Källkritik: mottagare och sändare

I avseende på frågan om för vem som Erikskrönikan är skriven gör Erik Lönnroth ett konkret och relevant inlägg:

Den allmänna miljö ur vilken Erikskrönikan framgått, är tämligen lätt att fastställa. Krönikan är skriven under Magnus Erikssons förmyndarregering, har hämtat sin muntliga tradition från kretsen kring hertig Erik Magnusson och har speciell anknytning till Mats Kettilmundsson. Den läsekrets, till vilken den vänder sig, är tänkt som ett höviskt sällskap av dem som har lust att höra fagra ord och skämt ”tills vi gå till bords”. Krönikan har en diskret men tydlig adress till den unge konungen själv, vars förfäder den skildrar och hos vilken den vill hålla i erinran, att han har ”Gud och uppländske män” att tacka för sin tron.138

Det är uppenbart att Lönnroth tänker sig medlemmar av frälset som målgrupp för verket, ”höviskt sällskap”, och att han dessutom uppfattar en påtaglig tendens för denna grupp. Enligt Lönnroth reflekterar Erikskrönikan ett synsätt där kungen skall förstå sitt beroende av frälset, och i synnerhet den specifika grupp han refererar till, med krönikans egen språkdräkt, som ”uppländska män”. Utifrån detta går det att sluta sig till att Lönnroth stämmer in med dem som hävdar att Erikskrönikan är en skrift avsedd för det medeltida, svenska samhällets toppskikt och att den bär en tydlig tendens för detta frälse. Vad som dock är möjligt att invända emot, är Lönnroths särskilda betoning av Mats Kettilmundsson. Enligt andra forskare, i synnerhet Bengt Jonsson, är detta att lägga för mycket tyngdpunkt på

Kettilmundsson och innebär att andra intressenter missas, däribland Erikskrönikans, enligt Jonsson, främsta tillskyndare och kanske beställare av verket. Detta skall dock redovisas mer utförligt nedan, i resonemanget rörande frågan om på vems initiativ Erikskrönikan skrevs. I det här sammanhanget räcker det med att konstatera att Lönnroths bild av den tänkta mottagargruppen för krönikan är det världsliga frälset.

Detta synsätt får ytterligare stöd av Gisela Vilhelmsdotter. Hon uttrycker det mycket tydligt och förser dessutom med klara indikationer från kröniketexten på vem som är den tilltänkta mottagaren av verket: ”Det råder ingen tvekan om att den adresserade publiken är samhällets toppskikt. I prologen apostroferar författaren sitt auditorium och vänder sig till ett

aristokratiskt sällskap med löften om historiska berättelser och underhållning.”¹³⁹ På frågan om för vem Erikskrönikan skrevs är alltså svaret: den elit inom frälset som den hyllar och upphöjer. Betydelsen av detta för den källkritiska diskussionen består i att krönikören har anpassat sin framställning för att passa och tilltala denna grupp, och det påverkade säkerligen allt ifrån ämnesval och karaktärsbeskrivningar till händelsebeskrivningar och tematik.

I avseende på Erikskrönikans författande har det genom åren förekommit många förslag på inspiratörer, författare och uppdragsgivare. Fram till relativt nyligen var dessa frågor förhållandevis öppna, men i och med Bengt Jonssons postumt publicerade inlägg i debatten förefaller bitarna ha fallit mer slutgiltigt på plats. Detta innebär på inget vis att debatten skall ses som helt avslutad, men väl att utrymmet för spekulation minskat väsentligt. Här nedan kommer nu två viktiga frågor rörande Erikskrönikans ursprung att behandlas. Den första är frågan om på vems initiativ krönikan skrevs, vem som var den sannolika uppdragsgivaren. Den andra frågan är helt enkelt vem var författaren som skrev Erikskrönikan?

När det gäller den första frågan har det tidigare ofta framhållits som troligt att Mats Kettilmundsson skulle ha varit Erikskrönikans initiativtagare, vilket exempelvis Lönnroth antyder i sitt resonemang ovan. Detta har dock aldrig betraktats som en obestridd sanning och Bengt Jonsson vederlägger denna tanke i sin undersökning:

Tanken på Matts som EK:s inspiratör bygger eljest så gott som uteslutande på förhållandet att krönikören låter honom uppträda i några glans- och hjälteroller, men steget härifrån till att i honom se verkets planläggare och uppdragsgivare är långt. Dessutom lider denna tanke av flera uppenbara svagheter som inte låter sig så lätt bortförklaras, framför allt den ofta poängterade som består i att EK så positivt skildrar Matts Kettilmundssons motståndare och politiske rival Knut Jonsson.¹⁴⁰

Enligt Jonsson står istället de troliga krafterna bakom krönikans tillblivelse att finna i hertig Eriks änka Ingeborg och lagman Birger Persson. Den till namnet mindre bekante Birger är enligt Jonsson den perfekta kandidaten till uppdragsgivare. Jonsson hävdar att hans relation till hertigarna var en av trohet och han stod på deras sida genom hela konflikten i striden med kungen. I en massiv trettonpunktersredovisning söker Jonsson styrka sitt val av

uppdragsgivare, men det är dock värt att nämna att dessa tretton punkter utgörs av indicier. Jonsson poängterar detta själv: ”… ty mer än indicier, låt vara starka, kan de inte vara – som talar för att Birger Persson haft med EK:s uppläggning (och delar av dess innehåll och

139

Vilhelmsdotter, s. 42. 140 Jonsson, s. 21.

utformning) att skaffa…”141

Jonsson menar vidare att Birger Persson sannolikt agerade i samförstånd med hertig Eriks änka Ingeborg: ”Planens utförande bör hur som helst ha

administrerats av någon annan (enligt min mening således Birger Persson), men möjligen eller rent av troligen är det med Ingeborgs goda minne som författaren utsågs”142

.

På frågan om vem vår författare var, har det länge varit svårt att ge något välgrundat, entydigt svar. Exempelvis Andersson säger, med en lätt anstrykning av sentimentalitet, om krönikören att ”Erikskrönikans författare lär alltid förbli namnlös, men han har rätt att i sin anonymitet vara odödlig”143

. Detta behöver dock alltså inte vara sant längre. I och med det monumentala verket Erikskrönikans diktare – ett försök till identifiering har författaren, Bengt Jonsson, gjort ett synnerligen övertygande inlägg i debatten om vem krönikans författare var. Faktum är att Jonssons argumentation och gedigna undersökning är av sådan dignitet att slutsatsen endast svårligen, och synnerligen inte inom ramen för denna uppsats eller författares kunskapsomfång, går att bekräfta eller vederlägga. I det följande kommer dock en generell bild av krönikören att uppmålas innan Jonssons mer specifika förslag presenteras. Syftet med det är att beskriva författaren utifrån egenskaper och förutsättningar, snarare än genom ett namn. Ur ett källkritiskt perspektiv är det förtjänstfullt att bibehålla perspektivet på författarens karaktäristika och omständigheter, istället för på hans personnamn.

De generella informationer som kan fastslås bygger på vad som går att utläsa ur krönikan, eller vad hans skrivande avslöjar om honom. Exempelvis står det klart att han hade god

kännedom om den litterära genre inom vilken hans verk hör hemma och var han generellt stod rent politiskt¹⁴⁴. Utöver detta går det att fastslå något om hans sociala ställning utifrån det faktum att han kunde skriva, hade god litterär bildning och var intimt bekant med

frälsearistokratins sedvänjor, föreställningar och värderingar – han tillhörde därmed

exempelvis inte den jordbruksarbetande delen av befolkningen. Många forskare har valt att se honom som hemmahörande i det lägre frälseskiktet, och med politisk hemvist i de

aristokratiska kretsar som stått hertigarna Erik och Valdemar nära.¹⁴⁵ Sammantaget innebär detta att den person vi söker med stor sannolikhet alltså var hemmahörande i frälseskiktet, hade en hög bildningsnivå, var begåvad, övad och erfaren i skrivande samt tillhörde eller stod

141 Jonsson, s. 22. 142 Jonsson, s. 22. 143 Andersson, s. 168 f. 144

Här bör emellertid medges att detta är en förenklad bild av ett mycket komplext och minerat område. 145 För mer information, se exempelvis Andersson.

nära hertig Eriks parti. Rent källkritiskt innebär detta att krönikörens värde som

uppgiftslämnare både ökar och minskar. Som en person skolad i konsten att skriva, bör krönikören ha haft kännedom och kunskap om vilka informationskällor och

informationskanaler som fanns att tillgå för införskaffandet av nödvändiga upplysningar. Emellertid innebär också dylika kunskaper att krönikören i hög grad hade förmågan och kunskapen att på ett raffinerat och icke uppenbart sätt vinkla sin text i den riktning han så önskade.

För att återvända till Bengt Jonsson, skall här nu redovisas den generella beskrivning av krönikans författare som lämnas i hans undersökning: ”[o]m vi nu försöker utröna vem EK:s författare varit, bör vi således, i enlighet med den föregående framställningen, leta efter en västgötsk klerk, förmodligen av frälsesläkt, en man som tillhört hertigarnas parti i striden med kung Birger”146

. Det som framgår tydligast är att Jonsson har en långt högre precision än vad som presenteras ovan, exempelvis förmår han ange krönikörens geografiska ursprung och troliga yrkeskategori. Denna precisa beskrivning måste betraktas mot den gedigna bakgrund av tidigare forskning och egna undersökningar som Jonsson redovisar och behandlar i föregående kapitel i sitt verk. Han fastslår bland annat att: ”krönikören befinner sig på en ganska hög lärdoms- och bildningsnivå; antalet tänkbara kandidater i stormannaätterna reduceras därmed kraftigt”147

. Jonsson visar genom hela sin argumentation värdet av sådana karaktäristika som just bildning och förtrogenhet med tidens litteratur, och hur dessa bidrar till att snäva in sökfältet, i synnerhet i avseende på krönikörens potentiella yrkeskategori.

Jonsson preciserar i sin undersökning det mest troliga yrket till klerk, av någon sort. Enligt Jonsson var det så att ”[e]n klerk hade kyrklig utbildning, den enda som stod till buds. Vanligen gick han sedan i kyrkans tjänst, men valde eller fick han en mer världslig syssla lönades han, icke desto mindre, gärna med en andlig sinekur”148

. På frågan om varför denna grupp är ett rimligare antagande än ridderskapet, anför Jonsson att det var klerkerna som ”till skillnad från ridderskapet – främst behärskade skrivkonsten”¹⁴⁹. Utöver detta pekar också Jonsson på att sådana omständigheter som att krönikören uppvisar exempelvis klerikalt kunnande och religiös infärgning, trots att det rör sig om en hövisk krönika.¹⁵⁰ Naturligtvis 146 Jonsson, s. 57. 147 Jonsson, s. 50. 148 Jonsson, s. 46. 149 Jonsson, s. 46. 150 Jonsson, s. 40.

bör det påpekas att Erikkrönikan alls inte är att betrakta som ett religiöst verk och därmed inte heller kan förväntas innehålla alltför djuplodande religiösa resonemang; enligt egen utsago är den ju avsedd för den som vill ”höra fagher ordh ok skämptan”151

och är dessutom ett beställningsverk av och för det högre världsliga frälset.

I sin fortsatta argumentation hävdar Jonsson vidare att krönikören har varit sekreterare i hertig Eriks tjänst, ett yrke som passar väl in på en klerk med världslig anställning. Detta stöder han också genom själva kröniketextens innehåll, när han hävdar att ”EK:s framställning i några fall förutsätter tillgång till skrivelser i det hertigliga kansliet. Den naturliga slutsatsen blir att EK författats av hertig Eriks sekreterare”152

. Jonsson fortsätter att ringa in den person som han anser var Erikskrönikans författare genom att ytterligare precisera hans karaktäristika; nu genom att ta avstamp i krönikörens position som hertigens sekreterare:

En sådan man var givetvis det bästa valet, förutsatt att han ägde den erforderliga litterära talangen; uppdragsgivaren visste var denne hade sina sympatier. Han hade sett åtskilliga av de relevanta diplomen och som latinkunnig förmådde han utnyttja de för all del tämligen torftiga upplysningarna om äldre tider i annalerna. Han var säkerligen mycket bekant med de dikter – Eufemiavisorna – som tillägnats hertig Erik. Tillhörde han dessutom det högre frälset kunde man förvänta sig att han väl visste utforma sin framställning i full samstämmighet med

uppdragsgivarens och den presumtiva publikens smak. En politiskt tillrättalagd krönika kunde också ges rollen att bekräfta och stärka ridderskapets bild av sig själv som bärare av höviska ideal och höviskt skick.¹⁵³

Naturligtvis är det så att Jonsson här har en specifik, historisk person i åtanke när han skriver detta, därav den höga graden av precision. Den person som Jonsson identifierar som

Erikskrönikans författare hette: ”T y r g i l s och var först hertig Erik Magnussons, sedan hertiginnan Ingeborg Håkonsdotters sekretertare, kanik i Skara, oäkta son till en präst och den högättade Kristina Gustavsdotter”154

Det fulla namnet var Tyrgils Kristinesson, vilket visar att han var en oäkta son som föddes utanför äktenskapet, och som alltså fick sitt efternamn från mödernet. Jonsson visar på ett föredömligt sätt hur Tyrgils passar väl in i fråga om allt från sociala kontakter, kunskaps- och informationstillgång, personlig lämplighet och

manuskriptens vidare tradering. Som exempel kan nämnas att Tyrgils var ”…befryndad med Upplandslagmannen Birger Persson till Finsta, som nog jämte hertiginnan Ingeborg var krönikans främste tillskyndare; för hertiginnan översatte Tyrgils för övrigt smärre stycken ur

151 Erikskrönikan, s. 27. 152 Jonsson, s. 57. 153 Jonsson, s. 58. 154 Jonsson, s. 9.

den norska kungaspegeln Konungs skuggjá till latin”155

. Det finns inga skäl att i denna uppsats gå i polemik mot Jonssons slutsatser, istället får det glädjande betraktas som att Erikskrönikans författare äntligen blivit funnen.¹⁵⁶ Hädanefter betraktas Tyrgils Kristinesson som Erikskrönikans författare i denna uppsats.