas i Scriptenne aff Iudas,

at han swek Van Herra i tro: thy skal han i helwite boo

342 Erikskrönikan, s. 150.

343

Erikskrönikan, s. 151. 344 Erikskrönikan, s. 153.

ok haffwa ewinnelika wee. Swa skulo ok alle the,

ther oärlika myrda ok forradha, i then pina, ther aldreg komber nade.

The mogha sarlika jäwa om sik

som forraddo hertogh Erik.³⁴⁵

I första hand är det förstås kung Birger som avses, men de pronomen som används här uttrycker plural och implicerar därmed alla dem som Tyrgils håller för ansvariga i sin berättelse. Bland de mest framträdande där är då, förutom kungen själv, drotsen och

drottningen. Precis efter fördömandet fortsätter Tyrgils också mycket riktigt med att måla upp bilden av drottning Märtas deltagande i dramat: ”[m]an sigher at man aldregh saa drotningena swa gladha som tha, henne war engin gläde faat”³⁴⁶. Hon blir sinnebilden för det ovan angivna sveket, ”thera ödmiukt med falske list”, och hennes uppenbara glädje framstår som utslag av skadeglädje och upprymdhet över att planen förefaller gå i lås.

I fortsättningen av det fördömande stycket, som citeras ovan, kan utläsas mer om Drotsen Brunkows roll i dramat:

The riddara gingo innan then stadh, som konungin wille ok drotzetin badh, alle hertoghins men bade riddara oc swena. Portanerne wordho ey sene.

Brunka stodh ther siälffwer widh mädhan the gingo alle nidh. Här taghar epter nest

taghar the haffdo portin leest, tha drogo the thera tygh upa oc gingo for konungin staa ok struko thera armbörst i, the skyttor ok thera kompani.³⁴⁷

Drotsen knyts alltså genom sina handlingar direkt till det för Tyrgils förhatliga händelseförloppet, vilket innebär att inte heller han kan betraktas som endast en dålig rådgivare. Passagen pekar ut att drotsen exempelvis var den som ombesörjde att hertigarna lämnades utan sitt militära skydd, när han bad dem stationera sitt krigsfolk i staden över natten, och hur han personligen fanns med och övervakade de praktiska detaljerna. Han är

345 Erikskrönikan, s. 154; kursiveringen är min egen. 346

Erikskrönikan, s. 154. 347 Erikskrönikan, s. 154 f.

dessutom den som expedierar det brutala tillfångatagandet och fängslandet av hertigarnas oanande män, enligt Erikskrönikan.³⁴⁸ Därigenom blir Brunkow också en av de aktiva förövarna i dramat.

Det sista kapitlet för drots Brunkow i Erikskrönikan utgörs av hans dom och avrättning. Den nya drotsen, Mats Kettilmundsson, dömer, i kraft av rikets företrädare, Brunkow och tre andra till döden för deras inblandning i kuppen mot hertigarna och det därpå följande

inbördeskriget.

Tha lät drotzetin skipa them ok forwan them med rikesins räth til then dödh, man haffde them äth. Drotzetin Brunka ok Walram

ok Lydher Fooss, swa war hans nampn, ok fierde Ulffwer Swalabek

– hans ordh giordo han til en gäk – them satte man alla a eth radh. Jak wille at the satho samma stadh, om ther waro flere med i radhe at hertogane wordo forradne bade.³⁴⁹

Tyrgils sista mening i citatet återger tydligt var hans sympatier ligger och vad han anser var orsaken till att de fyra männen får plikta med sina liv. Emellertid är det i detta fall inte Tyrgils fördömande i sig som är av störst värde, utan citatets inledande mening. Till skilland från andra avrättningar som återges i Erikskrönikan ges just denna en alldeles särskilt uppenbar aura av legitimitet: ”[t]ha lät drotzetin skipa them ok forwan them med rikesins räth til then dödh, man haffde them äth.” Här finns inget av det självklara godtycke som exempelvis präglar kung Magnus uppgörelse med Folkungarna. Istället förefaller det som särskilt viktigt att poängtera processens legitimitet. Detta går naturligtvis att hänföra till krönikans tendens och blir i så fall en antydan om vikten av att hertig Eriks sons maktövertagande skulle ske med mesta möjliga legitimitet och utan ett tvetydigt nära förflutet som belastning. För undersökningen innebär detta att drots Brunkows tjänst för kung Birger generellt, och hans roll i Nyköpings gästabud i synnerhet, behäftas med något brottsligt, vilket därtill var så grovt att hans straff blev döden. Hela hans ställningstagande för kung Birger kan därmed betraktas som antiidealt i Erikskrönikans framställning. Detta är naturligtvis i stor utsträckning en propagandisk nödvändighet, men kan också, i en sammantagen bild med tidigare

348

Erikskrönikan, s. 157 f. 349 Erikskrönikan, s. 174.

framställningar av drotsens agerande samt beskrivningarna av de goda vasallerna och

rådgivarna, ge en fingervisning om den idealiserade synen på relationen mellan en vasall och hans furste. På en idenivå är det är inte så enkelt som att Brunkow ”satsade på fel häst”, utan det handlar om att man som vasall bör visa omdöme i fråga om vilken furste man förlänar sin tjänst och hur man förverkligar denna tjänst. I förlängningen innebär det att vasallens trohet i ett makthierarkiskt perspektiv inte ges lättvindigt utan bör föregås av en förståelse av furstens moraliska kvalitet. Det vore till och med möjligt att hävda att vasallen binder sig och sitt öde till sin herres karaktär och att vasallen är skyldig att hjälpa sin herre upprätthålla sin moral, i enlighet med den nya samhällsformens koder. I det sammanhanget blir också vasallens roll som rådgivare av extra stor betydelse. Att ge goda men beska råd åt en furste blir därmed en skyldighet och nödvändighet för den gode vasallen. I Erikskrönikan agerar som bekant

Brunkow i bjärt kontrast mot detta och förser sin herre, kung Birger, med dåliga, onda råd och förfaller därmed i ett antiidealt beteende.

Som ett motexempel kan nämnas Herr Knut som vid inledningen av Nyköpings gästabud vädjar till kung Birger att inte sätta sin plan i verket och skada sina bröder. Herr Knut tilltalar kungen mycket rakt och rättframt:

”Herra, I skulin ey wardha vredh. Ganger ider siälffwom nakot upa, thet wil jak werya ä mädhan iak ma. Thetta malit er mik nyt,

jak weyt ey huro I hawin thet byt. Jak hörde här aldreg förra aff! Hwo ider thetta radith gaff, han hawer ider radith mykla uro. Hwat wilin i swika idra bröder i tro? The era hiit kompne a ider ordh! I maghin a them beganga eet mord. Haffwer diäfflen ider swa wilt? Jak tror thet warder ider siälffwom ilt. Ther warde om vreder hwo som wil, aldregh hielper iak ther til!

Um tu atte aldreg skiilt wid them ok waro the kompne til thin hem, thu skulle ey haffwa swa fula akt.” …

– engen kantu här aff faa! Gör tu thet, thet er min waan,

Thin heder warder minne hädhan fran!” Ok här med gik han bort fra them. ”Fore mik skulo the wara med nadhom.”350

I Knuts exempel finner vi istället den gode vasallen och hans sätt att agera står som en skarp kontrast till drots Brunkows. Motivet bakom detta fostrande exempel i krönikan ligger

troligtvis ett behov av att distansera den historiske herr Knut från kung Birger och brotten mot hertigarna, sannolikt på grund av en grumlig poiltisk situation.³⁵¹ För undersökningen är dock exemplet alldeles förträffligt. I Tyrgils strävan att framställa herr Knut som en hedersman, vilken agerade precis så som en god vasall borde ha gjort, förser han undersökningen med ett mycket väldefinierat exempel på hur drots Brunkow borde ha betett sig i egenskap av kungens betrodde. Relevant i sammanhanget är också att krönikan inte bara ger det goda exemplet i herr Knuts repliker, såsom att ge goda råd, att säga sin herre sanningen oavsett hur obehagligt det må vara, utan understryker även det antiideala i både kung Birgers och drots Brunkows respektive roller. Kung Birger ställs otvetydigt inför det goda valet och det dåliga valet, något som inom krönikans dramaturgi innebär att Birger slutgiltigt fördömer sig själv när han inte ens då förmår göra det rätta och följa den gode vasallens råd. För Brunkows del blir det utpekande att herr Knuts exempel står som en direkt motvikt mot det egna agerandet. Drotsens antiideala beteende tydliggörs genom herr Knuts ord och han är, tillsammans med drottning Märta, just den dåliga rådgivare som utpekas av Knut: ”[h]wo ider thetta radith gaff, han hawer ider radith mykla uro”. Jämförelsen av dem skärper skillnaderna mellan dem i framställningen och påvisar det ”goda” och det ”onda” exemplet.

Detta handlar, som sagt, om en idealiserad idenivå, vilken kan ses som åberopad i

Erikskrönikan för att rasera drots Brunkows och kung Birgers trovärdighet och ge drotsens stegling legitimitet. För Tyrgils har detta sannolikt varit ett sätt att bereda vägen för kung Magnus Erikssons makttillträde, samtidigt som eventuella motståndares legitimitet totalt underminerades. Brunkows verkliga öde kan med största sannolikhet beskrivas som att han just ”satsade på fel häst” och att han behandlades synnerligen orättvist när vinnarna skulle

350 Erikskrönikan, s. 155. 351

Det förefaller som om denna herr Knut hade tydliga kopplingar till kung Birger även under de inledande stridigheterna efter Nyköpings gästabud men att han lyckades överleva och göra politisk comeback inom det nya partiet runt hertig Eriks omyndige son, Magnus Eriksson. För att inte hamna i en ohållbar situation valde man då att finna på denna utväg och skriva om det historiska skeendet på ett acceptabelt sätt. För mer information se

skriva sin historia i Erikskrönikan. Den infekterade maktstridens omskrivning i höviska motiv med ont och gott, förefaller som en särdeles förljugen version av det verkliga skeendet.

De höviska idealiserade karaktärsdragen och egenskaperna förefaller alltså i stor utsträckning handla om det direkt personliga uppförandet, hur man för sig i det omedelbara mötet med andra människor. De andra idealiserade karaktärsdragen förefaller istället vara relaterade till förhållningssätt avseende den politiska verkligheten. Det föreligger inte vattentäta skott mellan dessa två nivåer och det går inte heller att påvisa att det finns en kategorisk uppdelning i det höviska som manifest ideologi och det pragmatiska som latent ideologi. Istället måste det accepteras att helhetsbilden är mer komplicerad än så och att det inte råder exklusivitet mellan dessa nivåer.