Källans beskaffenhet: handskrifternas genealogi och hierarki Det avgörande i detta sammanhang blir alltså i vilken utsträckning dessa handskrifter, och

därmed också de tryckta transkriptionerna, editionerna, av desamma, verkligen är trogna arketypen och därigenom alls representativa för 1300-talet. För den här undersökningen är det, som nämnts ovan, helt avgörande att ett sådant förtroende kan upprätthållas; det är helt enkelt inte möjligt att genomföra kommande undersöknings forskningsansats med bibehållen trovärdighet om slutsatsen i denna fråga blir att 1400-talsavskrifterna återspeglar 1400-talets idévärld och inte 1300-talets. Här vilar uppsatsens trovärdighet helt i händerna på de forskare som genom åren behandlat handskrifterna och hanterat denna fråga.

Till att börja med bör emellertid ett antal förhållanden rörande de bevarade versionerna av Erikskrönikan redovisas. Det förhåller sig nämligen så att krönikan föreligger i ett antal olika versioner i ett antal olika handskrifter. Dessa olika versioner av Erikskrönikan klassificeras därefter i sin tur med bokstäver, A-T, av vilka endast ett litet fåtal anses som trogna

arketypen.¹¹² Enligt den moderna forskningen går det en skiljelinje mellan de handskrifter och versioner av krönikan som har, respektive inte har, utsatts för den svenske 1400-talskungen Karl Knutssons inblandning. I en ambition att framställa sin egen härkomst mer fördelaktigt sökte Karl införliva Erikskrönikans berättelse som en förhistoria till sin egen hårt tendensiösa krönika, och skapa ett konungsligt kontinuum kring sin egen person. Denna strävan innebar också direkta ingrepp i Erikskrönikans text. Jonsson hävdar att: ”Den helt övervägande

majoriteten av bevarade EK-texter (D-T i Pippings edition) återger krönikan i den genom Karl Knutssons försorg friserade formen” och att vi kan ”bortse från dessa, när vi sysslar med frågan om EK:s tillkomst och krönikans tradering i det ursprungliga skicket”113

. Den

111 Jonsson, s. 14. 112

Här kan hänvisas till Jonssons föredömliga undersökning av handskrifternas tradering för mer information 113 Jonsson, s. 108.

kröniketext som utgör grunden för kommande undersökning är den så kallade A-texten, från Cod. Holm. D 2, vilket innebär att den tillhör de tre krönikeversioner (A-C) som bär spår av Karl Knutssons påverkan.

På frågan om de bevarade handskrifterna A, B och C:s representativitet i relation till

arketypen, är det möjligt att ta hjälp av exempelvis Sven-Bertil Jansson som i sin avhandling hävdar att: ”Man kan visserligen säga att de ledande handskrifterna (ABC) på det hela taget troget återger originalets framställning. Men att man alltid måste hålla i minnet att de mer än 100 år yngre handskrifterna kan innehålla sådant som inte tillhörde det ursprungliga

verket.”114

Detta skulle i så fall möjliggöra, åtminstone ur detta perspektiv, ett kritiskt studium av Erikskrönikan, som den idag är tillgänglig, i syfte att vinna kunskap om det svenska 1300-talet. Det är dessutom så att Jansson inte endast ger uttryck för en egen åsikt i detta

sammanhang, utan baserar sitt resonemang på en genomlysning där många andra forskares uppfattningar, inte minst Rolf Pippings, presenteras och behandlas.

Bengt Jonsson tillför i detta sammanhang mycket relevant information, härrörande från hans undersökning av Erikskrönikans tradering: ”Vårt nyvunna resultat att flertalet av de äldsta nu befintliga EK-texterna traderats inom författarens egen släkt talar i viss mån för att de icke så radikalt avlägsnat sig från arketypen som stundom gjorts gällande”115

. Detta är naturligtvis för kommande undersökning ett synnerligen positivt inlägg. Utöver detta hävdar dessutom

Jonsson att: ”Givetvis har versformen och rimkravet haft en starkt konserverande verkan (utan motsvarighet i prosa)” och att ”[d]enna kommer till synes inte minst därigenom att de 1400-talstexter av EK vi nu talar om varit påfallande motståndskraftiga mot den allmänna

språkutveckling som ägt rum sedan krönikans tillkomst o. 1325; den ungefärliga gränsen mellan äldre och yngre fornsvenska brukar sättas till o. 1375”116

. Utifrån detta börjar vi kunna närma oss en bedömning att Erikskrönikan, i den form den återfinns i versionerna A-C, sannolikt avspeglar 1300-talets idévärld och inte 1400-talets.

En ytterligare röst för materialets relevans utgör Kjell Kumlien som i sin avhandling

Historieskrivning och kungadöme i svensk medeltid noterar att Erikskrönikan ger ”en både

114 Jansson, Medeltidens rimkrönikor, s. 144. 115

Jonsson, sidan 135. 116 Jonsson, sidan 135.

omfattande och spännande skildring av svenskt samhälle under folkungatid”¹¹⁷. Senare i texten förstärker Kumlien Erikskrönikans position som relevant för den tid den här

undersökningen avser, då han sammanfattar sin omfattande genomlysing av Erikskrönikan. Här påtalar han det faktum att krönikans innehåll i många stycken verifieras av annat textmaterial:

Erikskrönikan, sådan vi nu känner den, är en av äldre och nyare stoff sammanställd versberättelse [här syftar Kumlien på originalförfattarens tillgång på information om de tidsavsnitt i krönikan rörande händelser före hans egen tid och inte några eventuella tillägg gjorda vid nedtecknandet av de senare avskrifterna] om Sveriges historia från 1200-talets mitt till 1319. Den återger en levande muntlig tradition, som präglar stora delar av dess framställning. Men viktiga partier i krönikan kan föras tillbaka på skriftkällor, särskilt uppteckningar, som gjorts i kloster. Som betydelsefullaste förmedlare framträder härvidlag franciskanklostret vid Stockholm…118

Detta inlägg stärker den tidigare bedömningen och ger ökad auktoritet åt en undersökning av Erikskrönikan i syfte att utforska 1300-talet. Därmed får det betraktas som en acceptabel premiss att i uppsatsen lita på bedömningen att handskrifterna från 1400-talet, och i synnerhet den krönikeversion som ligger till grund för denna undersöknings källmaterial, återspeglar 1300-talets och dess idévärld.

Här är det också viktigt att nämna att den version som ligger till grund för denna uppsats, den som Sven-Bertil Jansson kallar ”den bästa handskriften” ¹¹⁹, är samma version som Pipping publicerade, alltså version A som återfinns i Cod. Holm. D 2 och som förvaras på Kungliga Biblioteket¹²⁰. Resonemanget bakom varför version A anses vara ”den bästa” grundas i att dess texthistoriska ålder gör den till en äldre generation än versionerna B och C, trots att dessa är något äldre i avseende på tidpunkten för nedtecknande. Den är helt enkelt betraktad som varande av ett tidigare avskriftsled.¹²¹ Det är visserligen inte syftet med denna undersökning att genomföra en filologisk kategorisering, a la Rolf Pipping, men det är utan tvivel

nödvändigt för undersökningens trovärdighet att tydligt redovisa transkriptionens härkomst så långt som möjligt och därmed belägga dess giltighet i relation till undersökningen.

117 Kumlien, s. 114.

118 Kumlien, s. 118 f; kursiveringen är min egen.

119 Erikskrönikan, s. 22. För vidare referens, se Rolf Pippings utgåva i Samlingar utgivna av Svenska

fornskriftsällskapet, nr 68 från 1963. 120

För mer utförlig och detaljerad information om handskrifterna och deras inbördes relationer, se Conny Bloms avhandling Förbindelsedikten och de medeltida rimkrönikorna (Lund 1972), särskilt sidorna 12-79.

121 För mer information om detta resonemang se Kumlien sidorna 68-92. Här bör dock poängteras att Pippings och Janssons bedömning av version A, som den av de bevarade handskrifterna som ligger närmast originalet, inte står över kritik, vilket också framgår i Kumliens bok.

Ett mycket kraftfullt, men på grund av proveniensproblematiken inte vattentätt, argument för att textversion A faktiskt är av ett tidigare avskriftsled än åtminstone B-versionen, kan hämtas från det språkliga fältet och i detta är det Jonsson som åter vägleder. Han skriver om

arketypens författare att ”… han var västgöte” och om texten att: ”[t]rots att vi blott känner EK i relativt sena avskrifter lyser originalets västgötskt färgade språk tydligt igenom”122

. Det är därför betydelsefullt, som Jonsson anger inom parentes i sina noter, att: ”…texten i D 2 innehåller flera västgötska språkdrag än den i D 4 a”123

. A-versionen har relativt sett alltså mer av de gamla, västgötska språkinfluenserna kvar i texten och får därigenom anses som sannolikt liggande närmre arketypen än B- och C-versionerna rent textgenealogiskt. Jonsson understryker även A-textens ställning som den relativt sett äldsta textgenerationen när han skriver att: ”Trots att EK-texten är nedskriven åtskilligt senare än D 4:s representerar den ett äldre stadium än D 4:s”124

. Utifrån detta resonemang följer att A-texten från Cod. Holm. D 2 i denna undersökning kan betraktas som av högst värde i de bevarade kröniketexternas

inbördes hierarki, proveniensproblematiken till trots. Därigenom betraktas också A-texten som den version som sannolikt kan antas ligga närmast arketypen i sin framställning och därmed är den ”bästa” källan för kommande studie.

1.6.2 Källans beskaffenhet: editionerna av Cod. Holm D 2

De svagheter som det innebär rent källkritiskt att undersökningen baseras på en av editionerna av Cod. Holm. D 2, snarare än den faktiska handskriften i sig, rör distans. Kort sagt finns här en eventuell felkälla, utöver mina egna brister som historiker, och det är det extra ledet av distans mellan den kommande undersökningen och handskriften som utgörs av

transkriptionen. Då föreliggande undersökning är helt baserad på Sven-Bertil Janssons edition och ingen egen läsning av handskriften företagits, förutsetts alltså korrektheten i den för uppsatsen använda editionen. Resultaten av denna undersökning skall därmed ses i ljuset av detta och giltigheten vilar därmed delvis på tredje parts insats, Pipping och Jansson.

Jansson har dessutom företagit en organisering av texten, för att göra den mer lättillgänglig, innehållande en uppdelning av textmassan och ett antal språkliga systematiseringar. I detta avviker Jansson från såväl handskriften, som Pippings utgåva, vilket naturligtvis skapar en

122 Jonsson, s. 55.

123 Jonsson, s. 252, (not 344). 124

Jonsson, s. 109. Det skall också tilläggas att den kröniketext ur D 4 som hänvisas till i citat är en numera till största delen förlorad version, vilken Jonsson dock kunnat proveniensbestämma till omkring 1420-talet.

ytterligare dimension av distans mellan den här undersökningen och handskriften. De fel som kan uppstå till följd av detta är relaterade till huruvida Jansson gjort felaktiga bedömningar av texten och således i sin systematik förändrat dess innebörd. Här nedan följer en jämförelse sida vid sida av de två tryckta editionerna av Erikskrönikan. De bygger båda två på

handskriften Codex Holmensis D2, men innehåller skillnader i avseende på normering av stavning och kommatering. Det valda avsnittet är krönikans prolog. Till vänster redovisas Pippings¹²⁵ handskriftstrogna edition och till höger Janssons något omarbetade edition, vilken utgör källmaterial för kommande studie. Skillnaderna mellan editionerna i avseende på systematisering av stavning är tydligt markerade genom understrykning i båda kolumnerna.

GUD hawe heder äro ok looff GUD hawe heder, äro ok looff! han er til alskons dygd vphooff Han er til alskons dygd uphoof,

all jorderikis frygd ok hymmerikis nade all jorderikis frygd ok himmerikis nade, thz han er welduger ouer them bade thet han er welduger ower them bade at giffwa ok läna hwem han thz an at giffwa ok läna hwem han thet an.

Som synes ovan är inte ingreppen i texten av betydelseförändrande eller stilförändrande art och det gör att Janssons edition blir mer lättbegriplig utan att på något vis förvanska

originaltexten. Jansson har dessutom tydligt och öppet redovisat vilka ingrepp som är gjorda, utövat en kritisk och medveten varsamhet i ingreppen, samt dessutom konsulterat andra forskare.¹²⁶ Detta sammantaget med att den här undersökningens forskningsansats inte är filologisk eller ortografisk gör att Janssons edition kan accepteras som källa.