Källkritik: funktion och tendens

När det gäller Erikskrönikan betraktad som fenomen, utan hänsyn till dess olika versioner, finns mycket att klargöra. För att genomlysa detta följer här efter en vidare källkritisk genomgång av Erikskrönikan, med början i funktionsperspektivet.

Även om det är vanskligt att fastslå andra människors avsikter, i synnerhet om de varit döda i över ett halvt årtusende, är det möjligt att urskilja ett antal möjliga funktioner som krönikan sannolikt skrevs för att uppfylla. Till att börja med är krönikan ett politiskt dokument i form av en propaganda skrift, vilken skulle stärka Magnus Erikssons plats på tronen och legitimera hans maktutövning. Detta är troligtvis den mest tydliga och mest allmänt kända avsikten, eller tendensen. Det är möjligt att utläsa detta som en medveten strävan hos författaren.¹²⁷ I

125 Rolf Pipping, Erikskrönikan enligt Cod. Holm: D.2 jämte avvikande läsarter ur andra handskrifter (ur

Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet, nr. 68), Uppsala ; Stockholm 1963 (1921). 126

Erikskrönikan. s. 20-23.

källhänseende får detta stora konsekvenser; det går helt enkelt inte att lita på krönikörens framställning av det politiska läget och det är helt klart att personbeskrivningar såväl som handlingar i krönikan är färgade av den politiska tendensen. Det tydligaste exemplet på detta är framställningen av hertig Erik, kung Magnus far, som krönikans ädle hjälte och kung Birger som dess svekfulle skurk. För den föreliggande undersökningen kommer dock inte detta att utgöra ett hinder, eftersom det är de idealiserade framställningarna såväl som deras absoluta motsatser som efterfrågas.

En annan viktig funktion som krönikan troligen haft, har varit att bidra till den europeisering av Sverige, som pågick som ett medvetet företag bland landets elit. Detta handlar om dels om att skapa inhemsk litteratur av samma slag som var definierande för, och vanligt

förekommande i, de kulturområden som utgjorde förebild för den svenska makteliten. Det handlar också om att i krönikan påvisa, i det historiska återberättandet, att Sverige hade sina egna riddare, var del av och införstådd med den höviska kulturen, samt kunde i landets nära förflutna och samtid uppvisa de karaktäristika som kännetecknade ett modernt europeiskt rike av feodalt snitt. Denna funktion avsåg i synnerhet en publik inom landets gränser, men kanske även i viss mån en publik från utlandet. Avseende författarens medvetenhet i detta

sammanhang är det möjligt att göra direkta iakttagelser i krönikans text, där det i inledningen går att läsa följande:

Verldena hawer han [Gud] skipat swa widha, ---

ok eth ther med som Swerighe heter. Hwar som nor i werldena lether tha far han finna hwar thet er. Godha tiägna finder man ther, ridderskap ok häladha godha, the Didrik fan Berner vel bestodo.¹²⁸

Det står helt klart att här ville författaren försöka sätta det perifera svenska riket på den höviska kartan och se till att stärka den bilden av Sverige som ett modernt rike av kontinental modell. Denna funktion är synnerligen intressant för den här uppsatsen, inte minst för att denna ambition också mynnar ut i flertalet exempel på vad som betraktades som tillhörande detta nya, det höviska. Författaren har alltså haft en ambition att uppvisa de höviska idealen och dessutom låta dessa passa in på krönikans karaktärer genom att klä dem och deras ord och

128 Erikskrönikan, s. 27.

handlingar i en hövisk ”skrud”. Författaren har således vinnlagt sig om att skapa just de idealbilder av den svenska eliten som den här undersökningen ämnar undersöka och tolka.

Även Thomas Småberg kommenterar Erikskrönikans plats i den svenska medeltida europeiseringsprocessen. Han pekar på att det finns en tydlig relation mellan de händelser som återges, deras symboliska värde och de eftersträvansvärda ideal som skall förmedlas. Småberg exemplifierar sitt resonemang med hjälp av torneringen som motiv. Vid en genomgång av ett av de tillfällen då krönikan beskiver en tornering skriver Småberg att: ”Torneringen hölls också nära den byggda hallen, vilket gör även detta till en aktiv konstruktion av plats med tydliga kopplingar till de höviska idealen. Genom att forma det sociala rummet konstrueras ideal och identiteter som till viss del var nya för det svenska samhället.”129

Detta antyder att Erikskrönikan skulle vara författad med en, åtminstone delvis pedagogisk ambition, och ha klara legitimerande och konsoliderande avsikter. Utifrån

Småbergs resonemang skulle därmed Erikskrönikan ha utgjort en fostrande och förenande faktor i det nyligen uppkomna svenska medeltidsfrälsets identitetsskapande. Huruvida krönikan någonsin lästes på detta sätt är förstås omöjligt att påvisa, men det står helt klart att den i texten bär en tydlig vision om den svenska eliten under 1200- och 1300-talen, en vision som inbegriper de ridderliga kulturella uttrycken från kontinenten. Det är således tänkbart att Erikskrönikan faktiskt var tänkt att forma och påverka det svenska frälset genom sina exempel och sitt berättande.

Det har också hävdats att Erikskrönikan kan ha varit avsedd att fungera som ett slags

instruktion i höviskt beteende och form, något som skulle gå hand i hand med ambitionen att bidra till Sveriges närmande mot de mer utvecklade medeltida rikena i Europa. Det bör dock nämnas att denna påstådda funktion är omstridd och inte allmänt vedertagen. Ur källkritiskt hänseende är det dock viktigt att veta att en förtrogenhet med riddarlyrikens stilistiska former ger vid handen att vad som först kan betraktas som ett pedagogiskt eller instruerande anslag också kan ha stilistiska orsaker. Detta bör dock inte utgöra ett bekymmer i kommande undersökning eftersom det är det idealiserade som eftersöks, och då inte i första hand betraktat som utslag av en didaktisk ambition.

Erik Lönnroths bedömning av syftet med Erikskrönikan är att: ”Erikskrönikan uppger som sitt huvudsakliga ändamål den rena förströelsen. Men detta hindrar ej, att den som nästan alla krönikor har lärdomar att ge sina läsare. Den vill prägla ett bestämt livsideal och ett bestämt fursteideal”130

. Detta innebär att Lönnroth i det stora hela ansluter sig till ett betraktelsesätt avseende Erikskrönikans funktioner som uppfattar krönikan som försedd med en fostrande, konstruerande ambition beträffande de ideal den innehåller. Denna bedömning delas i den här uppsatsen.

Gisela Vilhelmsdotters slutsatser visar dock på en i viss mån annan tolkning av krönikans funktion. Enligt Vilhelmsdotter har krönikan ett mycket specifikt syfte, vilket är direkt riktat mot successionsdramat kring Magnus Eriksson: ”Det mål krönikören strävat mot var att rättfärdiggöra kungavalet år 1319”131

. På många vis handlar detta om att efterforska vilken tendens som löper genom Erikskrönikan och den vägen fastslå dess funktion. Vilhelmsdotters argumentation är både väl underbyggd och övertygande, och det förefaller onekligen ha varit en viktig funktion i Erikskrönikan att legitimera Magnus Erikssons tillträde till tronen.

Här bör också tilläggas att Vilhelmsdotter, till viss del i kontrast till Lönnroth, inte betraktar det som särskilt troligt att Erikskrönikan varit tänkt att ha en pedagogisk funktion. Enligt Vilhelmsdotter kan det ifrågasättas om krönikan alls skall läsas som ett didaktiskt verk:

Erikskrönikan saknar didaktiska och pedagogiska inslag av Konungastyrelsens typ. De forskare som sett Erikskrönikan som en hyllningsdikt eller furstespegel, och daterat den till åren 1331-32, måste i någon mening uppfattat ett av dess syften som didaktiskt, där den viktiga poängen var att Sverige var ett valrike. Men krönikan kräver en styrd tolkning för att förstås på det sätt som förespråkarna för den senare dateringen menar.¹³²

Hon klargör också tydligt att det här perspektivet handlar om hur Erikskrönikan inte kan vara en didaktisk skildring med sikte på den unge kungen. Så långt finns inte heller anledning att ifrågasätta resonemanget, emellertid kan bilden göras mer komplicerad. Hos andra forskare är det ju inte heller den unge kungen som är den huvudsakliga målgruppen, men de har ändå kunnat se en möjlig didaktisk ambition. Många av de argument som Vilhelmsdotter använder för att vederlägga Erikskrönikans didaktiska funktion kretsar kring krönikans olämplighet som ett slags furstespegel för Magnus Eriksson, men tar inte hänsyn till perspektiv som att det nyligen etablerade frälsets behov att reproducera sig som social och politisk grupp.

130 Lönnroth, ”Medeltidskrönikornas värld”, s. 70. 131

Vilhelmsdotter, s. 85. 132 Vilhelmsdotter, s. 34.

Dock skall inte den implicita polemiken i avseende på Erikskrönikans eventuellt didaktiska funktion övertolkas. Det är fullt möjligt att krönikan kan ha varit avsedd att ha mer än en funktion, något som varken Lönnroth eller Vilhelmsdotter på något vis bestrider. Det handlar snarare om vilken som kan betraktas som krönikans huvudsakliga funktion.

I det här sammanhanget är det förtjänstfullt att göra en jämförelse av Ingvar Anderssons och Sven-Bertil Janssons olika perspektiv på diskussionen, för att få på så vis få ytterligare

dimensioner. Andersson, som är positivt inställd till en allmän didaktisk funktion, hävdar i sitt verk om Erikskrönikans författare att ” Ibland har man nästan intrycket att hans [krönikörens] dikt också var avsedd att i tillämpliga delar läsas som en handbok i korrekt uppträdande och bildad fraseologi – ett syfte som naturligtvis inte var främmande för den hans föregångare, som översatte Eufemiavisorna till svenska”133

. Därmed inte sagt att Andersson betraktar Erikskrönikan som en kungaspegel för blivande furstar och han pekar inte heller på att den innehåller några av de medvetna, pedagogiska ansatser som en sådan fostringsbok så tydligt uppvisar, istället handlar det om undervisning genom exempel.

I sin avhandling Medeltidens rimkrönikor: studier i funktion, stoff och form intar Sven-Bertil Jansson härvidlag en mycket kritisk ställning till vad han kallar krönikans didaktiska element: ”[v]idare måste man fråga sig om Erikskrönikan överhuvudtaget har några exempel på en uttalad didaktisk inställning. Varken i prologen eller annorstädes ger den genom längre resonemang uttryck för någon pedagogisk avsikt”¹³⁴. Detta betyder dock inte att Jansson menar att krönikan inte kan ha använts i något slags exemplifierande eller hyllande syfte, men att det inte går att fastslå som en av krönikörens huvudsakliga avsikter.

Jansson anför dessutom en ytterligare aspekt i sitt ifrågasättande av Erikskrönikans

pedagogiska funktion. Ett av hans starkaste skäl att ifrågasätta en dylik funktion ligger i vad som skulle kunna beskrivas som ett slags mönsterskrivande, där mönstret är viktigare än den verklighet mönstret appliceras på och där funktionen inte i första hand är pedagogisk. Jansson skriver:

För den medeltida författaren vilar den sanna verkligheten objektivt i Gud och är oavhängig subjektet. Föremål och människor är infogade som led i en given ordning. Man kan inte förstå

133

Andersson, s. 8 f.

denna genom att beskriva dess speciella yttringar i sinnevärlden; det träffar bara utsidan av verkligheten. Den sanna verkligheten är inte det sinnliga, det speciella, det enskilda utan det ideala, det typiska, det allmänna. För att detta allmänna ska kunna uttryckas erfordras en typisk framställningsform. Det är alltså inte diktarens uppgift att beskriva någonting med hjälp av alldeles speciella igenkänningstecken.

Därför möter man i litteraturen ideallandskap och inte realistiskt beskrivna landskap med originell prägel. Därför alla idealiserade hjältar, därför också vissa hyperboliska uttryck… … Därför kan författaren genom att jämföra ett enstaka förlopp med det idealtypiska slippa ifrån att beskriva det speciella fallet; typen förutsätts bekant.¹³⁵

Denna stilistiskfilosofiska invändning mot krönikans pedagogiska funktion kan förstås som att de höviska exempel den moderna människan tolkar som förebilder i ett pedagogiskt hänseende, snarare är stilistiska uttryck och för krönikörens samtid framstod som en del av de förväntade ingredienserna i riddarlitteraturen. Enligt Jansson omfattade den medeltida

föreställningsvärlden nämligen den platoniska uppfattningen om idén som den högsta

verkligheten och sinnevärlden som dess skuggbild¹³⁶ och det är också på detta han bygger sin kritik av didaktisk ansats i krönikan. Det är dock möjligt att ifrågasätta utbredningen av detta betraktelsesätt om idévärlden och sinnevärlden, i synnerhet i fråga om dess applicerbarhet på det dagliga livet under medeltiden. Det är relevant att fråga sig huruvida ett sådant synsätt någonsin på allvar existerade utanför litteraturen och de teologiska sammanhangen, om det verkligen genomsyrade all litteratur samt i vilken utsträckning det hade någon reell tyngd i ridderskapets politiska gärning.

Det är tydligt att båda uppfattningarna har sina förkämpar, såväl som sina kritiker. Bland dem som ifrågasätter den didaktiska funktionen har det betonats att det råder avsaknad på en manifest ambition att undervisa, och då i synnerhet med avseende på den unge kung Magnus Eriksson. Det andra betraktelsesättet betonar istället Erikskrönikans generella instruerande i god sed och höviskt sätt genom sina exempel, och då med eliten inom det världsliga frälset som tänkt adressat. Det går alltså inte, på grund av de något olika ingångsvärdena, att betrakta ställningstagandena som helt ömsesidigt uteslutande varandra. Det förefaller snarare röra sig om preferens i frågan om huruvida det ska ses som fruktbart och relevant att tala om en didaktisk funktion i Erikskrönikan. I den här undersökningen betraktas det dock som att Erikskrönikan har en tydlig fostrande funktion och att denna motiveras av framförallt frälsegruppens behov av att designera och reproducera sig själva som social, priviligerad

135

Jansson, Medeltidens rimkrönikor, s. 158 f.

grupp i den relativt nya svenska samhällsordningen under 1300-talets första hälft. Krönikan kan därmed betraktas som synnerligen lämplig för en undersökning av kommande karaktär, där det är frälsets idealiserade självbild som eftersöks.

Huruvida Erikskrönikan skall betraktas som ett försök att legitimera en ny samhällsordning, åtminstone i frälsets ögon, är också tämligen omstritt. Bland dem som hävdar att krönikan inte är ett sådant verk märks namnkunniga personer såsom Ingvar Andersson. Argumenten här kretsar kring krönikans brist på normativa uttalanden eller uppenbar indoktrinering. Det bör dock nämnas att det är fullt möjligt, trots denna frånvaro, att betrakta Erikskrönikan som ett uttryck för en strävan att förankra och cementera ett feodalt präglat system av svenskt snitt. Inte minst blir detta möjligt om man betänker att krönikan i nära nog hälften av texten

beskriver, hur än tendensiöst, en tid då nämnda system redan börjat vinna insteg och etableras. Krönikan kan då genom att hylla och glorifiera de befintliga traditioner och företeelser som är sammankopplade med det nya samhället i Sverige också verka legitimerande för desamma. Detta glorifierande är också något som onekligen sker i Erikskrönikan, men frågan är förstås i vilken utsträckning detta handlar om tillhörande stilistik. Det är inte heller otänkbart att stilistiken och legitimerandet går hand i hand och att det inte behöver finnas en motsättning, inte ens ifråga om krönikörens intentioner.

En ytterligare funktion som Erikskrönikan var avsedd att ha och som dessutom står att finna skriven i slutet på krönikans prolog är följande:

”Hwo thet hawer ey förra hört sakt, nu ma han thet höra, hawer han tess akt, fore lust at höra fagher ordh

ok skämptan oss, til wi gaa til bordh.¹³⁷

Författaren skrev helt enkelt med en förklaring på vad publiken kan förvänta sig av verket, förutom en historisk redogörelse över det senaste hundratalet år, och det var underhållning. Detta kan vid en första anblick tyckas som en lättviktig och irrelevant del av den källkritiska genomlysningen, men i själva verket förhåller det sig precis tvärtom. Denna information, att författaren medvetet haft som mål att göra sin krönika underhållande såväl som beskrivande, utgör en viktig komponent i förståelsen av hur texten skall tolkas. Det innebär visserligen inte en diskvalificering av den historiska information i Erikskrönikan, men eventuellt en

ytterligare konsideration för vilken information som inkluderades och vilken information som

137 Erikskrönikan, s. 27.

förkastades. Därtill bör läggas den möjlighet att, förutom den politiska tendens som påverkat författarens framställning, även denna ambition kan ha påverkat hur författaren handskats med det stoffet i krönikan.