Hertig Erik – fältherren, politikern och martyren

Det finns dock mycket mer nyans, än som hittills redovisats, i Erikskrönikans framställning av hertig Erik, inte minst om man i analysen också tar med de handlingar som karaktärerna begår. Betänker man exempelvis de handlingar som begås under maktkampen mellan

hertigarna Valdemar och Erik och kung Birger, den andra brödrastriden, förefaller de höviska idealen ofta komma på skam i den realpolitiska verkligheten. På så vis blir det mycket viktigt att studera dessa avsnitt särskilt noga för att på allvar kunna förstå de andra ideal som

krönikan visar på. Det tydligaste exemplet härpå är naturligtvis Håtunaleken, vilken präglas av falskt och svekfullt beteende:

Konungen war i Hatuna, Ok hertoghin kom rät i then luna som konungin wille till bordz gaa. Then tiid konungen them saa, han untfik them med mykin tokt. Thera kläder the upbaro. Alle hertogans män ther waro

gingo ut i thet hus, the skullo hawa lighat. Then tid the komo alle tighat

tha drogo the thera wapn upa,

swa at engen konungsins man thet saa. Then dagh war tha när forgangen, tha wart konung Birger fangen ok drottning Märita med honom. Sidhan wart örlögh yffrit i wonom.²⁸⁹ (Erikskrönikan 114)

Det är fruktbart att betrakta detta skeende mot bakgrund av att Erikskrönikan idealiserar och glorifierar hertig Erik. Spörsmålet här blir förstås hur den förefallande kontradiktionen mellan de höviska idealen, Eriks oförvitlighet och detta beteende kan försonas, samt vad detta säger om det världsliga frälsets idé- och föreställningsvärld.

Till att börja med kan noteras att hertigarna är de som, tillsammans med sina män, agerar i detta fall, medan Kung Birger, som framställs en aning överrumplad av det oväntade besöket,

289 Erikskrönikan, s. 114.

är den som ageras emot. Det är alltså hertig Eriks falang som är den aktiva här och det råder inga tvivel om det är de två hertigarnas initiativ och avsikter som styr skeendet. Därutöver står det klart att krönikan anger att deras agerande skulle komma att få ödesdigra konsekvenser: ” Sidhan wart örlögh yffrit i wonom”. Detta förstärks i den senare texten då författaren också redogör för hur kungens barn under dramatiska former smugglas ut och räddas till Danmark av ”en unger man ok stark290” för att undslippa hertigarnas aggression. Sammantaget kan därmed sägas att hertig Erik och hans bror Valdemar visas begå ett svekfullt och våldsamt överfall mot kungen i avsikt att ta denne till fånga. På inget vis stämmer beteendet således överens med de tidigare omnämnda idealen, som exempelvis mildhet och gudaktighet. Här är det i stället den realpolitiska verkligheten bortom de uppenbara höviska idealen som

tydliggörs.

Emellertid fördöms inte dessa handlingar uttryckligen av Tyrgils. Han avstår visserligen från att i följande avsnitt, om behandlingen av kung Birger under dennes fångenskap, benämna Erik med tillnamnet den milde, men någon riktig kritik framförs inte och han fäller inga värderande kommentarer. I det följande klargörs det hur hertigarna utnyttjar sin situation, men också vilka deras bevekelsegrunder var:

The fengilse haffdo thet at sätta at the willo thera harm swa hämpna. Hwat man wille för konungin nempna, thet giordhin, han haffde ey annat til. The sagdo: ”Gör som thin broder wil! Laat them badhe hus ok land

ok antwardet hertogh Erik i hand.²⁹¹

Birger får utan omsvep veta att han gör bäst i att åtlyda de krav som hertigarna ställer och att han bör ge Erik de svar han vill ha. Tyrgils anger dock som motiv för aktionen att hertigarna ville återställa den skada de ansåg sig ha lidit för kungens hand: ”The fengilse haffdo thet at sätta at the willo thera harm swa hämpna”. Därmed får också det ohöviska överfallet på kungen en slags legitimitet; man ställer till rätta tidigare förbrytelser och fel. Tyrgils gör dock aldrig en legitimering av hertigarnas övergrepp till sitt huvudsakliga ändamål och hertigarnas aktion blir således inte ytterligare urskuldad än så. Här är det möjligt att se spåren av en underliggande, latent ideologi, vilken understödjer politisk handlingskraft som

eftersträvansvärt och nödvändigt.

290

Erikskrönikan, s. 114 f. 291 Erikskrönikan, s. 115.

Tyrgils ger emellertid den fortsatta framställningen av kung Birgers fångenskap en noggrann och detaljerad beskrivning i avseende på dess omständigheter. Med omsorg berättas om den mycket goda behandling kungen och hans drottning Märta åtnjuter i hertigarnas fångenskap och det framgår tydligt att de inte hade för avsikt att åsamka Birger någon skada:

Konungen satto the i Nyköpung nidh Ok gaffwo honom hwat han torffte widh Til sith liiff, bade öll ok maat,

Swa at fangit folk ey bäter gaat Farit än the foro bädhe

Badhe til mat, dryk och kläde. (- - -)

The haffdo got herbrege innan sowa Steakarehus ok wermestuffwa

Ok en dande man, them skulle göma

Ok plägha them wäl, som han loot them söma, Ok faa them alt thet the kraffdo.

War thet swa at foghoten ey haffde, Han skulle them faat ä hwar thet war Med bliid laat ok godh antswar, Swa at the foro ärlika wäl. Ekke swelte man them I häl.²⁹²

Med tanke på krönikans tendens är det sannolikt att framställningen i detta avseende är överdriven och inte speglar faktiska förhållanden, något som dock tjänar denna undersökning väl. I och med att det finns en strävan att framställa hertig i Erik i god dager så blir de avsnitt som handlar om honom, i synnerhet där det är han som agerar, av en idealiserande karaktär. Det gällde att framställa alla hans handlingar så goda som möjligt, även sådant som kan betraktas som rena kidnappningsdramat. Texten beskriver hur hertigarna ser till att behandla Birger med all önskvärd lyx och bekvämlighet. De vinnlägger sig till och med om att den fogde de sätter att vara med Birger och Märta skall betjäna dem med ”bliid laat ok godh antswar” så kungaparet får en värdig tid i fångenskap. Här kan så realpolitik och höviska ideal alltså ändå tillåtas mötas i framställningen: krigiskt och aggressivt agerande bör åtföljas av ett höviskt beteende och i det här fallet åskådliggörs detta genom värdig behandling av en slagen fiende. Idealbilden härvidlag innefattar därmed både de höviska karaktärsidealen och den politiska handlingskraften, vilken dock beläggs med ett ridderligt uppförande och ges goda

292 Erikskrönikan, s. 115 f.

motiv och avsikter. Någon motsättning mellan det höviska och det realpolitiska förefaller inte författaren alls ge uttryck för och i perspektivet om två parallella ideologiska perspektiv stämmer detta väl in. Det manifesta och det latenta tankegodset förefaller samexistera och ha ett närmast dialektiskt eller kompletterande förhållande.

Denna dubbelhet återkommer även i andra sammanhang, där hertigens beteende både uppvisar en höviskt belevad gentleman och en kraftfull, orädd kämpe som värnar sina egna intressen. Det finns exempelvis inget undfallande eller vekt i hertigens svar till den norske kungen, när denne kräver att få Varberg i utbyte mot Eriks giftermål med den norska

prinsessan: ”Viltu hona ey giwa mik, Gud giffwe henne lycko, ä who hona faar! Wardbergh faar du ey ather i aar ok tess at sidher, at tu swa lather”²⁹³. Dock finns i detta en helt klart hövisk ton då Erik önskar sin tilltänkta lycka vem än hon får, samtidigt som han läxar upp den norske kungen.

I Erikskrönikan betonas ofta krigiska och maskulina ideal och motiv, något som också karaktäriserar beskrivningen av hertigarnas konflikt med den norske kungen. Ofta omtalas förhållandena mellan de svenska och norska lägren på ett sätt som framställer just de svenska männen, hertigarnas män, på ett idealiserande vis. Följande exempel visar hur orädd Erik personligen är på norsk mark: ”For Askershus han sik tha lagde ok wandade ey hwat konungin sagde ok giorde riddara ok howade fast ok räddis normen ey eth bast”294

. Citatet visar att Erik inte bara är orädd utan att han till och med håller hov och riddarslag i fiendeland och under fiendens näsa. Till idealbilden bör alltså läggas att en sann riddare och furste är orädd, till och med i fiendeland.

De därpå följande krigshandlingarna mellan Sverige och Norge, hertig Erik och kung Håkan, präglades av både regelrätta strider och brandskattning av motståndarens land. Också här, precis som i fallet med Håtunaleken, motiverar Tyrgils varför hertig Erik tar till våld: ”[t]het samma aar hertogh erik foor ena reyso mathelika stoor, for ty at honom war sakt, at nordmen the med litle makt willo ower a Swerige stötha at göra skadha ok enkte böta. Thy foor han til Norighis”295

. Det framställs alltså som om Erik svarar på ett hot mot Sverige och alltså faller in i Norge för att förhindra eller vedergälla detta. Återigen legitimeras alltså hertigens

293 Erikskrönikan, s. 118.

294

Erikskrönikan, s. 126. 295 Erikskrönikan, s. 132.

handlingar. I det tidigare exemplet, Håtunaleken, legitimerades överfallet på brodern Birger utifrån att tidigare orätter skulle ställas till rätta. Huruvida dessa förhållanden alls är med sanningen överensstämmande är svårt att säga med bestämdhet, men det står helt klart att, givet krönikans tendens, hertigens aktioner ofta förses med legitimerande motiv. Detta var sannolikt en viktig del i återberättandet och ”omberättandet” av det historiska skeendet för att upphöja och glorifiera Erik, och därigenom mobilisera politiskt stöd för hans sons

maktövertagande som kung i Sverige.

Utifrån det faktum att Tyrgils haft för avsikt att spegla hertigen som en ridderlighetens ideale företrädare, så blir framställningen av honom informativ om de ideal som utgjorde grunden för det världsliga frälsets idealiserade självbild. I det här fallet ikläds Eriks krigiska aktioner godtagbara motiv och ridderliga förtecken; det förefaller som om det alltså inte har varit acceptabelt att bedriva krigsföretag av vilka anledningar som helst. Det är dessutom så att dessa andra, mer godtagbara, motiv som anges i krönikan ger upplysningar om vad som betraktades vara i linje med det världsliga frälsets idealbild och anstående en av rikets främsta furstar. Att tillrättaställa ett svårt missförhållande eller att rida till strid för att försvara sitt rike framstår här som acceptabla motiv för krigiska handlingar.

Till uppskattade egenskaper som är tydligt kopplade till det politiska skeendet räknas: ansvarskännande och omsorg om rikets väl, ledarskap, handlingskraft, förmåga att skipa rättvisa och upprätthålla lag och rätt, förmåga att hålla ordning och stabilitet i riket, förmåga att skapa inre frid i riket, förmåga att föra krig och bedriva våldskampanjer, samt förmåga att genomdriva det man företagit sig. Dessa är alla mer eller mindre direkt kopplade till makt och rikets styrelse, det vill säga det allra högsta skiktet bland de frälse. Den gode fursten är

beskyddare, krigare, laggivare och regent och ska inte bara vilja skydda sitt rike och folk, utan också ha förmågan att göra det. Kapaciteten för krigisk styrka och handlingskraft bör här, till skillnad från de uppenbart höviska idealens personliga stridskunskaper, betraktas mer som en beredskap och förmåga att göra bruk av våld i politiskt syfte. Det skulle vara möjligt att se det i termer av stridsman och fältherre, även om detta är en lite haltande analogi.

Ett nyanserande exempel på hur krigföringen kunde se ut, står att finna i den senare

beskrivningen av just hertigens framfart i Norge. Texten återger hur Erik omgrupperade sina män efter att ha misslyckats få till stånd en större batalj under sitt intåg i Norge, och därefter gav sig ut och brandskattade i det omgivande landskapet: ”Hertoghin han foor ather til landa,

mädhan the thordo honom ey bestanda, ok brende swa mykit honom wart til rada²⁹⁶”. Denna redogörelse föregås av bland annat det nästan lakoniska omdömet om krig att ”slik er örloghis märe²⁹⁷”, vilket än mer förstärker den deskriptiva beskaffenheten i textstycket. För

undersökningens del är det i synnerhet det faktum att ridderskapets idealfigur hertig Erik personligen tillskrivs att ha varit orsak till den brandskattning och därigenom ödeläggelse som fiendelandet utsattes för. Några förmildrande omständigheter eller synnerligen goda motiv för just detta tilltag anges inte, inte utöver de generella motiven för beslutet att just gå in med vapenmakt i Norge. Däremot anger krönikören efter citatet om Eriks framfart att ”Sidhan skortade hertogenom ey unade”²⁹⁸, vilket indikerar att tilltaget väckte mycket starka reaktioner och fiendskap i de norska leden. Slutsatsen härvidlag blir, utifrån ett latent ideologiskt perspektiv, att det i krig kunde betraktas som ”en del av spelet” att gå hårt fram även mot icke militära mål. Detta betyder naturligtvis inte att sådana aktioner sågs med blida ögon, men det betyder, i Erikskrönikans kontext, inte heller att sådana handlingar per

definition utgjorde nidingsdåd vilka en idealriddare som Erik inte befattade sig med.

Krönikans tendens att porträttera Erik som en ädel och god furste borde helt enkelt inte medge en sådan här beskrivning, utan vare sig motiverande eller ursäktande bevekelsegrunder, om inte beteendet betraktades som en del av krigandets natur. Vidare implicerar avsnittet ett starkt vi-och-dem-perspektiv, även om det är nödvändigt att hålla i minnet att allianser ofta skiftade hastigt och att innebörden av vilka vi och de var kunde skifta likaså. På en latent ideologisk nivå får det alltså betraktas som att under rätt förutsättningar, framförallt krigstillstånd, var våld och brutalitet av det här slaget accepterade.

Ett ytterligare exempel på hur hertig Erik agerar mer realpolitiskt än med ridderligt mod står att finna i den del av framställningen som tilldrar sig den danske kungen Erik Menveds intåg med trupp i Sverige. Denna gång är det hertigen som drar sig undan:

Tha the komo til Swerik Tha gaff hertogin up eth wiik

ok rymde fore i landit in. Hwat ther fore war thet sin, kost ok foder, thet took han alt.²⁹⁹

I detta citat och den därpå följande framställningen framgår att hertigen bedrev ett slags gerillataktik mot sina motståndare och försökte omintetgöra sina motståndares möjligheter att 296 Erikskrönikan, s. 133. 297 Erikskrönikan, s. 133. 298 Erikskrönikan, s. 133. 299 Erikskrönikan, s. 134 f.

föda sina män genom att ta allt han kom över under sin flykt. Här flyr alltså Erik istället för att stanna och strida och för sin kamp istället på ett gerillalikt sätt. Utifrån detta och de innan analyserade textavsnitten är det möjligt att skönja ett slags realpolitiskt agerande, motiverat av upplevd nödvändighet. Hertigen hade helt enkelt inte kunnat möta dessa motståndare i öppen och ärlig strid vid det givna tillfället med någon som helst förhoppning om att vinna, varför han inte heller gjorde det.

Detta förhållande, att man vid behov kunde göra avsteg från de manifesta riddaridealen, förefaller ha varit synnerligen sant i händelse av väpnad konflikt och innebar en slags

acceptans av avvikelser från vad som förknippades med de höviska och de ridderliga idealen. Så länge de långsiktiga målen, eller bevekelsegrunderna var i linje med, eller åtminstone inte i konflikt med, de ridderliga idealen var det, i situationer av stort behov, möjligt att handla på ett sätt som tillfälligt innebar avsteg från ridderlighetens allra mest ”naivt” tydliga ideal.

Det mönster som börjar gå att skönja tyder på att ett slags realpolitisk pragmatism även existerade rent officiellt inom det världsliga frälset. Sammantaget med tanken om

handlingskraft pekar detta mot ett slags latent ideologiskt perspektiv där det är bättre att agera genom att göra ett tillfälligt avsteg från manifest, hövisk sed, än att agera i linje med de manifesta idealen men utan att uppnå det övergripande goda. Det vore fel att dra allt för stora växlar utifrån detta resonemang, men det skapar definitivt utrymme för existensen av

alternativa tankeparadigm, bredvid de tydligt manifesta, ridderliga idealen, som innehöll mer realpolitiska betraktelsesätt. Kanske är det möjligt att de feodalt präglade värden som utgjorde det världsliga frälsets ideologiska förankring och föreställningsvärld även inkluderade en underliggande och latent nivå av rent realpolitiska ideal knutna till såväl gruppen, som dess upplevda rätt till makt.

Många av de exempel som anförts hittills i analysen har betonat kvaliteter och ideal som har att göra med belevat leverne eller handlingskraft och ledarskap, men det finns mycket

relevanta exempel som inte följer dessa huvudspår. Det mest talande av dessa finns beskrivet i samband hertigarnas tillfångatagande i vad som kommit att kallas Nyköpings gästabud, då de två hertigarna, Valdemar och Erik, ställdes inför kung Birgers svek. När han äntrade den plats där de sov med beväpnade män för att arrestera dem uppstod ett tumult i vilket, enligt

Erikskrönikan, hertig Valdemar försökte göra våldsamt motstånd medan hertig Erik intog en helt annan ställning. I krönikan återges förloppet på följande vis:

Tha waro the inne meer än tii ok haffdo thera swerd dragith.

Summi willo han [Valdemar] huggit ok summi slagith. Colrat Isar war honom nest,

I honom fik han handfäst ok hoff han nider under sik ok sagde: ”Broder, hielp nu mik!” Tha lupo the meer än tiugho upa han, summe willo stingan ok summe slan. Hertogh Erik sagde: ”Lat wara som er! War stridh dugher ekke nu här.”300

Hertig Erik ger i detta stycke ett mycket passivt och uppgivet intryck, vilket står i stark kontrast till hans tidigare sätt att agera. Varför det är så kan ges många svar. Ett mycket övertygande resonemang anger att den här utformningen av avsnittet kan vara ett utslag av en önskan att främja krönikans politiska tendens med hjälp av en stilistisk finess, en analogi. Tyrgils har i så fall tagit till det starkaste motivet som går hitta i det medeltida samhället: den bibliska, kristna traditionen. Stycket kan helt enkelt betraktas som en analogi av Jesus

tillfångatagande i Getsemane, med den, särskilt under medeltiden, förhatlige Judas i form av kung Birger, den tappre Petrus i form av hertig Valdemar och den milde Jesus i form av hertig Erik. Detta resonemang ligger alltså helt i linje med tankarna om Erikskrönikans tendens och avsnittet skulle då kunna ha avsetts fungera särskilt stärkande för den unge Magnus Erikssons legitimitet. På detta vis kunde Tyrgils vända ett nederlag till en seger, om än i nästa

generation. Ett sådant här förhållande betraktas som mycket sannolikt i den här uppsatsen, vilket ger vid handen att Erikskrönikans återgivande av de specifika detaljerna kring Nyköpings gästabud inte kan tillskrivas något större källvärde.

Däremot öppnar avsnittet för en tolkning av dess idealiserande kvaliteter. En premiss för ett sådant resonemang om idealbilder i detta avsnitt, är att Tyrgils använde den kristna

symboliken på ett sätt som han kunde förvänta sig skulle tas emot väl i de avsedda

publiklagren. Det vill säga, i de bilder han målade i texten bör ha funnits en förening av det världsliga frälsets ideal och den bibliska traditionen. Det Kristuslika, ödesmättade agerandet hos hertig Erik bör alltså ha uppvisat sådana karaktäristika som omfattades och idealiserades av den aristokratiska eliten. Det är lätt att knyta sådana höviska ideal som mildhet, måttfullhet och gudfruktighet till avsnittet, men det är däremot svårare att koppla sådana ideal som

300 Erikskrönikan, s. 156 f.

handlingskraft och krigisk förmåga till den här framställningen av Erik. I det Kristuslika perspektivet kan Erik betraktas som en förståndig och vis man som inte låter ilskan få överhanden, utan istället förmår välja att icke bidra till onödigt och meningslöst våld.

Betraktat i skenet av tidigare krigiska handlingar från Eriks sida framstår dock alltså detta